USA 2016, regi: Dan Trachtenberg, manus: Josh Campbell, Matt Stuecken, producent: JJ Abrams, Lindsey Weber
Typisk scen…
Emmett har skrubbsår och armen i bandage. Michelle frågar andlöst om han också blivit kidnappad av Howard? Emmett skrattar förvånat: – Jag försökte ju bli insläppt!
10 Cloverfield Lane
Handlingen.
Det är sällan en sci-fi-bloggare får använda kritikerklyschor som ”tätt kammarspel” men denna klaustrofobiska och ruggigt påträngande psykologiska thriller passar bra in på epitetet. Den utspelas nästan helt och hållet i en domedagsbunker som är grävd djupt under en ödslig bondgård på Louisianas landsbygd. Där vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) efter en bilolycka, och finner sig till synes kidnappad av främlingen Howard (ohyggligt läskigt spelad av John Goodman). Underligt nog finns där också en tredje person, den till synes välvillige unge killen Emmett (John Gallagher Jr) som påstår att Howard räddat båda deras liv. Men 10 Cloverfield Lane är en film där sanningen hela tiden gäckande glider undan från våra huvudpersoner och från publiken. Lögner läggs på lögner och ingenting är så enkelt som det först tycks vara. Vi måste ständigt omvärdera det vi tycker oss förstå om bunkern, Howard och påståendet att alla människor utanför har gått ett gruvligt öde till mötes. Och Michelle, som fram till sin bilolycka levt ett mållöst liv i emotionell reträtt, ställs inför sitt ödesval: ta kontroll eller gå under.
Pretentionerna?
Filmens skapare, däribland producenten JJ Abrams, är noga med att påpeka att detta inte är en direkt uppföljare till Matt Reeves och JJ Abrams’ Cloverfield (2008) utan mer en själsfrände till den. Men beröringspunkterna är ändå många: båda skildrar en storskalig attack på det amerikanska samhället utifrån den enskilda människans perspektiv, om än med helt olika angreppssätt. I Cloverfield skildras attacken i action/monsterfilmens form, med mycket springande längs med Manhattans gator och explosioner som får skyskrapor att falla. Men 10 Cloverfield Lane närmar sig katastroftemat på ett mer subtilt vis. Mycket av dess drama pågår inuti de tre huvudpersonerna, som är fast med varandra på några få kvadratmeter samtidigt som luften håller på att ta slut. Michelle ställs inför Howard, som på ytan är den ende som var beredd då katastrofen kom. Men frågan är vad den beredskapen har kostat honom, på ett själsligt plan?
John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures
Världsbygge och produktionsdesign;
Eftersom det här är en spoilerfri recension så ska jag inte avslöja några av filmens hemligheter. Mycket av dess sinnrikhet sitter i att vi tillsammans med Michelle avtäcker sanningen, bit för bit. Men vi kan nämna hur smart manuset och scenografi hjälper storyn framåt. Howards bunker är som en labyrint, där det inte går att se mer än någon meter framåt, och det finns hemligheter under golvet, i ventilationsschakten, i garderoben och på de få små gluggar som leder ut till omvärlden. Michelle har aldrig överblick – och kan aldrig se mer än en smal remsa av världen utanför. Bunkern är inredd av Howard med en barnslig och smaklöst ombonad stil med menlösa tavlor, sällskapsspel och virkade små dukar. Det är en minivärld, avsedd att bo länge i. Vi befinner oss nere i Howards källare, och samtidigt i hans undermedvetna.
10 Cloverfield Lane
Domen:
10 Cloverfield Lane är en av årets bästa filmer, oavsett genre. Ett redan bra manus lyfts ytterligare av utmärkta skådespelare med John Goodman i spetsen. Goodman lyckas lägga in så mycket subtext i varje rörelse, replik och suck, att han blir nästan hypnotisk att titta på. Och i en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Michelles resa från offer till något annat är mycket tillfredställande. Och 10CL får ett pluspoäng för slutet…
Rymdfilm 