Approaching the unknown (2016) – händelselös resa till Mars

USA 2016, manus och regi: Mark Elijah Rosenberg

Approaching the unknown

Typisk scen…

Astronauten William Stanaforth (Mark Strong) stirrar ut genom sitt hjälmvisir mot Mars, som långsamt växer utanför hans rymdskepps fönster.

Handlingen.

– Det här är en enkelresa, säger kapten Stanaforth allvarligt medan rymdskeppet Zephyr lämnar Cape Kennedy och påbörjar sin resa genom solsystemet mot Mars. – Men jag åker inte till Mars för att dö, utan för att leva.
Vi följer den ensamme förste kolonisatören på hans väg mot den röda planeten, och inbjuds att meditera över livsvilja, ensamhet och framtidstro. Till skillnad från månlandningen så blir den första resan till Mars ett lika stort steg för en människa, som för mänskligheten. Kan en man överleva insikten om ett sådant öde?

Pretentionerna?

Jajemen, här har vi en filmskapare som verkligen vill säga något viktigt med den här närstudien av den oändliga ensamheten en ensam astronaut känner inför utsikten att bli den enda invånaren på Mars. Storyn är som en omvänd The Martian: istället för en cowboy som kämpar för att komma hem, får vi en gravallvarlig asket som kämpar för att få bli övergiven nere på Mars yta – uppenbart trött på sällskapet från resten av mänskligheten. Men exakt vad regissören vill ha sagt med denna dystra meditation – ja, det är inte så tydligt.

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En tight designad och fint filmad liten indiefilm med en minimal budget på 1,3 miljoner dollar som onekligen använts väl. Nästan hela filmen utspelas ombord på rymdskeppet Zephyr, en liten snurrande kapsel som kör i 25000 kilometer i timmen bort från Jorden. Interiören på skeppet är stökig, full av maskiner och instrument. Mest får vi se astronautens ansikte, medan han jobbar på något experiment och filosoferar om döden och livet. Ibland får vi se flashbacks till öknen på Jorden. Ett kort ögonblick är vi på Mars. Och sen var budgeten och idéerna slut.

Domen:

Det är verkligen inget fel på filmregissörer som använder rymden för att göra små betraktelser över dödsdrift och oförmågan att knyta an till andra människor. Speciellt om de anlitar så bra skådisar som Mark Strong för att spela huvudrollen. Men det jag har ett litet problem med är när den här typen av oerhört smala konstfilmer presenteras på streamingtjänster tillsammans med The Martian, Interstellar och Gravity, som vore de likvärdiga. För om man kollar på Approaching the unknown och tror att man ska få ett engagerande rymddrama, så lär man bli besviken och kanske avtänd på rymdfilm för lång tid framöver. Det händer nämligen nästan ingenting i den här filmen. Och den saknar liksom slutkläm. Nu har jag varnat dig.

Fler filmer om ledsna astronauter-

Om du vill se en ensam astronaut på Mars och samtidigt få se lite mer hända, kolla på Ridley Scotts The Martian. Om du istället vill ha en ännu smalare och knäppare indiefilm om en ledsen astronaut, kolla på 2011 års Love. För den perfekta mixen av intressant handling och indievibbar, kolla på den moderna klassikern Moon.

The 5th wave (2016) – vem i hela vuxenvärlden kan man lita på?

USA 2016, regi: J Blakeson, manus: Susannah Grant, Akiva Goldsman, Jeff Pinkner baserat på romanen av Rick Yancey, producent: Graham King, Tobey Maguire m fl

The 5th wave

Typisk scen…

Cassie (Chloë Grace Moretz) vaknar upp med sina sår ombundna i ett boningshus på en bondgård, och den till synes vänlige Evan (Alex Roe) berättar att han räddat hennes liv. Hennes pistol har han inte sett till. Men Cassie finner pistolen gömd under golvet. Är Evan egentligen en av The Others – en utomjording ute efter att utrota människor?

Handlingen.

Vem från vuxenvärlden kan unga människor lita på? Finns det överhuvudtaget någon över tjugo som inte bara spelar ett cyniskt maktspel med ideologi och kärlek som dåliga förevändningar för att uppnå sina egna syften? Är romantisk kärlek eventuellt bara en illusion? Dessa för varje ny generation aktuella existentiella frågor är centrala i denna filmatisering av young adult-bästsäljaren från 2013. Huvudperson är highschooltjejen Cassie, som får se livet för henne själv och hennes familj förändras över natten då stora rymdskepp dyker upp och påbörjar en fientlig invasion av Jorden. I våg efter våg orsakar utomjordingarna (kallade ”The Others”) förödelse och död genom att slå ut viktiga samhällsfunktioner och framkalla jordbävningar, flodvågor och smittsamma epidemier. De få överlevande försöker klara sig så gott de kan, i ett allt mer akut läge. Soldater dyker upp och påstår att den femte invasionsvågen består av utomjordingar förklädda till människor – och plötsligt blir varje människa en potentiell fiende. Cassie mister båda sina föräldrar i striderna, men hennes lillebror Sam överlever. Han förs dock bort av militären, och tvingas tillsammans med andra barn och ungdomar att bli frivilliga barnsoldater i kampen mot The Others. För att hitta sin bror försöker en allt mer desperat Cassie ta sig genom det apokalyptiska amerikanska landskapet. Alla hon möter tycks vara ute efter att skada henne – till och med den snygge och på ytan snälle Evan som slår följe med henne. Tiden rinner allt snabbare ut för Cassie och hennes bror, alltmedan militären förbereder sig för en slutgiltig attack som troligtvis kommer att göra kanonmat av Sam och de andra barnsoldaterna.

Pretentionerna?

Berättelsen ligger tryggt i mittfåran av den den populära genre för unga vuxna som domineras av The Hunger Games och innehåller vid det här laget välkända element som en dystopisk samhällskritik om ett lögnaktigt, auktoritärt vuxenetablissemang som försöker tvinga in självständiga och individualistiska ungdomar i sin förtryckande mall. Det är förstås teman som alla före detta tonåringar kan förstå lätt slår an en ton hos unga läsare och tittare. Den ambition att säga något viktigt som trots allt finns i The 5th wave kommer dock i hög grad med som ett färdigt paket med själva genren. Jag kan inte upptäcka någon strävan efter att förnya den dystopiska tonårsframtiden, bara att ge oss mer av samma vara.

The 5th wave

Rymdskepp och världsbygge!

En smått blasé iakttagelse som alla som sett science fiction lätt kan göra: Om rymdskeppet har taggar och spetsar som pekar utåt som på en gigantisk sjöborre så är utomjordingarna inuti onda och vill förstöra Jorden. Ju taggigare skepp, desto ondare aliens. Så ser rymdskeppet ut i The 5th wave. Det känns som ett trött berättargrepp, speciellt i en story som handlar om att ondska kan dölja sig bakom ett på ytan vänligt utseende. Filmen är snyggt filmad och ljussatt, men samtidigt märkligt fattig på minnesvärd scenografi och produktionsdesign. Rymdskeppet skymtar bara förbi helt snabbt i början, men i övrigt är det mest fokus på de unga skådespelarna, som springer omkring i snårskog och industrilokaler. För att vara en fientlig utomjordisk art som genomför en fullskalig invasion av hela Jorden är The Others märkligt frånvarande genom filmen.

Luckor i manus,

I första vågen slås all mänsklig teknologi ut, inklusive el och fordon. Men det dröjer inte länge innan militären dyker upp med bilar, el och fungerande helikoptrar.

Domen:

Jag hade rätt låga förväntningar, eftersom vi redan sett så många varianter på temat ungdom-frigör-sig-från-auktoritärt-framtidssamhälle, och de flesta av dem är lite för andefattiga och formelbaserade för att engagera mig. Det är som om allt det som var quirky och kul i första The Hunger Games har gått filmbolagen förbi, och det man behållit och gjort en genre på är mest ett humorbefriat och pompöst sätt att skildra dystopier. Med enbart vackra ungdomar i alla roller.

The 5th wave är trots detta utgångsläge en hyfsad filmupplevelse, kanske för att den inte krånglar till det så mycket. Det är en rättfram story om livet på flykt och hoppet om att återse sin familj, kryddat med en liten smula kärlek och en ännu mindre smula feminism. Chloë Grace Moretz gör det mesta hon kan av Cassie, och hon har tillräcklig karisma för att det ska räcka ganska långt.

Men som science fiction är The 5th wave inget att ha.

Fler filmer som den här+

Snarlik story hittar vi i The Host från 2013, som dock är mycket plastigare och konstigare. Det finns också likheter med Falling Skies, med skillnaden att den tv-serien är mer grabbig och istället för att handla om ungdomars frigörelse skildrar hur ett antal starka ledarmän återupprättar det patriarkala etablissemanget efter att samhället slagits i spillror av rymdinvasionen.

I ungdomsgenren hittar vi också den grabbiga Mazerunner, där ett gäng tonårskillar lever Flugornas Herre-liv i ett jättelikt spel konstruerat av okända skäl av onda vuxna. Och The Giver, där en utvald ung man vänder hela systemet på ända genom att inte acceptera sin plats som bricka i samhällsspelet.

Första trailern för Guardians of the Galaxy 2 är här

Hooked on a feeling, all over again? Här är ”sneak peak”-trailern för den andra filmen om Marvels udda superhjältegäng Guardians of the Galaxy. Förväntningarna på uppföljaren är höga, helt enkelt eftersom den första filmen från 2014 var så bra. Det var inte bara en underhållande superhjältefilm, utan också en sorts upprättelse för hela genren space opera. Regissören James Gunns vision var helgjuten: både en nostalgisk blinkning till 1970-talets sci-fi och en hel massa coola saker vi aldrig sett på film förut.  Hade det inte varit för att GotG krattat manegen så noggrant så hade The Force Awakens haft ett mycket tuffare jobb året efter. Kommer Gunn att kunna leva upp till förväntningarna denna andra gång?

I denna korta trailer får vi bara se snabba klipp och ett par repliker. Själva filmen har premiär i sommar, så vi kan räkna med att detta bara är den första av många trailers. Vanligtvis brukar de bli snyggare ju närmare premiärdatumet vi kommer,  eftersom specialeffekterna inte blir klara förrän sent i processen. Håll till godo med denna korta glimt av Rocket, Groot, Star-Lord, Gamora och Drax.