Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Annonser

6 comments

  1. Som jag ofta tänkt: De bästa filmerna grundar sig på bra böcker. Och tänk så många bra SF-böcker det finns! Men hos filmbolagen verkar man bara läsa serietidningar…
    Nåväl, jag såg att det ska bli film (eller TV-serie, jag vet inte riktigt) av ”The Three Body Problem” och dessutom producerad i Kina, så vi lär slippa Hollywoodmallen. Den ser jag verkligen fram emot!

    Jag ser också fram emot fler recensioner här på Rymdfilm, det är ofta mycket mer givande att läsa här än att se dåliga filmer. Ha det gott!

  2. Kul att du skriver igen! Du har en liten skara av fans som gärna läser dina texter. Jag var ett tag lite orolig att vi inte skulle få läsa mer, med tanke på att det har haglat ner sci-fi/rymndfilm er och serier nu sista halvåret. Nästa år är ju väldigt spännande med främst Blade runner och Alien: Covernant som jag hoppas blir sevärda minnen.

  3. Tack för en bra recension. Såg den med familjen på premiären och hade höga förväntningar. Lite för höga, tror jag. Den var bra naturligtvis, men fick ingen sådan där halvreligiös känsla man kan få av vissa filmer. Som många fick av ”Närkontakt av tredje graden” när den en gång gick eller Interstellar.
    Just att aliensarna i Arrival gjorde sig så svåråtkomliga, när de ändå hade gjort sig omaket att ta sig hit. Men de halvt överraskande twistarna gjorde filmen sevärd och gör att den följde med en efter att man lämnat biosalongen. /Claes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s