Månad: januari 2017

Vi minns John Hurt, den raggige kungen av dystopisk sci-fi

John Hurt i Snowpiercer

John Hurt i Snowpiercer

Efter en tids sjukdom, kort efter att ha uppnått 77 års ålder, har den legendariske brittiske skådespelaren Sir John Hurt gått bort. Han hörde till den lilla elit av seriösa teater- och filmskådespelare som kunde ta vilken biroll som helst och fylla den med själ och hjärta. Ofta stal han varje scen han var med i. Hurts utstrålning var obestridlig, men den kom med åren att beslöjas och kännas som en låga som brann på stort avstånd, som en fyr i tät dimma. Hurts rollfigurer fick därför ofta en air av livserfarenhet på gränsen till livsleda. Men alltid med den där lågan glimmande, djupt inne i ögonen.

Rymdfilmsfans kommer förstås alltid att minnas Hurt som Kane i Alien (1979), den olycksalige astronauten som böjer sig fram över ett ägg på en expedition och därefter  drabbas av galaxens svåraste magkatarr inför ögonen på sina chockade kamrater. Hurt som Kane har inte särskilt många repliker, men framstår först som filmens huvudperson då han befinner sig i fokus nästan hela tiden. Ända fram till sin alltför tidiga död.

John Hurt i Alien

John Hurt i Alien

Jag vet inte hur Hurt såg på denna sin mest ikoniska roll, eller om han någonsin kände sig besviken att den prisbelönta rollen som John Merrick i Elefantmannen (1980) inte fick samma kultstatus. Men det finns två indicier som får mig att tro att han ändå gillade att förknippas med Alien. För det första att han upprepade sin roll 1987 i Mel Brooks Spaceballs (1987), där han hinner uttala de bevingade orden ”Oh no, not again” innan en chestburster trycker sig ut genom bröstkorgen på honom. Det tyder på självdistans och humor.

För det andra, så har John Hurt fortsatt att söka sig till dystopier, framtidsskildringar, fantasy och sci-fi hela sitt yrkesverksamma liv. Med åren blev han något av genrefilmens raggiga, okrönte konung. Om man såg att John Hurt hade en roll, visste man rentav att filmen inte kunde vara genomusel, då han hade god smak. Och som en hyllning till denne raggige, lågmälde men sympatiske figur, samlar vi här några av våra favoritroller bortom Alien och Elefantmannen spelade av John Hurt. Må han vila i frid.

SCIENCE FICTION, DYSTOPIER OCH FANTASY

  • Snowpiercer (2014) – en geekig diamant till film, av Bong Joon-ho. Utspelas ombord på ett framrusande tåg där resterna av mänskligheten kämpar om resurserna. John Hurt spelar den underklassens ärrade gamla ledare. En originell och bisarr saga, och en av 2014s bästa filmer.
  • Doctor Who (2013) – spelade framgångsrikt The War Doctor till seriens femtioårsjubileum.
  • Only Lovers Left Alive (2013) – Den perfekta rollen för den gamle Hurt: Sir Christopher Marlowe, vampyr, och mentor för det rockiga vampyrkärleksparet Tilda Swinton och Tom Hiddleston. Regi Jim Jarmusch.
  • V for Vendetta (2006) – Storbritanniens diktator High Chancellor Adam Sutler är en mycket obehaglig figur i John Hurts tolkning.
  • Hellboy (2004) och Hellboy II (2008) av Guillermo Del Toro. Hurt spelar Trevor, som räddar filmens huvudperson och uppfostrar honom som sin egen son.
  • Harry Potter – spelar trollspömakaren Mr Ollivander i flera av filmerna.
  • Gjorde rösten till Hassel i Den långa flykten (1978) och Aragorn i Ralph Bakshis tecknade Sagan om Ringen (1978). Och var rösten till The Horned King i Disneys filmatisering av Lloyd Alexanders fantasyepos The Black Cauldron (1985)
  • 1984 (1984) Hurt hade huvudrollen som Winston Smith i adaptionen av George Orwells klassiker.
  • Melancholia (2011) – Lars von Triers kosmiska depressionsdrama har Hurt i en biroll som familjeöverhuvud.
  • Outlander (2008) – rymdmonstervikingadramat  som är som Predator möter Beowulf, och som borde ha en lite mer framskjuten plats bland kultfilmer, inte minst för Hurts kung Hrothgar.
  • Contact (1997) – Jodie Foster har huvudrollen i denna film om mötet med utomjordisk intelligens. John Hurt spelar den excentriske miljardär som finansierar expeditionen.
  • Jim Hensons The Storyteller (1988) sändes i SVT som ”Sagor för stora barn” och visade folksagor återberättade av John Hurts figur The Storyteller. Med skådisar och Hensondockor. 

ÖVRIGA FILMER

  • Midnight Express (1978) – den klassiska fängelsedramafilmen om en  student som hamnar i fängelse i Turkiet. Regi: Oliver Stone.
  • Tinker Tailor Soldier Spy (2011) – John Hurt är chefen för MI6.
  • Rob Roy (1995) – äventyrsfilm med Liam Neeson.
  • Even Cowgirls Get The Blues (1993) av Gus Van Sant.
  • The Osterman Weekend (1983) – thriller med manus av Robert Ludlum, där Hurt spelar med Rutger Hauer m fl.
  • Hurt har porträtterat Quentin Crisp på film och TV vid två tillfällen. 1975 i tv-filmen The Naked Civil Servant. Och 2009 i An Englishman in New York.
John Hurt i Only Lovers Left Alive

John Hurt i Only Lovers Left Alive

Annonser

Årets bästa science fiction-filmer 2016

Vilken tycker DU är 2016 års bästa film? Omröstning längst ner i inlägget..

Mary Elizabeth Winstead 10 Cloverfield Lane

Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane som ligger högt på listan

2016 var året som tog ifrån oss Major Tom i januari och Prinsessan Leia i december. När vi ser tillbaka på science fiction-året 2016 inom film och TV kommer vi att minnas det för att den välskrivna berättelsen gjorde något av en comeback i en filmgenre som på sistone präglats av specialeffekter. Och för att många bra huvudroller spelades av kvinnor. Här är de tolv bästa filmerna och tv-serierna av fler än femtio sci-fi-filmer som hade premiär 2016, ett startfält med hård konkurrens. Trenden med visuellt imponerande rymdblockbusters á la Star Wars fortsatte visserligen, men fick sällskap av mer intellektuellt utmanande teman. Precis som det alltid varit inom sci-fi-litteraturen så blev det plötsligt på modet hos filmskapare att göra science fiction med något att säga. Tre av tolv platser på vår topplista upptas av TV-serier – en trend i tiden om något.

12. Independence Day 2

ACTION. Vi börjar alltså i botten av topplistan. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. Regi: Roland Emmerich.

11 Dr Strange (ännu ej recenserad i sin helhet på Rymdfilm)

SUPERHJÄLTAR/SPACE OPERA. Marvels universum har sina rötter i det psykedeliska 1960-talet, och många av deras klassiska berättelser utspelas ute i kosmos där gudalika varelser bekämpar varandra över dimensionsgränserna. Det moderna filmuniversum som Marvel byggt upp är nu också på väg ut i rymden, och i och med filmatiseringen av Dr Strange är en av nyckelfigurerna på plats. Benedict Cumberbatch är utmärkt som Strange, och han har stöd av ett gäng stabila skådespelare med lång erfarenhet av genrefilm: Mads Mikkelsen, Benedict Wong och Tilda Swinton. Visuellt ser det ungefär ut som Inception, om Christopher Nolan hade intagit psykedeliska svampar. Regi: Scott Derrickson.

10. Passengers

RYMDROMANTIK. En udda film: en kärlekshistoria i rymden, med småkusliga övergreppsassociationer. En carpe diem-kliché. Och samtidigt en av de snyggaste reklamfilmer för rymdturism som man kan föreställa sig. En högtidsstund för alla oss rymdskeppsfetischister. Regi: Morten Tyldum.

STAR TREK BEYOND

STAR TREK BEYOND

9. Star Trek Beyond

SPACE OPERA. Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Även om det ibland skär sig mellan actioninslagen och det klassiska Trekfilosoferandet. Regi: Justin Lin.

8. Midnight Special

THRILLER. En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentalister och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Regi: Jeff Nichols.

Millie Bobby Brown spelar Eleven i Stranger Things

Millie Bobby Brown spelar Eleven i Stranger Things

7. Stranger Things (TV-serie, säsong 1, Netflix)

RETRO SCI-FI/THRILLER. Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

6. Deadpool

SUPERHJÄLTAR/KOMEDI. En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Det är en bedrift av Ryan Reynolds och de andra att lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för en hjälte som bara de dedikerade fansen hört talas om. Det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Regi: Tim Miller.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

THE EXPANSE — Säsong 1

5. The Expanse (TV-serie Syfy/Netflix)

SPACE OPERA. En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

Evan Rachel Wood som Dolores i Westworld

Evan Rachel Wood som Dolores i Westworld

4. Westworld (TV-serie, säsong 1 HBO)

ROBOTFILM/DRAMA. Jonathan Nolan har skapat ett existentiellt robotdrama, avsett att ta över efter Game of Thrones som HBO:s flaggskepp. Första säsongen är en bitvis ojämn men trots allt grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan.Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. Både vi som tittare och de spelare som besöker parken Westworld irrar oss allt djupare in labyrinten. Alla längtar vi efter att få vara på riktigt.

Rogue One: A Star Wars Story..Jyn Erso (Felicity Jones) ..Ph: Jonathan Olley..© 2016 Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Rogue One: A Star Wars Story: Jyn Erso (Felicity Jones)

3. Star Wars Rogue One

SPACE OPERA. På bronsplats i årets sci-fi-lista hittar vi vad som beskrivits som en ”mellanfilm” – i väntan på nästa kapitel av sagan om familjen Skywalker. Men Rogue One är trots det en film som verkligen satsar allt den har för att underhålla, och det den saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas osannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande. Regi: Gareth Edwards.

2. 10 Cloverfield Lane

POSTAPOKALYPS/PSYKOLOGISK THRILLER. Den näst bästa science fictionfilmen 2016 är ett klaustrofobiskt kammarspel där hotet om världens undergång hela tiden pressar sig på de tre huvudpersonerna.John Goodman är superb som historiens dubbelbottnade bad guy. I en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Regi: Dan Trachtenberg.

Amy Adams i Arrival

Amy Adams i Arrival

1. Arrival

DRAMA. 2016 års absolut bästa science fictionfilm är också den allvarligaste och mest ambitiösa filmen på listan. Men det blir aldrig tråkigt, utan det finns en poesi i allvaret. Första kontakten med utomjordingar får det politiska världsläget att urarta, och med ett hotande världskrig faller ansvaret för att förhindra undergången på lingvisten Louises axlar. Endast hon vågar blotta sig tillräckligt för att kunna kommunicera med rymdvarelserna. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like. Regi: Denis Villeneuve, som även kommer att regissera Blade Runner 2 inom kort.

Fler årslistor på Rymdfilm

Alla rymdfilmer från 2016

STAR TREK BEYOND

STAR TREK BEYOND

Här listar vi alla rymdfilmer eller annan sci-fi som bloggen recenserat eller omnämnt under. Ett ovanligt jämnt år, med blivande klassiker bland filmerna.
För de bästa kolla in Topplistan: Årets bästa science fiction-filmer 2016

2016

  • 10 Cloverfield Lane – SCIENCE FICTION. En hemlig och oväntad uppföljare till JJ Abrams monsterfilm, med John Goodman. SLÄPPT
  • 400 days – RYMDFILM. Indiefilm. Ett astronautteam isoleras i fyra hundra dagar för att träna inför ett uppdrag till en annan planet. Men medan de är instängda, hinner något hända med världen runtomkring dem. Thriller. SLÄPPT
  • Absolutely Anything – RYMDFILM. Till slut finns denna Monty Python-besläktade komedi med Simon Pegg på svenska streamingtjänster. SLÄPPT
  • Approaching the unknown – RYMDFILM Om en astronaut som reser till Mars
  • Arrival – RYMDFILM. Årets kanske mest emotsedda rymdfilm – förlåt, Star Wars! Amy Adams spelar huvudrollen i denna storslagna rymdinvasionsfilm om en lingvist som kallas in för att avgöra utomjordingarnas avsikter. Tidigare The Story of my life.
  • Batman vs Superman Dawn of Justice – RYMDFILM. Henry Cavill är Superman och Ben Affleck axlar Batmans mantel. Dessutom får vi se övriga Justice League, om ryktena stämmer. SLÄPPT
  • Captain America Civil War. SCIENCE FICTION. Joe och Anthony Russo regisserar denna tredje CA-film, där det blir inbördeskrig mellan superhjältarna. SLÄPPT
  • Cell – SCIENCE FICTION. Postapokalyptisk thriller med John Cusack och Samuel L Jackson, om en mobilsignal som förvandlar folk till mordgalna zombies.
  • Childhood’s End – TV-SERIE/RYMDFILM. Hade strikt talat premiär på Syfy i december, men kommer förhoppningsvis till svenska streamingtjänster under 2016. Baserat på Arthur C Clarkes klassiska roman. Miniserie. SLÄPPT
  • Colony – RYMDFILM/TV-serie. Los Angeles är satt under kolonialiststyre efter att en utomjordisk invasion slagit ut de vanliga myndigheterna.
  • Deadpool – SUPERHJÄLTAR Till sist en superhjälte för vuxna. Ryan Reynolds gör sitt livs drömroll. SLÄPPT
  • Den lille prinsen – RYMDFILM/ANIMERAT. Animerad film baserad på den klassiska franska barnboken om Lille prinsen, från planeten B612. SLÄPPT
  • Dr Strange – RYMDFILM. Marvelfilm om den kosmiske trollkarlen Dr Strange. Benedict Cumberbatch har huvudrollen. 4 november 2016.
  • Equals – FRAMTIDSFILM/ROMANTIK. Om en värld där känslor inte tillåts men ändå kärlek uppstår mellan Nicholas Hoult och Kristen Stewart. Spännande va?
  • High Rise – SCIENCE FICTION. Brittisk noirframtidsfilm med Tom Hiddleston och Sienna Miller.
  • How to talk to girls at parties – SCIENCE FICTION. Brittisk romantisk komedi baserad på Neil Gaimans novell med samma namn
  • Into the forest – APOKALYPS. Två unga systrar som bor i en skog flyr ut i naturen när världen går under.
  • Independence Day 2 Resurgence – RYMDFLM. Tjugo år efter Independence Day, i verkligheten och på film. Manus och regi Roland Emmerich och Dean Devlin. Will Smith kommer inte tillbaka. SLÄPPT
  • Lazer Team – RYMDFILM. Indiekomedi om ett team som ska rädda världen från onda utomjordingar. SLÄPPT
  • Max Steel – ROBOT/RYMDFILM. En tonårskille blir kompis med en utomjordisk robot och tillsammans bildar de superhjälten Max Steel.
  • Midnight Special – SCIENCE FICTION. Med Michael Shannon och Kirsten Dunst. En thriller om en pojke med superkrafter. SLÄPPT
  • Morgan – ROBOTFILM En ett experiment med artificiell intelligens går åt pipsvängen. Som en skräckversion av Ex machina.
  • Moonwalkers – RYMDFILM. Satir/komedi om ett försök att bluffa allmänheten om att månfärderna lyckats, genom att spela in en fejkfilm. Jobbet ska egentligen gå till Stanley Kubrick, men hans assistent och dennes kompisar tar sig vatten över huvudet och bestämmer sig för att göra det själva. Med Ron Perlman. SLÄPPT
  • Paradox – SCIENCE FICTION. Om en vetenskapsman som bygger en maskin som tillåter honom att färdas genom olika dimensioner i jakt på sin frus mördare.
  • Passage to Mars – RYMDFILM. Zachary Quinto, Charlotte Rampling och Pascal Lee är stjärnor i denna episka odyssé om resan för de första människorna till planeten Mars.
  • Passengers – RYMDFILM Två passagerare på ett generationsskepp där alla andra sover är på väg till en annan galax och måste hantera en kris då rymdskeppet hotar gå sönder. Med ständigt charmige Chris Pratt och tuffa Jennifer Lawrence. En av årets storfilmer. December 2016.
  • Ratchett & Clank – SCIENCE FICTION/ROBOTFILM. Animerat och charmigt om en rymdvarelse och en robot som räddar galaxen. Baserat på ett älskat tv-spel.
  • Replicas – SCIENCE FICTION. Om en vetenskapsman som försöker väcka sin döda familj till liv. Med Keanu Reeves.
  • SFv1 – RYMDFILM. Vi vet inte så mycket om den här än, annat än att den handlar om interplanetär kolonisation och en global kris.
  • Star Trek Beyond RYMDFILM. Den tredje filmen efter rebooten regisseras av Justin Lin (Fast & Furious) med manus av Simon Pegg. SLÄPPT
  • Star Wars Rogue One – RYMDFILM.  Första fristående spinoffilmen. Regissör Gareth Edwards. Felicity Jones, Alan Tudyk, Mads Mikkelsen. December 2016.
  • Synchronicity – TIDSRESOR En drömlik thriller om en man på flykt genom tiden från ett stort företag. SLÄPPT
  • Terminus – RYMDFILM. En utomjordisk intelligens kommunicerar med en man, som får visioner av hur han kan rädda världen. SLÄPPT
  • The Circle – SCIENCE FICTION. Baserad på romanen av David Eggers. Ett internetbolag tycks ha kommit på lösningen på alla världens problem. Men inget är förstås så enkelt…
  • The Blob – RYMDFILM Klassiker som redan spelats in två gånger tidigare med stor framgång. En utomjordisk amöba i jätteformat tar sig an en småstad i USA.
  • The Expanse TV-SERIE/RYMDFILM. En riktig smashhit för Syfykanalen, som visas redan i januari 2016, och som bygger på James S.A Coreys Leviathan Wakes. Ett krig mellan Jorden, Mars och den asteroidbaserade Beltkulturen hotar. En konspiration  med utomjordisk teknologi hotar samtidigt människornas existens. SLÄPPT (Säsong 1)
  • The fifth wave – RYMDFILM. Young Adult om rymdinvasion som kan stoppas av 16-åriga Cassie SLÄPPT
  • The Last Man On The Moon – DOKUMENTÄR. Om astronauten i Apollo 17 som hittills är den sista som besökt månen.
  • The Space Between Us – RYMDFILM. Romantik och mystik blandas då den första människan som växt upp på Mars (Asa Butterfield från Enders Game) skaffar sig en brevvän/nätromans med en tjej från Jorden (Britt Robertson från Tomorrowland), och samtidigt kommer en konspiration på spåren.
  • Westworld – ROBOTFILM/TV-serie. En storsatsning från HBO på en nytolkning av 70-talsfilmen om en nöjespark med Westerntema där statiserna är robotar och allt går snett. Vi får väl se i slutet av året.
  • Voyage of Time – DOKUMENTÄR/KONSTFILM. Regissören Terrence Malick beskriver universums utveckling med sitt unika bildspråk. För dig som gillade rymdscenerna i The Tree of Life.
  • X-files – TV-SERIE. Scully och Mulder kommer tillbaka på TV. I svensk TV under februari. SLÄPPT
  • X-men Apocalypse – SCIENCE FICTION. Regissören Bryan Singer tar sin X-mensag

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Midnight Special (2016) – Mörk och stämningsfull roadmovie

USA/Grekland 2016, regi och manus: Jeff Nichols, producenter: Sarah Green, Brian Kavanaugh-Jones

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Typisk scen…

Viljestyrkan hos Roy (Michael Shannon) och Sarah Tomlin (Kirsten Dunst) är av den okuvliga sort som bara manifesteras då ens egne, enfödde son är i stor fara. De är på flykt undan en religiös sekt som vill åt pojken Alton för dennes påstått mirakulösa förmågor. Då Roy och hans bäste vän Lucas efter en natt gömt på ett mörkt hotellrum öppnar dörren för att ta sig ut till bilen, attackeras de plötsligt med skjutvapen av några av sektens hejdukar. Roy och Lucas tvekar inte: barnet ska skyddas till varje pris. Så de skjuter tillbaka.

Handlingen.

En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentaliser och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Snart är Roy efterlyst för kidnapping. Tiden för den lilla flyktingfamiljen rinner snart ut: snaran dras åt av vägspärrar längs landsvägarna, samtidigt som Alton blir allt svagare och sjukare. När FBI-agenter (Adam Driver) tillfångatar dem verkar hoppet ute. Men det finns oanade krafter hos lille Alton.

Midnight special

Midnight special

Pretentionerna?

En klassisk hyllning till americana: kärleken för de stora viddernas land och det ibland kärva folk som bebor det. Mot en fond av sunkiga diners, bilköer, och skumma statliga forskningsanläggningar får vi i Roys desperata kamp ett fint porträtt om faderskärlek till ett barn som både har stor potential men samtidigt är en hjälplös outsider: villkorslös, till varje pris som helst.

Science-fiction-element och världsbygge!

Jag vill inte spoila alltför mycket, men förvänta er en  del överraskningar framåt slutet.

Luckor i manus,

Det enda som kanske sticker ut är hur FBI-agenten Paul Sevier plötsligt byter sida helt plötsligt. Om det var genom tankestyrning av Alton, undrar man ju varför Alton inte använde den kraften på alla de mötte?

MIdnight Special

MIdnight Special

Domen:

Det mesta med Midnight Special är intimt, och fokuserat på de inre drivkrafter som får faders- och moderskärlek att aldrig någonsin ge upp. Mycket av filmen är just en rättfram thriller med den lilla familjens flykt i fokus undan våldsamma men trots allt konventionella hot. Men då och då får vi glimtar av en helt annan värld, precis bortom vår uppfattningsförmåga. En parallell dimenion vars existens kan få så oerhörda konsekvenser att det svindlar att tänka på det. Det är dit Alton är på väg, och ändå förblir Roy honom lojal till slutet. Det är vackert.

Fler filmer som den här+

Stora likheter med tidresefilmen Looper, som också har en pojke med speciella krafter i huvudrollen. Och det är också svårt att inte tänka på John Carpenters Starman. För ett genetiskt underbarn med något större förmåga att klara sig själv, kolla in Hanna från 2011 med regi av Joe Wright.

The Expanse, säsong 1 (2016) – bästa TV-serien i rymden sedan Galactica

TV-serie USA 2016, Syfy. TV-adaption efter romanerna av pseudonymen James S.A Corey. Producenter är romanförfattarna själva, alltså de båda vännerna Ty Franck och Daniel Abraham, som tillsammans skriver böcker under namnet Corey.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

Typisk scen…

Jim Holden och hans besättning tas till fånga på det marsianska krigsskeppet Donnager och anklagas bland annat för terrorism. Strax attackeras skeppet av okända, och deras fångvaktare beordrar evakuering. I sista sekund lyckas de fly ombord på ett litet men snabbt rymdskepp, och finner sig än en gång vara de enda överlevarna från en våldsam rymdstrid.

Handlingen.

En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Det mesta utspelas i asteroidbältet, som människorna för länge sedan har koloniserat och exploaterat till vinning för eliten på från de rivaliserande militära stormakterna Jorden och Mars. Vad som är bäst för den hårt arbetande och fattiga befolkningen på asteroider som Ceres eller Eros är det sällan någon som frågar. Därför jäser det också av missnöje och politisk radikalism bland the belters (”folk från asteroidbältet”). De har utvecklat en egen, hårdför kultur och till och med en unik fysik i de låga gravitationskrafterna. Och många bland dem konspirerar i hemlighet för självständighet för de Yttre planeternas förtryckta massor.

Vi följer framför allt den rebelliske rymdskeppskaptenen Jim Holden och hans lilla, trogna besättning på rymdskeppet Rocinante. Skeppet är stulet, och de är på flykt från många som vill åt dem efter att ha råkat snubbla på en mycket olycksbådande komplott där biologiska, troligen utomjordiska, stridsmedel smugglas genom ett av asteroidbältets kusligare hörn. Många människor dör på de gruvligaste vis som en följd av detta vapen, och att civila belters hör till offren bekymrar inte de mörka krafter som strävar efter herravälde i Solsystemet. Idealisten Holden anklagar offentligt Mars för att ligga bakom attacken på deras skepp, och nu tvingas Rocinante både fly från Mars och från de som planerar en biologisk attack som kan innebära massmord på hela planeters befolkningar.

Första säsongen av TV-serien motsvarar inte exakt första boken, utan kommer ungefär halvvägs och lånar samtidigt element från senare händelser i romanerna. Säsong två är på gång i början av 2017.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Pretentionerna?

Det här är ett prestigeprojekt, och det märks. Syfy har sedan flera år kämpat för att återupprätta sin heder post-Sharknado och säger själva att de åter vill göra bra rymddrama i stil med sin gamla succé Battlestar Galactica. När de valde att adaptera Leviathan Wakes gjorde de det därför ordentligt. Serien skapades av den oscarsvinnande manusförfattarduon Mark Fergus och Hawk Ostby, som bland annat skrivit Children of Men och Iron Man. Och dessutom är de båda författarna bakom pseudonymen ”James SA Corey” (Ty Franck och Daniel Abraham) med som producenter av TV-serien. Varje adaption av en roman till TV innebär en mängd förenklingar och många svåra val – inte minst om budgeten är begränsad. Med proffs som Fergus/Ostby och Franck/Abraham bakom spakarna lyckas man att göra dessa svåra val och gestalta The Expanses komplexa och myllrande civilisation utan att förlora sig i detaljer eller förenkla det till en ren äventyrshistoria.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Den värld som böckerna beskriver är magisk, mörk och gigantisk. Det är helt enkelt en modern klassiker i science fictiongenren: en spännande thriller som samtidigt är en (hyfsat) realistisk framtidsvision om hur människan skulle kunna kolonisera Solsystemet, och vilka följder det skulle få på våra samhällen och kulturer. När man gör en tv-serie på en sådan fantastisk förlaga har man förstås fördelen i att det finns ett enormt världsbygge i grunden, med en rik bakgrundshistoria till varje utpost, asteroid och subkultur som beskrivs. Det är den sortens organiska myller som det tagit Star Trek eller Star Wars 40-50 år att bygga upp.

Det är en bedrift att Syfy lyckas gestalta denna komplexa värld på TV så att det både blir ett medryckande äventyr samtidigt som de politiska och filosofiska aspekterna av storyn inte tynger ned berättelsen. Det lyckas de med genom att förenkla och minska detaljrikedomen på strategiska ställen. I en del fall är förenklingarna nödvändiga för tydlighetens skull: det skulle vara svårt att förklara de finare aspekterna av hög gravitations inverkan på rymdskeppsbesättningar utan att tappa tempo. I andra fall sammanfaller behoven av effektivt berättande med nödvändigheten i att hålla sig till en begränsad budget. En Syfy-serie har ju inte världens största budget per avsnitt, och det avspeglas i de många visuella avgränsningarna. Vi får t ex mest se interiörer från rymdskepp och stationer, men färre exteriörer (som kräver digitala effekter). De rymdskepp vi får se in action är tight filmade, och självklart inte med den HD-kvalitet som vi vant oss vid. Det är också uppenbart att detaljgraden inte är så hög på de effekter och animeringar som skildrar det myllrande livet på asteroiden Ceres. Men det är inget fel på produktionsdesignen eller klippningen och varje resurs är smart använd så att fokus hela tiden ligger på skådespelarna och vad de säger och gör. Kvaliteten på de scener som utspelas i tyngdlöshet är alldeles utmärkt. Så i mina ögon gör det inte särskilt mycket att The Expanse utstrålar lite lågbudget. Det stämmer ju nämligen också väldigt väl med hur livet på Ceres är för dess invånare: det är ju inte den fräschaste delen av Solsystemet, direkt.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Domen:

Första säsongen av The Expanse är en spännande space noir med en smått surrealistisk ton. Serien gör en självständig tolkning av romanförlagan och lånar berättargrepp från många olika tidsperioder och genrer, allt från spionhistorier och hårdkokta deckare till klassiker inom sci-fi. Allvar och pastisch blandas till en underhållande rymdskröna som eggar fantasin mer än de flesta genreserier ens kommer i närheten av. Att The Expanse blir så framgångsrik är naturligtvis tack vare att den bygger på en bra förlaga som hanterats varsamt av TV-seriens manusförfattare. Visst finns det viktiga aspekter i boken som går förlorade i översättningen. Huvudpersonen Holden är exempelvis intressantare i boken än vad TV-seriens prettyboy Steven Strait lyckas gestalta honom.

Men TV-serien står trots allt på egna ben som ett självständigt verk av hög klass. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1