Raised by wolves (2020, tv-serie, säsong 1)- Mother stands for comfort. And death.

Raised By Wolves till HBO Nordic | Stream Sverige

USA 2021, skapad av Aaron Guzikowski, producent + delvis regi Ridley Scott.
Recensionen innehåller endast mindre spoliers för säsong 1.

Typisk scen...

På dagen har Mother (Amanda Collin) ett oändligt tålamod då hon lär sin fosterson Campion (Winta McGrath) vikten av ickevåldsprincipen. När barnen har gått i säng gräver hon upp sina ögon från sanden, breder ut sina armar och flyger ut på jakt efter religiösa fanatiker.

Handlingen.

Jorden är ödelagd efter ett religiöst krig mellan mithraister och ateister – likaledes fanatiska. De senare skickar ett litet rymdskepp till planeten Kepler 22B med två androider och en handfull mänskliga embryon. Där ska de starta en koloni i vildmarken, för att ge mänskligheten en chans att överleva. Men de sex barn som klarar sig förbi embryostadiet är i ständig fara. Den utomjordiska omgivningen hotar med bråddjupa schakt, okända skuggor i natten och mystiska visioner. Motiven hos deras artificiella fosterföräldrar är dunkla och potentiellt livshotande. Och som nästan alltid är fallet, är andra människor ett av de värsta hoten. Då ett stort arkskepp dyker upp på himlen, fullt av de religiösa fanatiker som ateisterna flytt från, vet vi att den lilla kolonins dagar av oskuldsfullt lugn är förbi.

Abubakar Salim och Amanda Collin gör en stortartad skådespelarinsats som Father och Mother, de artificiella Adam och Eva som programmerats att uppfostra en liten grupp barn till att kolonisera en planet. Skådespelarna mixar och lånar från tidigare generationers androider på film, men tar sina respektive tolkningar till nästa nivå. Båda fosterföräldrarna är stela och på ytan helt logiska och förutsägbara. Men under ytan kokar de av.. ja, vad exakt? Det är mysteriet. Father är mer jordnära och rättfram, på en gång plikttroget hunsad av Mother, och tystlåtet lojal med barnen. Mother å sin sida är mer komplex och därmed mer fascinerande för oss tittare. Hon är seriens självklara medelpunkt, och Collin äger varje scen hon är med i. Det är inte att gå för långt att hävda att figuren Mother är en omedelbar science fictionklassiker med alla sina motsägelser: den förnuftiga föräldern, den förtvivlade sökaren – och dödsängeln som också är ett massförstörelsevapen. Precis om jag gillar mina filmandroider! Collin får spela ut ett brett register, och vi får tillfredsställelsen att se henne göra en del seriös ass-kicking redan i första avsnittet.

Raised by wolves - Mother
Raised by wolves

Pretentionerna?

Till min glädje är de rejäla. Raised by wolves är fullständigt indränkt i religiösa teman, hämtade både från Gamla testamentet och från den antika världens kamp mellan mithraism och spirande kristendom i det antika Rom. Man behöver inte alls fånga upp de religiösa övertonerna för att ha stort utbyte av serien. Och den är definitivt inte en förtäckt kristen allegori – i stort sett alla sympatiska karaktärer är trots allt uttalade ateister. Men den lånar och mixar friskt från myt och skapelseberättelser, och för den som är road av sånt är det fascinerande. Att Kepler 22b är ett sorts Eden och våra androider någon sorts Adam och Eva behöver man kanske inte ens vara konfimerad för att fatta. Men det här är ju en framtidsberättelse – så vad betyder det? Är det ren symbolik? Beskriver det en sorts urhändelse som är dömd att upprepas i oändlighet? Eller är det kanske inte i framtiden? Kanske får starta en spekulationstråd om detta.

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget avslöjas lager på lager, och mer i glimtar än som utdragen exposition. I början vet vi bara att den lilla kolonin på Kepler finns, i vad som till synes är ett öde land. Deras samhälle är distinkt lågteknologiskt, med undantag för Mother and Father själva, och deras kraschade rymdskepp. När så det större rymdskeppet med mithraister dyker upp får vi gradvis veta mer om tillståndet för resterna av den mänskliga civilisationen och den sista, kaotiska tiden på Jorden. Och vartefter säsongen fortflyter så befolkas ödemarken allt mer, och fylls av profeter och fördöma, spöken och monster. Något verkligt mystiskt pågår på Kepler 22b, och våra huvudpersoner vet snart inte vad som är inbilling, verkligt eller Guds röst som viskar i natten.

Produktionsdesign;

Minimalistiskt och monokromt – och snyggt. Androiderna är plastiga och blöder, som i alla Ridley Scotts androiddramer, mjölk då de skadas. Mothers änglaform är omedelbart ikonisk. Mithraisterna känns anakronistiskt felplacerade, som om de kommit i sitt rymdskepp på flykt från folkvandringstiden. Och allt mer växer en bisarr parallellvärld fram i syner och visioner, med mystiska halvmänniskor och mer än en liten blinkning till HR Gigers design för Ridley Scotts Alien.

Luckor i manus,

Svårt att säga, med tanke på att serien medvetet lämnar så många obesvarade frågor till säsong 2. Det blir många turer framåt andra hälften av serien, och mitt bland alla mysterier som hopas får jag ibland en känsla av att figurerna gör val som mest ska föra handlingen framåt, och inte så mycket passar in i deras karaktärer.

Domen:

Jag måste erkänna att jag inte kastade mig över Raised by wolves, då det varit många robotfilmer på streamingtjänster på senare år, och få av dem brukar höja sig över mängden. Och det smärtar mig att säga att inte heller Ridley Scotts namn längre har riktigt samma stjärnglans för mig som det en gång hade. Men till min stora glädje gick jag igång på alla cylindrar av det här. Det är en väl uttänkt och utförd high concept-serie, till att börja med. Konceptet – två robotar uppfostrar människobarn i en fientlig vildmark – går att ta till sig på en sekund. Och till det kommer en utmärkt liten ensemble av skådespelare som verkligen kommer till sin rätt. Mother är magnifik – ett androidporträtt som väl platsar bredvid Förutom Salim och Collin vill jag speciellt nämna Travis Fimmel, som spelar den tvetydige och allt mer plågade Caleb, vars livslögn hotar att knäcka honom.
Men jag tror att det som fångar mig allra mest med Raised by wolves är den ambitiösa och kreativa berättarglädjen, som definitivt inte är särskilt vanlig ens på HBO. Och alltför ovanlig inom modern rymdfilm. Seriens skapare Aaron Guzikowski är uppenbarligen inte är rädd för att ta ut svängarna kan med berättigat självförtroende låta avsnitten bölja mellan intima betraktelser över föräldraskap, religiös extas och exploderande huvuden.

Det dröjer heller inte länge innan man förstår att serien verkligen är just Guzikowskis, och inte främst Ridley Scotts. Det finns gott om referenser till den senares klassiska filmer, men mer som en blinkningar än som ett krampaktigt försök att få in alltsammans i samma filmuniversum. Detta är en separat vision, som har koll på var genren kommer ifrån. Likaså bra. På köpet fick vi kanske en mer lyckad version av Prometheus.

Man vet aldrig riktigt var man har Raised by wolves, eller på vilken nivå berättelsen egentligen rör sig. Och även om jag förstår att denna vilda mix troligen inte är något för alla, så fångades jag in. Ja, jag till och med accepterade det totalt knäppa sista avsnittet, som innehåller mer än en liten homage till en viss Scottfilm från 1979. Och jag ser mycket fram emot säsong 2.

Fler filmer som den här+

De uppenbara är ju Blade Runner och Alien. Men också Prometheus, som delar många teman.
De mindra uppenbara är HBOs Westworld. Eller varför inte filmen Ex Machina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.