Action

Star Wars Rogue One (2016) – färgsprakande strider i moralisk gråzon

USA 2016, regi: Gareth Edwards, manus: Chris Weitz och Tony Gilroy, producent: Kathleen Kennedy

starwars-rogue-one

 

Handlingen.

Det är mitt under brinnande krig mellan Imperiet och rebellerna, en kort tid före händelserna i Stjärnornas krig. De blivande medlemmarna av gruppen Rogue One är alla tillfångatagna av den halvtokige rebellveteranen Saw Gerrera (Forest Whitaker) utanför den heliga staden Jedha. Att de snart kan bli rebellernas viktigaste vapen mot Darth Vader vet inte om än, eftersom de inte lärt känna varandra. Där i Gerreras fängelsehålor finns dottern till Dödsstjärnans konstruktör Jyn Erso (Felicity Jones), två gamla munkar som möjligen är fd Jediriddare på dekis (Donnie Yen och Jiang Wen), den stenhårde rebellkaptenen Cassian Andor, och Bodhi (Riz Ahmed), en avhoppad imperiepilot. Sedan går allt mycket snabbt: Dödsstjärnan dyker upp på himlen över Jedha och beskjuter staden. Jyn får ett meddelande från sin pappa med information om att Dödsstjärnan går att förstöra med ett enda skott på rätt ställe. Och i det kaos som uppstår då chockvågen från Jedhas förstörelse ödelägger också rebellbasen tar sig de nyfunna bekanta sig tillsammans ombord på ett rymdskepp som roboten K-2SO flyger in till deras räddning i sista sekunden. Nu är den blivande Rogue One-gruppen på väg mot rebellernas högkvarter. Men kommer någon att tro på Jyn, då hennes uppgifter kommer från en man som är ökänd som Imperiets främste vapenbyggare?

k-2so i Star Wars Rogue One

k-2so i Star Wars Rogue One

Pretentionerna?

Uppdraget: Don’t f**k it up. Det viktigaste för det Disneyägda Lucasfilm under Kathleen Kennedy är att visa att de kan skapa engagerande och underhållande filmer som inte bygger direkt på medverkan av originaluppsättningen av skådespelare. Att Star Wars på vita duken inte står och faller med Harrison Ford, Carrie Fisher och Luke Hamill. Den badwill som genererades av de tre mellanfilmerna på 90- och 00-talen förskräcker än. Man kan därför säga att minst lika mycket står på spel denna gång, som för ett år sedan då The Force Awakens skulle bevisa att det alls gick att blåsa nytt liv i George Lucas fyrtio år gamla filmkoncept.

Rymdskepp och världsbygge!

Eftersom filmen fortfarande går på bio finns det inte så mycket högupplöst fotomaterial på nätet än, så ni får tro mig på mitt ord då jag säger att Rogue One är en riktig fullträff vad gäller världsbygge och rymdskepp. De har tagit det som var bra med The Force Awakens och gjort det ännu bättre: fyllt det med mer myllrande liv, fler rostiga robotar och mer visuellt imponerande scenerier. Det är en festival för ögat att se rebellflottan attackera rymdskölden ovanför Scarif, Darth Vaders svarta torn på Mustafar och rikedomen av olika utomjordingar i gränderna i den heliga staden Jedha. Det är detaljerat, nördigt och mycket omsorgsfullt gestaltat. Högsta betyg till världsbygget i Rogue One.

Moroff, en figur i Rogue One

Moroff, en figur i Rogue One

Produktionsdesign;

Det har skrivits en hel del om hur filmskaparna med digital teknik lyckats återskapa skådespelare som de såg ut 1977. Peter Cushing som spelar Tarkin dog redan 1994 men spelar en ganska stor roll i Rogue One. Och vi får även på ett lite hjärtknipande sätt en glimt av prinsessan Leia, årgång 1977. Tekniken fungerar förvånansvärt bra, men fungerar troligen inte tillräckligt bra för att kunna användas för mer än enstaka scener. Den digitala Tarkin är dessutom en ganska endimensionellt ond karaktär, vilket så klart underlättar digitaliseringen.

Luckor i manus,

Vän av ordning påpekar att om Imperiet visste att Dödsstjärnan hade en svaghet som byggts in av en förrädare redan innan den första Dödsstjärnan förstördes, varför byggde de i så fall in exakt samma svaghet en gång till?

stormtrooper-rogue-one

Domen:

Vissa har kallat Rogue One för en mellanfilm, och visst är det så. Vi får ingen ny Rey eller Kylo Ren att verkligen engagera oss i. Men jag måste ändå utbrista i ett lätt flämtande WOW efter att ha sett Rogue One på IMAX. Det filmen saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas onsannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande.

Fler filmer som den här+

Allt om Star Wars på Rymdfilm

Annonser

The 5th wave (2016) – vem i hela vuxenvärlden kan man lita på?

USA 2016, regi: J Blakeson, manus: Susannah Grant, Akiva Goldsman, Jeff Pinkner baserat på romanen av Rick Yancey, producent: Graham King, Tobey Maguire m fl

The 5th wave

The 5th wave

Typisk scen…

Cassie (Chloë Grace Moretz) vaknar upp med sina sår ombundna i ett boningshus på en bondgård, och den till synes vänlige Evan (Alex Roe) berättar att han räddat hennes liv. Hennes pistol har han inte sett till. Men Cassie finner pistolen gömd under golvet. Är Evan egentligen en av The Others – en utomjording ute efter att utrota människor?

Handlingen.

Vem från vuxenvärlden kan unga människor lita på? Finns det överhuvudtaget någon över tjugo som inte bara spelar ett cyniskt maktspel med ideologi och kärlek som dåliga förevändningar för att uppnå sina egna syften? Är romantisk kärlek eventuellt bara en illusion? Dessa för varje ny generation aktuella existentiella frågor är centrala i denna filmatisering av young adult-bästsäljaren från 2013. Huvudperson är highschooltjejen Cassie, som får se livet för henne själv och hennes familj förändras över natten då stora rymdskepp dyker upp och påbörjar en fientlig invasion av Jorden. I våg efter våg orsakar utomjordingarna (kallade ”The Others”) förödelse och död genom att slå ut viktiga samhällsfunktioner och framkalla jordbävningar, flodvågor och smittsamma epidemier. De få överlevande försöker klara sig så gott de kan, i ett allt mer akut läge. Soldater dyker upp och påstår att den femte invasionsvågen består av utomjordingar förklädda till människor – och plötsligt blir varje människa en potentiell fiende. Cassie mister båda sina föräldrar i striderna, men hennes lillebror Sam överlever. Han förs dock bort av militären, och tvingas tillsammans med andra barn och ungdomar att bli frivilliga barnsoldater i kampen mot The Others. För att hitta sin bror försöker en allt mer desperat Cassie ta sig genom det apokalyptiska amerikanska landskapet. Alla hon möter tycks vara ute efter att skada henne – till och med den snygge och på ytan snälle Evan som slår följe med henne. Tiden rinner allt snabbare ut för Cassie och hennes bror, alltmedan militären förbereder sig för en slutgiltig attack som troligtvis kommer att göra kanonmat av Sam och de andra barnsoldaterna.

Pretentionerna?

Berättelsen ligger tryggt i mittfåran av den den populära genre för unga vuxna som domineras av The Hunger Games och innehåller vid det här laget välkända element som en dystopisk samhällskritik om ett lögnaktigt, auktoritärt vuxenetablissemang som försöker tvinga in självständiga och individualistiska ungdomar i sin förtryckande mall. Det är förstås teman som alla före detta tonåringar kan förstå lätt slår an en ton hos unga läsare och tittare. Den ambition att säga något viktigt som trots allt finns i The 5th wave kommer dock i hög grad med som ett färdigt paket med själva genren. Jag kan inte upptäcka någon strävan efter att förnya den dystopiska tonårsframtiden, bara att ge oss mer av samma vara.

The 5th wave

The 5th wave

Rymdskepp och världsbygge!

En smått blasé iakttagelse som alla som sett science fiction lätt kan göra: Om rymdskeppet har taggar och spetsar som pekar utåt som på en gigantisk sjöborre så är utomjordingarna inuti onda och vill förstöra Jorden. Ju taggigare skepp, desto ondare aliens. Så ser rymdskeppet ut i The 5th wave. Det känns som ett trött berättargrepp, speciellt i en story som handlar om att ondska kan dölja sig bakom ett på ytan vänligt utseende. Filmen är snyggt filmad och ljussatt, men samtidigt märkligt fattig på minnesvärd scenografi och produktionsdesign. Rymdskeppet skymtar bara förbi helt snabbt i början, men i övrigt är det mest fokus på de unga skådespelarna, som springer omkring i snårskog och industrilokaler. För att vara en fientlig utomjordisk art som genomför en fullskalig invasion av hela Jorden är The Others märkligt frånvarande genom filmen.

Luckor i manus,

I första vågen slås all mänsklig teknologi ut, inklusive el och fordon. Men det dröjer inte länge innan militären dyker upp med bilar, el och fungerande helikoptrar.

Domen:

Jag hade rätt låga förväntningar, eftersom vi redan sett så många varianter på temat ungdom-frigör-sig-från-auktoritärt-framtidssamhälle, och de flesta av dem är lite för andefattiga och formelbaserade för att engagera mig. Det är som om allt det som var quirky och kul i första The Hunger Games har gått filmbolagen förbi, och det man behållit och gjort en genre på är mest ett humorbefriat och pompöst sätt att skildra dystopier. Med enbart vackra ungdomar i alla roller.

The 5th wave är trots detta utgångsläge en hyfsad filmupplevelse, kanske för att den inte krånglar till det så mycket. Det är en rättfram story om livet på flykt och hoppet om att återse sin familj, kryddat med en liten smula kärlek och en ännu mindre smula feminism. Chloë Grace Moretz gör det mesta hon kan av Cassie, och hon har tillräcklig karisma för att det ska räcka ganska långt.

Men som science fiction är The 5th wave inget att ha.

Fler filmer som den här+

Snarlik story hittar vi i The Host från 2013, som dock är mycket plastigare och konstigare. Det finns också likheter med Falling Skies, med skillnaden att den tv-serien är mer grabbig och istället för att handla om ungdomars frigörelse skildrar hur ett antal starka ledarmän återupprättar det patriarkala etablissemanget efter att samhället slagits i spillror av rymdinvasionen.

I ungdomsgenren hittar vi också den grabbiga Mazerunner, där ett gäng tonårskillar lever Flugornas Herre-liv i ett jättelikt spel konstruerat av okända skäl av onda vuxna. Och The Giver, där en utvald ung man vänder hela systemet på ända genom att inte acceptera sin plats som bricka i samhällsspelet.

Star Trek Beyond (2016) – rak actionkomedi med rätt relation till Trekhistorien

Endast mindre spoilers. USA 2016, regi: Justin Lin, manus: Simon Pegg & Doug Jung, producent: JJ Abrams, Roberto Orci, Bryan Burk

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Handlingen.

Det moderniserade Star Trek-universum som startades 2009 fungerar bäst när de inte krånglar till det utan tar en idé från Gene Roddenberrys ursprungsvision och uppdaterar för en modernare publik.  Nu menar jag inte att de ska blåkopiera hela scener från tidigare filmer, något som Into Darkness (2013) tyvärr gjorde med Wrath of Khan (1982). Nej, framgången kommer då de hittar rätt konceptnivå att göra en variant på. En utopisk framtid med en interplanetär Federation som fredligt utforskar det okända, och de förvecklingar som uppstår ur en sådan verksamhet. Det var det som fick oss att gilla Trek från början, och att göra nya variationer på ett etablerat tema är precis det som de många TV-versionerna av Trek hållit på med i 50 år.

Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Det ska understrykas att filmen förmodligen ändå inte tilltalar alla: det är genomgående ett hysteriskt högt tempo på berättandet, i en bitvis ohelig blandning av våldsam action (signerad regissören Justin Lin) och fars, (signerad manusförfattaren Simon Pegg).  Det är som att åka berg-och-dalbana då högdramatiska thrillerscener följs av ren slapstick då Kirk attackeras av pompösa små utomjordiska pälsbollar. Handlingen lägger in överväxeln från början: en ensam överlevande från ett försvunnet skepp får befälhavaren på rymdstationen Yorktown att skicka ut USS Enterprise på ett räddningsuppdrag i en närliggande nebulosa. En överraskande attack från en svärm av fientliga skepp skiljer kapten Kirk (Chris Pine) från Spock, McCoy och resten av besättningen. De nödlandar på en mystisk planet befolkad av rymdskurkar och strandsatta aliens. Men vad är det egentligen för hotfulla aktiviteter som pågår i nebulosan? Ett kraschat federationsskepp leder till gåtans svar, med ett antal maffiga stridsscener som grand finale på fyrverkeriet. Men för mig är det berättelsen mellan explosionernna som är mest givande. Speciellt får vi fina karaktärsutvecklande scener mellan besättningsmedlemmarna. McCoy och Spock får utmärkt munhuggande dialog tillsammans. För unge Anton Yelchin som spelar Chekov blev Beyond hans sista film.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Pretentionerna?

Star Trek fyller 50 år i år, med en helt ny TV-serie på gång på Netflix under 2017. Filmbolaget har med andra ord mycket att bevisa så här vid pass tredje filmen in i den nya tidslinjen och den första utan JJ Abrams i regissörsstolen. Abrams’ succé med konkurrenten Star Wars ökar också trycket på Paramount att inte tappa greppet om sin anrika franchise, precis nu när rymdfilmgenren är kommersiellt hetare än den varit sedan 1982. Så jag tror att briefen till producenterna var tydlig: håll ögonen på bollen och öka trycket, så vi slipper reboota ännu en gång (Lex Spider-Man). Men hur lyckas hålla generationer av nördiga fans nöjda samtidigt som en ny publik inte får skrämmas bort av kalenderbiteri? Att serien fyller 50 är förstås häftigt, men knappast något som lockar en ung publik. Snarare tvärtom för en tonåring som troligen förknippar Trek med sin pappa – eller farfar.

Star Trek Beyond Yorktown

Star Trek Beyond Yorktown

Rymdskepp och världsbygge!

Det märks att producentteamet (Abrams/Orci/Burk) och manusförfattare Simon Pegg gör sin version av Trek med hjärtat. Minutiöst arbete läggs på att grunda varje kostym, rymdskepp och replik i den kontinuitet som byggts upp över 50 år. Även det som förändrats radikalt eller är nytt refererar till som fanns förut. Det här ger ett världsbygge som är rikt på bakgrundshistoria.

I Beyond får vi tidigt stifta bekantskap med den stora rymdstationen Yorktown, Federationens framtidsprojekt där miljoner civila medborgare från olika planeter lever i fred och samförstånd i en sfär av glas och stål. Det är oerhört väldesignat, och jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av denna plats i kommande berättelser. Chef för hela stationen är Commodore Paris, som spelas med sedvanlig pregnans av Shohreh Aghdashloo, känd från bl a The Expanse. Jag gillar Yorktown just för att det är så storslaget, med gator och hus i omöjliga vinklar som en följd av den artificiella gravitationen.  Det är verkligen en jättestad mitt ute i rymden, långt bort från Jordens trygghet och gravitation, ett Deep Space Nine för det nya århundradet. En essentiell del av Trek är ju distinktionen att Federationen är ett civilt fredsprojekt, inte ett militärt. Vi inte bara utforskar den yttersta gränsen, utan även vill bosätta oss där.

Vi får också se en del nya rymdskepp: Krall och hans svärm av miniskepp är imponerande. Och så får vi åka i ett gammalt skepp, från Federationens tidiga dagar.

Star Trek Beyond poster

Star Trek Beyond poster

Produktionsdesign;

Kanske hade vi otur med vår IMAX-kopia, men färgerna var murriga. Det mesta vi ser är en vidareutveckling av looken från de båda föregående filmerna, och är följaktligen snyggt och modernt. Huvudskurken Krall ser dock ut som en typisk tungt maskerad Star Trek-alien från någon av 90-talsserierna. Med så mycket plast i ansiktet kan inte ens Idris Elba göra något med sin rolltolkning, annat än grymta fram replikerna med sin värsta skurkröst.

Pluspoäng till postern, som är snyggt retro.

Mest minnesvärda ögonblick*

Då Enterprise dockar med Yorktown för första gången, till heroisk musik och smekande kameraåkningar över rymdstation och skeppsskrov, ger det lite ståpäls. Här har vi ju den, vår klassiska, utopiska framtidsvision som vi så väl känner till. Kanske har den aldrig sett så levande ut tidigare.

Luckor i manus,

Som spoilerfri recension vill vi inte gå för nära in på detaljer, men ett litet klagomål kan jag kosta på mig utan att avslöja för mycket. Det är minst sagt underligt att av alla tillfångatagna besättningsmedlemmar från Enterprise, är det bara vår lilla grupp av huvudpersoner som faktiskt gör någonting åt situationen. Övriga är som en skock får, som väntar på att bli räddade. Det finns ingen rimlig motivering till detta beteende, annat än att det passar manusförfattarens syften.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Domen:

Först ett bekännande. Jag hade fel när jag gav den förra filmen, Into Darkness (2013) ett så bra betyg. Så här i efterhand inser jag att jag inte gillade den särskilt mycket. Den lyckades liksom vara på samma gång för komplex och helt tom på idéer. Sen kom Abrams’ avhopp och nyheten att de som ersättare anlitat Fast & Furious-regissören Lin. Så det var med viss nervositet jag bänkade mig i IMAX-salongen igår. Skulle de i jakten på en ung publik ersätta moralfilosofin med motorcykeljakter? Svaret är delvis ja, men jag andas ändå ut lite.

Ja, filosofin har tonats ned en del, till förmån för explosioner och rapmusik. Men det de behållit är åtminstone på pricken Trek, och vi blev ärligt talat av med en del dödkött på vägen. Och till skillnad från sin på ytan pretentiösa men egentligen helt tomma föregångare från 2013 så vet Beyond exakt vilken typ av film den själv är: en kompetent actionkomedi som inte låtsas vara mer episk än den egentligen är. Det tjänar den på, och genom att skala ned och tighta till storyn så lyckas Beyond med konststycket att både vara den våldsammaste Trekfilmen hittills samtidigt som den är den som mest liknar ett klassiskt TV-avsnitt. Då och då skär sig kombinationen, men räddas av de humoristiska inslagen som är en blinkning till oss i publiken. När fiendeskeppen bekämpas genom Beastie Boys är det så fånigt att jag läser det som en bön direkt från manusförfattarna om att vi för allt i världen inte ska ta allt det här på för stort allvar. Och visst är det fånigt. Men är det fånigare än att resa tillbaka till 1986 för att hämta knölvalar för att rädda framtiden? Tveksamt. Beyond är långt ifrån en perfekt Star Trek-film. Jag hoppas verkligen att den kommande TV-serien tillåts vara lite mer eftertänksam och seriös. Men Beyond är trots allt ett steg framåt från förra gången, och visar att det finns ett liv efter även för Star Trek. Efter Abrams, och efter femtio.

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day ResurgenceMycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

  • En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
  • En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
  • Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
  • Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG

Tomorrowland (2015) – världsbygge som går snett

USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov

Tomorrowland

Tomorrowland

Handlingen.

Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.

Tomorrowland

Tomorrowland

Pretentionerna?

Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.

Athena i Tomorrowland

Athena i Tomorrowland

Rymdskepp och världsbygge!

Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.

Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.

Produktionsdesign;

Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.

Tomorrowland

Tomorrowland

Domen:

En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick.  Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.

Se istället-

Brad Birds andra filmer (se ovan)

Den triumfatoriska vägen ut – Mad Max Fury Road (2015)

Australien 2015, regi, manus, producent: George Miller m fl. Recensionen är hyfsat spoilerfri.

Mad Max och Imperator Furiosa

Mad Max och Imperator Furiosa

Blixten slår inte ned på samma ställe två gånger, och erfarenheter säger oss att en åldrande filmskapare inte bör ge sig på att upprepa sin första stora succé genom att, decennier senare, göra en uppföljare till sitt eget verk. Fråga bara George Lucas, som väntade 17 år med att återuppliva Star Wars och nära på dränerade sin egen sci-fi-värld på all cred. Eller Steven Spielberg, som efter 19 år gjorde en högst medioker Indiana Jones. Eller för den delen min gamle hjälte Ridley Scott, som inte kunde låta bli att göra Prometheus, 33 år efter Alien. Nä, innerst inne vet vi ju det som Benny Andersson och Björn Ulvaeus vet: om ABBA återförenades, skulle mycket av magin gå förlorad. Detta säger allt sunt förnuft.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Någon måste ha glömt att informera den australiensiske regissören George Miller om det här, för när han nu släpper Mad Max Fury Road, sin fjärde film om den postapokalyptiske antihjälten Max Rockatansky, har det gått jämnt upp trettio år sedan Tina Turner och Mel Gibson slogs för sina liv i Mad Max Beyond Thunderdome. I popkulturår är det en evighet. När jag satte mig i biofåtöljen igår var det därför med den ärrade filmnördens alla reservationer och tidigare besvikelser i bakhuvudet. Vad, frågade jag mig, kan rimligen tillföras till detta filmuniversum som inte urholkar värdet av de tre klassikerna från 1979, 1981 och 1985? CGI…? Sedan började filmen, på ett par minuter var jag såld. Farten, adrenalinet, humorn, blodet, gitarriffen.. Vicken jäkla stjärnsmäll!

Mad Max Fury Road är en filmisk triumf, en actionfilm som lämnar alla andra actionfilmer från de senaste tio åren långt bakom sig. Och en rakbladsvass satir över människans lägsta begär och starkaste drifter – en postapokalyptisk feberdröm vars känsla av aktualitet troligen aldrig har varit större än våren 2015. Tom Hardy är utmärkt i Mel Gibsons gamla paradroll som vägkrigaren Max, som helst bara vill bli lämnad ifred. Men som samtidigt inte tycks kunna låta bli att ta den lilla människans parti mot förtryck och våld. Denna gång matchas han dock mer än väl av Charlize Therons fullständigt magnifika Imperator Furiosa, först ledare för en postapokalyptisk motorarmé och därefter den dödligaste frihetskämpe som denna blodiga ökenvärld skådat. Furiosa är en sentida dotter till Ellen Ripley eller Sarah Connor, krigsmålad med motorolja.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Från början till slut är tempot ursinnigt, och vi förstår snabbt att hela filmen är en enda lång jakt. En jakt på stulna ägodelar eller på frihet, beroende på vem du frågar. En dag får krigsherren Immortan Joes befälhavare Furiosa nog av att människor behandlas som boskap. Hon tar med sig krigsherrens unga harem av fruar och sätter sig vid ratten på en bepansrad långtradare och kör bort genom öknen, mot det mytiska The Green Place, där kvinnor styr och ingen tillhör någon annan. Immortan Joe sänder sin armé av warboys, barbröstade men anemiska krigare, för att hämta hem det som är hans. Warboys drömmer om att festa i Valhall, och sprejar sig med kromfärg i ansiktet sekunderna innan de offrar livet för Immortan Joe. ”Witness this” ropar de, då eldsflammorna omvärver dem.  Mad Max är till att börja med bara en fånge bland andra, en levande bloddonator till en förare av ett jaktfordon. Men snart lyckas han slå sig i slang med Furiosa och hennes flickor. Tillsammans kör de mot horisonten, jagade av ett ständigt växande följe av galningar, mördare och kannibaler. Ackompanjerade av en distad gitarr. I fronten på Joes armé kör en lastbil med enorma högtalare, och en elgitarrist som dundrar på med hårdrocksriff för att elda på massorna – en absurd detalj som passar bra in i Millers våldsamma och samtidigt subversivt humoristiska värld.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Pretentionerna?

En enkel allegori, säger regissören själv, och liknar sin film vid en western. Konflikten är tydlig: Furiosa kräver frihet och oberoende för alla sina medmänniskor, och är villig att ta till vilka medel som helst för att sätta sig själv och de sina i säkerhet. Hon driver på, är den som tar kommandot och den som aldrig ger upp. Men hon drivs samtidigt av hopp, vilket Max påpekar kan vara ett misstag om man lever efter apokalypsen. Hon kommer från en liten grupp av kvinnor, som vårdar de sista fröna av hopp att få tillbaka det som gått förlorat. Då hoppet tycks dö, tappar Furiosa initiativet. Hennes väg var triumfatorisk, men den ledde endast ut. Allt hänger för en liten stund på den evige pragmatikern Max, som kan visa på vägen tillbaka.

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Furiosas motpol är själva systemet, ett samhälle där den starkes rätt har skapat en brutal värld, där krigsherrar tar precis vad de vill ha, och där människovärdet är försatt ur spel. Immortan Joe är en slug härskare, som skickligt använder sin tillgång till vatten som ett påtryckningsmedel för att skaffa sig själv makt. Joe är på sätt och vis en rest från det utsugande system som antyds var orsaken till att Jorden ödelades. Han är den siste rovkapitalisten, driven endast av egenintresset, och utan några civiliserande lagar som håller honom tillbaka.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Världsbygge och produktionsdesign;

Det ser inte ut som något annat än just ”Mad Max” – och det slår mig hur ikonisk designen från originalfilmerna är. Fråga vem som helst som är över 35 hur ”Mad Max” ser ut, så lovar jag att de har en klar och tydlig bild av kläder, fordon och vapen som är ett ihopplock av disparata delar, med mer än en liten anstrykning från S/M- och fetischvärlden. Jag kan sticka ut hakan och med fog hävda att fetischvärlden lät sig inspireras tillbaka, mer än lite grann, av Millers dystopiska framtidsvision. ”Mad Max” som dystopi var på sin tid så framgångsrik, att dess vision om en postapokalyptisk framtid blev en del av vårt kulturella DNA. Om Star Trek är den västerländska kulturens teknologi-utopi, så är Mad Max dess lika viktiga och välkända motsats: teknologi-dystopin.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

George Miller lägger sig i den nya filmen nära sin originalvision, men ger oss mer av allt: mer färg, mer krom, kraftfullare bilar, enormare scenografi, större folkmassor och mäktigare horisonter. Fury road är som en heavy metal-fantasi i megaformat, tydligt inspirerad av såväl Peter Jacksons tolkning av JRR Tolkien som Guillermo Del Toros Hellboy. Hela upplägget har för övrigt ärvt mycket av sin undergångskänsla från just Tolkiens världsbild: byt bara ut warboys mot orcher och Max mot Aragorn.

90% av effekterna är enligt uppgift icke-digitala, och det är verkligen intrycket av en verklig och påtaglig värld som slår mig då jag ser filmen. Bilarna kör verkligen där i öknen, och dammet piskar verkligen Furiosa och Max i ögonen. Samtidigt blandas skickligt det digitala in i det analoga: warboys som flyger genom luften, sandstormar av gargantuiska proportioner, och inte minst ett gäng med unga, vackra fruar som helt mirakulöst lyckas hålla sig vitklädda och fräscha genom allt blod och stridsdamm.

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Domen:

Jag blev knockad av den här filmen, på ett överraskande och underbart sätt. Det är ett hysteriskt tempo som många actionfilmer kan ta lärdom av: det händer något, eller tre saker samtidigt, precis hela tiden. Inte nog med att nästan hela filmen utspelas i hundra kilometer i timmen, med olika fordon som kör in i varandra. Just då vi inte tror att det kan bli mer spännande, trillar det ned tre killar med motorsåg och yxa från himlen och börjar skära sig igenom taket på lastbilen. Sedan börjar elgitarrkillens gitarr att spruta eld… Men det är inte alls bara en visuell fest, utan är också kristallklart gestaltat och genomsyras av intelligens och humor. Om man nu som jag är den typ som tycker att något kan vara humoristiskt och samtidigt väldigt våldsamt – så har jag varnat den som möjligen är lite känslig.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

De långa partierna av högt tempo interpunktueras av korta stunder av stillhet, som i kontrasten mot all action blir välbehövliga andningspauser, och ibland ögonblick av sublim skönhet. Det är många detaljer att glädjas åt, som de figurer på styltor som vadar omkring i ett skymningslandskap, hämtade som från en målning av Hieronymus Bosch. Eller den magnifika, himmelska sandstorm som Furiosa djärvt styr dem in i. Här har George Miller förnyat sig, och målar med fler färger än öknens gula och motoroljans svärta. Och då sandstormen tar tag i människorna och lyfter upp dem i skyn, får man för en sekund intrycket av att se på en levande tavla av Rubens.

Jag är övertygad om att vi kommer att minnas Fury Road som George Millers mästerverk: en mäktig påminnelse om att han är en skapare av science fiction med en mycket sällsynt dubbeltalang: Han har en mörk vision som är verkligt unik, och samtidigt det tekniska hantverkskunnandet för att få fantasin att verkligen komma till liv på vita duken.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road