Action

Earth Star Voyager (1988) – Star Trek för Disney-ungdomar

USA 1988, regi: James Goldstone, skapad av Ed Spielman

Handlingen.

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Idag kör vi en riktig raritet: Disneys båda långfilmslånga pilotavsnitt för en ungdomsvariant av Star Trek från sena 1980-talet. Den är svår att få tag på, då den officiellt aldrig givits ut digitalt utan bara på VHS. Året är 2082 och Jordens tillgångar tryter. För att leta efter lämpliga planeter att kolonisera byggs rymdskeppet Earth Star Voyager, som skickas ut på ett uppdrag som kommer att ta 40 år att genomföra. För att säkerställa att besättningen orkar med såväl tur som retur, rekryteras ett gäng tonåringar från rymdakademin. Ja, det är förstås bara ett svepskäl för att kunna skapa en ungdomsserie om ungdomar som styr över ett rymdskepp, men det är faktiskt en rätt elegant lösning. Självklart utses en erfaren kapten som ska föra befäl över Earth Star Voyager, men nästan lika självklart tar det inte många minuter innan en trasig dator skickar ut honom genom luftslussen och lämnar den blott 18-årige Jonathan som högst rankade officer. Nu börjar äventyren och hoten avlösa varandra: en cyborg med mordiska tendenser som plockas upp i ett drivande skepp, en Mad Max-liknande barbarcivilisation på en halvt övergiven rymdstation, en manipulerande och galen general som försöker få Earth Star Voyager på avvägar.. Allt klaras av med samma glada leende av våra käcka kadetter. Men ska Jonathan klara av ansvaret som kapten? Och hur ska det gå med alla kärleksbekymmer som uppkommer mellan besättningsmedlemmarna?

Pretentionerna?

För att vara en förlängd TV-film som aldrig blev någon reguljär TV-serie så har ESV ett anmärkningsvärt episkt anslag, och är en berättelse som gör sitt bästa för att både jobba med karaktärsfördjupning, äventyr för stunden och en rik bakgrundshistoria. Här finns åtminstone embryot till en fullödig sci-fi-värld, om än ofärdig och smått förfelad i sammanhanget.

Rymdskepp och världsbygge!

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Mer än bara en rak kopia på Star Trek The Next Generation, som ändå självklart är den största förebilden. Ungdomarnas smått deprimerande jordeliv i filmens första del är nyanserat skildrat, med åtminstone ansatser till social kritik och ett för det sena 80-talet förmodligen framsynt miljöförstöringstema. Vuxenvärlden och myndigheterna skildras inte som enbart goda förebilder, utan ungdomarna får många anledningar att visa sig mer mogna än sina överordnade. Filmen bjuder också på gott om storögd upptäckarglädje då arkskeppet väl stävar ut i yttre rymden och våra unga huvudpersoner får pröva att ta ansvar för sitt eget och kollegernas liv. Rymdskeppet Earth Star Voyager liknar på utsidan en Star Destroyer, och på insidan en blandning av USS Enterprise och den sovjetiska paviljongen från världsutställningen i Vancouver 1986. Där alltså kulisserna byggdes upp.

Produktionsdesign;

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Vad jag kan avgöra på en suddig VHS-kvalitet så har ESV ganska god production value. Rymdskeppsmiljöerna är faktiskt klockrena för att vara TV-produktion från 80-talet. Men en del ser förstås daterat ut, som de overaller som ska föreställa uniformer, och de 80-talsfrisyrer som sitter på huvudpersonerna. Eller den töntiga Thunderdome-kopian där punkklippta rymdbrottslingar härjar. Somligt var nog ganska knasigt redan 1988 – som det gym med osynliga vikter där ett deprimerande antal scener utspelas. För riktiga finsmakare kan dock det som är töntigt locka fram ett leende, och i sig vara en anledning att titta. För hur ofta får vi egentligen se aerobics i rymden?

Luckor i manus,

Ett liknande problem som i Moon 44: om nu uppdraget är mänsklighetens sista chans, skulle man då verkligen överlåta det till ett gäng tonåringar? Just askin’..

Domen:

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Det blev aldrig fler avsnitt än dessa piloter, och det tycker jag på många vis är synd. Här finns tillräckligt med stoff och kärlek till genren för att det skulle ha gått att göra ett seriöst försök att skapa en Star Trek för ungdomar. Utan att det blir för tramsigt eller för vetenskapligt torrt. Men tyvärr gör klippningen och tidsformatet (2 drygt timslånga avsnitt) inte konceptet någon tjänst – efter första avsnittet känns berättelsen avslutad och den konspiration som introduceras mot slutet är alltför långsökt för att riktigt engagera. Hade bolaget och seriens skapare vågat lita på sitt eget material hade de kunnat göra en hel första säsong av allt det som händer i pilotavsnitten, och då också haft tid att fördjupa storyn och karaktärerna lite mer. Nu förblir ESV en kul idé som aldrig riktigt får vingar.

Transformers Age of Extinction (2014) – IT-miljardär vs autobots

USA 2014, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger, producenter: Don Murphy, Tom DeSanto m fl

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Handlingen.

Som en myllrande Bayeuxtapet kryllar den fjärde Transformersfilmen av människor och robotar som intrigerar, slåss och förråder varandra. Det är några år efter slaget om Chicago i Transformers 3, och de goda autobotrobotarna har gått under jorden eller fångats in och slaktats av den korrupte CIA-chefen Attinger (Frasier, jag menar Kelsey Grammer). IT-miljardärden slash vapenfabrikanten Joyce (spelad av den obetalbart arrogante Stanley Tucci, med mer än en liten blinkning åt Robert Downey Jrs tolkning av Tony Stark) har nämligen kommit på hur man tillverkar vapen av den metall som alla transformers är gjorda av. Med hjälp av den intergalaktiske prisjägaren Lockdown fångar Attinger och Joyce in alla robotar de kan, och smälter ned dem till råmaterial. Till och med den mäktige Optimus Prime är på flykt, och hamnar av en slump på en Texasfarm som tillhör en fattig, men märkligt vältränad, loser till uppfinnare (Mark Wahlberg). Uppfinnaren, hans dotter och hennes irländskaustraliske pojkvän räddar Optimus, och ger sig ut för att försöka avslöja CIA:s konspiration. Verkar det komplicerat? Vänta bara, jag har bara beskrivit de första 20 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen. Äventyret tar oss över hela Jorden och i ett rätt maffigt rymdskepp också ut i rymden. Och liksom i förbifarten är det en massa dinosaurier med också.

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Pretentionerna?

Allt är förstås relativt, men visst försöker Michael Bay att inte vara riktigt så infantil som i tidigare Transformersfilmer. Och på något vis lyckas han. Vi slipper allt vad blackfacerobotar, metalltestiklar och en vilt skrikande Shia LaBoeuf heter. Yay!

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Rymdskepp och världsbygge!

De har verkligen betonat rymdkopplingen den här gången, så är du som jag road av rymdskeppsdesign är filmen värd din tid bara för skeppens skull. Först får vi se en hel armada som för 65 miljoner år sedan attackerar Jorden och (av en aldrig förklarad anledning) utrotar dinosaurierna med en dödsståle. Senare, i nutid, dyker prisjägaren Lockdown upp i ett maffigt krigsskepp som inte bara hyser en massa dinosarierobotar, utan också fungerar som rymdfängelse och torteringsanstalt. Det är dunkelt, gotiskt, förvridet och bisarrt – och faktiskt något helt nytt för att vara en Transformersfilm. För mig just dessa scener filmens höjdpunkt: då Cade/Wahlberg med familj råkar föras upp i skeppet och smyger omkring i den absurt hotfulla robotmiljön och försöker behålla sin tuffa attityd trots den enorma övermakten. Scenen då de flyr från skeppet genom att klättra ned på en ankarkätting som sitter fast i toppen på en skyskrapa är dessutom bra spänning och action.

Stanley Tucci som Joshua Joyce

Stanley Tucci som Joshua Joyce och Li Bingbing som Su Yueming

Produktionsdesign och effekter;

Ett steg framåt jämfört med de tidigare filmerna, då robotarna alltid såg lätt viktlösa ut, som om de var gjorda av plast istället för metall. Nu har produktionsdesignern och animatörerna pluggat gravitation och övriga fysikens lagar, och robotarna framstår som mycket mer solida. Det finns en tyngd i Optimus Prime när han sätter ned sin enorma järnnäve i marken. Ljuddesignen är också märkbart mer kreativ denna gång, kanske beroende på att dubstepstjärnan Skrillex är den som skapat robotljuden. Vi slipper i alla fall de surranden som utmärkte Transformers I, II och III.

Luckor i manus,

Liksom i tidigare filmer (av samma manusförfattare) får man ha hög toleranströskel för logiska hål i berättelsen och framför allt oförklarliga handlingar av huvudpersonerna. Joyce drivs både av girighet och världsförbättrariver, men hans medel för att nå makt är att döda de robotar som säkert hade varit till mer hjälp för honom levande. Attinger drivs av hat mot utomjordingar för att förhindra ett nytt Chicago, vilket är fair enough. Men själv konspirerar han med helt andra utomjordingar och låter utan skrupler dessa allierade.. förstöra Chicago?! Och sen drivs han plötsligt av profithunger. Cade/Wahlberg har som främsta motivation att rädda sin lilla dotter undan CIA och robotarna, men ändå tar han med henne till fiendens högkvarter. Till och med våra autobots beter sig underligt. De skjuter först och frågar sen. Optimus Prime vacklar mellan förakt för människor och rent primitiv blodtörst. Skulle inte han vara hjälten?

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Domen:

Genom att titta på Top Model har vi lärt oss att en bra fotomodell är den som visar upp och därmed säljer produkten. Varje foto går i grunden bara ut på att visa den där handväskan i en så fördelaktig dager som möjligt. Spelfilmerna om Transformers är science fictions motsvarighet till Top model: de är bara till för att sälja produkter åt leksakstillverkaren Hasbro. Och Optimus, Bumblebee och de andra gör sitt jobb som varje fotomodell gör: de poserar, kråmar sig och schmizear i motljus så det står härliga till. Med detta sagt: för att vara en glorifierad 2:45 timmar lång reklamfilm för plastrobotar är ändå Transformers Age of Extinction förvånansvärt underhållande. Det är en aldrig sinande kavalkad av spektakulära actionscener, snabba bilar, dundersexiga skådespelare och stora saker som exploderar. Det är långt ifrån så charmigt eller intelligent som förra årets Pacific Rim, men det är den klart bästa Transformersfilmen sedan Michael Bays första och utan tvekan en av de mer imponerande visuella spektaklen på senare år. Starkt bidragande till underhållningsvärdet är paret Attinger och Joyce – det blir så mycket roligare med två arroganta gubbar av kött och blod som skurkar, än med bara onda robotar med grov röst. Detta faktum pekar väl också på konceptets svaghet: de animerade robotarna har trots sin enorma storlek ett begränsat känsloregister, och det krävs riktiga skådisar för att verkligen engagera. Tyvärr får jag fortfarande en dålig smak i munnen av de svaga eller obefintliga kvinnorollerna i Transformers Age of Extinction. Skulle världen verkligen gå under om en av robotarna inte var en man, och om två kvinnliga, mänskliga figurer tilläts tala med varandra?

Fler filmer som den här+

Transformers, Transformers II, Transformers III, Pacific Rim, G.I Joe Retalliation

Edge of tomorrow (2014) – underhållande och intelligent rymdaction

USA 2014, regi: Doug Liman manus: Christopher McQuarrie baserat på serien All you need is kill av Hiroshi Sakurazaka, producent: Erwin Stoff

Tom Cruise Edge of tomorrow

Tom Cruise Edge of tomorrow

Handlingen.

William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. Cage är en riktig fegis, anställd som PR-officer i amerikanska armén men helt utan ryggrad eller kämparglöd. Kvällen innan en stor offensiv mot en övermäktig utomjordisk fiende lyckas han reta upp en brittisk general så till den grad, att han degraderas till menig i en avdelning för de ovilliga och inkompetenta. Han släpps ned utanför en barack där han omedelbart tas i tukt och förmaning av den pompöse drill sergeant Farell (spelad av Bill Paxton). De missanpassade soldaterna skickas som kanonmat till fronten i Frankrike. De utrustas med supercoola exoskelett, men det hjälper knappast Cage, då han är en riktigt usel soldat. Fienderna, rymdbläckfiskarna The Mimics, är dessutom överlägsna på slagfältet, och det dröjer inte många sekunder innan Cage dödas av en ruskig alfa-alien.. och vaknar upp 24 timmar tidigare, på marken utanför baracken på militärbasen. Om och om igen upplever han samma dag med samma slut: ond bråd död för honom och alla hans kamrater. Han minns vad som hänt från dag till dag, men för alla andra verkar det vara första gången de är med om anfallet mot Frankrike. Allt eftersom dagarna går, lyckas Cage överleva lite längre, och hans tidsresor ger honom kunskap om vad som ska hända – en sorts superkraft. Men det är först då han träffar på en av arméns kändisar, supersoldaten Vrataski (Emily Blunt) som Cage kommer mysteriets lösning på spåren. Han har fått en mycket speciell gåva, och hur han utnyttjar den kan leda till triumf eller undergång för människoalliansen.

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Pretentionerna?

Om du hade chansen att leva om en dag, hur skulle du då utnyttja den? Är fri vilja och handlingsutrymme bara en illusion skapad av en hånfull högre makt, eller kan den som ger sig fanken på det faktiskt ändra något i grunden? Fans av tidsresefilmer känner förstås igen paradoxen med mannen som lever samma dag om igen, och träffar samma kvinna för första gången varje dag. Med tiden blir han kär, men för henne är han en främling. Välbekanta teman, som omsorgsfullt förnyas och sätts ihop till en story som känns ny och fräsch.

Rymdskepp och världsbygge!

Ett apokalyptiskt Jorden i en mycket nära framtid där allt står och väger mellan att livet fortgår som vanligt eller att mimics kommer svärmande och dödar allt i sin väg. Det mesta ser ganska samtida ut, med mode, bilar och kommunikationsteknologi på dagens nivå. Men kapprustningen mot utomjordingarna har fått militärindustrin att ta fram stridsdräkter i form av exoskelett. De ser grymma ut, men den som försöker använda en dräkt utan att ha fått rätt utbildning går som en anka och skjuter som en kratta, med tragikomiska resultat. Militärledningen har för länge sedan slutat bry sig om något annat än att slutligen besegra mimics i ett sista anfall, och till det behövs så många soldater i stridsdräkter som möjligt. De släpps ned i svärmar över stränderna i Normandie, men därifrån får de klara sig själva. De flesta tar sig bara några meter innan de slits i stycken.

The Mimics finns i tre sorter, alla med vagt bläckfiskliknande former, med armar som slår ut som pisksnärtar. Alfa-mimicen har telepatiska krafter och står i förbindelse med en mycket större Omegavarelse, som är gömd och styr alla Mimics på Jorden genom ett kollektivt medvetande. Den som dödar Omegan, dödar utomjordingarnas sambandscentral.

Produktionsdesign och effekter;

Det är stridsdräkter mot aliens – kulsprutor mot klor. Vår trupp med olämpiga soldater ser mest ut som stora, klumpiga skalbaggar där de tultar omrking i sina exoskelett – men klumpigheten blir en del av charmen och hjälper oss att identifiera oss med dessa bifigurer som annars skulle ha passerat obemärkta förbi i en stereotypt macho miljö. När Cage efter en 400-500 försök till slut är en fullärd dödsmaskin, får vi ett antal riktigt actionfyllda stridscener i brutal överväxel, där han och Vrataski rygg mot rygg kämpar sig allt närmare Omegamonstret för att förinta det en gång för alla.

Monstren är lagom alien för att bli motbjudande, mycket snabba och spindellika i sitt rörelsemönster. Speciellt deras vagt mänskliga anletsdrag på helt omänskliga tentakelkroppar bidrar till att de ser obehagliga ut . Det är också en snygg svärmeffekt då många Mimics närmar sig gemom luften, inte helt olikt the sentinels i Matrix.

Luckor i manus, (SPOILERS!)

Förmodligen luckor som hängt med sedan originalserietidningens manus: men varför startar Omega om tiden endast då en Alpha blir dödad? Varför just 24 timmar tidigare? På slutet, varför hoppar Cage tillbaka 24 timmar till en tidpunkt där han ännu inte har träffat Omega?

Slut på spoilers.

Bill Paxton

Bill Paxton

Domen:

Om du har nån sorts kärlek till bra science fiction bör Edge of Tomorrow vara en av dina mest självklara biofilmer att se i sommar. Själv kände jag skepsis då jag såg den första, ganska generiskt våldsamma trailern, som inte alls lyckades förmedla filmens charm. Jag var heller inte överentusiastisk inför ytterligare en Cruisefilm med honom som övermänniska. Men Edge of Tomorrow visar sig vara en intelligent film, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Den lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. Den har vidare en utmärkt dialog med många oneliners som fräses fram av de många bifigurerna med Bill Paxton som deras konung. Inte minst får vi en berättelse där vi i publiken lär känna huvudpersonerna Cage och Vrataski , börjar känna med dem och hoppas de kan utföra sitt uppdrag. Och vi blir engagerade i deras hopplösa kärlekshistoria. Edge of tomorrow blandar action med intelligens, och ett myller av kul detaljer med genrereferenser man kan nörda in på.

Sammantaget är Edge of Tomorrow Tom Cruises klart bästa film sedan Minority Report, och en av de mest underhållande actionfilmerna på länge. Finns det någon rättvisa i filmbranschen tjänar den här filmen in en stor hög med pengar. Vi behöver fler rymdfilmer som talar såväl till hjärtat som till hjärnan, och till vår inre filmnörd.

Emily Blunt  som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Emily Blunt som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Fler filmer som den här+

Varför inte Tom Cruises Oblivion från förra året, som mottogs ganska väl men som saknar substans under sin snygga yta.

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Wow, trailern för Jupiter Ascending är ju supermaffig

Channing Tatum som Caine i Jupiter Ascending

Channing Tatum som Caine i Jupiter Ascending

Egentligen borde man väl inte bli överraskad av att skaparna av några av 00-talets mest framgångsrika science fictionfilmer kan komma med något nytt som får pulsen att stegras. Jag tänker på Matrixfilmerna. Men det var länge sedan The Wachowksis hade en klockren actionhit, och därför måste jag erkänna att jag kände tvivel då jag nåddes av nyheten att de jobbade på sin egen rymdopera – vid sidan av Hollywoods studiosystem, dessutom. Men nu närmar sig premiärdatumet, Warner Bros har bestämt sig för att backa upp filmen, och den första riktiga trailern landade idag. Känslan jag har idag sammanfattas bäst med ordet ”wow”.

Jupiter Ascending är en klassisk saga om den bortbytta prinsessan (Mila Kunis) som den falske kungen (Eddie Redmayne) vill döda för att själv behålla kontrollen över imperiet. Medan hon finner sin rätta plats i världsordningen får hon hjälp av en ung rättrådig krigare (Channing Tatum) och dennes laglöse, äldre kompanjon (Sean Bean). Låter det som Star Wars är det inte så konstigt, för de filmerna bygger ju i sin tur på tusen sinom tusen äventyrsberättelse från Gilgamesh till Bröderna Grimm. Det fina med The Wachowskis nya rymdversion är att den har en helt fabulös look som matchar sagotonen. Åtminstone om man får tro trailern. Jag skymtar armador av rymdskepp, planeter som stiger över horisonten, robotskelett med stora kanoner, aliens med släpande svansar och vassa klor, glittrande palats, rymdskotrar och mäktiga masscener med bugande underåtar i motljus. Allt vi kan begära av en rymdopera, eller?

Filmen har amerikansk biopremiär i juli 2014.

Trailer Jupiter Ascending

Trailer Jupiter Ascending

Ailens med vingar och långa svansar, i trailern för Jupiter Ascending

Ailens med vingar och långa svansar, i trailern för Jupiter Ascending

Mila Kunis i Jupiter Ascending

Mila Kunis i Jupiter Ascending

Alien Nation (1988) – rasallegorisk snutfilm

USA 1988, regi: Graham Baker, producent: Gale Anne Hurd, Richard Kobritz, manus: Rockne S O’Bannon

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

Handlingen.

Den där snutfilmen från 80-talet där två omaka poliser tvingas jobba tillsammans, bråkar och till slut lyckas få till en butter vänskap. Nej, inte 24 timmar, Dagissnuten eller Tango & Cash. Utan den med James Caan som måste jobba ihop med en kille som har hela huvudet fullt av prickar och inga öron. Alien Nation är ett av de första projekten som fick manus av Rockne S O’Bannon (senare känd som skaparen av bland annat Farscape och Defiance). Journalfilmer visar hur ett rymdskepp med utomjordiska slavarbetare har landat på Jorden, och hur dess besättning så gott de kan försöker assimilera sig, skaffa jobb och bli accepterade som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men människor som polisen Sykes (James Caan) är mycket misstänksamma mot nykomlingarna, och retar sig på deras konstiga vanor: de äter rått kött, dricker sur mjölk och tar mänskliga namn från berömda städer och författare. Sykes hymlar inte med sin rasism, och kallar dem för det nedsättande ”slags”. Han behandlar dem som tredje klassens medborgare. Då Sykes’ partner dödas i en uppgörelse där några ”slags” är med, bestämmer han sig för att lösa fallet själv. Då tvingas han svälja stoltheten och samarbeta med poliskårens ende utomjordiska detective, som kallar sig San Francisco.

Pretentionerna?

En allegori om USA:s rasmotsättningar som vill säga något väsentligt om sociala motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Med aliens som uttrycksmedel. Och i form av en cynisk polisfilm. En ganska ovanlig story, för att vara från sent 80-tal.

Moderskeppet syns på avstånd

Moderskeppet syns på avstånd

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi får bara se en kort glimt i återblicken, precis i början av filmen. Ett stort, runt (och trasigt!) moderskepp som hovrar över en amerikansk stad. Det är enormt. Och trasigt – vilket är hela poängen. Dessa aliens är fast här med oss, vare sig de vill det eller inte. Typ samma bild som i District 9, som kom nästan tjugo år senare.

Design och specialeffekter;

De många skådespelarna och statisterna med tung alienmakeup – det prickiga huvudet – utgjorde en inte obetydlig utmaning för filmteamet. Inte sedan det sena 60-talets Apornas Planet hade en science fictionfilm så mycket folk utklädda till aliens i bild samtidigt. Med dagens mått mätt, ser ”slags” rätt plastiga ut, men man måste ändå uppskatta ambitionsnivån och hur konsekvent genomfört det är. Det mesta effektkrutet bränns också av på just sminket. I övrigt är Alien Nation en standardpolisfilm.

Domen:

Jag såg den här för många år sedan, och har gått med uppfattningen att det är en ganska bra film med en hård, samhällskritisk kärna. Kanske har jag blandat ihop den med Enemy Mine (1985) som kom ungefär samtidigt och också visar en man och en utomjording som tvingas bli vänner. Men nu när jag för bloggens skull såg om Alien Nation föll filmen snabbt från sin piedestal. Allegorin är klumpig, och det är svårt att se vilken story som blev lättare att berätta bara för att San är utomjording och inte, låt oss säga svart (tema ras) eller asiat (tema kulturmotsättningar). James Caan gör verkligen så gott han kan, men får tillbringa alldeles för mycket tid med att huka sig och skjuta med pistol. Konspirationsmysteriet – filmens stora hemlighet, om man så vill – utvecklas inte som idén förtjänar. Knappt har skurkarna avslöjats förrän det ska skjutas mycket och sedan är det slut. Många av de goda ansatser och idéer som aldrig riktigt fick vingar i Alien Nation förverkligades många år senare i regissören Neill Blomkamps sydafrikanska film District 9 (2009) – en på alla vis överlägsen variation på rasismtemat då dess vita, fördomsfulls huvudperson Wikus genom aliens själv får känna vad det betyder att vara annorlunda, riskerar allt och förändras för gott. Polisen Sykes i Alien Nation riskerar inte sin maktposition för ett ögonblick, och hans mognad går ut på att han låter San Francisco assimileras och bli som en kopia av honom själv.

Se även: fler filmer av producenten Gale Anne Hurd+

Filmens producent Gale Anne Hurd förtjänar en rad för sig. Hon har samarbetat mycket med bland andra James Cameron, och måste vara en av de filmproducenter som har flest science fictionfilmer på sin meritlista. Hon har bland många andra producerat Terminator (1984), Aliens (1986), The Abyss (1989), Terminator 2 (1991), Armageddon (1998), Hulk (2003), Aeon Flux (2005), The Incredible Hulk (2008) och The Walking Dead.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Woop! Trailer för Guardians of the galaxy ser bra ut, har Björn Skifs

Uppdaterad juli 2014: Här är sista trailern inför premiären 1 augusti, samt fler bilder

guardians of the galaxy

guardians of the galaxy

– They call themselves The Guardians of the galaxy…  – What a bunch of assholes!

Marvel köttar på med wisecrackinghumorn och oneliners och låter sitt nya superhjältegäng vara ett riktigt gäng med tuffingar. Eller vad sägs om ett vandrande träd (rymdlavskägge), en talande tvättbjörn, och tre mycket cyniska intergalaktiska krigare? GotG har ansetts som en risk för Marvel, eftersom det är en relativt okänd superhjältegrupp, vars story nästan helt och hållet utspelas på en kosmisk scen. Av döma av dessa två minuter i första trailern har de i alla fall fått till en underhållande ton, snygga rymdskepp, en mycket sur tvättbjörn. Och inte minst: vi får höra Björn Skifs sjunga oooga chaka! Biopremiär i sommar.

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Predators (2010) – sona dina synder

USA 2010, regi: Nimród Antal, producent: Robert Roudriguez, manus: Alex Litvak

Adrien Brody är muskelhjälten i Predators

Adrien Brody är muskelhjälten i Predators

Handlingen.

I en oväntad reboot av den misshandlade Predator-världen återgick producenten Robert Rodriguez till rötterna: ett gäng testosteronpumpade män och en supertuff kvinna ställs mot ett osynligt hot i en främmande skog. Men den här gången vaknar huvudpersonerna medan de faller med fallskärm och slår i backen i vildmarken. En bit bort har lådor med vapen landat. De inser omedelbart att de alla valts ut för att de är amoraliska mördare, våldsverkare och legosoldater. Och de förstår också att de hamnat på en gladiatorarena. Men det är inte Colosseum direkt, utan den här skogen ligger på en främmande planet. På himlen hänger två månar.

Pretentionerna?

Karma is a bitch. Förr eller senare måste du sona för sina synder, och om du hamnar i klistret tillsammans med svin som du själv, kommer ni då att fortsätta vara svin eller växa med uppgiften och bli något mer? Svaret är inte vad du tror.

Predatorerna är lika motbjudande som  vanligt

Predatorerna är lika motbjudande som vanligt

Världsbygget!

Minimalism. Två månar på himlen antyder att vi inte är på Jorden. Predatorerna håller sig gömda, och liksom i originalet Rovdjuret (1987) är det länge bara människorna och deras rädsla vi får se. Men Predators har också ett par oväntade vändningar. I vraket från ett rymdskepp bor någon, som klarat sig längre i denna dödsskuggans dal än någon annan gjort. Vilket pris har han betalat? Och det är fler än en predator, som alla har olika mål och agendor. En värld med lite rikare bakgrundshistoria än vi sett tidigare i Predatorfilmerna.

Design och specialeffekter;

Fortsättning på den första filmen med Arnold Schwarzenegger: en subtropisk till tempererad blandskog med öppen mark. En massa ärrade soldater med stora knivar och vapen. Ett dolt hot. Massor av lera och blod, så småningom. Tight gestaltat.

Luckor i manus,

Utan att spoila kan jag säga att jag inte riktigt köper överraskningen mot slutet. Det förtar lite av magin.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar den maniske Laurence Fishburne, som smyger omkring i skuggorna och pratar för sig själv.

Topher Grace och Sonia Braga är de båda mer sympatiska karaktärerna i Predators

Topher Grace och Sonia Braga är de båda mer sympatiska karaktärerna i Predators

Domen:

En film som kom lite out of the blue, för mig. Jag hade låga förväntningar efter de fruktansvärda Alien vs Predator-filmerna. Men Robert Rodriguez lyckas nästan göra denna så misshandlade franchise relevant igen. Det gör han genom att ta fasta på det som gjorde film nr 1 så spännande, och ignorerar resten av mytologin. Han låter skurkrollen antas av de starkaste, vilket är mycket mer smakfullt än det cyniska försöka till samhällssatir över den dumma underklassen som vi plågades med i Predator 2. Smart är också att låta gruppen av jagade människor vara så disparat. Från Adrien Brodys plågade antihjälte till Topher Grace som nörd, Walton Goggins som creep, den fine Danny Trejo som Den store tyste och förstås Fishburne som psykotisk överlevare. I samspelet mellan alla dem ligger mer än halva nöjet med filmen.

Men Predators kommer bara halvvägs. Storyn är onödigt invecklad, och det skulle räcka med de intriger som helt naturligt uppstår i en tillspetsad situation, utan att också introducera en konspiration. Och även om predatorerna aldrig varit slemmigare, är de begränsade som bad guys, eftersom de är som mest hotfulla innan de kliver fram i ljuset. Med Predators får A for effort, och jag hoppas det kommer mer.

Se även+

Predator, men hoppa över Predator 2

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cloverfield (2008) – monstret vs New York

USA 2008, regi: Matt Reeves, producenter: JJ Abrams, Bryan Burk, manus: Drew Goddard

Cloverfield

Cloverfield

Handlingen.

Vi ser helt och hållet amatörfilmat material, som hittats av amerikanska militären på ”platsen som förut kallades för Central Park”. Vi förstår redan från första sekunden då den skakiga hemvideon visar festklädda ungdomar som ler, att det är ett dödsdömt sällskap vi ser. Genom linsens oblinkande öga får vi följa hur de själva dokumenterar vad som kan bli deras sista timmar i livet. Hela stan är på flykt undan ett jättelikt rymdmonster som landat i vattnet utanför Manhattan. Men Rob, vars fest filmen skulle dokumentera, måste ge sig in i farans centrum, då hans flickvän Beth ligger skadad i sin lägenhet.

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Pretentionerna?

En realistisk film om hur det är att uppleva en stor terrorattack mot New York, bara det att det är ett rymdmonster med 150 meters mankhöjd som står för attackerandet.

Monstren och rymdskeppen!

Monstret liknar mest en fladdermus, som går på sina knogar. Han är skitförbannad över att ha hamnat på Manhattan, och låter det gå ut över människorna. Vi ser aldrig något rymdskepp, men skymtar hur något slår ned i vattnet strax innan helvetet bryter löst. Från monstret droppar mindre monster, en sorts parasiter. De kravlar sig ned i tunnelbanesystemet och lever rövare med de människor som tagit sin tillflykt dit. De liknar stora insekter, och är nästan mer creepy än det stora monstret, för att de kommer närmare och inte är så gigantiska.

Design och specialeffekter;

Looken är klockrent anpassad till det skakiga handfotot: rök, dimma, ruiner och strobljus – och människor i vild panik. Intensivt, och skickligt gestaltat med lagom mycket kameraskakningar utan att man blir sjösjuk, och genomgående rappt klippt.

Cloverfield

Cloverfield

Mest minnesvärda scen*

Gott om spännande ögonblick, men de första minuterna efter attacken är kanske de mest suggestiva: Vi vet ännu inte vad som händer. Vi ser Något som krossar byggnader längre ned på gatan, och sedan kommer allt damm farande och skymmer sikten, och människorna gömmer sig inne i en butik, och så kommer något stort farande i dimman och brakar ned i asfalten, och det är ett metallhuvud…

Domen:

En av mina favoritmonsterfilmer, ever. Spelar mycket skickligt på skräcken efter attacken mot World Trade Center, och skildrar på ett hyfsat realistiskt vis förvirringen och kaoset som uppstår på gatunivå då en stad som New York attackeras. Det är också en kompetent genomförd äventyrsberättelse i genren ”found footage” (upphittad film) – som tar skitigheten och nerven från found footage-genren (upphittad film) och kombinerar det med en traditionellt klippt äventyrshistoria. Det verkliga genidraget var dock hur Cloverfield marknadsfördes: med största hemlighetsmakeri och utan att några detaljer om vad den egentligen handlade om läckte ut. Länge var titeln på filmen hemlig, och vi hade bara det faktum att det var en ny film från Losts skapare. Inte ens att det verkligen förekommer ett monster i filmen var känt då filmen kom ut på bio, utan man fick känslan av att den lika gärna kunde handla om terrorattacken mot World Trade Center. Vi i publiken upptäcker sanningen tillsammans med huvudpersonerna: det är inte terrorister, utan ett stort jävla rymdmonster. Och han är asförbannad.

Se även+

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Cloverfield återuppträttade jättemonsterfilmens heder, efter fiaskot med Roland Emmerichs fiskätande, gravida Godzilla (1998). Nu kommer det en ny Godzilla under 2014 och den ska vi hålla ögonen på. Och du bör också kolla på Pacific Rim (2013). Regissören Matt Reeves har bl a gjort den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in (2010). Och Drew Goddard regisserade den utmärkta The Cabin in the woods (2012) och skrev manus till World War Z. JJ Abrams tror jag inte behöver någon presentation.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter