Drama

Raised by wolves (2020, tv-serie, säsong 1)- Mother stands for comfort. And death.

Raised By Wolves till HBO Nordic | Stream Sverige

USA 2021, skapad av Aaron Guzikowski, producent + delvis regi Ridley Scott.
Recensionen innehåller endast mindre spoliers för säsong 1.

Typisk scen...

På dagen har Mother (Amanda Collin) ett oändligt tålamod då hon lär sin fosterson Campion (Winta McGrath) vikten av ickevåldsprincipen. När barnen har gått i säng gräver hon upp sina ögon från sanden, breder ut sina armar och flyger ut på jakt efter religiösa fanatiker.

Handlingen.

Jorden är ödelagd efter ett religiöst krig mellan mithraister och ateister – likaledes fanatiska. De senare skickar ett litet rymdskepp till planeten Kepler 22B med två androider och en handfull mänskliga embryon. Där ska de starta en koloni i vildmarken, för att ge mänskligheten en chans att överleva. Men de sex barn som klarar sig förbi embryostadiet är i ständig fara. Den utomjordiska omgivningen hotar med bråddjupa schakt, okända skuggor i natten och mystiska visioner. Motiven hos deras artificiella fosterföräldrar är dunkla och potentiellt livshotande. Och som nästan alltid är fallet, är andra människor ett av de värsta hoten. Då ett stort arkskepp dyker upp på himlen, fullt av de religiösa fanatiker som ateisterna flytt från, vet vi att den lilla kolonins dagar av oskuldsfullt lugn är förbi.

Abubakar Salim och Amanda Collin gör en stortartad skådespelarinsats som Father och Mother, de artificiella Adam och Eva som programmerats att uppfostra en liten grupp barn till att kolonisera en planet. Skådespelarna mixar och lånar från tidigare generationers androider på film, men tar sina respektive tolkningar till nästa nivå. Båda fosterföräldrarna är stela och på ytan helt logiska och förutsägbara. Men under ytan kokar de av.. ja, vad exakt? Det är mysteriet. Father är mer jordnära och rättfram, på en gång plikttroget hunsad av Mother, och tystlåtet lojal med barnen. Mother å sin sida är mer komplex och därmed mer fascinerande för oss tittare. Hon är seriens självklara medelpunkt, och Collin äger varje scen hon är med i. Det är inte att gå för långt att hävda att figuren Mother är en omedelbar science fictionklassiker med alla sina motsägelser: den förnuftiga föräldern, den förtvivlade sökaren – och dödsängeln som också är ett massförstörelsevapen. Precis om jag gillar mina filmandroider! Collin får spela ut ett brett register, och vi får tillfredsställelsen att se henne göra en del seriös ass-kicking redan i första avsnittet.

Raised by wolves - Mother
Raised by wolves

Pretentionerna?

Till min glädje är de rejäla. Raised by wolves är fullständigt indränkt i religiösa teman, hämtade både från Gamla testamentet och från den antika världens kamp mellan mithraism och spirande kristendom i det antika Rom. Man behöver inte alls fånga upp de religiösa övertonerna för att ha stort utbyte av serien. Och den är definitivt inte en förtäckt kristen allegori – i stort sett alla sympatiska karaktärer är trots allt uttalade ateister. Men den lånar och mixar friskt från myt och skapelseberättelser, och för den som är road av sånt är det fascinerande. Att Kepler 22b är ett sorts Eden och våra androider någon sorts Adam och Eva behöver man kanske inte ens vara konfimerad för att fatta. Men det här är ju en framtidsberättelse – så vad betyder det? Är det ren symbolik? Beskriver det en sorts urhändelse som är dömd att upprepas i oändlighet? Eller är det kanske inte i framtiden? Kanske får starta en spekulationstråd om detta.

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget avslöjas lager på lager, och mer i glimtar än som utdragen exposition. I början vet vi bara att den lilla kolonin på Kepler finns, i vad som till synes är ett öde land. Deras samhälle är distinkt lågteknologiskt, med undantag för Mother and Father själva, och deras kraschade rymdskepp. När så det större rymdskeppet med mithraister dyker upp får vi gradvis veta mer om tillståndet för resterna av den mänskliga civilisationen och den sista, kaotiska tiden på Jorden. Och vartefter säsongen fortflyter så befolkas ödemarken allt mer, och fylls av profeter och fördöma, spöken och monster. Något verkligt mystiskt pågår på Kepler 22b, och våra huvudpersoner vet snart inte vad som är inbilling, verkligt eller Guds röst som viskar i natten.

Produktionsdesign;

Minimalistiskt och monokromt – och snyggt. Androiderna är plastiga och blöder, som i alla Ridley Scotts androiddramer, mjölk då de skadas. Mothers änglaform är omedelbart ikonisk. Mithraisterna känns anakronistiskt felplacerade, som om de kommit i sitt rymdskepp på flykt från folkvandringstiden. Och allt mer växer en bisarr parallellvärld fram i syner och visioner, med mystiska halvmänniskor och mer än en liten blinkning till HR Gigers design för Ridley Scotts Alien.

Luckor i manus,

Svårt att säga, med tanke på att serien medvetet lämnar så många obesvarade frågor till säsong 2. Det blir många turer framåt andra hälften av serien, och mitt bland alla mysterier som hopas får jag ibland en känsla av att figurerna gör val som mest ska föra handlingen framåt, och inte så mycket passar in i deras karaktärer.

Domen:

Jag måste erkänna att jag inte kastade mig över Raised by wolves, då det varit många robotfilmer på streamingtjänster på senare år, och få av dem brukar höja sig över mängden. Och det smärtar mig att säga att inte heller Ridley Scotts namn längre har riktigt samma stjärnglans för mig som det en gång hade. Men till min stora glädje gick jag igång på alla cylindrar av det här. Det är en väl uttänkt och utförd high concept-serie, till att börja med. Konceptet – två robotar uppfostrar människobarn i en fientlig vildmark – går att ta till sig på en sekund. Och till det kommer en utmärkt liten ensemble av skådespelare som verkligen kommer till sin rätt. Mother är magnifik – ett androidporträtt som väl platsar bredvid Förutom Salim och Collin vill jag speciellt nämna Travis Fimmel, som spelar den tvetydige och allt mer plågade Caleb, vars livslögn hotar att knäcka honom.
Men jag tror att det som fångar mig allra mest med Raised by wolves är den ambitiösa och kreativa berättarglädjen, som definitivt inte är särskilt vanlig ens på HBO. Och alltför ovanlig inom modern rymdfilm. Seriens skapare Aaron Guzikowski är uppenbarligen inte är rädd för att ta ut svängarna kan med berättigat självförtroende låta avsnitten bölja mellan intima betraktelser över föräldraskap, religiös extas och exploderande huvuden.

Det dröjer heller inte länge innan man förstår att serien verkligen är just Guzikowskis, och inte främst Ridley Scotts. Det finns gott om referenser till den senares klassiska filmer, men mer som en blinkningar än som ett krampaktigt försök att få in alltsammans i samma filmuniversum. Detta är en separat vision, som har koll på var genren kommer ifrån. Likaså bra. På köpet fick vi kanske en mer lyckad version av Prometheus.

Man vet aldrig riktigt var man har Raised by wolves, eller på vilken nivå berättelsen egentligen rör sig. Och även om jag förstår att denna vilda mix troligen inte är något för alla, så fångades jag in. Ja, jag till och med accepterade det totalt knäppa sista avsnittet, som innehåller mer än en liten homage till en viss Scottfilm från 1979. Och jag ser mycket fram emot säsong 2.

Fler filmer som den här+

De uppenbara är ju Blade Runner och Alien. Men också Prometheus, som delar många teman.
De mindra uppenbara är HBOs Westworld. Eller varför inte filmen Ex Machina.

Aniara (2019) – En blåsa i Guds andes glas

Sverige 2019, manus och regi: Pella Kågerman och Hugo Lilja, baserat på dikten av Harry Martinson.

Typisk scen…

Mimaroben (Emelie Jonsson) är uttråkad och ensam i mimasalen, medan passagerarna på Aniara smörjer kråset och taxfreehandlar. Miman är en yogasal kopplat till en halvgudomlig, telepatisk AI som projicerar en verklighetstrogen virtuell värld i huvudet på besökande människor. Men när allt går åt skogen och Aniara skenar i hög fart mot interstellär rymd, förändras detta. Mimasalen blir stället som alla vill vara på, för att döva sin PTSD med ljuva minnesbilder av barfotavandringar i mjuk mossa och sommardopp i sammetssvarta skogstjärnar. Men hur många traumatiserade hjärnor kan Miman hantera innan den själv blir galen?

Aniara filmen 2019

Handlingen.

Allt är ju så välordnat. Ynka tre veckor till Mars på en lyxig passagerarfärja med alla upptänkliga nöjen. Sedan en chans att starta om på nytt i en ny värld, långt borta från den krigshärjade Jorden. Låt vara att Mars är till största delen en karg öken, men varje alternativ till den Jorden är väl bättre, eller hur? Men som i visan om Titanic börjar det med en skakning på nedre däck, följt av det otänkbara. En kollision med rymdskrot penetrerar skrovet och tvingar kapten att dumpa kärnreaktorn för att förhindra en katastrof. Rymdskeppet slås ur kurs. Enda chansen att vända är att använda gravitationen från närmaste himlakropp, meddelar kapten Chefone. Men det kommer att ta ett par år att komma fram, inte tre veckor. Säger kaptenen, och bjuder på en gratis nattmacka till alla oroliga. Och baren är ju öppen. Men det finns ingen himlakropp i deras färdväg.  Insikten om deras predikament kommer långsamt, och inte samtidigt till alla. De färdas mot intet, utan väg tillbaka. Bort från ljuset. Astronomen (spelad av en superb Anneli Martini) håller upp sitt smutsiga drinkglas och visar Mimaroben en liten luftblåsa i glaset. Den rör sig oändligt långsamt och osynligt för blotta ögat. Om flera hundra år kommer man att kunna se att den flyttat sig. Men bara bråkdelen av en hårsmån. I rymden är vi inget mer än en blåsa i Guds andes glas. Våra skepp kan rusa fram, men inte röra sig en millimeter.

Filmen Aniara skildrar, liksom Harry Martinsons originaldikt från 1956, hur livet och människorna på rymdskeppet förändras av erfarenheten att vara på evig flykt från en förlorad värld. På väg från något som inte längre går att nå, mot en avgrund. Och som Nietzsche visste, så förändras man av att stirra alltför länge ner i avgrunden. Samhällets sönderfall börjar omedelbart då Aniara börjar skena, men det är en långsam process och på vägen uppstår nya religioner och konstformer. Vänskaper blomstrar, kärleksband knyts och barn blir till. Vi får följa flera människoöden ombord. Mimaroben står i centrum, och med tiden skapar hon sig såväl en liten familj som ett socialt sammanhang. Vi möter hennes blivande flickvän, den rationella piloten Isagel (Bianca Cruzeiro). Deras ögonblick av ömhet, extas och förtvivlan skildras nära och med stor ömhet i filmen. Genom att vi får krypa under huden på dem, blir Aniaras öde desto mer påtagligt och griper tag i oss. Och filmen bjuder också på ett persongalleri av bifigurer som i Martinsons text mest antyddes men aldrig riktigt fick form. I filmen möter vi den alkoholiserade men godhjärtade Astronomen, vars alltför stora trut försätter henne på kollisionskurs med den despotiske kapten Chefone (Arvin Kananian). Hon blir en människa vi kan tro på och engagera oss i. Chefone själv får en smått komisk extradimension genom att han framställs som en pompös träningsnarkoman, vilket gör honom intressantare än diktversionen var.

Pretentionerna?

Självklart är de enorma. Filmen bygger ju ändå på ett nobelprisvinnande diktepos på jambisk vers, och är i stort sett trogen originalet. Huvudtemat är hur vi själva orsakar vår undergång genom att förstöra Jorden. Det är också en mångfacetterad betraktelse av vad minnet av detta trauma i kombination med förlorat hopp gör med vår själ. Men där dikten tar till de breda penseldragen och den lyriska högstämdheten, så väljer filmen att fokusera på de faktiska människorna som tvingas leva sina liv på Aniara. Filmskaparna håller alltså klokt dramats grundregel ”Show, don’t tell” i åtanke. Känslan jag får av att se filmen är att den är nog så seriös som någonsin Martinsons dikt, men inte känns lika pretto.

Aniara filmen 2019

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Jag tycker hela filmens look är ljuvlig och oerhört smart. Rymdskeppet Aniara är så uppenbart ett svenskt rymdskepp, som känns nära vår egen verklighet. Exteriört liknar det mest ett par stadskvarter från Högtorgscity i Stockholm, komplett med brutalistisk 70-talsarkitektur och en andefattig central galleria. Tänk er Hamngatan och Mäster Samuelsgatan flygande i rymden. Det är genialt gestaltat. Filmen är en så kallad ”no set sci-fi” vilket innebär att verkliga miljöer används för att skapa illusionen av en framtidsvärld. Interiörerna är alltså inspelade i Mall of Scandinavia, Sthlm Waterfront och Sollentuna Centrum. Med en touch av Finlandsfärja och föreläsningssal på universitetet. Själsdödande miljöer från vår vardag, som är lätta att tänka sig som en helvetisk plats att vara inlåst på under resten av våra liv. Dessa är briljanta val, eftersom det får oss i publiken att omedelbart acceptera Aniara som en realistisk, om än lite tråkig, värld. Vi hajar direkt att dessa klimatflyktingar på väg i hög fart mot ingenting tillhör vår egen eller åtminstone våra barns generation. Deras framtid är vår egen.

Hos Martinson får vi veta förhållandevis mycket om vad som hänt på Jorden innan vår berättelse tar sin början, och hur det ser ut på Mars och Venus. Martinson lyckas alltså väl med det kompletta världsbygge som varje god science fictionförfattare måste bemästra. Men dessa platser och händelser skildras i dikten uteslutande i form av tillbakablickar och minnen, vilket inte lämpar sig så bra för 1,5 timme långfilm. I filmatiseringen har följaktligen det mesta skalats bort, och antyds endast. Det gör att dramat blir tightare, samtidigt som filmen kan sägas respektera Martinsons ”kanon” då man helt enkelt kan tänka sig att världsbygget existerar utanför bild.

Domen:

Harry Martinsons diktepos från 50-talet är ett verk av ojämförlig skönhet och skärpa. Läsaren genomsköljs av fasa inför människans grymhet och vördnad inför hennes livsvilja. Jag hade inte läst hela dikten sedan jag som 17-åring plöjde igenom hela den ”seriösa” sci-fihyllan på Uppsala Stadsbibliotek. När jag nu som vuxen läster om Martinson är jag inte riktigt beredd på kraften i hans poesi. Herrejösses, vilket konstverk.

Men det är också lätt att förstå varför ingen gett sig på en filmatisering tidigare. Det som fungerar i diktform lånar sig inte lika lätt till vita duken. Martinsons språk blommar i  de många naturlyriska tillbakablickarna, men knastrar grått då livet ombord skissas fram. De riktigt passionerade partierna i dikten är sorgesånger som skildrar stämningar snarare än händelser.  Hos Martinson är Aniaras människor bifigurer i tragedin om Människan. 

Det är därför imponerande hur väl Pella Kågerman och Hugo Lilja lyckas med sin filmiska omtolkning, som zoomar in på människorna av kött och blod. De går riktigt nära några få personer, och ger oss en känslomässig ankarpunkt ombord. Resultatet blir nästan lika känslomässigt starkt som att läsa dikten, men det är andra känslor som aktiveras. Det är en elegant omtolkning vi får se.

Regissörerna lyckas balansera respekt för grundmaterialet med kloka val för att skapa en modern film om verkliga människor. Visserligen går en del av originalets poetiska kraft förlorad, men resultatet är en bättre film som inte söker ersätta dikten, men kompletterar den.

Fler rymdfilmer och science fiction om miljöförstöring och samhällskritik +

Silent running – en av 70-talets bästa pärlor.

Children of men – 00-talets kanske bästa samhällskritiska scifi

Rapace syr fast Fassbenders huvud i prolog som binder ihop Prometheus med Alien Covenant

alien-covenant-the-crossing-prologue-1

Om bara ett par veckor har Ridley Scotts nya Alienfilm Alien Covenant premiär på bio, och långsamt men säkert har en hajp byggts upp i takt med att vi förstått att vi kommer att få se en ny version av xenomorphmonstret och att den verkar rejält blodig. Men en sak har gnagt åtminstone några av oss: vad tusan hände egentligen med Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) som överlevde slutet på 2012 års Prometheus? När vi såg dem senast var David endast ett avhugget talande huvud (a la Mimer) och Shaw hade detta huvud i en ryggsäck och hade precis kapat ett ringformat Spacejockeyskepp för att söka efter hemvärlden för The Engineers, mänsklighetens skapare. Jag vet att Prometheus hade sina sidor men det var något i dessa avslutande ögonblick av filmen som gav mig ståpäls:

Final report of the vessel Prometheus. The ship and her entire crew are gone. If you’re receiving this transmission, make no attempt to come to its point of origin. There is only death here now, and I’m leaving it behind. It is New Year’s Day, the year of our Lord, 2094. My name is Elizabeth Shaw, the last survivor of the Prometheus. And I am still searching.

Efter det förväntade vi oss att få se fortsättningen, men Prometheus 2 har morphat fler gånger än en alien genom hela dess livscykel, och det vi ska få på bio den 17 maj är inte alls Shaw och huvudet på nya äventyr, utan en helt ny besättning på rymdskeppet Covenant som träffar på ett helt nytt monster. Eller det är vad vi har trott fram tills nu.

För i natt släpptes en två minuters prolog till Alien Covenant, som visar precis vad som händer efter att Shaw och David lämnar. David får en kropp igen, och lär sig vad barmhärtighet är. De kommer fram till någonstans. Ja, se själva. Även om det inte är closure är det något märkligt tillfredställande, så kort det nu än är, att se att någonting från Prometheus fick överleva trots allt. Och möjligen betyder det att vi inte sett det sista av Noomi Rapace än.

Alien Covenant drabbar biosalongerna 17 maj 2017

Alla rymdfilmer från 2016

STAR TREK BEYOND

STAR TREK BEYOND

Här listar vi alla rymdfilmer eller annan sci-fi som bloggen recenserat eller omnämnt under. Ett ovanligt jämnt år, med blivande klassiker bland filmerna.
För de bästa kolla in Topplistan: Årets bästa science fiction-filmer 2016

2016

  • 10 Cloverfield Lane – SCIENCE FICTION. En hemlig och oväntad uppföljare till JJ Abrams monsterfilm, med John Goodman. SLÄPPT
  • 400 days – RYMDFILM. Indiefilm. Ett astronautteam isoleras i fyra hundra dagar för att träna inför ett uppdrag till en annan planet. Men medan de är instängda, hinner något hända med världen runtomkring dem. Thriller. SLÄPPT
  • Absolutely Anything – RYMDFILM. Till slut finns denna Monty Python-besläktade komedi med Simon Pegg på svenska streamingtjänster. SLÄPPT
  • Approaching the unknown – RYMDFILM Om en astronaut som reser till Mars
  • Arrival – RYMDFILM. Årets kanske mest emotsedda rymdfilm – förlåt, Star Wars! Amy Adams spelar huvudrollen i denna storslagna rymdinvasionsfilm om en lingvist som kallas in för att avgöra utomjordingarnas avsikter. Tidigare The Story of my life.
  • Batman vs Superman Dawn of Justice – RYMDFILM. Henry Cavill är Superman och Ben Affleck axlar Batmans mantel. Dessutom får vi se övriga Justice League, om ryktena stämmer. SLÄPPT
  • Captain America Civil War. SCIENCE FICTION. Joe och Anthony Russo regisserar denna tredje CA-film, där det blir inbördeskrig mellan superhjältarna. SLÄPPT
  • Cell – SCIENCE FICTION. Postapokalyptisk thriller med John Cusack och Samuel L Jackson, om en mobilsignal som förvandlar folk till mordgalna zombies.
  • Childhood’s End – TV-SERIE/RYMDFILM. Hade strikt talat premiär på Syfy i december, men kommer förhoppningsvis till svenska streamingtjänster under 2016. Baserat på Arthur C Clarkes klassiska roman. Miniserie. SLÄPPT
  • Colony – RYMDFILM/TV-serie. Los Angeles är satt under kolonialiststyre efter att en utomjordisk invasion slagit ut de vanliga myndigheterna.
  • Deadpool – SUPERHJÄLTAR Till sist en superhjälte för vuxna. Ryan Reynolds gör sitt livs drömroll. SLÄPPT
  • Den lille prinsen – RYMDFILM/ANIMERAT. Animerad film baserad på den klassiska franska barnboken om Lille prinsen, från planeten B612. SLÄPPT
  • Dr Strange – RYMDFILM. Marvelfilm om den kosmiske trollkarlen Dr Strange. Benedict Cumberbatch har huvudrollen. 4 november 2016.
  • Equals – FRAMTIDSFILM/ROMANTIK. Om en värld där känslor inte tillåts men ändå kärlek uppstår mellan Nicholas Hoult och Kristen Stewart. Spännande va?
  • High Rise – SCIENCE FICTION. Brittisk noirframtidsfilm med Tom Hiddleston och Sienna Miller.
  • How to talk to girls at parties – SCIENCE FICTION. Brittisk romantisk komedi baserad på Neil Gaimans novell med samma namn
  • Into the forest – APOKALYPS. Två unga systrar som bor i en skog flyr ut i naturen när världen går under.
  • Independence Day 2 Resurgence – RYMDFLM. Tjugo år efter Independence Day, i verkligheten och på film. Manus och regi Roland Emmerich och Dean Devlin. Will Smith kommer inte tillbaka. SLÄPPT
  • Lazer Team – RYMDFILM. Indiekomedi om ett team som ska rädda världen från onda utomjordingar. SLÄPPT
  • Max Steel – ROBOT/RYMDFILM. En tonårskille blir kompis med en utomjordisk robot och tillsammans bildar de superhjälten Max Steel.
  • Midnight Special – SCIENCE FICTION. Med Michael Shannon och Kirsten Dunst. En thriller om en pojke med superkrafter. SLÄPPT
  • Morgan – ROBOTFILM En ett experiment med artificiell intelligens går åt pipsvängen. Som en skräckversion av Ex machina.
  • Moonwalkers – RYMDFILM. Satir/komedi om ett försök att bluffa allmänheten om att månfärderna lyckats, genom att spela in en fejkfilm. Jobbet ska egentligen gå till Stanley Kubrick, men hans assistent och dennes kompisar tar sig vatten över huvudet och bestämmer sig för att göra det själva. Med Ron Perlman. SLÄPPT
  • Paradox – SCIENCE FICTION. Om en vetenskapsman som bygger en maskin som tillåter honom att färdas genom olika dimensioner i jakt på sin frus mördare.
  • Passage to Mars – RYMDFILM. Zachary Quinto, Charlotte Rampling och Pascal Lee är stjärnor i denna episka odyssé om resan för de första människorna till planeten Mars.
  • Passengers – RYMDFILM Två passagerare på ett generationsskepp där alla andra sover är på väg till en annan galax och måste hantera en kris då rymdskeppet hotar gå sönder. Med ständigt charmige Chris Pratt och tuffa Jennifer Lawrence. En av årets storfilmer. December 2016.
  • Ratchett & Clank – SCIENCE FICTION/ROBOTFILM. Animerat och charmigt om en rymdvarelse och en robot som räddar galaxen. Baserat på ett älskat tv-spel.
  • Replicas – SCIENCE FICTION. Om en vetenskapsman som försöker väcka sin döda familj till liv. Med Keanu Reeves.
  • SFv1 – RYMDFILM. Vi vet inte så mycket om den här än, annat än att den handlar om interplanetär kolonisation och en global kris.
  • Star Trek Beyond RYMDFILM. Den tredje filmen efter rebooten regisseras av Justin Lin (Fast & Furious) med manus av Simon Pegg. SLÄPPT
  • Star Wars Rogue One – RYMDFILM.  Första fristående spinoffilmen. Regissör Gareth Edwards. Felicity Jones, Alan Tudyk, Mads Mikkelsen. December 2016.
  • Synchronicity – TIDSRESOR En drömlik thriller om en man på flykt genom tiden från ett stort företag. SLÄPPT
  • Terminus – RYMDFILM. En utomjordisk intelligens kommunicerar med en man, som får visioner av hur han kan rädda världen. SLÄPPT
  • The Circle – SCIENCE FICTION. Baserad på romanen av David Eggers. Ett internetbolag tycks ha kommit på lösningen på alla världens problem. Men inget är förstås så enkelt…
  • The Blob – RYMDFILM Klassiker som redan spelats in två gånger tidigare med stor framgång. En utomjordisk amöba i jätteformat tar sig an en småstad i USA.
  • The Expanse TV-SERIE/RYMDFILM. En riktig smashhit för Syfykanalen, som visas redan i januari 2016, och som bygger på James S.A Coreys Leviathan Wakes. Ett krig mellan Jorden, Mars och den asteroidbaserade Beltkulturen hotar. En konspiration  med utomjordisk teknologi hotar samtidigt människornas existens. SLÄPPT (Säsong 1)
  • The fifth wave – RYMDFILM. Young Adult om rymdinvasion som kan stoppas av 16-åriga Cassie SLÄPPT
  • The Last Man On The Moon – DOKUMENTÄR. Om astronauten i Apollo 17 som hittills är den sista som besökt månen.
  • The Space Between Us – RYMDFILM. Romantik och mystik blandas då den första människan som växt upp på Mars (Asa Butterfield från Enders Game) skaffar sig en brevvän/nätromans med en tjej från Jorden (Britt Robertson från Tomorrowland), och samtidigt kommer en konspiration på spåren.
  • Westworld – ROBOTFILM/TV-serie. En storsatsning från HBO på en nytolkning av 70-talsfilmen om en nöjespark med Westerntema där statiserna är robotar och allt går snett. Vi får väl se i slutet av året.
  • Voyage of Time – DOKUMENTÄR/KONSTFILM. Regissören Terrence Malick beskriver universums utveckling med sitt unika bildspråk. För dig som gillade rymdscenerna i The Tree of Life.
  • X-files – TV-SERIE. Scully och Mulder kommer tillbaka på TV. I svensk TV under februari. SLÄPPT
  • X-men Apocalypse – SCIENCE FICTION. Regissören Bryan Singer tar sin X-mensag

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Midnight Special (2016) – Mörk och stämningsfull roadmovie

USA/Grekland 2016, regi och manus: Jeff Nichols, producenter: Sarah Green, Brian Kavanaugh-Jones

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Typisk scen…

Viljestyrkan hos Roy (Michael Shannon) och Sarah Tomlin (Kirsten Dunst) är av den okuvliga sort som bara manifesteras då ens egne, enfödde son är i stor fara. De är på flykt undan en religiös sekt som vill åt pojken Alton för dennes påstått mirakulösa förmågor. Då Roy och hans bäste vän Lucas efter en natt gömt på ett mörkt hotellrum öppnar dörren för att ta sig ut till bilen, attackeras de plötsligt med skjutvapen av några av sektens hejdukar. Roy och Lucas tvekar inte: barnet ska skyddas till varje pris. Så de skjuter tillbaka.

Handlingen.

En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentaliser och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Snart är Roy efterlyst för kidnapping. Tiden för den lilla flyktingfamiljen rinner snart ut: snaran dras åt av vägspärrar längs landsvägarna, samtidigt som Alton blir allt svagare och sjukare. När FBI-agenter (Adam Driver) tillfångatar dem verkar hoppet ute. Men det finns oanade krafter hos lille Alton.

Midnight special

Midnight special

Pretentionerna?

En klassisk hyllning till americana: kärleken för de stora viddernas land och det ibland kärva folk som bebor det. Mot en fond av sunkiga diners, bilköer, och skumma statliga forskningsanläggningar får vi i Roys desperata kamp ett fint porträtt om faderskärlek till ett barn som både har stor potential men samtidigt är en hjälplös outsider: villkorslös, till varje pris som helst.

Science-fiction-element och världsbygge!

Jag vill inte spoila alltför mycket, men förvänta er en  del överraskningar framåt slutet.

Luckor i manus,

Det enda som kanske sticker ut är hur FBI-agenten Paul Sevier plötsligt byter sida helt plötsligt. Om det var genom tankestyrning av Alton, undrar man ju varför Alton inte använde den kraften på alla de mötte?

MIdnight Special

MIdnight Special

Domen:

Det mesta med Midnight Special är intimt, och fokuserat på de inre drivkrafter som får faders- och moderskärlek att aldrig någonsin ge upp. Mycket av filmen är just en rättfram thriller med den lilla familjens flykt i fokus undan våldsamma men trots allt konventionella hot. Men då och då får vi glimtar av en helt annan värld, precis bortom vår uppfattningsförmåga. En parallell dimenion vars existens kan få så oerhörda konsekvenser att det svindlar att tänka på det. Det är dit Alton är på väg, och ändå förblir Roy honom lojal till slutet. Det är vackert.

Fler filmer som den här+

Stora likheter med tidresefilmen Looper, som också har en pojke med speciella krafter i huvudrollen. Och det är också svårt att inte tänka på John Carpenters Starman. För ett genetiskt underbarn med något större förmåga att klara sig själv, kolla in Hanna från 2011 med regi av Joe Wright.

Passengers (2016) – vacker reklambroschyr för rymdturism och tandblekning

USA 2016, regi: Morten Tyldum, manus: Jon Spaiths, producenter. Neal H Moritz, Stephen Hamel m fl. Innehåller inga större spoilers.

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Typisk scen…

När Aurora (Jennifer Lawrence) känner sig fången ombord på rymdskeppet/lyxhotellet Avalon tar hon en löparrunda i de mysigt upplysta korridorerna och avslutar med ett dopp i skeppets inifinitypool med panoramautsikt över galaxen utanför fönstret. Stackars, stackars Aurora. Men skeppet har mått lite dåligt på sistone, och just idag lägger centrifugen som håller skeppet snurrande av. Det innebär som alla vet att tyngdlöshet inträffar, och Aurora upptäcker snart hur bisarrt och farligt att simma i en swimmingpool vars vatten plötsligt flyter uppåt som en bubbla.

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Handlingen.

Jim (Chris Pratt) har inte ett särskilt bra år, som började med att han oförhappandes fann sig ensam vaken ombord på en jättelik rymdlyxkryssare, Avalon. Dess marchfart är halva ljushastigheten men den är fortfarande är 80 år från sitt mål. De övriga 5000 passagerarna ligger nedsövda för den 120 år långa resan till koloniplaneten Homestead II. Deras framtid hänger på att deras sömnkammare inte går sönder, som Jims gjorde. Jims förtvivlade nödrop till Jorden kommer troligen att få ett svar, men på grund av avståndet sker det inte under de närmaste fem decennierna. Så efter ett år har Jim redan upplevt allt som skeppet Avalon har att erbjuda i form av förströelser, underhållning och kulinariska läckerheter. Hans enda sällskap under senaste året har varit den maniskt glasputsande och plattitydspottande bartendern/roboten Arthur (Michael Sheen). Inte underligt att han hamnat i en djup existentiell kris.

Men nu har allt förändrats, då ytterligare en passagerare vaknat. Aurora heter hon, och hon är en ung kvinna lika vacker som hon är smart och rolig. Jim borde vara överlycklig över sällskapet. Men snarare verkar han än mer plågad, av skuldkänslor och ånger. Vad är det för hemlighet han undanhåller Aurora?

Och hur stora är egentligen chanserna att rymdskeppet håller för en 120 år lång resa då det ena livsuppehållande systemet efter det andra börjar lägga av?

Pretentionerna?

Det är lite svårt att avkoda en så udda film, som liksom vacklar mellan actionfilm, romantisk komedi och Lasse Hallström. Vi vet att manusförfattaren Jon Spaiths hade manuset i byrålådan i många år innan till slut den seriöse norske dramaregissören Morten Tydlum (The Imitation Game) tog sig an projektet med ambitionen att göra Den Stora Kärlekshistorien. Och Tydlum – bless his heart – är en pretentiös regissör. Så här säger han om Passengers:

For me, it’s a story about what’s important to live a full life. What are the things we need as humans? It’s not afraid to entertain but at the same time it asks big questions about what does it mean to really feel happy. Every generation has its love story. I feel like this is it. I had to do it.

Om han lyckades med sina föresatser? Scrolla ned till avsnittet Domen för att få min åsikt.

Rymdskeppet Avalon

Rymdskeppet Avalon

Rymdskepp och världsbygge!

Jag gillar verkligen Chris Pratt och att han förvandlats från kul men lite småfet guy next door på TV till fullt utvecklad Hollywoodhunk. Och Jennifer Lawrence är ju bara fabulös. Att få se dessa vackra och begåvade människor le bländvita leenden,  bråka och älska med galaxens allra ljusstarkaste stjärnor som bakgrund är därför en rätt trevlig upplevelse. Men den verkliga stjärnan i Passengers är för mig trots allt rymdskeppet Avalon. På insidan ser hon ut som vilken lyxig men själlös femstjärnig resort som helst, bemannad helt av robotar. Men på utsidan är Avalon makalöst vacker: en tusen meter lång spiralarmad bläckfisk med en riktigt mäktig raketmotor i aktern, och med en sköldgenerator i form av en flammande låga längst fram. Spiralarmarna roterar kring den centrala axel där hissar rör sig upp och ned och skapar på så vis artificiell gravitation för sina passagerare. Den populärvetenskapliga sajten Space.com beskriver Avalon som hyggligt vetenskapligt trovärdig, men frågar sig om ett så stort skepp skulle kunna klara av en så lång resa. Hon är i alla fall en mäktig syn då hon stävar fram genom ett asteroidbälte.

Anledningen till storleken är alltså att Avalon är alltså både ett kolonialistskepp och ett femstjärnigt hotell. Hon ägs och drivs av en firma som terraformerar främmande planeter och säljer enkelbiljetter till människor som vill starta om. I resan ingår 120 års nedfrysning i hiberneringskammare som ligger rad efter rad som likkistor och väntar på att resan ska ta slut. Fyra månader innan ankomst ska Avalon väcka upp besättningen och passagerarna, som får leva i lyx och överflöd den sista tiden under inflygningen mot planeten Homestead II. Om detta är en särskilt trovärdig framtida lösning vet jag inte, men det öppnar upp för en hel del kul scener i filmen där våra båda älskare kan spela basket, äta middag med fransktalande robotar, ha dance-off med japanska hologram och gå på rymdpromenad och sväva fritt utanför Avalons skrov. Om jag någonsin får bli rymdturist, vill jag bli det på Avalon. Men jag skulle akta mig för att somna i en hiberneringskammare – för trots att skeppet är designat för att vara ofelbart, så vet vi ända sedan Titanics dagar att skeppsbyggare som tror sig vara ofelbara brukar få ett bryskt uppvaknande.

Produktionsdesign;

En genomgående snygg film där exteriörerna får en och en halv stjärna mer än de hotellika interiörerna. Pluspoäng för Martin Sheens robotaktighet, eller så är det bara så han är som skådespelare.

Luckor i manus,

Jag har mycket att invända, men sparar detaljerna till ett tillfälle där jag inte riskerar att spoila filmen. Men jag kan säga att det finns många tillfällen där jag förvånas över att Jon Spaiths tar så lätta och trötta utvägar för att få sin story att utvecklas. Inte minst Jims färdigheter som mekaniker, som tycks öka eller minska beroende på vad som passar storyn bäst för ögonblicket. Vissa dörrar kan han köra manuell förbikoppling på med hjälp av en gammal dymomaskin och silvertejp, medan andra förblir stängda. Han har 80 år på sig att fixa ett sätt att försätta sig själv och Aurora i hibernering, men bestämmer sig nästan direkt för att det är omöjligt – då skulle ju filmen vara slut. Och varför är könsrollerna så ofattbart traditionella? Det blir lite för mycket klichéer till slut, och det skadar en film som är originell på så många andra vis.

Domen:

Lyckades Morten Tydlum att göra sin generations Love Story? Svaret är nej. Det är oklart om det ens är fråga om en kärlekshistoria, eller om Aurora snarare lider av en rymdvariant av Stockholmssyndromet. Lawrence och Pratt gör verkligen sitt yttersta för att gjuta liv i sina karaktärer, och de har en fin kemi mellan sig. Men det hjälps inte när de vardagsfilosofiska carpe diem-replikerna börjar staplas på varandra och när hela storyn går ut på att romantisk, traditionell, heterosexuell kärlek är så mycket värt att kvinnor helt frivilligt vill ge upp sin frihet och möjlighet att leva ett eget liv. Det är svårt att se sensmoralen i Passengers som någonting annat. Så som kärlekshistoria är den medioker. Som reklamfilm för rymdturism, däremot, är den rätt bra. För oss som gillar smeksamma kameraåkningar över rymdskeppsskrov räcker det ganska långt.

Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Approaching the unknown (2016) – händelselös resa till Mars

USA 2016, manus och regi: Mark Elijah Rosenberg

Approaching the unknown

Approaching the unknown

Typisk scen…

Astronauten William Stanaforth (Mark Strong) stirrar ut genom sitt hjälmvisir mot Mars, som långsamt växer utanför hans rymdskepps fönster.

Handlingen.

– Det här är en enkelresa, säger kapten Stanaforth allvarligt medan rymdskeppet Zephyr lämnar Cape Kennedy och påbörjar sin resa genom solsystemet mot Mars. – Men jag åker inte till Mars för att dö, utan för att leva.
Vi följer den ensamme förste kolonisatören på hans väg mot den röda planeten, och inbjuds att meditera över livsvilja, ensamhet och framtidstro. Till skillnad från månlandningen så blir den första resan till Mars ett lika stort steg för en människa, som för mänskligheten. Kan en man överleva insikten om ett sådant öde?

Pretentionerna?

Jajemen, här har vi en filmskapare som verkligen vill säga något viktigt med den här närstudien av den oändliga ensamheten en ensam astronaut känner inför utsikten att bli den enda invånaren på Mars. Storyn är som en omvänd The Martian: istället för en cowboy som kämpar för att komma hem, får vi en gravallvarlig asket som kämpar för att få bli övergiven nere på Mars yta – uppenbart trött på sällskapet från resten av mänskligheten. Men exakt vad regissören vill ha sagt med denna dystra meditation – ja, det är inte så tydligt.

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En tight designad och fint filmad liten indiefilm med en minimal budget på 1,3 miljoner dollar som onekligen använts väl. Nästan hela filmen utspelas ombord på rymdskeppet Zephyr, en liten snurrande kapsel som kör i 25000 kilometer i timmen bort från Jorden. Interiören på skeppet är stökig, full av maskiner och instrument. Mest får vi se astronautens ansikte, medan han jobbar på något experiment och filosoferar om döden och livet. Ibland får vi se flashbacks till öknen på Jorden. Ett kort ögonblick är vi på Mars. Och sen var budgeten och idéerna slut.

Domen:

Det är verkligen inget fel på filmregissörer som använder rymden för att göra små betraktelser över dödsdrift och oförmågan att knyta an till andra människor. Speciellt om de anlitar så bra skådisar som Mark Strong för att spela huvudrollen. Men det jag har ett litet problem med är när den här typen av oerhört smala konstfilmer presenteras på streamingtjänster tillsammans med The Martian, Interstellar och Gravity, som vore de likvärdiga. För om man kollar på Approaching the unknown och tror att man ska få ett engagerande rymddrama, så lär man bli besviken och kanske avtänd på rymdfilm för lång tid framöver. Det händer nämligen nästan ingenting i den här filmen. Och den saknar liksom slutkläm. Nu har jag varnat dig.

Fler filmer om ledsna astronauter-

Om du vill se en ensam astronaut på Mars och samtidigt få se lite mer hända, kolla på Ridley Scotts The Martian. Om du istället vill ha en ännu smalare och knäppare indiefilm om en ledsen astronaut, kolla på 2011 års Love. För den perfekta mixen av intressant handling och indievibbar, kolla på den moderna klassikern Moon.

63 nya rymdfilmer och TV-serier som kommer 2016-2018

Listan på Kommande science fiction- och rymdfilmer har äntligen uppdaterats av mig – lördag 17 september 2016. Jag har fyllt på med 29 nya filmer och TV-serier. Totalt finns nu 84 filmer på listan varav 63 inte har släppts än! I slutet av 2016 väntar vi otåligt på invasionsdramat Arrival med Amy Adams och Passengers med Chris Pratt och Jennifer Lawrence som skildrar hur två passagerare på ett generationsskepp vaknar upp, en generation för tidigt. Nästa år kommer Star Trek Discovery på TV och blir därmed den första Trekserien på över tio år. Den har precis flyttats fram till maj, vilket kan ses som ett oroande tecken. Dessutom får vi Neil Gaimans American Gods på TV.

Jag har också flyttat om de filmer som fått nya releasedatum. Tyvärr har Ready Player One försenats igen, och kommer nu först 2018. Visste du förresten att Bryan Singer filmatiserar en roman av Robert A Heinlein?

Läs mer: Kommande science fiction- och rymdfilmer 2016, 2017 och 2018