Comic Con 2017 gör ingen besviken, med nya trailers för bland andra Justice League, Thor och Westworld. Dessutom kom det en extendedversion av en helt ny trailer för Star Trek Discovery som har premiär på bland annat CBS’ strömmande kanal AllAccess i höst. Det är betydligt mer detaljerad bild av vad TV-serien kommer att bjuda på, än vad vi hittills har fått se. TV-serien har inte haft en särskilt lätt produktionsperiod, med byte av showrunner, flera förseningar och en allmän misstro hos allmänheten att Paramount och CBS ska lyckas hålla balansen på den slaka lina som är utsträckt mellan hardcorefansens många krav och en bredare TV-publiks behov av att kunna ta till sig Star Trek på ett modernt vis. Frågan alla ställer sig är hur mycket klassisk Trek kommer vi att få, och hur mycket är egentligen lagom? Vi är många som gillar Trek för de filosofiska diskussionerna men frågan är om vi endast vill ha det?
Den nya trailern balanserar åtminstone hyfsat på denna lina, och bjuder på både drama, action och en del existentiella fungeringar. Klingonerna etableras som seriens huvudantagonister, och vi ser också några klassiska vulcaner. Lite backstory antyds för ett par karaktärer, utan att vi egentligen får veta särskilt mycket. Lyssnar man noga så får man också lite av en överraskning: det verkar som om Spock har en fostersyster, men mer än så får vi inte veta nu. Och för första gången får vi också se scener där specialeffekterna är på plats, och det ser rätt maffigt ut för att vara en tv-serie. På det hela taget får jag en rätt bra känsla av dessa fem minuter. Vad tycker du? 24 september får vi veta om känslan stämmer.
I samband med Star Wars 40-årsjubileum i går släpptes den första trailern för nästa film i sagan, The Last Jedi, som kommer på bio i december. Inom någon timme hade länken spridits över hela internet, och nu finns det redan dussintals, om inte hundratals, artiklar som anlyserar varje sekund av trailern, bit för bit. Jag länkar till några bra analyser längre ned i inlägget. Men först själva trailern:
Det första som slår en är att trailern ger intryck av att regissören Rian Johnson (Looper m fl) slår an en mörk ton i The Last Jedi. Av matinébubblet i JJ Abrams’ The Force Awakens ser vi intet. De korta scener som flimrar förbi är mer allvar än äventyr, och det undertryks av långsam, nästan tvekande musik av John Williams, där filmsvitens välkända musikaliska teman liksom får kämpa sig upp till ytan för att ens komma igång. Om JJ Abrams film parafraserade den naiva och lättsamma tonen från A New Hope, verkar The Last Jedi lägga sig närmare Empire Strikes Back, eller kanske till och med Revenge of the Sith.
The Last Jedi trailer 1
Fokus för trailern är Luke Skywalker (Mark Hamill) och Rey (Daisy Ridley), som tycks vara i färd med att utveckla ett mästare/lärling-förhållande som liknar det som Yoda tidigare hade med Luke. Vi får se Rey träna med ljussabeln på den ö dit hon tog sig för att finna Luke i slutet av The Force Awakens. Medan Lukes röst allvarligt mässar att tiden har kommit för Jediorden att upphöra klipps närbilder in på vad som verkar vara ett Jeditempel med för Star Wars betydelsefulla och legendariska böcker. Vad menar Luke egentligen? Har han konverterat till Den mörka sidan, eller är det helt enkelt dags för jediriddarnas kunskaper att spridas utanför den krossade orden? Vi får också se vad som förmodas vara en flashback till förstörelsen av Lukes tidigare Jediskola, där eleverna mördas av den unge Ben Solo som senare tar sig namnet Kylo Ren (Adam Driver). I korta klipp får vi också glimta prinsessan Leia (Carrie Fisher), piloten Poe Dameron (Oscar Isaac) med dennes trogne robot BB8, samt en nedsövd Finn (John Boyega). Det hela avslutas med några riktigt maffiga rymdskeppsscener, inklusive en skravdron A-wings i attackformation.
Jag kan tycka att det blir smått absurt att dra för stora växlar på en tvåminuters trailer som så uppenbart bara kommit till för att bygga hajpen genom att bjuda på fler mysterier att analysera sönder i bloggar som den här. Det är som om de vanliga reglerna som säger att en trailer inte ska avslöja för mycket är satta ur spel, eftersom alla ändå hinner prata ihjäl mystiken långt innan biopremiären. Vi vet sedan tidigare att en bra trailer inte säger så särskilt mycket om kvaliteten eller ens tonen på den färdiga filmen (Lex Prometheus) så egentligen har vi ingen aning om vad för slags film som Rian Johnson håller på att klippa färdigt.
Men om vi ska utgå från det vi faktiskt får se, så verkar det rätt allvarstyngt, och oroväckande också inriktat på Star Wars egen patenterade pseudofilosofiska Jedimystiscism. Vi har sett förut att underhållningsvärdet har en tendens att gå ner i samma takt som dialogen om den mörka och ljusa sidan får ta mer plats. Det som gjorde Empire strikes back så bra var inte de långa diskussionerna om den mörka sidans lockelse, utan att de direkt var kopplade till Lukes uppfuckade förhållande till sin pappa. Klassisk karaktärsutveckling som vägde upp det kvasireligiösa, med andra ord. Låt oss hoppas att The Last Jedi uppnår samma balans mellan krafterna. Och ska jag vara fullständigt ärlig, så orsakar den här trailern inte alls samma ståpäls som när Han Solo och Chewbacca dök upp igen sommaren 2015.
Nu har den första trailern för Ridley Scotts uppföljare till Prometheus kommit, och nu har denna film genomgått full metamorfos från rymd-new age till kosmisk splatterskräck och heter något så tydligt som Alien Covenant. En degenerering på ett sätt, men samtidigt kanske exakt vad som krävdes för att återuppväcka intresset för filmen.
Spoilervarning: Om du vill bli totalt överraskad av filmen, titta inte på trailern och läs inte vidare i detta inlägg under videon. I inlägget diskuteras vad som syns i trailern och det som står i filmens pressrelease.
Först en utvikning: Den som följt den här bloggen genom åren vet att den kom till för snart fem år sedan i upphetsningen över att Ridley Scott skulle återvända till Alien-universum med filmen Prometheus (2012). Jag är en Alien-fanboy av stora mått. Där i januari 2012 visste vi ju ingenting om Prometheus, annat än att Scott retades med oss och hävdade att den endast delade visst DNA med hans klassiska Alien (1979). Jag geekade därför ur totalt då den första trailern för Prometheus kom i mars 2012 och fullkomligen dröp av referenser till originalfilmen. Det är fortfarande en helt outstanding trailer (du kan kolla på den i mitt inlägg från 18 mars 2012) – troligen är den bättre än filmen.
Det finns verkligen en hel del i Prometheus som jag fortfarande gillar. Det är en snygg film i varje detalj: från de perfekt formgivna rymdskeppsinteriörerna till Dariusz Wolskis pampiga naturfoto som samspelar med Marc Streitenfelds musik. Michael Fassbender äger sin roll som androiden David. Och Ridley Scott lyckas åtminstone i filmens första del att bygga upp en känsla av existentiell fasa – förmodligen mest i kraft av att vi som sett andra filmer i Alien-universum vet vad som brukar komma.
Men Prometheus levererar aldrig riktigt utifrån sina förväntningar och lider av ett antal större brister. Inte minst är själva handlingen ologisk, något som jag gått in i detalj på i bl a inlägget 9 misstag som Prometheus besättning gör. Det finns så stora luckor i manus att det skulle gå att köra in och vända med ett av de där terrängfordonen som de kuskar omkring med nere på LV-223. Ridley Scotts största problem är dock avsaknaden av den xenomorph-alien som gett hans skapelse nära nog på evigt liv. I sin strävan att förnya sig förlade han sin prequel till en sidohistoria där det välkända och för biopubliken så älskade monstret helt enkelt inte fanns än. Ett misstag, då de inte lyckas ersätta det med något tillnärmelsevis lika intressant. Några minuters slagsmål med en jättebläckfisk under filmens sista minuter förmår inte väga upp bristen på en värdig motståndare till Noomi Rapace. När Prometheus tar slut finns bara Rapace kvar med Michael Fassbenders avslitna, talande robothuvud i en väska. Det kändes tomt och snöpligt. Och vi i publiken var kanske inte så jätteintresserade av att ta reda på vart de skulle resa härnäst. Samtidigt så tjänade filmen in drygt fyra gånger sin budget, vilket kanske var mindre än vi hade hoppats på men tillräckligt för att Ridley Scott skulle få göra den uppföljare han hela tiden hävdat var planerad och skulle utspelas på hemplaneten för utomjordiska rasen The Engineers, ironiskt kallad Paradise. Det här var snart fem år sedan, och utan att bli för långrandig kan vi konstatera att det hunnit bli många turer med denna film under åren som gått och att Scott har fått gå med på att ändra i sina planer på ett genomgripande sätt. Om det var med eller mot sin vilja framgår inte av den strida ström av artiklar som skrivits i ämnet, men någon gång under tiden beslutade sig filmbolaget för att sätta ned foten. Publiken saknade sin Alien, och en Alien-prequel av Alien-regissören utan en äkta alien i skulle inte acccepteras en andra gång. Avgörande verkar det ha varit när den sydafrikanske regissören Neil Blomkamp fick enorm respons från fansen då han publicerade några stillbilder från en pitch han en gång gjort för en Alien-uppföljare som aldrig blev av. Med xenomorpher, Sigourney Weaver och allt. Någon gång efter det började Ridley Scotts projekt ändra form och bytte först namn till Alien: Paradise Lost. Titeln antydde att storyn vid det laget fortfarande utspelades på Engineerplaneten, eftersom den hela tiden refererats till som just Paradise. Men sedan malde väl studiodirektörernas vilja ned motståndet, och för ungefär ett år sedan byttes namnet igen och nu till den aktuella titeln Alien Covenant. Och vi fick veta att det inte var framför allt Noomi Rapaces äventyr vi skulle få följa, utan en helt annan rymdskeppsbesättnings. Okej, är alla med på alla turer? Snabbspola fram till nutid, julen 2016, och första trailen.
Alien Covenant trailer 1
Det här vet vi om filmen nu – spoilervarning!
Den utspelas efter Prometheus, och Noomi Rapace, Guy Pearce och Michael Fassbender återupprepar sina roller, men de utgör inte fokus för Covenant.
I nya roller ser vi Katherine Waterston som kvinnlig huvudrollsinnehavare, samt Billy Crudup, Danny McBride, James Franco m fl.
Handlingen (enligt pressreleasen) handlar om en hur besättningen på rymdskeppet Covenant upptäcker en outforskad, paradislik värld som visar sig vara mycket mer hotfull än de först anar. När vi tittar på trailern förstår vi att det är en lätt underdrift: inom ett par sekunder ser vi hur blodet sprutar då en variant på chestbuster tuggar sig ut genom ryggraden på en av besättningsmedlemmarna. Det här uppdraget verkar ha gått käpprätt åt helvete från första början. Övriga besättningsmedlemmar skriker och springer längs mörka gångar. Klassisk Alien.
Sedan följer ett något lugnare men fortfarande spooky parti där vi får se Android-David i en lyxmiljö, troligen med sin chef Peter Weyland.
En mäktig inflygning av Covenant över den paradislika planeten.
Terraformeraren Daniels (Waterston) är till sin stil och uttryck en tydligare arvtagare till den tuffa Ripley (Weaver) än den mjukare Rapace var. I en av trailerns få scener med dialog argumenterar hon med kaptenen att de inte vet vad som finns där ute på planeten: samma upplägg som i orginalfilmen från 1979.
Trots Daniels varning ger sig besättningen ut på hajk och innan man vet ordet av tornar ett sådant där hästskoformat rymdskepp upp över dem, och sedan lutar sig en av dem ner över vad som ser ut som ett stort ägg – och vips hoppar det en facehugger upp och sedan exploderar allt i eldsflammor och rök.
Och som en bisarr twist på slutet av trailern: klipp tillbaka till en lugnare kväll på skeppet, med två besättningsmedlemmar i het omfamning i duschen, medan vad som tydligt är en klassisk ALIEN sticker fram sin svans och sliter dem i stycken.
Alien Covenant trailer 1
Yikes! Det där var ju onekligen rejält annorlunda än Prometheus. Om man vill vara lite elak kan man väl säga att den här trailern hade så många likheter med 1979 års original att det nästan inte går att se en enda ny idé manifesterad i dessa korta klipp: de enda scener vi får se har allesammans sin exakta motsvarighet i den första filmen. Detta väcker frågor hos mig. Om dessa korta scener är signifikanta för hur Alien Covenantär som helhet, så är det en riktigt bloddrypande historia vi har att se fram emot på bio i maj. Body horror och gore non stop. Det vore kanske logiskt ur någon sorts tillbaka-till-rötterna-strategi, men det vore samtidigt märkligt som hyllning till 1979 års film som bygger mer på mystik och långsamt stegrad stämning än på utdraget eller närgånget skildrat ultravåld. Men trailern är inte filmen, och det är med stor sannolikhet marknadsavdelningen som klippt ihop detta alster, snarare än Ridley Scott själv. Och någonstans tänker jag att inte ens ett profithungrigt filmbolag kan göra ett sådant misstag och tro att allt den tålmodiga och ytterst trogna Alienpubliken vill ha är kroppsdelar som slits i stycken? (Vi vill ha det i motljus åtminstone!) Jag väljer the benefit of the doubt och tänker att denna trailers främsta syfte är att påminna publiken om allt det som gjorde Alien känd, genom att visa upp motsvarande scener från den nya filmen. Medan själva filmen kommer att utveckla konceptet, och visa oss sådant som vi aldrig sett förut. Jag håller tummarna. Svik oss inte nu, Ridley!
Idag tisdag den 27 december har science fictionfans och filmälskare en sorgens dag då vi nås av budet att Carrie Fisher, Prinsessan Leia från Star Wars, har avlidit i sviterna av en hjärtattack. Fisher återupprepade sin paradroll på vita duken så sent som förra året, då originalskådespelarna från 1970-talet återförenades i The Force Awakens. Rollfiguren Leia överlevde den filmen, och därför kommer vi att få se Leia en sista gång i Star Wars Episod VIII som har premiär 2018.
Princess Leia
Carrie Fisher föddes in i Hollywood, som dotter till sångaren Eddie Fisher och skådespelaren Debbie Reynolds. Hennes privatliv har ofta varit stormigt, präglat av perioder av missbruk och psykisk ohälsa. Dessa personliga problem har hon varit öppen med i självbiografier och intervjuer. Efter det enorma genombrottet som Leia gick inte karriären spiktakt för Fisher, men hon har inte desto mindre framträtt i många välkända filmer och TV-serier. Inte sällan i cameoroller. Hon har också hela tiden haft en stark relation till Star Wars’ fans – och hängivna fans gillar ju underdogs mer än något annat. Då vi återsåg prinsessan Leia i The Force Awakens kunde vi se att livet tagit ut sin rätt på Carrie Fisher. Men hon var fortfarande Leia. Hon blev 60 år gammal.
Hooked on a feeling, all over again? Här är ”sneak peak”-trailern för den andra filmen om Marvels udda superhjältegäng Guardians of the Galaxy. Förväntningarna på uppföljaren är höga, helt enkelt eftersom den första filmen från 2014 var så bra. Det var inte bara en underhållande superhjältefilm, utan också en sorts upprättelse för hela genren space opera. Regissören James Gunns vision var helgjuten: både en nostalgisk blinkning till 1970-talets sci-fi och en hel massa coola saker vi aldrig sett på film förut. Hade det inte varit för att GotG krattat manegen så noggrant så hade The Force Awakens haft ett mycket tuffare jobb året efter. Kommer Gunn att kunna leva upp till förväntningarna denna andra gång?
I denna korta trailer får vi bara se snabba klipp och ett par repliker. Själva filmen har premiär i sommar, så vi kan räkna med att detta bara är den första av många trailers. Vanligtvis brukar de bli snyggare ju närmare premiärdatumet vi kommer, eftersom specialeffekterna inte blir klara förrän sent i processen. Håll till godo med denna korta glimt av Rocket, Groot, Star-Lord, Gamora och Drax.
Det kommer alltid mycket göttigt under ComicCon, och årets upplaga som gick av stapeln i veckan är inget undantag. Nu har vi fått ett namn på den första nya tv-serien från Star Trek på 15 år: Star Trek Discovery heter serien som börjar på Netflix 2017. Och i god gammal tradition betyder det att rymdskeppet som alltsammans handlar om heter USS Discovery. Vi har till och med fått en video på ”testflygningen” med skeppet. Här är den:
Seriens showrunner är Brian Fuller, som tidigare skrivit för både min personliga favoritserie Voyageroch många andras favorit Deep Space nine och senare producerat serier som American Gods och Hannibal. Tillsammans med Alex Kurtzman (som skrivit och producerat de två första Abramsregisserade filmerna) producerar han Star Trek Discovery. Fuller var förstås med på ComicCon och blev intervjuad. ”Det finns inget namn som passar bättre in i Star Treks historia än Discovery” sa Fuller från scenen i Hall H, och refererar då förstås både till att upptäckande är kärnan i Star Trek, och att ikoniska rymdskepp från både verklighet och fiction burit detta namn tidigare. Discovery är ju den av NASAs rymdfärjor som flugit flest gånger, och det är också namnet på rymdskeppet i Kubricks 2001 – som de första sekunderna av videon också tydligt refererar tillbaka till (planeterna i konjunktion med solen). Han berättade också att serien kommer att berättas som många andra moderna tv-serier med en längre story per säsong, snarare än fristående episoder. Serien utspelas i original-universumet, och inte i den alternativa tidslinje som just nu syns på bio i Star Trek Beyond. Tidigare indikationer har sagt att Discovery kommer att utspelas efter Voyager, och om det stämmer är det alltså en serie som utspelas längre in i framtiden än någon annan Trekserie innan dess. (Voyager sändes 1995-2001 och utspelas år 2371–2378.) Fuller undvek att avslöja så särskilt mycket mer, men påpekade att det är den utopiska, framtidsoptimistiska Star Trek som nu ska göra comeback på TV. Sounds fine with me!
Angående själva skeppet så har det beteckningen NCC-1031, och består av en tefatsdel och en något annorlunda nedre del med ett släd- eller pontonliknande parti undertill. Skarpa blickar har redan noterat att warpdrift brukar kräva fritt utrymme mellan nascellerna för att fungera, och att dessa ”pontoner” mer liknar en klingonsk kryssare. Jämför med USS Enterprise som har nascellerna bakom sig, eller USS Voyager som fällde ut dem då skeppet skulle gå upp i överljushastighet. Kanske får vi förklaringen 2017?
Med exakt en månad kvar till biopremiären av Star Trek Beyondnås vi av den tragiska nyheten att en de viktigaste besättningsmedlemmarna på USS Enterprise har gått bort. Det är den blott 27-årige skådespelaren Anton Yelchin som tidigt på söndagsmorgonen avled i en trafikolycka utanför sitt eget hem i Los Angeles.
Yelchin föddes i Sovjetunionen 1989 men flyttade till USA redan som spädbarn. Hans skådespelarkarriär började också tidigt, och han har hunnit spela in många långfilmer med allt från komedi (Charlie Bartlett) till science fiction och skräck. Exempelvis hade han huvudrollen i en av 2015 års bästa thrillers, Green Room, om ett punkband som jagas av nazister. För rymdfilmsfans kommer han alltid att vara mest ihågkommen för sin tolkning av Pavel Chekov i den rebootade Star Trek från 2009, en roll han skulle upprepa i Star Trek Into Darkness 2013 och nu i sommar alltså en tredje gång i Justin Lins Star TrekBeyond. Vi har också sett honom i den lite underskattade nyinspelningen av vampyrklassikern Fright Night samt en annan vampyrfilm: Only Lovers Left Alive, med Tilda Swinton. Sin kanske mest minnesvärda roll gjorde Yelchin i den mörka knarkthrillern Alpha Dog från 2006. Star Trek Beyondblir hans fyrtioandra och sista film.
Idag summerades biointäkterna för vinterns och vårens megahype , Star Wars The Force Awakens, i samband med att den slutade gå på bio i USA. Det är den här summan som kallas ”box office” på amerikanskt filmspråk – inte att förväxlas med med en films totala intäkter över tid, där även on demand-visningar och blu-rayförsäljning också räknas. Men trots att många filmer tjänar massor på on demandmarknaden, så är det fortfarande en extra prestige i att slå rekord i biosalongerna. Inte minst som biobranschen numera lever på de riktigt stora blockbusterfilmerna efter att ha tappat dramagenren till TV-serierna. Film är fortfarande bäst på bio, åtminstone för oss statistiknördar.
Därför kan jag tänka mig att JJ Abrams ändå känner ett litet sting av besvikelse när det står klart att hans kärleksfullt återuppväckta Han Solo och Chewbacca förlorade sin heroiska kamp mot ett gäng animerade, blå kolonialistiska rymdsmurfar. Ja, för även om The Force Awakens kammade drygt 2 miljarder dollar på den internationella biomarknaden, så står den sig slätt mot James Camerons sju år gamla Avatar som med sitt oslagbara 2,788 miljarder dollar är och förblir tidernas mest inkomstbringande film. Och inte nog med det: stackars JJ blir slagen dubbelt upp av Cameron, då Titanic ligger kvar på andraplatsen med 2,188 miljarder dollar.
Så Abrams och Lucasfilm gråter nog hela vägen till banken.
Och det kan ju vara värt att notera att det var den internationella publiken som framför allt tog Avatar till sitt hjärta, medan The Force Awakens lyckades slå alla nationella rekord inom USA: där gick den om Avatar och den är dessutom den mest inkomstbringande Star Warsfilmen genom alla tider. Jag tänker att amerikaner kanske är lite mer nostalgiska till Star Wars än exempelvis kineser, indier eller ryssar. Han Solo är ju den ultimate cowboyen. Och man ska aldrig underskatta kraften i då James Cameron börjar gå helt OCD över ett projekt, försvinner i tio år och kommer tillbaka med en eventfilm som inte liknar något man sett tidigare. Jag gillar JJ Abrams varsamma restauration av min barndoms Star Wars. Men visuellt är den helt enkelt inte riktigt lika mindblowing som den självlysande djungeln, första natten på Pandora. Det kan också vara lätt att glömma att Avatar kom till i en tid (2009) då den var den första riktigt maffiga sci-fi-filmen på tio år. Numera är vi så bortskämda med gigantiska rymdepos att det krävs lite mer för att få oss att häpna.
Om denna inflation i budget, story och effekter leder till bättre rymdfilm är högst diskutabelt. Jag önskar mig lite mindre, men mer substantiella filmer. Som Ex Machina. Okej, inte riktigt så små. Men Gravity, typ. Eller Moon. Det är också viktigt att det finns ett varmt hjärta mitt i det kalla kosmos. Och där måste jag ändå ge JJ Abrams och hans vänner på Lucasfilm lite cred. I sina många fina stunder talar The Force Awakens till just hjärtat. Och den tillåter sig att andas och ta det lugnt någon gång i bland. Det finns hopp. Ett nytt, eller gammalt, vem bryr sig längre?
Nästa Star Wars (Rogue One) kommer 16 december och befinner sig enligt uppgifter på gränsen till nervsammanbrott (eller Disneys chefer gör det).
Nästa Avatar kommer, om James Cameron fortfarande vill, december 2018.
Det har gått mer än 10 år sedan Star Trek syntes på TV, men nu är det så nära, så nära att en allra första teasertrailer kommit ut. Vi får inte se så mycket mer än en massa färggranna planeter, och så TV-seriens nya logga. Med ett löfte om nya äventyr, nya hjältar och nya skurkar. Premiär 2017. Det som gör mig lite exalterad är att min favoritregissör i Treksammanhang, Nicholas Meyer, är med och skriver manus.
Låt vara att det inte riktigt gått tio år sedan jag skrev något på Rymdfilmsbloggen, men det har verkat som en evighet. Även för mig! Jag saknar de där timmarna av att riktigt få insupa en films alla nördiga nyanser, och sedan lägga ett par timmar till på att ett underhållande vis berätta om mina intryck för er läsare. Tack alla som hört av sig med uppmuntrande ord om att jag borde börja blogga igen! Jag har till och med en ny kollega som hellre vill prata science fiction med mig än jobb – ett sympatiskt drag.
Med reservation för att jag måste lägga den mesta krämen på mitt dagjobb som digital innovatör, så vågar jag ändå utlova förändring. jag kommer att börja recensera filmer igen. Watch this space: all new heroes, all new villains, all new adventures…
Haters gonna hate, men inte ens hatarna tycks riktigt ointresserade av nyheter om uppföljaren till Ridley Scotts Prometheus från 2012. Filmen var så hett efterlängtad av rymdfilmsfans, inte minst efter att en riktigt fantasieggande trailer fick oss att förstå att det var mer än bara lite DNA som delades med Alien-univserum. Ja, det var längtan efter just Prometheus som fick mig att starta denna blogg: jag behövde någonstans att skriva av mig. Enormt uppskruvade förväntningar leder dock till besvikelse, och när väl filmen hade premiär var omdömena minst sagt blandade. Med viss rätt påpekades att filmens ”vetenskapsmän” betedde sig på ett sätt som tycktes sakna stöd i vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. Klippningen kändes hafsig. Och de existensiella frågor som ställdes av bland annat Noomi Rapaces och Logan Marshall-Greens huvudpersoner triviala.
Men den som sågar Prometheus glömmer, eller låtsas glömma, att helheten ibland är större än delarna. För trots att kritiken mot Damon Lindelöfs och Jon Spaihts manus är befogad, bjuder denna enda film på fler magiska rymdfilmsögonblick än vi dessförinnan fått se på många år. Visuellt är den fracking gorgeous med storslaget naturfoto, teknologiporr och en isblå färgskala som kyler ned oss till märgen. Rymdskeppet med samma namn som filmtiteln är magnifikt, och Michael Fassbenders robot David, inspirerad av Peter O’Toole, en androidklassiker väl i klass med Aliens Ash eller Blade Runners Roy. Och efter en rätt rörig handling (som lämnar många frågor) och ett blodigt slut kommer en punkt där Noomi Rapace är ensam kvar på en dödlig planet, med robotens avhuggna men fortfarande talande huvud som enda sällskap. De ger sig av i ett sådant där klassiskt hästskoformat rymdskepp, upp och bortom, på jakt efter Människans skapare. Där och då är Prometheus faktiskt helt briljant, och uppföljaren kändes för mig helt given att den skulle bli av.
USS Prometheus
Snabbspola till 2015 och nu börjar detaljerna om Prometheus 2 droppa in. Vi har ett bra tag vetat om att projektet blir av. Scott verkar ha tagit lätt på kritiken och har flera gånger uttryckt sin glädje över att vara tillbaka i science fiction-genren. Hans senaste film som har premiär i oktober, The Martian, är ju en variation på temat ensam astronaut på ogästvänlig planet. The Martian verkar som en given succé, om de första recensionerna är något att gå på. Och nu kommer alltså nyheter som säger att Scotts nästa film på tur är just Prometheus 2. Här följer det vi tror oss veta om denna film, efter att ha läst på olika filmsajter på internet:
Titeln på filmen är – troligen- Alien: Paradise Lost. Detta säger Ridley själv i en intervju. Tidigare arbetsnamn har varit just Paradise, men det mer dystert miltonskt klingande Paradise Lost är ju mer i linje med dessa filmers mörka underton. Men att filmen uttryckligen ska kallas något med Alien är en total nyhet.
Ridley Scott regisserar Alien: Paradise Lost, och det är hans nästa film enligt en intervju i Empire
Det kommer att komma två-tre nya filmer, och i slutet av den sista har storyn gått ihop med Alien, rapporterar Collider. Jepp, det verkar ha hänt rätt mycket sedan första filmen, då Ridley sa att Prometheus endast delade lite DNA med Alien, men skulle vara början på en helt separat storyline som skulle avvika mer och mer från Alien. Kanske har filmbolaget insett värdet av sin gamla franchise, och ställt lite krav?
Det är en Alien 5 på gång också, i regi av Neil Blomkamp. Men tydligen ville Ridley Scott försäkra sig om att hans film får komma ut först. Uppgifter på Screenrant gör gällande att de båda regissörerna talar med varandra för att försöka synka sina respektive delar av det delade universumet.
Inspelningen beräknas börja tidigt 2016. Prelimiärt premiärdatum maj 2017 (IMDB, Collider)
Manus skrivs av Michael Green, som gjort bra TV-serier (Smallville, Heroes) och en dålig långfilm (Green Lantern). Boo!
Huvudrollerna spelas åter av Noomi Rapace och Michael Fassbender. Yay!
Storyn sägs skildra hur Shaw och David reser till hemplaneten för The Engineers, för att finna svaret på gåtan om varför de skapat det artificiella liv som gör allt som kommer i kontakt med det monstruöst.
Eftersom jag är lite besatt av allt som har med Alien att göra, kommer jag att fortsätta rapportera om detta ända fram till premiären. Och förmodligen efteråt också. Här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Prometheus:
Comic Con 2017 gör ingen besviken, med nya trailers för bland andra Justice League, Thor och Westworld. Dessutom kom det en extendedversion av en helt ny trailer för Star Trek Discovery som har premiär på bland annat CBS’ strömmande kanal AllAccess i höst. Det är betydligt mer detaljerad bild av vad TV-serien kommer att bjuda på, än vad vi hittills har fått se. TV-serien har inte haft en särskilt lätt produktionsperiod, med byte av showrunner, flera förseningar och en allmän misstro hos allmänheten att Paramount och CBS ska lyckas hålla balansen på den slaka lina som är utsträckt mellan hardcorefansens många krav och en bredare TV-publiks behov av att kunna ta till sig Star Trek på ett modernt vis. Frågan alla ställer sig är hur mycket klassisk Trek kommer vi att få, och hur mycket är egentligen lagom? Vi är många som gillar Trek för de filosofiska diskussionerna men frågan är om vi endast vill ha det?
Rymdfilm 