Komedi

Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Annonser

Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

  • ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
  • Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
  • The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
  • John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
  • Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
  • The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
  • Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Barbarella (1968) – är Orgasmatrons överkvinna ett objekt eller subjekt?

Frankrike/Italien 1968, regi: Roger Vadmin, manus: Vittorio Bonicelli baserat på Jean-Claude Forets tecknade serie, producent: Dino DeLaurentiis

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Handlingen.

Det är 4100-talet. Jordens president har sänt sin bästa rymdagent, Barbarella (Jane Fonda i den ena fantastiska kreationen efter den andra) på ett hemligt uppdrag. I sitt plyschklädda rymdskepp korsar hon galaxen på jakt efter den försvunne forskaren Durand Durand. Skeppet kraschar, och Barbarella upplever en rad bisarra äventyr på planeten Tau Ceti, som behärskas av den ondskefulla Tyrannen som får sin kraft från en mystisk, telepatisk organism som kallas Mathmos.  På vägen får hon hjälp av ängeln Pygar och revolutionsledaren Dildano.  Och hon fångas i filmens mest berömda scen i Orgasmatron, en maskin som dödar genom att sända sexuell njutning genom kroppen i överdos. Men Barbarella överhettar istället maskinen och tar hem spelet. På vägen blir hon dock attackerad av såväl köttätande dockor som en flock med mordiska undulater.

Pretentionerna?

En mycket 60-talsaktig och knarkig framtidsdröm om en värld där alla är sexuellt frigjorda, känner varandras vibrationer genom telepati och flyger genom universum iklädda minimala pälsbikinis.

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Rymdskepp och världsbygge, produktionsdesign;

Det är för att se alla kul detaljer som man ser om Barbarella idag. Det är en verkligt utomjordisk känsla över kostym, scenografi och rekvisita. Med en rejäl touch av 1960-talets mer knarkigt spejsade stil. Material som återkommer är plast, plysch och papier maché, upplyst i klart orange, lila och gröna färger.. och omgärdat av kolsyreis. Det är snyggt som bara den, men ser så klart inte äkta ut för fem öre.

Barbarella

Barbarella

Barbarellas look, scenografi och kostymer kommer igen i konst, film, popvideor och kitsch från de senaste 45 åren. Filmen blev så stilbildande att den inspirerade alla från tillverkaren av lavalampor, Mathmos (som lånat sitt namn från filmens ondskefulla gelé) till popmusikens Duran Duran och Kylie Minogues stylist. Och inte minst rymdfilmsgenren har Barbarella att tacka för mycket. Jabba The Huts hov och prinsessan Leias bikini i Jedins återkomst. Hela floran av Star Warskopior lånade mer än bara lite från Barbarella.

Orgasmatron i Barbarella

Orgasmatron i Barbarella

Domen:

En kultfilm i sann bemärkelse, och av intresse för en modern publik just som kuriosa. Den betraktades som sexuellt provokativ, camp och corny redan vid releasen, floppade ekonomiskt men fick så en revival som kultrulle i mitten på 70-talet.

Det kom tre klassiska science fictionfilmer år 1968. Förutom Barbarella var det förstås Kubricks 2001 och Apornas Planet. Men trots att Barbarella varit så visuellt inflytelserik så är Jane Fondas äventyrskomedi numera den mest bortglömda av de tre klassikerna. Möjligen är det för att komedier åldras snabbare. Eller för att manuset gör filmen mer episodisk än episk, och kan liknas vid en serie löst sammansatta sketcher där Barbarella ska ta sig ur en ny, surrealistisk knipa med hjälp av sex. Det mesta av humorn i Barbarella känns idag ansträngt och omodernt, och filmens för den tiden så radikala sexuella frigjordhet framstår idag mest som en manlig regissörs våta dröm om Jane Fonda. Men inte bara: som många filmvetare påpekat så har Barbarella en autonomi filmen igenom, och även om hon använder sin sexualitet för att ta sig ur knipor, så är det hon som får rädda de flesta män i filmen. Dessa båda teman: Barbarella som exploaterat objekt eller från 1960-talets puritanism frigjort subjekt, tävlar med varandra filmen igenom.

Men såväl Fonda själv som hela Barbarella kommer undan med det mesta tack vare glimten i ögat – en sorts vanvördig metanivå som faktiskt gör den mer modern än exempelvis den gravallvarligt distanslösa Apornas planet. Fonda håller masken hela tiden, men sneglar nästan in i kameran, som om hon vill försäkra sig om att vi förstår att det inte är på allvar, utan ett enda stort rymdspex. På så vis har Barbarella kanske mest gemensamt med Mel Brooks Spaceballs.

Undulater attackerar Barbarella

Undulater attackerar Barbarella

Space Jam (1996) – Michael Jordan sätter Sprätt på rymden

USA 1996, regi: Joe Pytka, producenter: Ivan Reitman, Joe Medjuck, Daniel Goldberg, manus: Leo Benvenuti, Steve Rudnick, Timothy Harris, Herschel Weingrod

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Handlingen.

Den hemliga historien om vad som egentligen hände mellan basketstjärnan Michael Jordans överraskande förtida pension 1993 och hans bejublade comeback 1995. Ett gäng tecknade skurkar till utomjordingar (Danny DeVito m fl) vill kidnappa  Snurre Sprätt, Daffy Duck, Gråben, Hjulben och resten av figurerna från Looney Toons. Den ondskefulla planen är att förslava de animerade filmstjärnorna och tvinga dem arbeta  på nöjesfältet Moron Mountain. Genom en oerhört långsökt händelsekedja står till slut Snurres och de andras frihet på spel i en basketmatch som de måste vinna mot ett skurkgäng som kallas Monstars, som naturligtvis är så gott som oslagbara. Snurre och Daffy kidnappar Michael Jordan, med hjälp av Bill Murray och.. vänta, där nånstans tappade jag tråden.

Pretentionerna?

Det blir kanske larvigt att tolka pretentioner i en film om en talande kanin och Michael Jordan – man ska inte överanalysera allt utan det är bara att tuta och köra?  Men ändå kan man se att Space Jam är ett typiskt barn av sin tid. I mitten av 90-talet var genrer som rymdopera och rymdaction stendöda. Star Wars verkade ha somnat in för gott, och det hade inte kommit några nya rymdsuccéer som fångade publikens intresse. Rymdfilmer var helt enkelt inte lika coolt längre. Istället blev rymdtemat stoff för en rad parodier och barnfilmer: Mars Attacks!, Independence day, Space Truckers och Men in black är alla samma andas barn. Denna grälla paroditrend var hyfsat framgångsrik ända fram till 2002 då Pluto Nash slutligen tog död på den.

Världsbygge, produktionsdesign och effekter;

Konceptet är lånat från Who Framed Roger Rabbit: vår verkliga värld existerar parallellt med en tecknad värld där alla populära gamla figurer lever och frodas. I Space Jam är rymden också tecknad, och det är därifrån skurkarna kommer. Mycket av filmens komik och spänning kommer från kulturkrocken mellan verkligheten och det tecknade.

Tekniskt känns Space Jam som en något slarvig produkt, underlägsen tidigare nämnda Roger Rabbit i kvaliteten på animationen och integrationen mellan det fotograferade och det tecknade. Det är rappt klippt och berättat, men ofta är det så mycket som händer i bild att man tappar tråden. Det som saknas i substans tas igen genom stjärnsmällar som får små fåglar att snurra kring skallen. Gång på gång.

Moron Mountain Theme Park

Moron Mountain Theme Park

Luckor i manus,

Weeeeell, hur troligt är det att en talande kanin och en anka med talfel övertygar Michael Jordan att komma tillbaka från pensioneringen utan att få ett öre betalt?

Domen:

Jag vet att Space Jam är ett älskat barndomsminne för generationen efter mig. Speciellt i USA verkar många ha den på sin lista över de bästa barnfilmerna någonsin. Kanske måste man vara basketfan för att det riktigt ska klicka? Eller så är det helt enkelt så att Roger Rabbit ligger mig för nära om hjärtat. Jag var 14 år gammal då Roger Rabbit kom ut, 1988. Jag älskade den – förmodligen mer än den förtjänade. Resultatet blir att Space Jam i mina ögon bara är en dummare kopia.

Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Space Station 76 (2014) – där robotdoktorn har allt valium du kan önska dig

USA 2014, regi och manus: Jack Plotnick

Space Station 76

Space Station 76

Handlingen.

Besättningen på rymdstation 76 och deras familjer lever ett behagligt om än inrutat och tråkigt liv. Så länge som stationen inte krockar med en asteroid verkar det vid första anblicken vara ett idylliskt mikrosamhälle, där man får tiden att gå genom att spela pingpong, skaffa barn, titta på modebilder i sin View-Master eller beställa en Harvey Wallbanger-cocktail från någon av de små robotarna som passar upp.

Men under ytan rasar konflikterna på rymdstationen, och alla har sina egna bekymmer och depressioner. Den alkoholiserade mansgrisen till kapten Glenn (Patrick Wilson) döljer sin homosexualitet bakom en mask av butterhet. Han sörjer att pojkvännen Daniel har lämnat stationen genom att spela upp ett litet regnbågsfärgat hologram gång på gång, medan han masturberar. Att Daniels ersättare är en ung och kvalificerad kvinna, Jessica (Liv Tyler) gör inte kaptenen ett uns gladare, då han anser kvinnor bör inte ge sig in på männens område.  Och en självständig kvinna ses som ett udda inslag av fler av invånarna på stationen. Alla de övriga kvinnorna är där i egenskap av fruar – uttråkade rymdhemmafruar av den mer neurotiska sorten. Mest magnifik i sin förvirring är den blonda Misty (Marisa Coughlan) som inte bara blir svartsjuk på Jessica, utan också knaprar enorma mängder valium som hon får utskrivet av sin robotdoktor. En annan robot, programmerad att svara med medkännande men förinspelade plattityder, är besättningens psykolog. Misty har så stora problem att känslomässigt anknyta till andra människor, inklusive sin egen man (Matt Bomer) och dotter Sunshine, att hon slutligen utvecklar en förälskelse i just denna lilla terapirobot. Medan mamma Misty gråter över att roboten bränt en krets, får lilla Sunshine begrava det ena lilla huvudlösa musbarnet efter det andra, då deras musmamma blivit kannibal och börjat döda sina egna bebisar. ”Varför?” snyftar Sunshine i Jessicas famn. ”Ibland älskar en mamma sitt barn så mycket, att hon hellre dödar det än låter något annat ont hända det.” försöker Jessica trösta. Ödet har många fler bedrövelser i beredskap för Sunshine och de andra. Men det finns också vänskap ombord på Rymdstation 76. Och kanske också kärlek, trots allt?

Robotterapeuten i Space Station 76

Robotterapeuten i Space Station 76

Pretentionerna?

En av de mer udda och samtidigt sympatiskt originella parodier jag har sett, då den går utanför den rena rymdfilmspastischen och passar på att med glimten i ögat kommentera 60-, 70-, och 80-talens framtidsskildringar och tidsanda. Både dystert och roligt samtidigt.¨

Space Station 76

Space Station 76

Rymdskepp och världsbygge!

Här finns klara influenser från Buck Rogers in the 25th century, Battlestar Galactica, Star Trek och Månbas Alpha. Det är helt tydligt vårt samhälle i en nära framtid då rymdfart är något vardagligt och helt naturligt. Jessica säger t ex att hon aldrig varit på Jorden. Men det unika med Space Station 76 utspelas i en värld som så solklart är 1976. Inredningen, frisyrerna, möblerna, musiken, mustascherna – och inte minst den gammaldags könsrollsfördelningen – allt är hämtat från 1970-talet. Även datorer och robotar kommer från framtiden så som man såg den 1976. Rymdstationen liknar ett lyxhotell på Hawaii. Det är ett liknande trick som i Guardians of the galaxy, där samtidsklockan stannat på 1985 och en Sony Walkman spelar en stor roll. Retrofuturism – jag älskar dig, och hoppas få se fler exempel.

Produktionsdesign;

Detaljarbetet är utsökt, och produktionsdesignerna har verkligen gått all in för att skapa en trovärdig retrofuturism. Det är så snyggt att man gråter. Textilier i krämfärgad polyester, orange och brunt och cocktailklänningar i paljetter – och tapeter med mönster i sicksack och storblommigt. Robotar och annan teknologi har en härligt plastig och fyrkantig formfaktor, med robotvisir av rökfärgad plexiglas.

Liv Tyler i Space Station 76

Liv Tyler i Space Station 76

Domen:

En rymdfilmsparodi med 1970-taltstema – hmm, det hade kunnat bli lite hur som helst. Om Will Ferrell hade varit med, hade jag förväntat mig Anchorman i rymden. Eller så skulle det ha kunnat bli en radda sexskämt om Farrah Fawcett, ungefär som en modernare Spaceballs. Men Space Station 76 är en mycket mer udda fågel än så. Det är en mycket svart och ganska lågmäld komedi som inte har de uppenbara flabbskämten. Jag tycker den är sympatisk. Det är en parodi, men mer på den tidsanda som skapade Buck Rogers än på själva Buck Rogers. Rent visuellt är det i det närmaste perfekt utfört, och skådespeleriet är genomgående högklassigt. Någonstans under den andra hälften av filmen börjar jag dock längta efter att de dramatiska insatserna ska höjas lite. Scenen är liksom så bra uppdukad för en urladdning av alla uppdämda konflikter. Men det saknas något i manus – ett driv framåt för att ta Space Station 76 från hyllan för kuriosafilmer till ett verkligt drama. Vi får aldrig den urladdningen. Men det räcker ganska långt ändå. Jag hade riktigt trevligt då jag såg Space Station 76. Och skulle antagligen titta på den, om det gjordes en TV-serie.

Fler filmer som den här+

Galaxy Quest är alltjämt den bästa rymdparodin. Guardians of the Galaxy en annan retrofuturistisk film.