Om science fiction

Om science fiction och rymden i ny TV-serie på Kunskapskanalen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Igår onsdag 13 juli kl 21:15 var det premiär för en fyradelars tv-serie om science fiction-genren på SVT:s Kunskapskanalen. Titta på serien på SVT Play. Första delen handlar om rymden och hur den skildras i film och TV. Det blir både världens första rymdfilm, franska stumfilmen Resan till månen,  och lite om historien om Gene Roddenberrys framtidsvision som blev Star Trek. Så här skriver Kunskapskanalen:

Hur hanterar vi att vi är omgärdade av ett kallt och mörkt universum? Något som alltid fascinerat inom science fiction är resan ut i det okända. En av historiens första filmer var en science fiction-film, men det mest berömda rymdskeppet dök upp på tv. Star Treks skapare inspirerades av hur amerikanska nybyggare begav sig till det okända västra USA, och serien inspirerade NASA till att be medverkande i Star Trek att sätta ihop besättningen till kommande rymdresor.

Science fiction genom tiderna, onsdagar 21.15, Kunskapskanalen. SVT Play

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day ResurgenceMycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

  • En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
  • En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
  • Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
  • Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG

Rymdhipsterns klagan under Star Wars uppesittarkväll

chewie

Ingen medveten varelse, mänsklig eller droid, kan ha missat att ikväll är uppesittarkvällen inför premiären av JJ Abrams uppföljare till Star Wars. Den lökiga titeln The Force Awakens förlät vi kollektivt i samma stund som en vitnad Harrison Ford rosslade ”Chewie, we’re home”. Och nu, med bara timmar kvar tills John Williams välkända fanfar spelar upp på vita duken, har hela befolkningen blivit Star Warsgalen på det mest dumdristiga vis.

Spoilerfri recension av The Force Awakens

Vi håller hårt om vårt sargade inre barn och intalar oss själva att Jar Jar och Anakin var undantagen som bekräftade regeln att Star Warsfilmer generellt är Bra underhållning. Bra i betydelsen att en vuxen man eller kvinna på fullt allvar har någon behållning av dem. Vi borde veta bättre. Sök i ditt inre, och försök minnas hur du kände på kvällen den 18 maj 1999, dagen innan The Phantom Menace (bra titel, förresten) hade premiär. Kom ihåg  dina hårt uppskruvade förväntningar innan premiären. Upphetsningen på väg till bion. Dra dig till minnes ståpälsen över hela din kropp då texten STAR WARS började svepa över bioduken. Och framför allt minns hur lite av din själ dog första gången Jar Jar Binks öppnade munnen. Jag kommer ihåg hur dum jag kände mig. Var det det här jag väntat på i sexton år?

Jag menar inte att vara neggig på något vis. Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå. När jag startade min blogg var rymdfilm stendött kommersiellt och kulturellt. Det var bara jag som höll fanan högt. Snabbspola fram fyra år och nu har till och med Studio Ett i P1 en intervju med en blippande R2D2. Plötsligt har hela världen blivit galen i lasersvärd. Men jag är inte bitter. Att likt en rymdens sura hipster hävda ensamrätt på just mitt nördintresse som jag upptäckte först, vore mig helt främmande.

Jag är helt enkelt bara orolig för ditt inre barns potentiella besvikelse. För vår kollektiva mentala hälsa. Kan vi hantera ett bakslag av samma magnitud som prequeltrilogin? Kom ihåg att det bara är tio år sedan vi slapp se mer av Hayden Christensens skådespeleri. Har vi verkligen hunnit bearbeta  det tillräckligt för att vara starka nog om JJ inte levererar imorgon? Och är vi riktigt ärliga med oss själva angående kvaliteten på de första tre filmerna? Ja, Rymdimperiet slår tillbaka är troligen världshistoriens bästa äventyrsfilm, men vi glömmer (eller låtsas glömma) att Jedins återkomst är som ett enda långt avsnitt av Mupparna, fast utan Miss Piggy. Tänker man så, har det inte gjorts en hyfsad Star Wars sedan 1980. Då var jag åtta år gammal, och för liten för att gå på bio.

Jag säger inte att jag misstror det nya produktionsteamet eller JJ Abrams. Tvärtom så tyder mycket på att de är på väg att lyckas att återingjuta magi och underverk i den fantasivärld vi alla växt upp med och vid något tillfälle längtat efter att få komma tillbaka till. Vi vet att JJ har förmågan att varsamt förnya en kär gammal sci-fi-serie (Star Trek) och att Disney kan göra magiska rymdfilmer (Guardians of the galaxy, Wall-E). Vi vet att George Lucas har pensionerat sig, och att vi kommer till slut kommer att få se Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford återförenade på vita duken. I have a good feeling about this, för att travestera en berömd filmreplik.

Men ändå: Jar Jar. Barn-Anakin. Vuxen-Anakin. Datoranimerade Yoda. Ewokerna. Den där antisemitiska stereotypen till slavägare i The Phantom Menace. Alla muppar i Yabbas palats. Padmés öde. Hayden Christensens ”arga blick”. Darth Maul. Hela Attack of the clones. Så många övertramp, som vi är så snabba att förlåta i vår stora längtan efter att bara för en liten stund få känna den där totala förundran inför en värld så mycket större, färgsprakande och mystisk än vår egen. Den längtan är något ganska fint, och kanske också något ömtåligt.

Så om du går på bio imorgon, och blir besviken, låt det för evigt vara noterat i krönikorna att det inte var jag som trissade upp dina förväntningar. Det är tisdagen den 15 december anno 2015, och imorgon har nya Star Wars premiär. Detta är min brasklapp: kom inte och säg att jag inte varnade dig. Och jag kommer att sitta där bredvid dig i salongen, med ståpäls.

Spoilerfri recension av The Force Awakens

Star Trek kommer tillbaka till TV 2017 – fansen rasande

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Ibland undrar man vad sci-fi-fans lever för. Inte verkar det vara för att se något nytt komma från sin favorit-franchise i alla fall. Detta om man får tro de magsura kommentarerna från horder av trekkers då Paramount och CBS släppte nyheten att det till sist blir en helt ny Star Trek-serie på TV. 2017 har den premiär på CBS. På Startrek.com kan vi läsa:

The brand-new Star Trek will introduce new characters seeking imaginative new worlds and new civilizations, while exploring the dramatic contemporary themes that have been a signature of the franchise since its inception in 1966.

Mycket mer om storyn vet vi inte just nu.

Exekutiv producent för serien är Alex Kurtzman, som varit inblandad i manus för båda de rebootade JJ Abrams-filmerna Star Trek och Star Trek Into Darkness. Japp, det är alltså troligen en rebootad serie i Abrams-tidslinjen, vilket förklarar Facebookkommentarer som dessa:

”Sorry to be negative but if this series is connected at all with Abrams’ nu trek it’ll be stillborn. No substance.”

”It’s a mockery of the original star trek and subsequent series to where you have to pay CBS a monthly subscription to see it. What’s the nicest way to say this? No thanks. I don’t watch TV and haven’t for nearly 20 years (save for the prerecorded airs without commercials, and then torrents for about 15 years since). The majority of the studio execs and producers turned their backs on Star Trek for about a decade anyway. Why would I want to waste time and money on paying for this JJ Abrams crap? Seriously?”

”I hope the universe JJ ”Lens Flare” Abrams made has nothing to do with this.”

Ovanstående kommentarer är typiska för de Facebooktrådar jag sett, och är betydligt fler än de som bara säger ”Yay!”. Att människor fortfarande känner så starkt för Trek säger en del om varför serien klarat sig igenom toppar och dalar i 50 år. Här är en annan kommentar som också är typiskt:

Abrams-verse is stupid, unimaginative, none scifi, and down right insulting. If we are to have a new show, it should take place 200 years after Janeway. A new, Star Fleet with Borg tech, advanced holograms, imaginative, and ”Boldly go where no one has gone before…” Not an Abrams, sellout, ripping off of the past, retarded, NO scifi. If we are to criticize STNG, Deep Space 9, and Voyager, I’d say, true science fiction was less a priority. But Abrams and tv’s Enterprise were NO scifi, just shoot’em up, using pre-existing story and characters. No new ideas contributed to the ST universe. Star Trek is about the science, a better humanity, and creative thought. Not Abram’s random choices of Star Trek lore, stupid choices, with no loyalty to Star trek past. The series Enterprise died quickly for a reason. In Cons and fan’s, ETERNAL loyalty to the original ST, NG, Deep Space, and Voyager, is for a reason.

Jag håller på sätt och vis med allt den siste kommenteraren skrev, men noterar att många av de saker som han nämner (avancerade hologram, Borgteknologi) redan var med i Voyager på 90-talet.

Jag vill tyvärr också hävda att man kan se i många kommentarer (ej de ovanstående) ett rent och skärt hat mot JJ Abrams från en del Trekfans, och mot allt dennes reboot av Star Trek. Gimme a break, surgubbar. Hade det inte varit för JJ Abrams hade det inte blivit någon ny serie överhuvudtaget, vare sig old school eller JJ school. Star Trek på bio var stendött både kommersiellt och kreativt innan rebooten, och det var även TV-serierna. Efter Star Trek Voyagers sista säsong år 2001 kom det aldrig något nytt bra i den gamla tidslinjen. Star Trek Enterprise var ett högst lamt försök att starta om alltsammans, som gick på tomgång från början och aldrig hittade sin egen ton. De fans som drömmer sig tillbaka till Deep Space Nine eller till och med The Next Generation bör påminna sig om att det var 16 respektive 21 år sedan dessa serier slutade gå på TV.  Hela nollnolltalet och halva tiotalet har hunnit passera, och mycket vatten har flutit under TV-broarna sedan dess.  Om en ny serie ska ha en chans att komma förbi första säsongen måste den slå igenom hos en bred publik, och för att uppnå det behöver den ha en bredare appeal än bara hos dem som minns den gamla goda tiden. Att bygga vidare på den för dagens publik välkända tidslinje som Abrams introducerade 2009 är sunt. Star Trek får inte fastna i nostalgi, utan fortsätta att boldly go

Med detta sagt hoppas vi förstås på ett bra manus, med många lagom filosofiska problem för rymdskeppsbesättningen att tackla, och en nypa av den progressiva anda som präglade originalserien. Allt detta menar jag är fullt möjligt i den erfarne producenten Alex Kurtzmans händer.

Nya Star Trek har premiär 2017 på CBS i USA. Men först kommer filmen Star Trek Beyond på bio, 2016.

(JJ själv lär just knappast vara inblandad, då han numera jobbar för den där andra rymdserien.)

Mer läsning och videor för dig som var på Gävle Sci-fis filmfestival 2015

WANDERERS_the_great_red_spot_02

Fortfarande pågår Gävle Sci-fi:s filmfestival 2015, och igår var jag där och stod och orerade i drygt en timme om min personliga resa in i rymdfilmens värld. Tack för att jag fick komma, och ursäkta till alla vars middagsrast blev femton minuter kortade då jag drog över tiden. Men får man feeling så får man. Jag visade en mängd länkar och bilder och nämnde en massa filmer som kan varit svårt att uppfatta. Jag har skrivit om det mesta här på bloggen, så här kommer länkar till en hel rad inlägg som handlar om precis det jag pratade om på scen. Plus några videor.

Först kortfilmen Wanderers av Erik Wernquist, som jag skrivit om flera gånger och även intervjuat filmskaparen: Intervju med filmskaparen, Du som älskade Wanderers kommer att älska New Horizons

Bonus: Animerade rymdskepp med design hämtade från boken Rymdfarkoster 2000-2100 AD

Filmer jag nämnde eller spelade upp videor från:

Texter om genren science fiction och rymdfilmer

Bilder jag visade:

Örnnebulosan med The Pillars of Creation SRO-M16-L-SII-Ha-OIII-PS3-with-Stars-Fixed-finial-for-Website-USE-

Örnnebulosan med The Pillars of Creation SRO-M16-L-SII-Ha-OIII-PS3-with-Stars. Foto: NASA

Boken Spacecraft 2000-2100 (finns på svenska som Rymdfarkoster 2000-2100)

Boken Spacecraft 2000-2100 (finns på svenska som Rymdfarkoster 2000-2100) – film med rymdskeppen

Från boken

Från boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Från boken

Från boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Illustration av Chris Foss

Illustration av Chris Foss

Boken

Boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Illustration av Chris Foss till Jodorowsky's Dune

Illustration av Chris Foss till Jodorowsky’s Dune

Oxygene av Jean-Michel Jarre

Oxygene av Jean-Michel Jarre (jag spelade upp Oxygene 4)

Skiss för Guardians of the Galaxy

Skiss för Guardians of the Galaxy

Mars i vår fantasi: ER Burroughs A Princess of Mars, den första närbilden på Mars 1963, och en robotselfie från NASAs Marsrover

Mars i vår fantasi: ER Burroughs A Princess of Mars, den första närbilden på Mars 1963, och en robotselfie från NASAs Marsrover

The USCSS Nostromo - originalmodellen från Alien,

Landaren från rymdskeppet USCSS Nostromo – originalmodellen från Alienfilmen

21 sci-fi-filmer där gränsen mellan verklighet och konspiration suddas ut

Den här helgen hade jag förmånen att få besöka filmfestivalen för science fiction i Gävle som pågår till och med söndag 25/10, och här är de tech noir-filmer som jag nämnde från scenen i mitt föredrag – plus några till.

Filmer där verkligheten inte är vad den förmodas vara

Filmer där verkligheten inte är vad den förmodas vara

Uppdaterad söndag med fyra filmer till så nu är det 25!

Det är verkligen ett välkomponerat festivalutbud i år, med den breda genren ”tech noir” som tema, men med ett tydligt underfokus: kampen om sanningen om vår existens, och de svåra val som följer om man som enskild människa vill försöka öppna sina ögon för konspirationen och bryta sig loss från bojorna. Festivalfilmerna spänner över det surrealistiska i Dark City och De förlorade barnens stad, till filosofiska betraktelser om hur mycket sanning om oss själva vi egentligen tål, i Fassbinders Welt am draht och den spanska Abre los ojos. Här kommer min lista på 25 bra filmer om hur verkligheten rämnar och lögnen sipprar fram. Men hur våra huvudpersoner än kämpar för att ta sig loss, då är det svårt att vet vad exakt illusionen består av. Varning för spoliers! Länkade filmtitlar har jag redan recenserat på bloggen.

  1. Alphaville  (FESTIVALFILM) En superdator styr detta futuristiska samhälle med 100% omutlig rationalitet. Alla känsluttryck är irrationella och straffas med döden. Invånarna ger upp sin frihet i utbyte mot trygghet. Men deras öden är starkt knytna till Alphavilles superdators. Deras identitet är helt avhängig deras slavroller, så när samhället går under, gör folket också det.
  2. 1984, George Orwells berömda vision av en totalitär stat med total tankekontroll och insyn har filmatiserats många gånger, och senast för ett par veckor sedan sattes den upp på Örebro stadsteater i regi av Sara Giese. Kärleken är drivkraften för de som smusslar undan ett privatliv bortom Storebrors vakande öga. Men vad ser Storebror egentligen?
  3. They Live är en svart satir över det amerikanska samhället där fattiga ständigt blir utsugna av de rika. Vår hjälte får ett par solglasögon som får honom att se att de rika egentligen är aliens. Och nu ska han ge sig ut och skipa rättvisa.
  4. Solaris 1972 av Tarkovskij är en sublim sovjetisk rymdfilm där forskade på den skrotfärdiga rymdstationen i omlopp kring Solaris ständigt serveras förförande illusioner av planeten. Och de måste välja att vakna upp till diktatur och misär, eller leva i en lögn på Lycksalighetens ö. Valet är inte lätt.
  5. Oblivion skildrar ett äkta par som stannat kvar på Jorden för att städa upp efter en utomjordisk civilisation. Men då allt fler tecken kommer på att deras liv är en chimär, väljer de båda helt olika sätt att hantera insikten om livslögnen.
  6. Truman Show är en klassiker med Jim Carrey som den ständigt leende Truman, som utan att veta om det är huvudpersonen i dokusåpan om hans eget liv. Ingenting han håller kärt är verkligt, inte ens horisonten på havet. Sevärd fortfarande.
  7. Moon är en modern klassiker i rymdfilmsgenren om det skrupelfria bolaget som håller sina ensamma och hårt utnyttjade anställda på Månen med hoppet om att snart få träffa sin familj igen. Men varför får de aldrig komma hem?
  8. Dark City  (FESTIVALFILM) styrs av mystiska bleka främlingar, som kontrollerar folks liv in i minsta detalj. . Men då John Murdoch kommer förtryckarna på spåren, blir han ett villebråd för deras lönnmördare. Vill Murdoch och hans fru ens veta vidden av konspirationen, då sanningen kommer att rasera allt som byggts upp. Och om John blir herre över konspirationen, kommer att han använda den till sin egen fördel endast?
  9. Welt am draht (FESTIVALFILM) är en supersnygg TV-serie av Fassbinder från 70-talet, om ett stort företag som just skapat en mjukvara som kan bygga upp simulerade människor, inne i en fingerad värld. Dessa simulationspersoner vet inte själva om att de är artificiella, men kaos hotar utbryta då flera personer som arbetat på projektet dör under bizarra omständigheter. De har fått för sig att de själva också är en del av simuleringen, bara en nivå upp. Den vetskapen kan de inte leva med.
  10. 13 våningen är den amerikanska versionen av Welt am draht, alltså filmatisering av romanen Simulacron 3.
  11. Abre los ojos (Open your eyes) (FESTIVALFILM) är spanska förlagan till Vanilla Sky, om en ung madridkille som råkar ut för en traumatisk olycka som lämnar honom med ett vanställt ansikte. Han liv tar allt mer skrämmande och våldsamma uttryck, och hur han än kämpar för att hålla reda på vad som är sant, dras han djupare in i lögnerna.
  12. Equilibrium – (FESTIVALFILM)  om den fascistiska stat där alla tar lugnande medel för att slippa fightas internt, men samtidigt bli tillräckligt avtrubbade för att avrätta motståndsrörelsen ens för att vilja rädda en berömd tavla eller gosa med en hundvalp.
  13. Snowpiercer – koreansk engelskspråkig fantasi/dystopi om världen ombord på ett tåg som aldrig kan stanna. Rekommenderas!
  14. Inception, Christopher Nolans drömthriller, där lager efter lager av lögner staplas på varandra till en labyrint som huvudpersonen irrar runt i
  15. Matrix – en mer framgångsrik kusin till Dark City som presenterade oss för idén att allt vi ser omkring oss är en simulering, som går att ta sig ut från. Eller, går det?
  16. Brazil, Terry Gilliams mästerverk som är en bitsk satir över byråkrati och mänsklig futtighet. Bildsatt på ett spektakulärt vis. Rekommenderas
  17. The Signal – en modern version av Dark City, på sätt och vis. Men ungdomar och hackers och aliens.
  18. The Cabin in the woods – Ett gäng ungdomar hyr en stuga och blir slaktade en efter en. Allt medan tv-kamerorna surrar. Briljant skräcksatir.
  19. Donnie Darko – genombrott för Jake Gyllenhaal som den plågade tonåringen som ser visioner av jordens undergång. Oförglömlig.
  20. Blade Runner – Do Androids dream of electric sheep?
  21. Gattaca – om ett samhälle där endast ge genetiskt överlägsna överlever, men där den som är riktigt måmedveten kan hänga med ett tag. Men vad händer om han blir avslöjad innan han får lämna Jorden på ett av de få rymdskeppen?
  22. Predestination – ett fint drama från häromåret om tidspoliser som dras djupare och djupare in i livslögnerna hos dem de jagar. Med Ethan Hawke.
  23. Source Code – en agent skickas tillbaka i tiden gång på gång för att hindra ett terrordåd. Hans uppdragsgivare bryr sig inte om att han måste dö, gång på gång.
  24. Ascension – TV-serie från 2014 om en konspiration inom en konspiration på ett rymdskepp.
  25. Impostor – baserad på en novell av Philip K Dick. Är vår huvudperson en replikant från Alpha Centauri eller inte?

Mer läsning:

Topplista: 20 bästa filmerna om tidsresor

Topplista: 10 skrämmande filmer om hur gränsen mellan dimensionerna rasar

Bortom Rogue One – geekregissörer signalerar Star Wars ljusnande framtid

Millennium Falcon

Millennium Falcon

Det blir allt mer uppenbart att Disneys återuppväckta Star Wars-saga kommer att suga åt sig den allra bästa talangen inom science fictionvärlden kommande år. Man skulle kunna tycka att det var självklart att de bästa film- och effektskaparna vill jobba med rymdfilmernas kronjuvel. Så var det ju på 1970- och 80-talen, då George Lucas samlade ett dreamteam av briljanta filmarbetare och producerade klassiker som Rymdimperiet slår tillbaka. Industrial Light and magic bildades de här åren, och levde i många år på sitt rykte som världens bästa specialeffektmakare. Men det dröjde 16 år mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet, och samtiden hann springa ifrån Lucas och hans dreamteam. De första åren av 00-talet var det nyazeeländske Peter Jackson och hans filmbolag Weta som var det nya svarta inom fantastisk film, och på animationssidan stod Pixar för det nyskapande. Star Wars tycktes ha tappat gnistan för gott, och halkade ned rejält på coolhetsskalan från den forna toppositionen.

Nu är läget ett helt annat. Även om JJ Abrams kanske inte är den nye Steven Spielberg, så vet vi sedan hans Star Trek-reboot att han faktiskt förmår ingjuta spänning och äventyr i gamla vördnadsvärda klassiker. Star Trek från 2009 var ju i själva verket en perfekt CV-punkt inför Disneys köp av Lucasfilm 2012. Och även om vi ännu är osäkra på vilken kaliber manuset har, så är vi så gott som säkra på att Abrams’ The force awakens, den sjunde Star Warsfilmen som har premiär i december, blir något alldeles särskilt visuellt.

X-wings i Episod Sju

X-wings i Episod Sju

I förra veckan blev det också officiellt vad nästa film kommer att heta. Den har premiär i december 2016 och regisseras av den allt mer glödhete Gareth Edwards, en walesisk 40-åring som gjorde sig ett namn inom rymdfilm med den poetiska Monsters från 2010. Förra året gjorde han också rebooten av Godzilla, en poetisk variant av alla tiders monsterfilm. Edwards’ väg in i Star Wars är typisk för hur Disney jobbar numera, post-Marvel-framgången: de tar en hyfsat ung, geekig regissör som gjort sig ett namn genom några verkligt originella filmer, och ger honom chansen att bli en del av bolagets framgångsmaskin.

Rogue One är titeln på Edwards’ film, och manus skrivs av den oscarsnominerade Chris Weitz. Ordet ”Rogue” betyder troligen att temat är pilotgruppen Rogue Squadron, en del av Star Wars expanderade universum. Det stämmer också bra med den information vi sedan tidigare hade, att varannan film ska fokusera på kärnhistorien med Han Solo och Luke Skywalker, och varannan film ska vara spinoffer som tar upp berättelsetrådar lite vid sidan om. Rogue Squadron grundades av Arhul Narra, Wedge Antilles och Luke Skywalker, så att någon av dem dyker upp i filmen är väl inte otroligt. En av huvudrollerna spelas av Felicity Jones.

Vi vet också vem som gör filmen efter det, alltså nästa ”ordinarie” film efter JJ Abrams’ Episod Sju. Episod Åtta har premiär på pricken 40 år efter Stjärnornas krig, 26 maj 2017, och regisseras av den utmärkte Rian Johnson. Han är 43 år gammal och från USA. 2012 gjorde han den brutala men gripande Looper, en tidsresethriller om en lönnmördare som försöker bryta den onda cirkeln genom att hindra sitt yngre jag. Johnson är bra på americana – en utmärkt egenskap för en Star Wars-regissör. Även Johnson passar utmärkt in på Lucasfilms nya regissörsprofil.

Den siste geekregissören som vi just nu vet har knutits till Star Wars är ingen mindre än Josh Trank, en 31-årig wunderkind från Los Angeles, som tog genrefilmvärlden med storm då hans Chronicleom några pojkar som får superkrafter, spelade in 125 miljoner dollar 2012. På en budget av 12 miljoner. Snabbt fick han jobbet som rebootare av Fantastic Four (en story som liknar Chronicles), en film som har premiär i sommar. Nu blir han alltså också Star Warsregissör.

Det sägs att Disney ska släppa en Star Wars om året, för överskådlig framtid. Det kommer förhoppningsvis att innebära att fler talangfulla, unga regissörer med science fictiondrömmar kan få chansen att göra sin egen version av den största rymdsagan av dem alla.