Space Opera

The Last Jedi trailer 1 analyseras bit för bit

The Last Jedi trailer 1

I samband med Star Wars 40-årsjubileum i går släpptes den första trailern för nästa film i sagan, The Last Jedi, som kommer på bio i december. Inom någon timme hade länken spridits över hela internet, och nu finns det redan dussintals, om inte hundratals, artiklar som anlyserar varje sekund av trailern, bit för bit. Jag länkar till några bra analyser längre ned i inlägget. Men först själva trailern:

Det första som slår en är att trailern ger intryck av att regissören Rian Johnson (Looper m fl) slår an en mörk ton i The Last Jedi. Av matinébubblet i JJ Abrams’ The Force Awakens ser vi intet. De korta scener som flimrar förbi är mer allvar än äventyr, och det undertryks av långsam, nästan tvekande musik av John Williams, där filmsvitens välkända musikaliska teman liksom får kämpa sig upp till ytan för att ens komma igång. Om JJ Abrams film parafraserade den naiva och lättsamma tonen från A New Hope, verkar The Last Jedi lägga sig närmare Empire Strikes Back, eller kanske till och med Revenge of the Sith.

The Last Jedi trailer 1

Fokus för trailern är Luke Skywalker (Mark Hamill) och Rey (Daisy Ridley), som tycks vara i färd med att utveckla ett mästare/lärling-förhållande som liknar det som Yoda tidigare hade med Luke. Vi får se Rey träna med ljussabeln på den ö dit hon tog sig för att finna Luke i slutet av The Force Awakens. Medan Lukes röst allvarligt mässar att tiden har kommit för Jediorden att upphöra klipps närbilder in på vad som verkar vara ett Jeditempel med för Star Wars betydelsefulla och legendariska böcker. Vad menar Luke egentligen? Har han konverterat till Den mörka sidan, eller är det helt enkelt dags för jediriddarnas kunskaper att spridas utanför den krossade orden? Vi får också se vad som förmodas vara en flashback till förstörelsen av Lukes tidigare Jediskola, där eleverna mördas av den unge Ben Solo som senare tar sig namnet Kylo Ren (Adam Driver). I korta klipp får vi också glimta prinsessan Leia (Carrie Fisher), piloten Poe Dameron (Oscar Isaac) med dennes trogne robot BB8, samt en nedsövd Finn (John Boyega). Det hela avslutas med några riktigt maffiga rymdskeppsscener, inklusive en skravdron A-wings i attackformation.

Jag kan tycka att det blir smått absurt att dra för stora växlar på en tvåminuters trailer som så uppenbart bara kommit till för att bygga hajpen genom att bjuda på fler mysterier att analysera sönder i bloggar som den här. Det är som om de vanliga reglerna som säger att en trailer inte ska avslöja för mycket är satta ur spel, eftersom alla ändå hinner prata ihjäl mystiken långt innan biopremiären. Vi vet sedan tidigare att en bra trailer inte säger så särskilt mycket om kvaliteten eller ens tonen på den färdiga filmen (Lex Prometheus) så egentligen har vi ingen aning om vad för slags film som Rian Johnson håller på att klippa färdigt.

Men om vi ska utgå från det vi faktiskt får se, så verkar det rätt allvarstyngt, och oroväckande också inriktat på Star Wars egen patenterade pseudofilosofiska Jedimystiscism. Vi har sett förut att underhållningsvärdet har en tendens att gå ner i samma takt som dialogen om den mörka och ljusa sidan får ta mer plats. Det som gjorde Empire strikes back så bra var inte de långa diskussionerna om den mörka sidans lockelse, utan att de direkt var kopplade till Lukes uppfuckade förhållande till sin pappa. Klassisk karaktärsutveckling som vägde upp det kvasireligiösa, med andra ord. Låt oss hoppas att The Last Jedi uppnår samma balans mellan krafterna. Och ska jag vara fullständigt ärlig, så orsakar den här trailern inte alls samma ståpäls som när Han Solo och Chewbacca dök upp igen sommaren 2015.

Traileranalyser från andra filmsajter:

Annonser

The Expanse, säsong 1 (2016) – bästa TV-serien i rymden sedan Galactica

TV-serie USA 2016, Syfy. TV-adaption efter romanerna av pseudonymen James S.A Corey. Producenter är romanförfattarna själva, alltså de båda vännerna Ty Franck och Daniel Abraham, som tillsammans skriver böcker under namnet Corey.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

Typisk scen…

Jim Holden och hans besättning tas till fånga på det marsianska krigsskeppet Donnager och anklagas bland annat för terrorism. Strax attackeras skeppet av okända, och deras fångvaktare beordrar evakuering. I sista sekund lyckas de fly ombord på ett litet men snabbt rymdskepp, och finner sig än en gång vara de enda överlevarna från en våldsam rymdstrid.

Handlingen.

En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Det mesta utspelas i asteroidbältet, som människorna för länge sedan har koloniserat och exploaterat till vinning för eliten på från de rivaliserande militära stormakterna Jorden och Mars. Vad som är bäst för den hårt arbetande och fattiga befolkningen på asteroider som Ceres eller Eros är det sällan någon som frågar. Därför jäser det också av missnöje och politisk radikalism bland the belters (”folk från asteroidbältet”). De har utvecklat en egen, hårdför kultur och till och med en unik fysik i de låga gravitationskrafterna. Och många bland dem konspirerar i hemlighet för självständighet för de Yttre planeternas förtryckta massor.

Vi följer framför allt den rebelliske rymdskeppskaptenen Jim Holden och hans lilla, trogna besättning på rymdskeppet Rocinante. Skeppet är stulet, och de är på flykt från många som vill åt dem efter att ha råkat snubbla på en mycket olycksbådande komplott där biologiska, troligen utomjordiska, stridsmedel smugglas genom ett av asteroidbältets kusligare hörn. Många människor dör på de gruvligaste vis som en följd av detta vapen, och att civila belters hör till offren bekymrar inte de mörka krafter som strävar efter herravälde i Solsystemet. Idealisten Holden anklagar offentligt Mars för att ligga bakom attacken på deras skepp, och nu tvingas Rocinante både fly från Mars och från de som planerar en biologisk attack som kan innebära massmord på hela planeters befolkningar.

Första säsongen av TV-serien motsvarar inte exakt första boken, utan kommer ungefär halvvägs och lånar samtidigt element från senare händelser i romanerna. Säsong två är på gång i början av 2017.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Pretentionerna?

Det här är ett prestigeprojekt, och det märks. Syfy har sedan flera år kämpat för att återupprätta sin heder post-Sharknado och säger själva att de åter vill göra bra rymddrama i stil med sin gamla succé Battlestar Galactica. När de valde att adaptera Leviathan Wakes gjorde de det därför ordentligt. Serien skapades av den oscarsvinnande manusförfattarduon Mark Fergus och Hawk Ostby, som bland annat skrivit Children of Men och Iron Man. Och dessutom är de båda författarna bakom pseudonymen ”James SA Corey” (Ty Franck och Daniel Abraham) med som producenter av TV-serien. Varje adaption av en roman till TV innebär en mängd förenklingar och många svåra val – inte minst om budgeten är begränsad. Med proffs som Fergus/Ostby och Franck/Abraham bakom spakarna lyckas man att göra dessa svåra val och gestalta The Expanses komplexa och myllrande civilisation utan att förlora sig i detaljer eller förenkla det till en ren äventyrshistoria.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Den värld som böckerna beskriver är magisk, mörk och gigantisk. Det är helt enkelt en modern klassiker i science fictiongenren: en spännande thriller som samtidigt är en (hyfsat) realistisk framtidsvision om hur människan skulle kunna kolonisera Solsystemet, och vilka följder det skulle få på våra samhällen och kulturer. När man gör en tv-serie på en sådan fantastisk förlaga har man förstås fördelen i att det finns ett enormt världsbygge i grunden, med en rik bakgrundshistoria till varje utpost, asteroid och subkultur som beskrivs. Det är den sortens organiska myller som det tagit Star Trek eller Star Wars 40-50 år att bygga upp.

Det är en bedrift att Syfy lyckas gestalta denna komplexa värld på TV så att det både blir ett medryckande äventyr samtidigt som de politiska och filosofiska aspekterna av storyn inte tynger ned berättelsen. Det lyckas de med genom att förenkla och minska detaljrikedomen på strategiska ställen. I en del fall är förenklingarna nödvändiga för tydlighetens skull: det skulle vara svårt att förklara de finare aspekterna av hög gravitations inverkan på rymdskeppsbesättningar utan att tappa tempo. I andra fall sammanfaller behoven av effektivt berättande med nödvändigheten i att hålla sig till en begränsad budget. En Syfy-serie har ju inte världens största budget per avsnitt, och det avspeglas i de många visuella avgränsningarna. Vi får t ex mest se interiörer från rymdskepp och stationer, men färre exteriörer (som kräver digitala effekter). De rymdskepp vi får se in action är tight filmade, och självklart inte med den HD-kvalitet som vi vant oss vid. Det är också uppenbart att detaljgraden inte är så hög på de effekter och animeringar som skildrar det myllrande livet på asteroiden Ceres. Men det är inget fel på produktionsdesignen eller klippningen och varje resurs är smart använd så att fokus hela tiden ligger på skådespelarna och vad de säger och gör. Kvaliteten på de scener som utspelas i tyngdlöshet är alldeles utmärkt. Så i mina ögon gör det inte särskilt mycket att The Expanse utstrålar lite lågbudget. Det stämmer ju nämligen också väldigt väl med hur livet på Ceres är för dess invånare: det är ju inte den fräschaste delen av Solsystemet, direkt.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Domen:

Första säsongen av The Expanse är en spännande space noir med en smått surrealistisk ton. Serien gör en självständig tolkning av romanförlagan och lånar berättargrepp från många olika tidsperioder och genrer, allt från spionhistorier och hårdkokta deckare till klassiker inom sci-fi. Allvar och pastisch blandas till en underhållande rymdskröna som eggar fantasin mer än de flesta genreserier ens kommer i närheten av. Att The Expanse blir så framgångsrik är naturligtvis tack vare att den bygger på en bra förlaga som hanterats varsamt av TV-seriens manusförfattare. Visst finns det viktiga aspekter i boken som går förlorade i översättningen. Huvudpersonen Holden är exempelvis intressantare i boken än vad TV-seriens prettyboy Steven Strait lyckas gestalta honom.

Men TV-serien står trots allt på egna ben som ett självständigt verk av hög klass. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Allt om Star Trek på Rymdfilm – grattis Trek 50 år!

Star Trek Original Series

Star Trek Original Series

För att hylla att allas vår favoritutopi (egentligen kanske den enda nu levande rymdutopin) fyller 50 år i dagarna, har Rymdfilm samlat alla filmrecensioner, inlägg och analyser som vi själva producerat under bloggens fyra år. Du får varje detalj från de många biofilmerna, djupdykningar i Seven of Nines inre liv, och funderingar inför kommande TV-serier och nya filmer. Vi bjuder också på psykotiska robotar, pannor av papier maché och mycket korta kjolar.

Det finns alltid en mycket speciell plats i mitt hjärta vikt åt Star Trek. Året var 1982 och jag var 10 år gammal. Mina tuffa killkompisar dyrkade Star Wars, men det var för grabbigt och för mycket vilda västern för mig. När jag fann Star Trek II The wrath of Khan var jag hemma: här fanns rymdens storslagenhet, kombinerat med ett mer eftertänksamt tempo och filosofiska ambitioner. Jag var fast: Trek var den tänkande skolpojkens egen rymdserie. Och långt senare skulle jag älska Voyagers resa hem, och även många av Picards äventyr. Så här har ni det: allt vi skrivit om Star Trek hittills.Det kommer mera!

Filmrecensioner av biofilmerna 1979-2016

Star Trek the motion picture (1979)

Star Trek II

Star Trek II The wrath of Khan (1982) – den bästa med Khaaaan och sniglarna

Star Trek III The search for Spock (1984) – den flummiga med en riktigt spännande uppstart

Star Trek IV The Voyage Home (1986) – komedi, tidsresor, valar, hippies, punkare

Star Trek V The final frontier (1989) – en lång plåga

Star Trek VI The undiscovered country (1991) – Den gamla besättningens finest hour. Värdigt!

Star Trek VII Generations (1994) – Ett inte alls lika värdig sista farväl till Kirk

Star Trek VIII First Contact (1996) – utan tvekan en av de bästa Trekfilmerna, med Borg Queen som oförglömlig skurk. Bästa med nya generationen.

Star Trek IX Insurrection (1998) – Vad handlade det här om nu igen? En forskningsstation? Beach buggies?

Star Trek X Nemesis (2002) – en fruktansvärt överlastad och pompös historia om kloning och svek, som aldrig levererar på stämningen som byggs upp

Star Trek

Star Trek (2009) – Filmen som räddade Trek och hela rymdfilmsgenren. Inte fläckfri, men gjorde Trek coolt igen. Stundtals sublim

Star Trek Into Darkness (2013) – uppföljaren som var större, våldsammare och dummare

Star Trek Beyond (2016) – ett steg tillbaka till klassisk Trekutopi, och en hel del action. I like it1

TV-serierna:

(Rymdfilm har ännu inte recenserat The Original Series)

Star Trek The Next Generation S01E01 (1987) – vi recenserar början av vad som med säsongerna kom att bli en riktigt bra serie.

Star Trek Deep Space Nine, tv-serie (1993-1999) – vissas favorit, men möjligen lite för mycket finlir om bajoransk andetro.

Star Trek Voyager, tv-serie (1995-2001 – en alldeles utmärkt underhållande och tankeväckande Trek med en kvinnlig kapten och ett uppdrag att utforska nya världar. Min favorit!

(Rymdfilm har ännu inte recenserat Star Trek Enterprise)

Star Trek Discovery (kommande TV-serie) – se första flygningen med nya skeppet i nya serien!

Analyser, djupdykningar och topplistor över Star Trek

8 mentalt störda robotar från TV och science fiction – med bland annat The Doctor

Topp 25 snälla filmrobotar

KOLONIALISTEN, DEMONEN, ÖVERVAKAREN, FÖRÄLDERN OCH KAOS – 5 OLIKA FILMVISIONER AV UTOMJORDINGAR

6 förändringar som måste göras inför nya Star Trek-serien, då den blir av 

9 punkter som Trek för förändra efter JJ Abrams  – överlevnadstips för en gammal franchise

De märkligste ögonblicken från Star Treks filmhistoria – it will blow your mind!

Till minne av Mr Spock – Leonard Nimoys död

Till minne av Anton Yelchin – död vid 27 år

Den oändliga osannolikheten: De 10 största klichéerna från space opera – alla filmer är likadana, gaaah

De 34 bästa rymdskeppen från nya rymdfilmer och tv-serier – We like Klingons!

Så blir framtiden de kommande 400 åren enligt sci-fi – Tredje världskriget står för dörren

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Den oändliga osannolikheten – 10 största klichéerna från space opera

JUPITER ASCENDING

JUPITER ASCENDING

Jag recenserade syskonen Wachowskis rymdopera Jupiter Ascending häromdagen, och en läsare undrade frustrerat hur jag kunde gilla filmen. Dess story är ju inte logisk för fem öre. Den psykologiska trovärdigheten är noll. Och manus vimlar av krystade situationer som helt uppenbart bara tillkommit för att det tjänar dramatiken. Allt detta hade han rätt i, men jag väljer att bortse från det då jag bedömer Jupiter Ascending. Den hör nämligen till en genre, space opera, som har helt egna dramatiska regler att förhålla sig till. En riktig rymdopera behöver vare sig vara logisk eller rationell, utan har mer gemensamt med en klassisk saga än med hård science fiction. Alla klassiska berättelseelement måste finnas med, om de så ska tvingas in med skohorn, vaselin och god vilja. Huvudpersonerna är arketyper snarare än verkliga karaktärer, och de har så gott som alltid en quest att uppfylla, gärna med det onda mot det goda. Köper man inte det, kan man inte titta på rymdopera. Om det sedan blir en bra rymdopera beror på med vilken finess som de givna elementen kombineras, hur spännande äventyret är och hur hisnande specialeffekter filmskaparna lyckas klämma in.

Här har jag samlat de största och vanligaste klichéerna från genren space opera:

Slutstriden i Serenity

Slutstriden i Serenity

1. Kill switch / slutstriden

Klichén: Fienden kan ha tusentals droider, hundratusentals kloner och miljoner rymdskepp i en armada som sträcker halvvägs till Saturnus, med eldkraft att förinta hela stjärnsystem. Men hela styrkan blir helt utslagen, bara du du kopplar ur centraldatorn. Dra i spaken, spräng ett litet elskåp i en bunker eller slå ut moderskeppet. Vips så trillar tusentals robotar inom en radie av flera ljusår omkull exakt samtidigt. Och det finns inget motmedel: när du väl tryckt på knappen kan fienden inte få tillbaka kontrollen på något vis. Hela kriget avgörs dessutom i en slutstrid som inte sällan har formen av ett klassisk fältslag med de båda sidorna på varsin sida.

Exempel: Elysium: De idealistiska människosmugglarna programmerar om centraldatorn och gör alla papperslösa till medborgare i ett trollslag. Jedins återkomst: Rebellerna spränger kraftfältsgeneratorn på Endor. Det mörka hotet: Anakin spränger rymdstationen ovanför Naboo. Guardians of the galaxy: Så fort Ronan dör, kollapsar hela hans flotta. Edge of tomorrow: De spränger Omega-alien under Louvren, och resten av invasionsflottan neutraliseras. Oblivion. World Invasion Battle Los Angeles. Battleship. The Avengers, Independence Day, Pacific rim, The darkest hourStjärnornas Krig och Jedins återkomst – attacken på Dödsstjärnan. Star Wars I, II och III – så gott som alla strider är klassiska fältslag. Caine och Stinger mot en armé av robotar i Jupiter Ascending. Slutstriderna i Ender’s Game, The last starfighter, Serenity, Deep Space Nine, Iron Sky och ett otal andra filmer.

Varför? Sagor behöver ett ordentligt slut: en storstilad upplösning och resetknapp som löser alla konflikter i ett trollslag. Ett bra sätt att gå från klimax till filmslutet på tre minuter.

Ming i Flash Gordon, tillsammans med sin dotter

Ming i Flash Gordon, tillsammans med sin dotter

2. Schack matt

Klichén: Det enda sättet att lösa konflikten är att slå ut motståndarens kung, som i ett schackparti. Eller som slutbossen i ett datorspel. Besläktad med föregående kliché, men eftersom ondskan här personifieras av en enskild Mörkrets herre blir fortsatta stridigheter efter kungens död otänkbara.

Exemplen är oräkneliga: Stargate, Krull, Chronicles of Riddick, Star Trek Nemesis, Jedins återkomst, Starcrash, Flash Gordon, Masters of the universe, Femte elementet, Green Lantern, Guardians of the galaxy, The Black Hole

Varför? Varje saga behöver sin superskurk.

Galna kostymer på Vulcan

Galna kostymer på Vulcan

3. Rymdilluminati har alla svaren

Klichén: Universums mysterier och allmän new age-visdom vårdas av en orden av äldre mystiker i långa kaftaner med vida ärmar. De står på rad i bergig miljö, genomför ceremonier och tar självvåldigt viktiga beslut om galaxens framtid. Ibland är de ett högsta råd som hör till en civilisation. De har typ makt över liv och död och har ofta lustig hatt.

Exempel: Vulcans råd av vise i Star Trek III, Star Trek IV och Star Trek. Jediriddarna i Stjärnornas krig, Det mörka hotet och övriga Star Warsfilmer. Guardians of the universe i Green Lantern. Bene Gesserit-orden i Dune. Elementals i Chronicles of Riddick. Kryptons högsta råd i Man of steel och Superman. Bajorerna i Deep space nine.

Varför? Egentligen en rätt underlig tanke, att mystiker skulle ha någon plats i en högteknologisk civilisation. Förmodligen har den här klichén tillkommit för att förstärka sago- och äventyrselementet i rymdoperan. Ge den lite fantasystuk.

Yoda

Yoda

4. Dr Livingstone, I presume? Oändligt osannolika sammanträffanden

Klichén: Rymden är visserligen oändligt stor, men man träffar ändå alltid på en gammal bekant. Alla på en planet känner varandra. Då ditt rymdskepp landar på en för dig okänd planet, lyckas du alltid sätta ned rymdskeppet på gångavstånd från den okända plats där den du letar efter gömmer sig.

Exempel: Yoda i Jedins återkomst. Treasure Planet. Thor the dark world, där asarna landar på alvernas bakgård. Man of steel, där terraformeraren landar precis bakom det hus där Clark Kents redaktion ligger. Hela Star Trek Insurrection och Star Trek Generations. Interstellar, där de oavbrutet landar exakt på rätt ställe, och på slutet till och med flyttar sig flera ljusår med hjälp av de högre varelsernas mystiska bibliotek. Prometheus, där Noomi och de andra lyckas pricka in exakt det rymdskepp som var på väg till Jorden. Oblivion, där Jack är stationerad precis vid Manhattan. Lucy, som rör sig genom tiden men också mellan ett antal mycket sceniska vykortsvyer.

Varför? En planet = en stad. Ingen orkar hitta på mer bakgrundshistoria, och ingen filmskapare har råd att bygga mer. En realistisk rymdberättelse hade antagligen slutat med att ingen träffade på någon annan, någonsin. Hade varit rätt trist.

5. Inget annat skepp är i närheten

Klichén: Du är en kapten av många i en stor rymdskeppsflotta. Men då skiten träffar fläkten är det bara ditt skepp som funkar. Alla andra är på reparation, eller i andra änden av kvadranten, eller hinner bara inte fram förrän sekunden efter det att du klarat av ditt uppdrag. Om man inte visste bättre, skulle man tro att de föredrar att överlåta grovgörat på dig. Om det inte är så att du medvetet smitit undan från de andra, förstås.

Exempel: Praktiskt taget hela Star Trek The Next Generation använde detta trick för att skapa spänning i det gamla beprövade upplägget rymdskeppsduell. Alltid var det någon jonstorm som hindrade resten av Starfleet från att dyka upp. Trek på bio är inte bättre. I Star Trek III stjäl Kirk skeppet för att rädda Spock, i Star Trek IV har de en ensam klingonsk Bird of Prey som de åker tillbaka i tiden med, och i Star Trek Generations är Enterprise bara ute på en träningstur. I Star Trek Into Darkness smyger Enterprise iväg på ett hemligt uppdrag och hamnar helt ensamt i klingonskt luftrum.

Varför? En paradox med kliché 4, som tillkommit för att öka spänningen.

Enterprise D är extra uppiffat till den här filmen

Enterprise D

6. De har uppfunnit överljuskommunikation, men inte internet

Klichén: Rymdskepp susar genom galaxen och tillryggalägger många ljusår på några timmar. Genom subspace-kommunikation kan man prata i realtid med hemmabasen, också den flera ljusår borta. Men all data i din databank måste hämtas lokalt, inte via ett nätverk. Det rymdskeppet hade med sig då de lämnade hamn, är det de vet någonting om så länge uppdraget varar. Ofta finns informationen dessutom samlad på ett enskilt lagringsmedium, som en futuristisk usb-sticka som måste bäras omkring manuellt och endast kan skicka data inom radie av ett par meter. I den mån kommunikation med hemmabasen kan ske, används främst audio, som gammaldags radio. I vissa fall även video, som då blir brusig vid dålig mottagning som bilden på den gamla svartvita TV-apparat med inbyggd antenn som du brukade ha i sommarstugan. Det finns inga massmedier och därmed ingen nyhetsförmedling. Heller ingen övervakning, exempelvis av viktiga personer och rymdskepp. Om ditt rymdskepp träffar på ett annat där ute i nebulosan, så måste ditt skepps instrument identifiera det genom indicier, snarare än genom en sökning mot en gemensam databas där all rymdskeppsaktivitet loggas.

Exempel: Interstellar, där Cooper kan sno ett rymdskepp, utan att någon vet vart det tar vägen. Plus att alla viktig data finns samlad i TARS och CASE, som är semihumanoida robotar som måste gå omkring på två ben för att flytta information. Alla droider Star Wars, som besitter stora mängder data men inte har något närverk sinsemellan.

Varför? Filmskapare kan inget om datorer eller internet. Vissa författare har dock lyckats skildra nätet: Douglas Adams i Liftarens guide. Och Peter F Hamilton.

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

7. Dumma skepp och smarta humanoider

Klichén: Det vimlar av humanoida robotar i rymden, och många av dem är högintelligenta artificiella intelligenser (AI). Inte minst brukar de människolika androiderna ha självmedvetande, och ibland även dunkla drifter och stora egon. Men de största och mest avancerade maskinerna, rymdskeppen, har så gott som aldrig någon AI eller personlighet. Tänk på Star Trek The Next Generation, där skeppets android Data har officersgrad och definitivt ett jag som är ett subjekt i förhållande till andra. Men skeppet USS Enterprise har inget jag, och är helt klart en maskin av klassiskt snitt, som opereras av en besättning och är ett objekt i förhållande till deras subjekt. Data kan styra skeppet, men det gör han genom att använda sin androidkropps fingrar på tangentbordet. Att rymdskepp är dumma maskiner, en sorts mer avancerade fartyg, är regel i de flesta space operas.

Exempel: Jag kommer inte på ett enda självmedvetet skepp eller för den delen hus med en AI värld namnet, vare sig i Star Trek eller Star Wars. Moyra i Farscape är visserligen självmedveten, men är en levande varelse snarare än en maskin. Ikaros i Sunshine talar med egen röst, men tycks inte betrakta sig själv som ett subjekt. Och HAL 9000 i 2001 har visserligen självmedvetenhet, men är tydligt skild från rymdskeppet Discovery, som han är monterad i (och som funkar oberoende av honom). Samma med Auto, den smarta autopiloten på det “dumma” skeppet Axiom i Wall-E. Däremot vimlar det av smarta humanoider som är en del av besättningen: Data (Star Trek The Next Generation), The Doctor (Star Trek Voyager), David (Prometheus), Bishop (Aliens), R2D2 (Stjärnornas krig), Wall-E, Vincent (The Black Hole), TARS och CASE i Interstellar och alla cyloner i Battlestar Galactica.

Varför? Skulle förmodligen bli komplext att skildra ett rymdskepp med personlighet, då det inte har något ansikte eller kropsspråk.

8. Kejsaren är alltid en vit, heterosexuell man, till synes av arten homo sapiens

Klichén: Finns det en interplanetär kung eller pangalaktisk kejsare, alternativt Ondskans härskare, så är det en vit humanoid av manligt kön. Trots mångfalden av arter i den kända rymden, och förmodligen även mångfalden av kön och läggningar, så är tuppen i hönsgården alltid likadan. Vad är oddsen för det, om man tänker efter?

Exempel: Kejsaren i Star Wars, kejsaren i Starcrash, kejsaren i Flash Gordon, kungen i Ice Pirates, prins Balem i Jupiter Ascending, Paul i Dune, Lord Marshal i Chronicles of Riddick, kungen i John Carter. Skeletor?

Varför? Dålig fantasi hos manusförfattarna.

Princess Ardala i Buck Rogers

Princess Ardala i Buck Rogers

9. Rymddrottningar går alltid klädda i underkläder

Klichén: Make no mistake, jag älskar rymddrottningar – dessa glamourösa dragqueenliknande varelser med uppfluffat hår, genomskinliga negligéer och glittriga behåer. Men det verkar så kallt att springa omkring i bikini på rymdskeppen, och troligen inte särskilt bra för drottningens pondus i förhållande till sina undersåtar. Att space opera är så klichéfyllt just vad gäller könsrollerna, kan jag tycka är en av de tristare aspekterna.

Exempel: Alla kvinnor i Flash Gordon, Star Wars, Buck Rogers, Jupiter Ascending (Jupiter är klädd normalt i början och slutet, men går igenom en rymddrottningperiod i mitten av filmen), Battle Beyond The Stars, Galaxina, Barbarella, Starcrash m fl.

Varför? För mycket fantasi hos manusförfattarna.

10. Pirater, pirater, pirater

Klichén: Det vanligaste yrket i rymden är smugglare och pirat, tätt följd av cowboy. Hur småtjuvar och hobbykriminella kan göra tillräckligt stora vinster för att finansiera interstellär rymdfart framgår inte av historien. Inte heller varför den som har råd att flyga i överljushastighet envisas med att hänga med sluskar och lönnmördare på skumma hamnbarer.

Exempel: Han Solo i Stjärnornas krig. Starlord i Guardians of the galaxy. Besättningen på Serenity i Firefly och Serenity. Ice pirates. Treasue planet. Titan AE. Battle beyond the stars. Space truckers. Liftarens guide till galaxen. Pitch Black. Spaceballs. Jupiter Ascending. Buckaroo Banzai.

Varför? Det finns så många bra gamla äventyrsberättelser om havet att planka rakt av.

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM