TV

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Om science fiction och rymden i ny TV-serie på Kunskapskanalen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Igår onsdag 13 juli kl 21:15 var det premiär för en fyradelars tv-serie om science fiction-genren på SVT:s Kunskapskanalen. Titta på serien på SVT Play. Första delen handlar om rymden och hur den skildras i film och TV. Det blir både världens första rymdfilm, franska stumfilmen Resan till månen,  och lite om historien om Gene Roddenberrys framtidsvision som blev Star Trek. Så här skriver Kunskapskanalen:

Hur hanterar vi att vi är omgärdade av ett kallt och mörkt universum? Något som alltid fascinerat inom science fiction är resan ut i det okända. En av historiens första filmer var en science fiction-film, men det mest berömda rymdskeppet dök upp på tv. Star Treks skapare inspirerades av hur amerikanska nybyggare begav sig till det okända västra USA, och serien inspirerade NASA till att be medverkande i Star Trek att sätta ihop besättningen till kommande rymdresor.

Science fiction genom tiderna, onsdagar 21.15, Kunskapskanalen. SVT Play

Star Trek kommer tillbaka till TV 2017 – fansen rasande

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Ibland undrar man vad sci-fi-fans lever för. Inte verkar det vara för att se något nytt komma från sin favorit-franchise i alla fall. Detta om man får tro de magsura kommentarerna från horder av trekkers då Paramount och CBS släppte nyheten att det till sist blir en helt ny Star Trek-serie på TV. 2017 har den premiär på CBS. På Startrek.com kan vi läsa:

The brand-new Star Trek will introduce new characters seeking imaginative new worlds and new civilizations, while exploring the dramatic contemporary themes that have been a signature of the franchise since its inception in 1966.

Mycket mer om storyn vet vi inte just nu.

Exekutiv producent för serien är Alex Kurtzman, som varit inblandad i manus för båda de rebootade JJ Abrams-filmerna Star Trek och Star Trek Into Darkness. Japp, det är alltså troligen en rebootad serie i Abrams-tidslinjen, vilket förklarar Facebookkommentarer som dessa:

”Sorry to be negative but if this series is connected at all with Abrams’ nu trek it’ll be stillborn. No substance.”

”It’s a mockery of the original star trek and subsequent series to where you have to pay CBS a monthly subscription to see it. What’s the nicest way to say this? No thanks. I don’t watch TV and haven’t for nearly 20 years (save for the prerecorded airs without commercials, and then torrents for about 15 years since). The majority of the studio execs and producers turned their backs on Star Trek for about a decade anyway. Why would I want to waste time and money on paying for this JJ Abrams crap? Seriously?”

”I hope the universe JJ ”Lens Flare” Abrams made has nothing to do with this.”

Ovanstående kommentarer är typiska för de Facebooktrådar jag sett, och är betydligt fler än de som bara säger ”Yay!”. Att människor fortfarande känner så starkt för Trek säger en del om varför serien klarat sig igenom toppar och dalar i 50 år. Här är en annan kommentar som också är typiskt:

Abrams-verse is stupid, unimaginative, none scifi, and down right insulting. If we are to have a new show, it should take place 200 years after Janeway. A new, Star Fleet with Borg tech, advanced holograms, imaginative, and ”Boldly go where no one has gone before…” Not an Abrams, sellout, ripping off of the past, retarded, NO scifi. If we are to criticize STNG, Deep Space 9, and Voyager, I’d say, true science fiction was less a priority. But Abrams and tv’s Enterprise were NO scifi, just shoot’em up, using pre-existing story and characters. No new ideas contributed to the ST universe. Star Trek is about the science, a better humanity, and creative thought. Not Abram’s random choices of Star Trek lore, stupid choices, with no loyalty to Star trek past. The series Enterprise died quickly for a reason. In Cons and fan’s, ETERNAL loyalty to the original ST, NG, Deep Space, and Voyager, is for a reason.

Jag håller på sätt och vis med allt den siste kommenteraren skrev, men noterar att många av de saker som han nämner (avancerade hologram, Borgteknologi) redan var med i Voyager på 90-talet.

Jag vill tyvärr också hävda att man kan se i många kommentarer (ej de ovanstående) ett rent och skärt hat mot JJ Abrams från en del Trekfans, och mot allt dennes reboot av Star Trek. Gimme a break, surgubbar. Hade det inte varit för JJ Abrams hade det inte blivit någon ny serie överhuvudtaget, vare sig old school eller JJ school. Star Trek på bio var stendött både kommersiellt och kreativt innan rebooten, och det var även TV-serierna. Efter Star Trek Voyagers sista säsong år 2001 kom det aldrig något nytt bra i den gamla tidslinjen. Star Trek Enterprise var ett högst lamt försök att starta om alltsammans, som gick på tomgång från början och aldrig hittade sin egen ton. De fans som drömmer sig tillbaka till Deep Space Nine eller till och med The Next Generation bör påminna sig om att det var 16 respektive 21 år sedan dessa serier slutade gå på TV.  Hela nollnolltalet och halva tiotalet har hunnit passera, och mycket vatten har flutit under TV-broarna sedan dess.  Om en ny serie ska ha en chans att komma förbi första säsongen måste den slå igenom hos en bred publik, och för att uppnå det behöver den ha en bredare appeal än bara hos dem som minns den gamla goda tiden. Att bygga vidare på den för dagens publik välkända tidslinje som Abrams introducerade 2009 är sunt. Star Trek får inte fastna i nostalgi, utan fortsätta att boldly go

Med detta sagt hoppas vi förstås på ett bra manus, med många lagom filosofiska problem för rymdskeppsbesättningen att tackla, och en nypa av den progressiva anda som präglade originalserien. Allt detta menar jag är fullt möjligt i den erfarne producenten Alex Kurtzmans händer.

Nya Star Trek har premiär 2017 på CBS i USA. Men först kommer filmen Star Trek Beyond på bio, 2016.

(JJ själv lär just knappast vara inblandad, då han numera jobbar för den där andra rymdserien.)

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Star Trek The Next Generation S01E01: Encounter at Farpoint

Picard, Troi och Q

Picard, Troi och Q

Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.

80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.

Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint,  det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.

USS Enterprise D

USS Enterprise D

Spelplatsen: USS Enterprise-D

Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.

Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.

Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.

Familjen Crusher shoppar på Farpoint

Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker

Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.

Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.

På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.

Enterprise och det stora skeppet

Enterprise och det stora skeppet

Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.

Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.

Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.

Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.

6 förändringar Bryan Singers nya Star Trek-serie måste göra (om den blir av)

Star Trek Axanar

Star Trek Axanar

Det händer mycket kring Star Trek just nu. Idris Elba (The Wire, Prometheus, Pacific Rim) har just signat upp för den trettonde biofilmen som kommer 2016. Och TV-bolaget CBS sägs vilja återuppliva TV-Trek, en av sina riktiga TV-långkörare. Det har gått drygt tio år efter det att Star Trek senast sågs i rutan och nästan 50 år efter att Gene Roddenberrys originalserie hade premiär. Enligt bloggen Latino Review håller ett nytt Trek-koncept för TV på att utvecklas av en trio bestående av Bryan Singer (X-men), Christopher McQuarrie (Mission Impossible: Rogue Nation) och Robert Burnett. Även om allt bara är rykten än så länge, så brukar Latino Review ofta veta vad de pratar om. Flera stora hemligheter från Marvels filmuniversum har läckts via dem senaste åren. Men hur säkra på sin sak är de denna gång? Bilda dig din egen uppfattning: Läs hela artikeln här.

Det finns indicier som tyder på att ryktena är sanna. Vi vet exempelvis helt säkert att just Singer/McQuarrie/Burnett redan 2006 pitchade sitt eget koncept Star Trek Federation för CBS och Paramount. Berättelsen skulle utspelas år 3000, långt efter händelserna i Star Trek Voyager, i en dyster framtid då United Federation of Planets befinner sig i en svacka och har tappat upptäckarlusten. Då en ny fiende, The Scourge, hotar Federationen, byggs en ultramodern Enterprise i all hast.

Star Trek Axanar

Star Trek Axanar

Storyn i Federation hade alltså, om den realiserats, utgjort en direkt fortsättning på den raka tidslinje som löper genom 1960-talets originalserie, 1980-talets The Next Generation, och 1990-talets Deep Space Nine och Voyager. Men Paramount valde den gången istället att reboota hela universumet i JJ Abrams’ regi, och genom en smart tidsresetwist skapa en ny, alternativ tidslinje där helt nya äventyr kan utspela sig. Resultatet såg vi i 2009 års Star Trek, som blev en stor succé och fick en uppföljare 2013 med Into Darkness. Den tredje rebootade filmen är i produktion just nu, och släpps lagom till femtioårsjubileet 2016.

Det är lite oklart om det är just konceptet från Federation som ska realiseras som TV-serie, eller om det är ett helt eller delvis nytt koncept. Latino Review placerar producenten Robert Burnett i centrum. Dels jobbar han regelbundet med filmbolag som Skydance och Bad Robot (JJ Abrams), som ju står bakom den nuvarande linjen av Trekfilmer. Dels är han producent för den inofficiella fanserien Star Trek Axanar, som är i produktion just nu. Ett långfilmslångt förspel, Prelude to Axanar, har redan släppts på Youtube, och anses utgöra Burnetts showcase för hur bra en rymdserie med begränsad budget numera kan se ut. Jag lägger upp en länk till Youtubevideon, så att du kan bilda dig din egen uppfattning. Och därmed är det slut på ryktesspridandet.

Om det blir en ny TV-serie av Singer, jag säger om, så har de ett digert arbete framför sig att förnya ett TV-koncept som kändes mer än lovligt trött och uttjatat då Star Trek Enterprise sändes och floppade 2001-2005. Som Roger Wilson konstaterat i sin Trekathonblogg, har det redan skapats fler än 700 avsnitt. Vad kan egentligen visas upp som känns helt nytt och fräscht för en 10-talspublik som troligen redan sett repriser från tidigare inkarnationer? Jag har samlat ihop några saker som jag är helt säker på behöver förnyas om det alls ska finnas en chans till att upprepa forna årtiondens succé:

TNG

Ett beprövat koncept – kanske för beprövat?

1. Överge det klassiska femaktsformatet med sin förutsägbara dramaturgi

Amerikanska dramaserier, speciellt deckare och sci-fi-serier av typen ”Veckans alien/monster/mördare”, har i flera decennier producerats enligt ett förutbestämt format som lämnar plats för reklampauser med jämna mellanrum. Trek har alltid haft ett kort preludium följt av fem akter, och alla manus följer i stort sett samma dramaturgi. Du kan med en äggklocka förutsäga precis när i avsnittet upplösningen kommer, och det är fascinerande hur lika de olika inkarnationerna är varandra. Att 00-talets Enterprise till sin rytm var så likt 80-talets TNG, tror jag var en av anledningarna till att det kändes så gammalt och trött. För en serie som har devisen ”To boldly go where no one has gone before” är det förstås ödesdigert om storyn bara upprepar sig år efter år. Jag vill att en ny serie blir mer lik HBO-serierna – där varje avsnitt får ha sin egen rytm.

Ferengi

Ferengi – judiska stereotyper eller inte?

2. Sluta använda aliens som rasstereotyper

Star Trek har använt utomjordingar som metaforer för kulturella, religiösa och rasskillnader i nästan femtio år. Det är seriens paradox att besättningen på USS Enterprise säger sig vara blinda för ras och kulturella skillnader, medan manusförfattarna frossar i rasstereotyper förklädda till aliens. Dels kan det vara jordiska stereotyper i rymddräkt, som att många tycker sig se judiska stereotyper i Ferengis eller asiater i romulanerna. Dels skildras en rollfigurs etniska tillhörighet alltid är hens viktigaste egenskap i Star Trek. Synen på etnicitet som bärare av en hel massa drag viktigare än den enskilda personligheten brukar vanligen kallas för rasism. Denna förkärlek för kulturella klichéer gäller för alla Trekserier och filmer från 1960-talet och fram till idag. Vi kan den här metaforen nu. Det vore skönt att gå vidare.

Belanna Star Trek Voyager

Belanna i  Star Trek Voyager har räfflad panna

3. Hitta på utomjordingar som inte är människor med räfflor i pannan

Kostnaden gjorde det alltid enklare att låta Veckans Utomjording spelas av en helt vanlig skådis med räfflor av skumplast i pannan. Ja, de veckor då utomjordingarna helt enkelt inte var osynliga, och därmed ännu billigare att sätta kostym för. Ibland hade de även kläder i spräckligt tyg för att skilja dem från de vanliga, enfärgade Starfleetuniformerna. Alla vet ju att rymdvarelser älskar spräckligt tyg. Redan på 1990-talet visade Farscape hur underbara, ickehumanoida karaktärer det går att göra med dockor, och de senaste årens motioncaptureteknik har gjort det hundra gånger enklare att skapa realistiska ickehumanoida karaktärer för en överkomlig slant. Låt oss slippa räfflade pannor framöver. De ger ett så billigt intryck, och ger definitivt ingen känsla av mystiska varelser från ljusår bort.

The needs of the many outweigh the needs of the one

The needs of the many outweigh the needs of the one – låt Spock vara död

4. Kom inte med ett nytt derivat av Spock/Data/Odo/Seven of Nine/The Doctor

De flesta inkarnationer av Trek har använt en liknande rymdskeppsbesättning för att bemanna fasrarna och warpkärnan. I varje serie har det, i Mr Spocks efterföljd, funnits minst en figur som är ickemänsklig men kämpar för att bli det. Det kan handla om Spock som vill lära sig vad vänskap är, Data, som känner känslor för första gången, eller Seven of Nine som vill lära sig vara individualist. Fascinating! En riktigt framgångssaga. Och sååå himla redan gjort. Hitta på en riktigt sensationell vinkel på denna kliché, eller låt det vara död och begraven i kommande varianter.

Elsäkerhet på Enterprise

Elsäkerhet på Enterprise

5. Bygg rymdskepp med vettig elsäkerhet

Hur kan det komma sig att var på rymdskeppet en fiendesalva än träffar,blir resultatet ett elöverslag som med blixtar och kortslutning får personen som jobbar vid sitt tangentbord att slungas bakåt, med skrik och svåra brännskador? Denna regel gäller oavsett om torpederna träffar skrovet, sköldarna eller själva bryggan: alltid en blixt och ett skrik. Ett tips är att anlita en riktig elektriker nästa gång ni drar ledningar för kommandocentralen. Det finns ingen anledning att låta kontrollpaneler och tangentbord vara direktkopplade mot skrovet.

"Devil in the dark" från Originalserien från 60-talet

”Devil in the dark” från Originalserien från 60-talet

6. Inga. Fler. Grottor av papier-maché.

Rymdfilmer och rymd-TV, right? Äventyr med supernovor och kvasarer som fond, eller hur? Rymdens mörker och blixtrande kanoner som scenografi, visst? Nej, för den vanligaste miljön för alla sorters Star Trek-äventyr att utspelas i är en sorts odefinierade, halvdunkla grottor av papier-maché, där allt från bortglömda civilisationer till domedagsmaskiner och bajoriska tempel får plats. Grå, identiska scenografier, lika fantasieggande som Clownen Mannes cykeldrivna landskap i Halv Fem. Och lika billiga att ta fram och att återvända. Men vi i den moderna publiken kräver enorma nebulosor, rymdpromenader genom Saturnus ringar och överjordiska djungler från njutningsplaneten Risa. Eller de avgrundsdjupa fängelsevalven hos romulanerna. Tekniken bör inte vara något problem nu: vi vill se sådant vi aldrig sett förut. Läs mina läppar: Inga. Fler. Grottor. Bildgalleri med grottor från 50 år (Facebook)