TV

Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me - Extant

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Taken (tv-serie 2002) – episk släktsaga med närkontakt

USA 2002 (miniserie på TV), skapad av Leslie Bohem, producent: Steven Spielberg

Dakota Fanning i Taken

Dakota Fanning i Taken

Handlingen.

Den ambitiösa och påkostade Spielberg-producerade miniserien om tio avsnitt, som skapades för Sci-fi Channel och vann en Emmy för bästa miniserie. Totalt är det ungefär 15 timmars speltid. Vi får följa femtio år av modern amerikansk historia, men det är en alternativ version där det verkligen kraschade ett UFO i Roswell på 1940-talet, och där myndigheterna sedan dess döljer vetskapen om utomjordingar för allmänheten. En enda alien överlever kraschen och producerar ett barn tillsammans med en jordisk kvinna, och genom denna händelse binds tre amerikanska familjers öde för evigt samman. Det är familjerna Key, Clarke och Crawford som vi får följa i fyra generationer, från krigsåren genom Kalla kriget och fram till modern tid. Och det är som om det utomjordiska ödet är så starkt, att varje ny generation i familjerna är dömda att upprepa de föregående generationernas misstag. På ena sidan står seriens skurkar, familjen Crawford, som leder den amerikanska militärens UFO-avdelning och inte ryggar tillbaka inför några metoder för att lösa det utomjordiska mysteriet. Mot dem, men under många år helt ovetandes, står familjerna Key och Clarke, som inte bara skaffar hybridbarn med besökarna utan som därefter också plågas svårt av att bli bortförda om natten, tagna till rymdskepp och bli experimenterade på. Dessa helt vanliga amerikaners vanmakt inför två hemlighetsfulla och grymma makter – myndigheterna och utomjordingarna – är vad som gör Taken värd att titta på.  Till slut når dramat sin upplösning då Allie Keys (Dakota Fanning) föds – resultatet av utomjordingarnas avelsprogram i fyra generationer. Allie blir den första personen som kan slå tillbaka mot övermakten.

Pretentionerna?

Ett riktigt påkostat och myllrande tv-epos som aspirerar på att vara den utomjordiska versionen av Krigets vindar eller De fattiga och de rika.

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskepp och världsbygge!

För huvudpersonerna är det hela tiden ett mysterium vad som pågår, även då det med åren står klart för alla insatta att det är utomjordiska varelser det handlar om. Men Taken väljer att inte tillföra något nytt till tefatsmytologin, utan istället rör vi oss i välbekanta trakter för den som håller lite koll på hur alien abduction, små grå varelser och flygande tefat brukar skildras i amerikansk populärkultur. Rymdskeppen har en tydlig släktskap med dem från Spielbergs eget mästerverk Närkontakt av tredje graden, komplett med en snygg ljusorgel fäst på undersidan. Och utomjordingarna må vara främlingar på Jorden, men de ser med sina sneda stora ögon mycket välbekanta ut, lätt igenkännliga från tusen t-shirts och bokomslag från de senaste trettio åren. Igenkännandet är lite av själva poängen med Taken – i seriens alternativa verklighet stämmer de moderna vandringssägnerna och konspirationsteorierna till 100%. UFO-entusiasterna har rätt. Detta förtar tyvärr också lite av spänningen, då vi nästan vet på förhand hur huvudpersonernas trauman kommer att utvecklas. Den som blir bortförd får t ex ett implantat i huvudet, och har en benägenhet att stå och se förvirrad med näsblodet rinnande medan något mystiskt rör sig i sädesfälten. Vi har sett det förut. Samtidigt finns det också något djupt tillfredställande att slutligen se en av vår tids mest seglivade moderna mytologier kompetent iscensatt. Det är inte mysteriet som är poängen med Taken, utan människornas reaktioner på mysteriet.

Tefat av den spielbergska sorten

Tefat av den spielbergska sorten

Produktionsdesign;

Inget regelrätt kostymdrama. Trots att femtio år förflyter under handlingens gång så väljer miniseriens skapare att tona ned skillnaden i teknologi, mode och arktiektur och betona likheterna i de tre familjerna, generation för generation. Mycket av serien utspelas på en landsbygd där tiden ändå alltid tycks stå stilla, och i dystra korridorer på olika militärförläggningar. Färgskalan är murrig, med undantag för de scener som utspelas i eller omkring rymdskeppen. Då flödar ljuset mot oss. Det är effektfullt.

Bortrövad av aliens i Taken

Bortrövad av aliens i Taken

Domen:

Trots att den nu har några år på nacken står sig Taken väl som modern dramaserie och som ett måste för alla fascinerade av utomjordingars förehavanden på Jorden. Den utgört kulmen på många års populärkultur kring aliens, och ger en sorts slutgiltig och hyfsat seriös dramavinkel på den fantasieggande storyn om utomjordiska bortföranden – en mindre spekulativ variant än den samtida Arkiv X. Den är också en naturlig utbrodering av Spielbergs egen Närkontakt, gjord för en mörkare och mer cynisk tid av konspirationsteorier och maktmissbruk.

Takens svaga punkt är att den konsekvent tar den trygga och något slätstrukna vägen, med ett övermått av nostalgi och sentimentalitet. Trots att många händelser i serien är traumatiska och mörka, skulle Taken förmodligen ha tjänat på att bli ännu mörkare och intensivare, och framför allt lite mindre förutsägbar. På fyra generationer och femtio år skulle det kunna hända mycket omvälvande och spännande saker i en värld där utomjordingar och myndigheterna tävlar om herraväldet, men i Taken förblir samhället i stort sett opåverkat från första till sista avsnittet. Det är bara huvudpersonernas liv som slås i spillror. En annan brist finner vi i den psykologiska trovärdigheten hos vissa huvudpersoner, framför allt de onda Crawfords. Storyn kräver att rollerna inom släkten går i arv mellan generationerna, men inget vi får se i serien förklarar den enorma ondska som manifesterar sig i Crawfords, gång på gång. Är det arvssynden som slagit till? I en serie så fokuserad på det mänskliga dramat, blir den här tendensen till att jobba med karikartyrer något påfrestande i längden.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket bättre Taken hade kunnat bli om den varit lite mindre övertydlig med vad mysteriet är, och mer lik The Leftovers som går på tv nu. The Leftovers skulle mycket väl kunna mynna ut i något i stil med Taken, men bygger allt på karaktärsutvecklingen. Den sparar avslöjandet till senare. Taken vacklar mellan att vara en saga och ett drama.

Men det finns mycket positivt också, och inte minst ensemblen av skådespelare. Dakota Fanning visar här redan i späd ålder var skåpet ska stå. Genom hennes medverkan blir seriens sista avsnitt också de mest minnesvärda. Bland andra skådisar hittar vi Joel Gretsch, Ryan Hurst, en ung Anton Yelchin, m fl.

Fler filmer om närkontakt av tredje graden+

Närkontakt av tredje graden, E.T, Dark Skies, Fire in the sky, The Fourth Kind, The Forgotten, Falling Skies, Signs

Grattis Doctor Who, 50 år, från Rymdfilm och Google

Day of the Doctor, BBC

Day of the Doctor, BBC

Ikväll lördag 23 november firar den mycket brittiska sci-fi-serien Doctor Who 50 år i tv-rutan, med The Day of the Doctor, en stor specialsändning med skådespelare från flera av de elva inkarnationerna av doktorn. Ja, alltså det är ju betydligt fler skådisar som spelat honom på femtio år, men själva figuren Doctor Who har återfötts elva gånger. Det är en ganska komplicerad tidsresehistoria som löst binder samman alla de olika serierna, och för en oinvigd kan det vara knöligt att begripa sig på. Doktorn hör till en utomjordisk och kraftfull ras kallad The Time Lords, och är numera en av de sista av sin sort. Han har många alierade, bland annat mänskliga kompanjoner som lever vi vår nutid på Jorden men som regelbundet får åka ut i universum i doktorns eget unika rymdskepp, The Tardis. Det är den där telefonkiosken som vi förknippar så intimt med serien. Doktorn har också fiender, varav robotrasen Daleks kanske är de mest berömda. ”Exterminate” säger de innan de förintar sina motståndare.

De gamla versionerna av Who från 1970- och 80-talen har idag (men det är förstås min personliga åsikt) mest ett kultvärde. Som drama tycker jag de är otittbara. En av Rymdfilms läsare, Classe, tycker däremot att 70-talsdoktorn spelad av Tom Baker, lätt igenkännbar på sin hatt och halsduk, la ribban väldigt högt för kommande doktorer. Och så har vi förstås fine Sylvester McCoy som spelade rollen i slutet av 80-talet. Vilken är din favoritdoktor?

Fiveish Doctors

Fiveish Doctors

Tre gamla doktorer gör i helgen dessutom sitt eget kupp-program om hur de försöker komma med i 50-årsjubileet. Men ingen svarar på deras många telefonsamtal. Bäst att ta ödet i egna händer! Den här lilla charmiga pärlan släpptes idag och  överraskade alla. Du får inte missa The Five(ish) Doctors Reboot med Peter Davison, Colin Baker och Sylvester McCoy som sig själva. Och bifigurer som Ian McKellen, Peter Jackson och John Barrowman

Om du vill hitta en ingång till serien idag är det utan tvekan de moderna avsnitten från 2005 och framåt som du ska koncentrera dig på. Det var då producenten Russell T Davies återupplivade serien efter många år i träda och helt moderniserade den. Först med Christopher Eccleston och sedan David Tennant i huvudrollen. En ny storhetsperiod inleddes, och den pågår i allra högsta grad fortfarande. Det var även Davies som skapade spinoff-serien Torchwood 2005, en serie som jag personligen haft mycket lättare att ta till mig än själva Who.

Matt Smith är den elfte doktorn

Matt Smith är den elfte doktorn

Numera är det Steven Moffat som är showrunner och Matt Smith som spelar doktorn, och serien lockar alltjämt en bredare och yngre publik än den brukade göra innan 2005.  I jubileumsprogrammet, skrivet av Steven Moffat och regisserat av Nick Hurran, spelas doktorn i tre versioner av Matt Smith, David Tennant och John Hurt.

Några som är riktiga Who-fans är Google, som hela helgen hyllar den berömde doktorn med en egen, unik ”doodle”. Doodlar är specialprogrammerade versioner av Googles logga som läggs upp på jubileumsdagar som handlar om nördiga ämnen som vetenskap och science fiction. De mer extravaganta doodlarna har interaktivtet, och ibland hela spel inbyggda. Guardian berättar att Doctor Whos  ”whodle” är den största och mest komplexa Google som någonsin gjort. Här hittar du Doctor Whos doodle. Det är bara att klicka på playknappen så sätter en massa minispel igång.

Rymdfilm säger också grattis till Doctor Who!

Googles hyllning till Doctor Who

Googles hyllning till Doctor Who

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

Falling Skies säsong 1-3 (tv-serie) – grabbigt motståndsdrama

USA 2011 (säsong 1), 2012 (säsong 2) och 2013 (säsong 3), skapad av Robert Rodat

Seriens patriark, presidenten  Tom Mason, med sina tre söner

Seriens patriark, presidenten Tom Mason, med sina tre söner Hal, Ben och Matt

Handlingen.

Efter tre säsonger av Falling Skies, och medan fjärde säsongen spelas in, är det läge för Rymdfilm att recensera detta utomjordiska motståndsdrama med inslag av grabbigt familjeäventyr, intergalaktisk maktkamp och body horror.  I centrum står historieprofessorn Tom Mason (spelad av Noah Wyle), familjefar för de tre pojkarna Hal (Drew Roy), Ben (Connor Jessup) och Matt (Maxim Knight). Han är pappan som försöker rädda sin familj och utvecklar oväntade ledaregenskaper på köpet.  Hans ovilja att leda kombinerat med en Manlig Kärvhet gör honom till en klassiskt amerikansk filmhjälte, som hämtad från en Westerfilm.

Falling Skies börjar har det bara gått några månader sedan de åttabenade Skitters invaderade Jorden tillsammans med sina stora mech-robotar. Det amerikanska samhället har kollapsat och i spillrorna kämpar små fickor av motståndskämpar för att överleva. Första säsongen kretsar  mycket kring hur Tom kommer i kontakt med milisen och börjar det desperata sökandet efter sin försvunne mellanson, Ben. Pojken är ett av många barn som kidnappats av Skitters och kontrolleras  som slavar med hjälp av biomekaniska, parasitliknande implantat. Tom lyckas rädda Ben och samlar fler och fler människor med hjärtat på rätta stället i kretsen kring sig, Där finns bland andra den ärrade översten Dan Weaver (Bill Patton), och milisledaren Pope (Colin Cunningham). Gradvis under säsong 1 och 2 etableras en växande värld kring motståndsrörelsen: de slår sig ned i sin fristad Charleston och bygger upp ett civilsamhälle med familjer och barn där. Därmed börjar också berättelsetrådarna att bli mer varierade än det rena militärdramat från säsong 1.  Tom skaffar dottern Alexis med Anne (Moon Bloodgood) men snart inser de att Alexis besitter mystiska krafter och växer onaturligt snabbt.  Tom blir snart den naturlige ledaren och i början av säsong 3 utses han till President av Nya Förenta Staterna. Förrädaren Karen (Jessy Schram) fungerar som seriens skurk, och står både för konkreta hot mot Charleston men förekommer också som en drömfigur som om nätterna försöker locka storebror Hal att överge sin flickvän och förråda de sina. Tredje säsongen fokuserar också mycket på samarbetet med en ny utomjordisk ras, The Volm, som ansluter sig till människorna och hjälper dem bekämpa invasionen.  Det visar sig också att utomjordingarna från första säsongen, Skitters, bara är slavar under de mystiska Overlords’ piska. Precis som barnen kontrolleras av implantat, kontrolleras Skitters. Kampen mellan Overlords och The Volm har pågått i många århundranden runt om i galaxen, och nu har den kampen kommit till Jorden. Utomjordingarna går gradvis från att vara en anonym massa till att bli individer med egna agendor. Till och med vissa Skitters gör uppror mot sina slavdrivare och tar människornas parti.  Detta orsakar förstås slitningar i motståndsrörelsen: går det alls att samarbeta med några utomjordingar utan att vara en förrädare? I slutet av säsong tre bjuder Falling Skies på en större och rikare sci-fi-värld än jag från början trodde att serien var kapabel att skildra.

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Pretentionerna?

Precis som (den något mer framgångsrika) zombieserien The Walking Dead fokuseras här på den personliga aspekten av Jordens undergång, och hur människor  och samhälle kan överleva efter katastrofen. Men Falling Skies har en mer traditionell actionvinkel än Walking Dead, eller för den delen än nyare rymdserien Defiance. Den är en grabbig fantasi om hur den riktige karlakarlen kan slå sig fram i de tuffaste omständigheter och samtidigt lyckas vara en ömsint älskare, god far, demokratisk ledare och fin bromancevän. Dessutom argumenterar den ständigt för mänsklig exceptionalism: vi är unika i universum, eftersom vi har en kämpaglöd som ingen annan art har.

Utomjordingarnas fäste i Boston

Utomjordingarnas fäste i Boston

Världsbygget och rymdskeppen!

Mycket av tv-serien utspelas i ruinerna av de en gång så mäktiga amerikanska städerna. Invasionsstyrkans högkvarter finns i Boston, där Espheni/Overlords placerar ett moderskepp på fyra ben som tornar upp sig över staden och fungerar som energikälla för ett försvarsnät av laserstrålar. Människorna har förstås för länge sedan flytt från Boston och gömmer sig i skogen eller i spillrorna av mindre städer. Även fristaden Charleston visas i serien som en serie ruiner och kala rum. Det är en vare sig vacker eller graciös värld vi får se i Falling Skies.

Förödelsen orsakas så klart av utomjordingarna och deras överlägsna vapen. Totalt i de tre säsongerna stöter vi på tre separata alienraser:

  • Skitters, åttabenta monsterlika varelser som övervägande är fientliga. De attackerar med hjälp av stora, beväpnade robotar, och de kidnappar barn som de inympar med tankekontrollerande implantat i ryggen. Implantaten har ett sorts parasitliknande pseudoliv, och liknar självlysande tusenfotningar. Det visar sig dock att Skitters själva är slavar under tankekontrollen från…
  • Espheni, långa, grå och smått delfinlika superaliens som också kallas för Overlords. Det är egentligen de som invaderar Jorden, och Skitters är bara en besegrad ras från en annan planet, som de tvingar göra smutsjobbet åt dem. Espheni är inte vana att möta sådant motstånd som människorna bjuder på, och de erbjuder Tom och hans vänner att leva i fred så länge som de accepterar Espheni som sina herrar. Tom säger förstås nej, för annars vore ju serien över. Förutom tankekontrollen via tusenfotningarna kan Espheni också inplantera mycket läskiga små rymdmaskar i folks hjärnor, som får dem att avslöja vad de vet och bli allmänt galna och förstörda. Espheni slåss sedan många hundra år mot…
  • Volm, ödleliknande varelser som liknar drax från Enemy Mine. Volm är smått opålitliga, upptäcker våra mänskliga hjältar. De hjälper människorna med hjälp av sina hemliga strålkanoner och flotta av rymdskepp, men tycks ha en egen agenda och ser ner på sina allierade. Är de verkligen våra vänner, eller har vi bara en gemensam fiende?

Design och specialeffekter;

En konsekvent genomförd sliten look med en dämpad färgskala och kontrastrikt foto gör att serien känns modern och kanske till och med upplevs seriösare än den egentligen är. Jämfört med färgprakten i Defiance ser Falling Skies riktigt realistisk ut. Till detta bidrar utmärkt monsterdesign och mask, där Skittern Red Eye och Volmen Cochise (Doug Jones) sticker ut och verkligen fungerar som ickemänskliga huvudpersoner. Vi har kommit långt i specialeffekterna då en vanlig tv-serie kan producera så fina rymdvarelser. Espheni är mer anonyma, liksom mechrobotarna och de olika rymdskeppen. Många av de digitala effekterna är dessutom gjorda med lägre upplösning än fotot, vilket ger dem den där karaktäristiskt ”suddiga” looken som kännetecknar produktioner med snäva budgetramar. Eftersom Falling Skies koncentrerar sig så mycket på sina huvudpersoner är dock detta inget som stör helheten allt för mycket.

Overlords, också kallade fishheads

Kärt barn har många namn: Espheni, eller Overlords, också kallade fish heads

Domen:

Som så många andra genredramer tog det ett par säsonger för Falling Skies att hitta formen. Mina förväntningar i början sattes nog lite för högt, pga att Steven Spielberg var exekutiv producent och manusförfattaren Robert Rodat också skapat Saving Private Ryan. Men de första avsnitten malde liksom bara på i dyster krigsfilmstradition, fulla av plattityder om vikten av att kämpa som en man och hur Tom aldrig tänkte ge upp kampen för sina söner. Allt ackompanjerat av stridslarm och skymt av nattmörker och damm. Utomjordingarna var ansiktslösa standardmonster man sett så många gånger förut. Vips hade halva säsong 1 gått utan att lämna några djupare spår. För mig var det svårt att känna engagemanget.

Men sedan började storyn fördjupas, intrigerna blev mer komplexa, persongalleriet utvidgades och mysteriet med de många olika sorterna utomjordingar tätnade. Under säsong 2 och 3 etablerades en rikare och mindre gravallvarlig fantasivärld. Det är bara en känsla, men kanske gjordes första säsongen för en tänkt mainstreampublik som inte troddes klara av mer komplexa science fictionelement? Och enligt samma teori: från andra säsongen är det mer för rymdfilmsfansen? Det är visserligen fortfarande lite för grabbigt för min smak, och framför allt är det märkligt hur en actionserie från 2013 kan reproducera så traditionella könsroller. Det är männen som krigar medan kvinnorna föder barn och drabbas av förlossningspsykos. Men detta testosteronstinna och bredbenta blandas ut med inslag av den klassiska 80-talsserien V och med lagom doser kärlek, svek, skräck och känslosamhet. Det ska bli intressant att se om de kan fortsätta att fördjupa och expandera berättelsen i säsong 4 som sänds våren 2014.

RedEye är en skitter som blir människornas vän

Red Eye är en skitter som blir människornas vän

Se även+

Defiance (tv-serie 2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Premiär för Syfys Defiance på TV6

Recension av första säsongen av Defiance

Defiance visas fredag 21.00

Defiance visas fredag 21.00

Nu i helgen har TV6 visat premiäravsnittet av amerikanska Syfys TV-serie Defiance. Det är en brett upplagd rymdserie med ett myller av karaktärer. Första säsongen har 13 avsnitt som visas fredagar kl 21.00 på TV6. Serien har redan fått en andra säsong som kommer att visas i USA på Syfy våren 2014.

Läs mer: Rymdfilm har sett första säsongen av Defiance

Episk trailer för Cosmos, med astrofysikern Neil DeGrasse Tyson

Cosmos 2014 "eye of Sauron"A Spacetime Odyssey är underrubriken på Cosmos, vars trailer bokstavligen är mest rymdfilm av alla trailers som hade premiär på helgens Comic Con. Carl Sagans populärvetenskapliga tv-serie Cosmos är en av 80-talets absoluta tv-klassiker, och skapade ett intresse för rymden, fysik och sökandet efter utomjordisk intelligens hos en hel generation. (Den generation som jag tillhör, för övigt). Nu är det dags för en uppdaterad version för en ny tid, och med nya digitala effekter.  Den populäre astrofysikern Neil DeGrasse Tyson leder 13 avsnitt med början nästa år. Trailern är maffig, med DeGrasse Tyson i diverse futuristiska miljöer, hisnande panoreringar över galaxer och till och med ett par rymdskepp. Man får tänka på att trailern är avsedd för den sci-fi-intresserade publiken på seriemässan Comic Con, och därför är det mest ”stil” och inte så mycket ”substans”. Men inte desto mindre:  Cosmos kommer att bli ett måste för alla rymdintresserade 2014. Producenter är Seth MacFarlane och Carl Sagans änka Ann Druyan.

Neil DeGrasse Tyson i Cosmos 2014

Neil DeGrasse Tyson i Cosmos 2014

Vi borde förmodligen försöka glömma Mork och Mindy (tv-serie, 1978-1982)

Pam Dawber och Robin Williams

Pam Dawber och Robin Williams

Handlingen.

Robin Williams, som tragiskt gick bort i augusti 2014, spelar Mork, från planeten Ork. Han reser till Jorden och träffar Mindy (Pam Dawber) som han blir kär i. Försöker anpassa sig till jordelivet, men råkar göra tokiga saker, som att äta blomman istället för att lukta på den, eller säga Kay-O istället för Okay. Helfestligt! Eller, nu när man ser klipp så här trettiofem år efteråt, inte särskilt festligt alls.

Rymdskeppet!

Ett ägg.

Specialeffekter och look;

Papier-maché och silverlamé

Här är hela S01E02 ”Mork moves in” – skratta och njut!

Domen:

Mork och Fonzie, i det avsnitt av Happy Days där Mork dök upp första gången

Mork och Fonzie, i det avsnitt av Happy Days där Mork dök upp första gången

Som barn i början av 80-talet trodde jag nog att det här var ganska kul. Och det handlade ju om rymden, åtminstone på papperet. Fast mest var de ju i Mindys vardagsrum. Tidens tand har dock gnagt obarmhärtigt på Mork & Mindys charm, och även på Robin Williams speedade komedistil. Jag kräks på karln, nu när jag ser youtubeklipp, som i S04E03, där de åker på smekmånad till planeten Ork.

Det spelades in hela fyra säsonger av serien, som först skapades som en spinoff till klassiska Happy Days (där Mork alltså dyker upp som rymdvarelse på 1950-talet i ett av avsnitten). Tydligen fick den ersätta den nyligen nedlagda Battlestar Galactica som tv-bolagets rymdserie. Det är i den första säsongen av som Mork försöker anpassa sig som nyanländ, och en massa slapstickscener utbryter. Det var just den säsongen som var succén, och seriens popularitet falnade därefter snabbt. Idag framstår det som lätt obegripligt vad man kunde tycka vara så kul då, 1978. Precis som det är svårt att idag uppskatta andra komediserier från den tiden, som Lödder. Smaken för vad som är ”kul” ändras snabbt. Men Mork & Mindy satte i varje fall ett par permanenta spår i populärkulturen. Robin Williams karriär kickstartades ju genom serien, och Morks hälsningsfras Na-noo, na-noo känner nog de flesta som är över 35 år till.

Från S03E02, ”Putting the Ork back in Mork” – superskojigt, non?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Defiance (tv-serie 2013) – välgjord men välbekant rymdserie

Säsong 1 av Defiance går på svenska TV6 med premiär fredag 13 september 2013

Några av huvudpersonerna i Syfys Defiance

Från vänster: Tarak Darr (Tony Curran), Stahma (Jaime Murray), borgmästare Amanda Rosewater (Julie Benz), Kenya (Mia Kirshner), Joshua Nolan (Grant Bowler), Irisa Nyira (Stephanie Leonidas) och Rafe McCawley (Graham Greene)

Storyn.

De flesta science fictionfans har en hatkärlek till TV-kanalen Syfy. Å ena sidan är det kanalen som hade fabulösa Battlestar Galactica. Å andra sidan släpper de ifrån sig en strid ström av jönsiga C-filmer med värdelösa effekter, som Komodo vs Cobra, Lake Placid 3 och Area 51. På senare år har det varit lägre kvalitet och inte alls så mycket rymdfilm på Syfy, så jag kan inte säga att mina förväntningar var på topp då jag först hörde talas om deras nya storsatsning: TV-serien Defiance. Men eftersom dess skapare är Rockne S O’Bannon, som en gång i tiden skapade Farscape, så ville jag ge den en chans.  Defiance hade premiär i USA i våras och på TV6 nu i höst. Efter att ha sett halva första säsongen måste jag säga att jag är lite positivt överraskad.

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. TV-serien fokuserar på den lilla mångkulturella staden Defiance som växt upp i ruinerna efter St Louis. Den befolkas av ett färgstarkt persongalleri av människor och aliens, och hit anländer äventyraren Nolan (Grant Bowler) och hans adopterade aliendotter Irisa (Stephanie Leonidas) som i frisyr och kroppsspråk påminner mycket om Leeloo i Femte Elementet. Defiance visar sig vara fullt av intriger och i högt tempo presenteras vi för ett mordmysterium i första avsnittet. Dessutom en Romeo och Juliainspirerad kärlekshistoria mellan sonen en en aliengangsterboss med storhetsvansinne, Datak Starr, och dottern till den lokale gruvpampen McCawley. Och en konspiration för att förstöra Defiance.  Och en fullskalig attack på staden från de onda jätterobotarna The Volge. Varje avsnitt har flera sidohistorier, en hel del karaktärspresentationer och karaktärsbyggande. Några längre berättelsetrådar etableras och löper över hela säsongen: borgmästaren Amanda (Julie Benz) som kämpar för att bli accepterad av stans höjdare, hotet från den expansiva Republiken, och rasmotsättningarna mellan de olika aliens och människorna. Det är rikligt med rapp dialog, många detaljrika miljöer med drag av Western och Star Wars, och ett rätt hemtrevligt myller av bifigurer.

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

Rymdskeppen och teknologin!

I de avsnitt jag har sett är Defiance en i stort sett helt jordbunden berättelse, men vi får ändå se rikligt med rymdskepp. Premissen är att Votansystemet hade åtta olika sorters aliens som hade någon form av gemensam kultur, och då en stjärnkollision gjorde Votan obeboeligt gav sig alla iväg i stora arkskepp mot Jorden. I olika flashbacks får vi se deras ankomst till vår värld, som sker 2013. Resan sker med underljushastighet och tar enligt uppgift i serien 5000 år. Eftersom det är åtta olika sorters aliens, är det många olika varianter på skepp som skymtar förbi. Både skeppsdesign och animation håller hyfsad TV-kvalitet.

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

I framtiden, då Defiance alltså utspelas, har arkskeppen för länge sedan slutat fungera och börjat krascha ned på Jorden då deras omloppsbanor urartar. Detta kallas för ”arkfall” och pågår hela tiden. I allra första avsnittet undersöker Nolan och Irisa ett nyligen kraschat skepp, för att se om det finns värdefull teknologi ombord som går att sälja. Senare hittas vrakdelar som är värdefulla eller ruvar på hemligheter. I Defiance-världen lever alltså huvudpersonerna i spillrorna av en mer tekniskt avancerad tid, och måste lappa och laga den rymdtekologi de vill kunna fortsätta använda. Såväl aliens som människor har lyckats rädda viss teknik undan förstörelse, som stadens energisköld som håller monster, banditer och robotar ute. I övrigt lever de ett primitivt liv. De onda robotarna Volge verkar dock hålla en högre teknisk nivå än de övriga raserna, något som kanske får sin förklaring i kommande avsnitt.

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

Specialeffekter och look;

Produktionsdesignen är helt okej för att vara en TV-serie på Syfy, om än inget att skriva hem om. De flesta scenerna är vanlig dialog i en lite ruff och ganska charmig efter-katastrofen-miljö. Då och då visas lite panoramavyer av rymden, rymdskeppen, bergen eller det slagfält som figurerar i slutet av pilotavsnittet, och dessa är förstås helt datoranimerade. Serien har fått en del kritik för att animeringarna är ryckiga, och visst, det är inte Avatar direkt. Men för den budget jag förmodar att Syfy har per avsnitt har de ändå lyckats få till scenografin ganska bra.

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Domen:

Skaparna av Defiance slösar verkligen inte med tittarnas tid, utan satsar allt på att suga in oss i sin värld så snabbt det bara går. Intrigtrådar och nya figurer introduceras med en rasande fart. Redan i slutet av första avsnittet har man hunnit få en bild av staden Defiance, vilka dess typiska invånare är och vilka problem som tornar upp sig vid horisonten. Ett så här effektivt berättande möjliggörs av två saker: Dels är det en riktigt omsorgsfullt välgjord sci-fi-värld som vi presenteras för. Någon har tänkt till med bakgrundsstoryn och alla konspirationstrådarna. Dels jobbar Defiance väldigt mycket med genreklichéer, vilket gör att denna omsorgsfullt gestaltade värld också är omedelbart välbekant för alla som är bekanta med genren. Vilda västernkänslan är som direkt hämtad från Joss Whedons Firefly, och Nolan är inte alls olik Fireflys Mal. Miljöerna i stan, med de många olika rymdvarelserna, påminner både om Mos Eisley i Stjärnornas Krig och om Quarks bar i Star Trek Deep Space Nine. Och eftersom det är Rockne S O’Bannon som står bakom Defiance är det inte så konstigt att alltsammans också har en distinkt känsla av Farscape. Personligen gillar jag den här typen av ganska traditionell rymdserie, och kan tycka att det är lite charmigt att de så ogenerat lånar från sina föregångare.

Men det finns också risker med att köra med så trygga spår, och det är att huvudpersonerna riskerar att bli oengagerande om de är alltför generiska. Det ringer lite varningsklockor hos mig då välbekanta stereotyper från genren paraderar förbi: Den burdusa doktor Yewll som alltid har en sarkastisk kommentar redo till sina patienter… Den godhjärtade bordellmamman som alltid finns där för att lyssna på (den manlige) Hjältens bekymmer… Romeo och Julia-ungdomarna.. Samma sak med alienraserna: vi har förmodligen sett dem alla förut. Det kommer att ställa stora krav på högt tempo och fantasifull intrig om inte huvudpersonerna och rymdinslagen är orginellare än så. Men än så länge är jag försiktigt optimistisk om Defiances framtid. Det må vara en pyttipanna på välkända ingredienser, men det är åtminstone en vällagad pyttipanna.

Serien klarar Bechdeltestet.

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene. Hon är rolig, men en kliché.

Defiance visas på fredagar på TV6. Serien kommer att få en till säsong, som spelas in hösten 2013 och visas i USA våren 2014.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (2008) (miniserie) – CSI möter Arkiv X

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

Handlingen.

Ridley Scott och Tony Scott producerade den här påkostade miniserien baserad på Michael Crichtons roman från 1969. En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden. Det blir en desperat kamp mot klockan.  Ska militären lyckas hålla karantänen medan forskarna i Wildfiregruppen försöker hitta ett sätt att döda Andromeda, innan Andromeda sprider sig och dödar allt liv på Jorden?

Rymdskeppet!

Forskningsledaren Stone (Benjamin Bratt) och hans team förstår att den kraschade satelliten döljer många hemligheter. Den är amerikansk, men ändamålet är oklart. På dess yta sitter en behållare av ett svart material som är mycket futuristiskt, och i denna behållare finns Andromedasmittan som inte liknar något annat på Jorden. Har satelliten infekterats av utomjordingar? Talar militären sanning då de hävdar att satelliten färdats genom ett maskhål i rymden? Var har den varit – på andra sidan galaxen, eller rentav i framtiden?

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Pretentionerna?

En politisk thriller i lika hög grad som ett vetenskapsmysterium. Politikerna och militären går inte att lita på. Vetenskapsmännen är de enda som kan rädda oss, men mänskligheten får akta sig så den inte utplånar sig själv i sin utvecklingsiver. En tydlig sensmoral, som jag utan att ha läst Crichtons förlaga tycker andas 1960-tal. På ett bra sätt.

Specialeffekter och look;

Miniserien ser ut som en blandning mellan CSI och valfri amerikansk militärthriller. Kompetent utfört, men utan konstnärlig flair. Själva Andromeda är ju en mikroorganism, och därför inte så fotogenisk. Men regissören Mikael Salomon och de andra filmskaparna lyckas ändå lösa gestaltningen av hur smittan sprider sig, genom att den som blir infekterad blir galen och attackerar andra och sig själv. Andromeda gör dig alltså till en sorts zombie light, och det gör ju sig väldigt bra på film.

Luckor i manus,

Ambitionen har tydligt varit att skapa en vetenskapsthriller, med massor av exposition genom laboratoriebabbel, precis som i CSI. Allt förklaras in i minsta detalj av ett gäng snygga forskare som är stämningsfullt upplysta. Gillar man den genren så är det här helt OK underhållning. Men det ska förstås vara något annat än labbrockar i en dyr miniserie, och actionsekvenserna känns tyvärr lite krystade. Bland annat får vi följa den undersökande journalisten Jack (Eric McCormack)  som flyr från elaka militärer, och han tillför ingenting till storyn. Mot slutet måste det bli lite spännande med forskarna, så då får plötsligt en av dem ett epileptiskt anfall och ramlar rakt på den enda knappen som kan stoppa hela anläggningen från att sprängas. Nej, vänta, det fanns en annan knapp som man bara kan nå genom att klätta upp genom ett neonlyst schakt medan aroooga-tutor ljuder i bakgrunden. Ja, ni fattar.

Fler saker: Det retar mig lite att militären stänger av all kommunikation till forskningsanläggningen, men inte kollar om någon har en mobiltelefon på sig. Amatörer! Vidare så är det att sträcka trovärdigheten till det yttersta då forskarna tror sig komma på att Andromedasmittan har ett medvetande, och att varje liten smittohärd står i kommunikation med resten. Hur de kan stå där och påstå något så barockt och ändå hålla masken är imponerande. Till filmens försvar så bevisas aldrig den här teorin, och vi slipper se ett Andromedamonster på slutet.

Mest minnesvärda scen*

Då folk smittas, börjar de slå ihjäl dem omkring sig. Sådant är alltid läskigt, och spännande.

Domen:

Det finns en version i regi av självaste Robert Wise, från 1971. Den har jag inte sett, men den ska vara något av en bortglömd klassiker och den har dessutom specialeffekter signerade Douglas Trumbull. TV-versionen från 2008 som jag recenserar idag kommer säkert inte att hamna på några listor över 101 rymdfilmer du måste se. Men är du ett fan av vetenskapsfetischismen i CSI och konspirationsteorierna från Arkiv X kan du gott lägga tre timmar av din tid på The Andromeda Strain, för det är trots allt en ganska underhållande uppdatering till vår tid av en 40 år gammal historia om miljöhot och hänsynslösa maktmänniskor.

Se även+

Robert Wises original The Andromeda Strain, från 1971.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter