Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Annonser

Midnight Special (2016) – Mörk och stämningsfull roadmovie

USA/Grekland 2016, regi och manus: Jeff Nichols, producenter: Sarah Green, Brian Kavanaugh-Jones

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Typisk scen…

Viljestyrkan hos Roy (Michael Shannon) och Sarah Tomlin (Kirsten Dunst) är av den okuvliga sort som bara manifesteras då ens egne, enfödde son är i stor fara. De är på flykt undan en religiös sekt som vill åt pojken Alton för dennes påstått mirakulösa förmågor. Då Roy och hans bäste vän Lucas efter en natt gömt på ett mörkt hotellrum öppnar dörren för att ta sig ut till bilen, attackeras de plötsligt med skjutvapen av några av sektens hejdukar. Roy och Lucas tvekar inte: barnet ska skyddas till varje pris. Så de skjuter tillbaka.

Handlingen.

En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentaliser och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Snart är Roy efterlyst för kidnapping. Tiden för den lilla flyktingfamiljen rinner snart ut: snaran dras åt av vägspärrar längs landsvägarna, samtidigt som Alton blir allt svagare och sjukare. När FBI-agenter (Adam Driver) tillfångatar dem verkar hoppet ute. Men det finns oanade krafter hos lille Alton.

Midnight special

Midnight special

Pretentionerna?

En klassisk hyllning till americana: kärleken för de stora viddernas land och det ibland kärva folk som bebor det. Mot en fond av sunkiga diners, bilköer, och skumma statliga forskningsanläggningar får vi i Roys desperata kamp ett fint porträtt om faderskärlek till ett barn som både har stor potential men samtidigt är en hjälplös outsider: villkorslös, till varje pris som helst.

Science-fiction-element och världsbygge!

Jag vill inte spoila alltför mycket, men förvänta er en  del överraskningar framåt slutet.

Luckor i manus,

Det enda som kanske sticker ut är hur FBI-agenten Paul Sevier plötsligt byter sida helt plötsligt. Om det var genom tankestyrning av Alton, undrar man ju varför Alton inte använde den kraften på alla de mötte?

MIdnight Special

MIdnight Special

Domen:

Det mesta med Midnight Special är intimt, och fokuserat på de inre drivkrafter som får faders- och moderskärlek att aldrig någonsin ge upp. Mycket av filmen är just en rättfram thriller med den lilla familjens flykt i fokus undan våldsamma men trots allt konventionella hot. Men då och då får vi glimtar av en helt annan värld, precis bortom vår uppfattningsförmåga. En parallell dimenion vars existens kan få så oerhörda konsekvenser att det svindlar att tänka på det. Det är dit Alton är på väg, och ändå förblir Roy honom lojal till slutet. Det är vackert.

Fler filmer som den här+

Stora likheter med tidresefilmen Looper, som också har en pojke med speciella krafter i huvudrollen. Och det är också svårt att inte tänka på John Carpenters Starman. För ett genetiskt underbarn med något större förmåga att klara sig själv, kolla in Hanna från 2011 med regi av Joe Wright.

The Expanse, säsong 1 (2016) – bästa TV-serien i rymden sedan Galactica

TV-serie USA 2016, Syfy. TV-adaption efter romanerna av pseudonymen James S.A Corey. Producenter är romanförfattarna själva, alltså de båda vännerna Ty Franck och Daniel Abraham, som tillsammans skriver böcker under namnet Corey.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

Typisk scen…

Jim Holden och hans besättning tas till fånga på det marsianska krigsskeppet Donnager och anklagas bland annat för terrorism. Strax attackeras skeppet av okända, och deras fångvaktare beordrar evakuering. I sista sekund lyckas de fly ombord på ett litet men snabbt rymdskepp, och finner sig än en gång vara de enda överlevarna från en våldsam rymdstrid.

Handlingen.

En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Det mesta utspelas i asteroidbältet, som människorna för länge sedan har koloniserat och exploaterat till vinning för eliten på från de rivaliserande militära stormakterna Jorden och Mars. Vad som är bäst för den hårt arbetande och fattiga befolkningen på asteroider som Ceres eller Eros är det sällan någon som frågar. Därför jäser det också av missnöje och politisk radikalism bland the belters (”folk från asteroidbältet”). De har utvecklat en egen, hårdför kultur och till och med en unik fysik i de låga gravitationskrafterna. Och många bland dem konspirerar i hemlighet för självständighet för de Yttre planeternas förtryckta massor.

Vi följer framför allt den rebelliske rymdskeppskaptenen Jim Holden och hans lilla, trogna besättning på rymdskeppet Rocinante. Skeppet är stulet, och de är på flykt från många som vill åt dem efter att ha råkat snubbla på en mycket olycksbådande komplott där biologiska, troligen utomjordiska, stridsmedel smugglas genom ett av asteroidbältets kusligare hörn. Många människor dör på de gruvligaste vis som en följd av detta vapen, och att civila belters hör till offren bekymrar inte de mörka krafter som strävar efter herravälde i Solsystemet. Idealisten Holden anklagar offentligt Mars för att ligga bakom attacken på deras skepp, och nu tvingas Rocinante både fly från Mars och från de som planerar en biologisk attack som kan innebära massmord på hela planeters befolkningar.

Första säsongen av TV-serien motsvarar inte exakt första boken, utan kommer ungefär halvvägs och lånar samtidigt element från senare händelser i romanerna. Säsong två är på gång i början av 2017.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Pretentionerna?

Det här är ett prestigeprojekt, och det märks. Syfy har sedan flera år kämpat för att återupprätta sin heder post-Sharknado och säger själva att de åter vill göra bra rymddrama i stil med sin gamla succé Battlestar Galactica. När de valde att adaptera Leviathan Wakes gjorde de det därför ordentligt. Serien skapades av den oscarsvinnande manusförfattarduon Mark Fergus och Hawk Ostby, som bland annat skrivit Children of Men och Iron Man. Och dessutom är de båda författarna bakom pseudonymen ”James SA Corey” (Ty Franck och Daniel Abraham) med som producenter av TV-serien. Varje adaption av en roman till TV innebär en mängd förenklingar och många svåra val – inte minst om budgeten är begränsad. Med proffs som Fergus/Ostby och Franck/Abraham bakom spakarna lyckas man att göra dessa svåra val och gestalta The Expanses komplexa och myllrande civilisation utan att förlora sig i detaljer eller förenkla det till en ren äventyrshistoria.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Den värld som böckerna beskriver är magisk, mörk och gigantisk. Det är helt enkelt en modern klassiker i science fictiongenren: en spännande thriller som samtidigt är en (hyfsat) realistisk framtidsvision om hur människan skulle kunna kolonisera Solsystemet, och vilka följder det skulle få på våra samhällen och kulturer. När man gör en tv-serie på en sådan fantastisk förlaga har man förstås fördelen i att det finns ett enormt världsbygge i grunden, med en rik bakgrundshistoria till varje utpost, asteroid och subkultur som beskrivs. Det är den sortens organiska myller som det tagit Star Trek eller Star Wars 40-50 år att bygga upp.

Det är en bedrift att Syfy lyckas gestalta denna komplexa värld på TV så att det både blir ett medryckande äventyr samtidigt som de politiska och filosofiska aspekterna av storyn inte tynger ned berättelsen. Det lyckas de med genom att förenkla och minska detaljrikedomen på strategiska ställen. I en del fall är förenklingarna nödvändiga för tydlighetens skull: det skulle vara svårt att förklara de finare aspekterna av hög gravitations inverkan på rymdskeppsbesättningar utan att tappa tempo. I andra fall sammanfaller behoven av effektivt berättande med nödvändigheten i att hålla sig till en begränsad budget. En Syfy-serie har ju inte världens största budget per avsnitt, och det avspeglas i de många visuella avgränsningarna. Vi får t ex mest se interiörer från rymdskepp och stationer, men färre exteriörer (som kräver digitala effekter). De rymdskepp vi får se in action är tight filmade, och självklart inte med den HD-kvalitet som vi vant oss vid. Det är också uppenbart att detaljgraden inte är så hög på de effekter och animeringar som skildrar det myllrande livet på asteroiden Ceres. Men det är inget fel på produktionsdesignen eller klippningen och varje resurs är smart använd så att fokus hela tiden ligger på skådespelarna och vad de säger och gör. Kvaliteten på de scener som utspelas i tyngdlöshet är alldeles utmärkt. Så i mina ögon gör det inte särskilt mycket att The Expanse utstrålar lite lågbudget. Det stämmer ju nämligen också väldigt väl med hur livet på Ceres är för dess invånare: det är ju inte den fräschaste delen av Solsystemet, direkt.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Domen:

Första säsongen av The Expanse är en spännande space noir med en smått surrealistisk ton. Serien gör en självständig tolkning av romanförlagan och lånar berättargrepp från många olika tidsperioder och genrer, allt från spionhistorier och hårdkokta deckare till klassiker inom sci-fi. Allvar och pastisch blandas till en underhållande rymdskröna som eggar fantasin mer än de flesta genreserier ens kommer i närheten av. Att The Expanse blir så framgångsrik är naturligtvis tack vare att den bygger på en bra förlaga som hanterats varsamt av TV-seriens manusförfattare. Visst finns det viktiga aspekter i boken som går förlorade i översättningen. Huvudpersonen Holden är exempelvis intressantare i boken än vad TV-seriens prettyboy Steven Strait lyckas gestalta honom.

Men TV-serien står trots allt på egna ben som ett självständigt verk av hög klass. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Star Wars Rogue One (2016) – färgsprakande strider i moralisk gråzon

USA 2016, regi: Gareth Edwards, manus: Chris Weitz och Tony Gilroy, producent: Kathleen Kennedy

starwars-rogue-one

 

Handlingen.

Det är mitt under brinnande krig mellan Imperiet och rebellerna, en kort tid före händelserna i Stjärnornas krig. De blivande medlemmarna av gruppen Rogue One är alla tillfångatagna av den halvtokige rebellveteranen Saw Gerrera (Forest Whitaker) utanför den heliga staden Jedha. Att de snart kan bli rebellernas viktigaste vapen mot Darth Vader vet inte om än, eftersom de inte lärt känna varandra. Där i Gerreras fängelsehålor finns dottern till Dödsstjärnans konstruktör Jyn Erso (Felicity Jones), två gamla munkar som möjligen är fd Jediriddare på dekis (Donnie Yen och Jiang Wen), den stenhårde rebellkaptenen Cassian Andor, och Bodhi (Riz Ahmed), en avhoppad imperiepilot. Sedan går allt mycket snabbt: Dödsstjärnan dyker upp på himlen över Jedha och beskjuter staden. Jyn får ett meddelande från sin pappa med information om att Dödsstjärnan går att förstöra med ett enda skott på rätt ställe. Och i det kaos som uppstår då chockvågen från Jedhas förstörelse ödelägger också rebellbasen tar sig de nyfunna bekanta sig tillsammans ombord på ett rymdskepp som roboten K-2SO flyger in till deras räddning i sista sekunden. Nu är den blivande Rogue One-gruppen på väg mot rebellernas högkvarter. Men kommer någon att tro på Jyn, då hennes uppgifter kommer från en man som är ökänd som Imperiets främste vapenbyggare?

k-2so i Star Wars Rogue One

k-2so i Star Wars Rogue One

Pretentionerna?

Uppdraget: Don’t f**k it up. Det viktigaste för det Disneyägda Lucasfilm under Kathleen Kennedy är att visa att de kan skapa engagerande och underhållande filmer som inte bygger direkt på medverkan av originaluppsättningen av skådespelare. Att Star Wars på vita duken inte står och faller med Harrison Ford, Carrie Fisher och Luke Hamill. Den badwill som genererades av de tre mellanfilmerna på 90- och 00-talen förskräcker än. Man kan därför säga att minst lika mycket står på spel denna gång, som för ett år sedan då The Force Awakens skulle bevisa att det alls gick att blåsa nytt liv i George Lucas fyrtio år gamla filmkoncept.

Rymdskepp och världsbygge!

Eftersom filmen fortfarande går på bio finns det inte så mycket högupplöst fotomaterial på nätet än, så ni får tro mig på mitt ord då jag säger att Rogue One är en riktig fullträff vad gäller världsbygge och rymdskepp. De har tagit det som var bra med The Force Awakens och gjort det ännu bättre: fyllt det med mer myllrande liv, fler rostiga robotar och mer visuellt imponerande scenerier. Det är en festival för ögat att se rebellflottan attackera rymdskölden ovanför Scarif, Darth Vaders svarta torn på Mustafar och rikedomen av olika utomjordingar i gränderna i den heliga staden Jedha. Det är detaljerat, nördigt och mycket omsorgsfullt gestaltat. Högsta betyg till världsbygget i Rogue One.

Moroff, en figur i Rogue One

Moroff, en figur i Rogue One

Produktionsdesign;

Det har skrivits en hel del om hur filmskaparna med digital teknik lyckats återskapa skådespelare som de såg ut 1977. Peter Cushing som spelar Tarkin dog redan 1994 men spelar en ganska stor roll i Rogue One. Och vi får även på ett lite hjärtknipande sätt en glimt av prinsessan Leia, årgång 1977. Tekniken fungerar förvånansvärt bra, men fungerar troligen inte tillräckligt bra för att kunna användas för mer än enstaka scener. Den digitala Tarkin är dessutom en ganska endimensionellt ond karaktär, vilket så klart underlättar digitaliseringen.

Luckor i manus,

Vän av ordning påpekar att om Imperiet visste att Dödsstjärnan hade en svaghet som byggts in av en förrädare redan innan den första Dödsstjärnan förstördes, varför byggde de i så fall in exakt samma svaghet en gång till?

stormtrooper-rogue-one

Domen:

Vissa har kallat Rogue One för en mellanfilm, och visst är det så. Vi får ingen ny Rey eller Kylo Ren att verkligen engagera oss i. Men jag måste ändå utbrista i ett lätt flämtande WOW efter att ha sett Rogue One på IMAX. Det filmen saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas onsannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande.

Fler filmer som den här+

Allt om Star Wars på Rymdfilm

Passengers (2016) – vacker reklambroschyr för rymdturism och tandblekning

USA 2016, regi: Morten Tyldum, manus: Jon Spaiths, producenter. Neal H Moritz, Stephen Hamel m fl. Innehåller inga större spoilers.

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Typisk scen…

När Aurora (Jennifer Lawrence) känner sig fången ombord på rymdskeppet/lyxhotellet Avalon tar hon en löparrunda i de mysigt upplysta korridorerna och avslutar med ett dopp i skeppets inifinitypool med panoramautsikt över galaxen utanför fönstret. Stackars, stackars Aurora. Men skeppet har mått lite dåligt på sistone, och just idag lägger centrifugen som håller skeppet snurrande av. Det innebär som alla vet att tyngdlöshet inträffar, och Aurora upptäcker snart hur bisarrt och farligt att simma i en swimmingpool vars vatten plötsligt flyter uppåt som en bubbla.

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Handlingen.

Jim (Chris Pratt) har inte ett särskilt bra år, som började med att han oförhappandes fann sig ensam vaken ombord på en jättelik rymdlyxkryssare, Avalon. Dess marchfart är halva ljushastigheten men den är fortfarande är 80 år från sitt mål. De övriga 5000 passagerarna ligger nedsövda för den 120 år långa resan till koloniplaneten Homestead II. Deras framtid hänger på att deras sömnkammare inte går sönder, som Jims gjorde. Jims förtvivlade nödrop till Jorden kommer troligen att få ett svar, men på grund av avståndet sker det inte under de närmaste fem decennierna. Så efter ett år har Jim redan upplevt allt som skeppet Avalon har att erbjuda i form av förströelser, underhållning och kulinariska läckerheter. Hans enda sällskap under senaste året har varit den maniskt glasputsande och plattitydspottande bartendern/roboten Arthur (Michael Sheen). Inte underligt att han hamnat i en djup existentiell kris.

Men nu har allt förändrats, då ytterligare en passagerare vaknat. Aurora heter hon, och hon är en ung kvinna lika vacker som hon är smart och rolig. Jim borde vara överlycklig över sällskapet. Men snarare verkar han än mer plågad, av skuldkänslor och ånger. Vad är det för hemlighet han undanhåller Aurora?

Och hur stora är egentligen chanserna att rymdskeppet håller för en 120 år lång resa då det ena livsuppehållande systemet efter det andra börjar lägga av?

Pretentionerna?

Det är lite svårt att avkoda en så udda film, som liksom vacklar mellan actionfilm, romantisk komedi och Lasse Hallström. Vi vet att manusförfattaren Jon Spaiths hade manuset i byrålådan i många år innan till slut den seriöse norske dramaregissören Morten Tydlum (The Imitation Game) tog sig an projektet med ambitionen att göra Den Stora Kärlekshistorien. Och Tydlum – bless his heart – är en pretentiös regissör. Så här säger han om Passengers:

For me, it’s a story about what’s important to live a full life. What are the things we need as humans? It’s not afraid to entertain but at the same time it asks big questions about what does it mean to really feel happy. Every generation has its love story. I feel like this is it. I had to do it.

Om han lyckades med sina föresatser? Scrolla ned till avsnittet Domen för att få min åsikt.

Rymdskeppet Avalon

Rymdskeppet Avalon

Rymdskepp och världsbygge!

Jag gillar verkligen Chris Pratt och att han förvandlats från kul men lite småfet guy next door på TV till fullt utvecklad Hollywoodhunk. Och Jennifer Lawrence är ju bara fabulös. Att få se dessa vackra och begåvade människor le bländvita leenden,  bråka och älska med galaxens allra ljusstarkaste stjärnor som bakgrund är därför en rätt trevlig upplevelse. Men den verkliga stjärnan i Passengers är för mig trots allt rymdskeppet Avalon. På insidan ser hon ut som vilken lyxig men själlös femstjärnig resort som helst, bemannad helt av robotar. Men på utsidan är Avalon makalöst vacker: en tusen meter lång spiralarmad bläckfisk med en riktigt mäktig raketmotor i aktern, och med en sköldgenerator i form av en flammande låga längst fram. Spiralarmarna roterar kring den centrala axel där hissar rör sig upp och ned och skapar på så vis artificiell gravitation för sina passagerare. Den populärvetenskapliga sajten Space.com beskriver Avalon som hyggligt vetenskapligt trovärdig, men frågar sig om ett så stort skepp skulle kunna klara av en så lång resa. Hon är i alla fall en mäktig syn då hon stävar fram genom ett asteroidbälte.

Anledningen till storleken är alltså att Avalon är alltså både ett kolonialistskepp och ett femstjärnigt hotell. Hon ägs och drivs av en firma som terraformerar främmande planeter och säljer enkelbiljetter till människor som vill starta om. I resan ingår 120 års nedfrysning i hiberneringskammare som ligger rad efter rad som likkistor och väntar på att resan ska ta slut. Fyra månader innan ankomst ska Avalon väcka upp besättningen och passagerarna, som får leva i lyx och överflöd den sista tiden under inflygningen mot planeten Homestead II. Om detta är en särskilt trovärdig framtida lösning vet jag inte, men det öppnar upp för en hel del kul scener i filmen där våra båda älskare kan spela basket, äta middag med fransktalande robotar, ha dance-off med japanska hologram och gå på rymdpromenad och sväva fritt utanför Avalons skrov. Om jag någonsin får bli rymdturist, vill jag bli det på Avalon. Men jag skulle akta mig för att somna i en hiberneringskammare – för trots att skeppet är designat för att vara ofelbart, så vet vi ända sedan Titanics dagar att skeppsbyggare som tror sig vara ofelbara brukar få ett bryskt uppvaknande.

Produktionsdesign;

En genomgående snygg film där exteriörerna får en och en halv stjärna mer än de hotellika interiörerna. Pluspoäng för Martin Sheens robotaktighet, eller så är det bara så han är som skådespelare.

Luckor i manus,

Jag har mycket att invända, men sparar detaljerna till ett tillfälle där jag inte riskerar att spoila filmen. Men jag kan säga att det finns många tillfällen där jag förvånas över att Jon Spaiths tar så lätta och trötta utvägar för att få sin story att utvecklas. Inte minst Jims färdigheter som mekaniker, som tycks öka eller minska beroende på vad som passar storyn bäst för ögonblicket. Vissa dörrar kan han köra manuell förbikoppling på med hjälp av en gammal dymomaskin och silvertejp, medan andra förblir stängda. Han har 80 år på sig att fixa ett sätt att försätta sig själv och Aurora i hibernering, men bestämmer sig nästan direkt för att det är omöjligt – då skulle ju filmen vara slut. Och varför är könsrollerna så ofattbart traditionella? Det blir lite för mycket klichéer till slut, och det skadar en film som är originell på så många andra vis.

Domen:

Lyckades Morten Tydlum att göra sin generations Love Story? Svaret är nej. Det är oklart om det ens är fråga om en kärlekshistoria, eller om Aurora snarare lider av en rymdvariant av Stockholmssyndromet. Lawrence och Pratt gör verkligen sitt yttersta för att gjuta liv i sina karaktärer, och de har en fin kemi mellan sig. Men det hjälps inte när de vardagsfilosofiska carpe diem-replikerna börjar staplas på varandra och när hela storyn går ut på att romantisk, traditionell, heterosexuell kärlek är så mycket värt att kvinnor helt frivilligt vill ge upp sin frihet och möjlighet att leva ett eget liv. Det är svårt att se sensmoralen i Passengers som någonting annat. Så som kärlekshistoria är den medioker. Som reklamfilm för rymdturism, däremot, är den rätt bra. För oss som gillar smeksamma kameraåkningar över rymdskeppsskrov räcker det ganska långt.

Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Efter många turer: den första blodiga trailern för Ridley Scotts Alien Covenant

Nu har den första trailern för Ridley Scotts uppföljare till Prometheus kommit, och nu har denna film genomgått full metamorfos från rymd-new age till kosmisk splatterskräck och heter något så tydligt som Alien Covenant. En degenerering på ett sätt, men samtidigt kanske exakt vad som krävdes för att återuppväcka intresset för filmen.

Spoilervarning: Om du vill bli totalt överraskad av filmen, titta inte på trailern och läs inte vidare i detta inlägg under videon. I inlägget diskuteras vad som syns i trailern och det som står i filmens pressrelease.

Först en utvikning: Den som följt den här bloggen genom åren vet att den kom till för snart fem år sedan i upphetsningen över att Ridley Scott skulle återvända till Alien-universum med filmen Prometheus (2012). Jag är en Alien-fanboy av stora mått. Där i januari 2012 visste vi ju ingenting om Prometheus, annat än att Scott retades med oss och hävdade att den endast delade visst DNA med hans klassiska Alien (1979). Jag geekade därför ur totalt då den första trailern för Prometheus kom i mars 2012 och fullkomligen dröp av referenser till originalfilmen. Det är fortfarande en helt outstanding trailer (du kan kolla på den i mitt inlägg från 18 mars 2012) – troligen är den bättre än filmen.

Det finns verkligen en hel del i Prometheus som jag fortfarande gillar. Det är en snygg film i varje detalj: från de perfekt formgivna rymdskeppsinteriörerna till Dariusz Wolskis pampiga naturfoto som samspelar med Marc Streitenfelds musik. Michael Fassbender äger sin roll som androiden David. Och Ridley Scott lyckas åtminstone i filmens första del att bygga upp en känsla av existentiell fasa – förmodligen mest i kraft av att vi som sett andra filmer i Alien-universum vet vad som brukar komma.

Men Prometheus levererar aldrig riktigt utifrån sina förväntningar och lider av ett antal större brister. Inte minst är själva handlingen ologisk, något som jag gått in i detalj på i bl a inlägget 9 misstag som Prometheus besättning gör. Det finns så stora luckor i manus att det skulle gå att köra in och vända med ett av de där terrängfordonen som de kuskar omkring med nere på LV-223.  Ridley Scotts största problem är dock avsaknaden av den xenomorph-alien som gett hans skapelse nära nog på evigt liv. I sin strävan att förnya sig förlade han sin prequel till en sidohistoria där det välkända och för biopubliken så älskade monstret helt enkelt inte fanns än. Ett misstag, då de inte lyckas ersätta det med något tillnärmelsevis lika intressant. Några minuters slagsmål med en jättebläckfisk under filmens sista minuter förmår inte väga upp bristen på en värdig motståndare till Noomi Rapace. När Prometheus tar slut finns bara Rapace kvar med Michael Fassbenders avslitna, talande robothuvud i en väska. Det kändes tomt och snöpligt. Och vi i publiken var kanske inte så jätteintresserade av att ta reda på vart de skulle resa härnäst. Samtidigt så tjänade filmen in drygt fyra gånger sin budget, vilket kanske var mindre än vi hade hoppats på men tillräckligt för att Ridley Scott skulle få göra den uppföljare han hela tiden hävdat var planerad och skulle utspelas på hemplaneten för utomjordiska rasen The Engineers, ironiskt kallad Paradise. Det här var snart fem år sedan, och utan att bli för långrandig kan vi konstatera att det hunnit bli många turer med denna film under åren som gått och att Scott har fått gå med på att ändra i sina planer på ett genomgripande sätt. Om det var med eller mot sin vilja framgår inte av den strida ström av artiklar som skrivits i ämnet, men någon gång under tiden beslutade sig filmbolaget för att sätta ned foten. Publiken saknade sin Alien, och en Alien-prequel av Alien-regissören utan en äkta alien i skulle inte acccepteras en andra gång. Avgörande verkar det ha varit när den sydafrikanske regissören Neil Blomkamp fick enorm respons från fansen då han publicerade några stillbilder från en pitch han en gång gjort för en Alien-uppföljare som aldrig blev av. Med xenomorpher, Sigourney Weaver och allt. Någon gång efter det började Ridley Scotts projekt ändra form och bytte först namn till Alien: Paradise Lost. Titeln antydde att storyn vid det laget fortfarande utspelades på Engineerplaneten, eftersom den hela tiden refererats till som just Paradise. Men sedan malde väl studiodirektörernas vilja ned motståndet, och för ungefär ett år sedan byttes namnet igen och nu till den aktuella titeln Alien Covenant. Och vi fick veta att det inte var framför allt Noomi Rapaces äventyr vi skulle få följa, utan en helt annan rymdskeppsbesättnings.  Okej, är alla med på alla turer? Snabbspola fram till nutid, julen 2016, och första trailen.

Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Det här vet vi om filmen nuspoilervarning!

  • Den utspelas efter Prometheus, och Noomi Rapace, Guy Pearce och Michael Fassbender återupprepar sina roller, men de utgör inte fokus för Covenant.
  • I nya roller ser vi Katherine Waterston som kvinnlig huvudrollsinnehavare, samt Billy Crudup, Danny McBride, James Franco m fl.
  • Handlingen (enligt pressreleasen) handlar om en hur besättningen på rymdskeppet Covenant upptäcker en outforskad, paradislik värld som visar sig vara mycket mer hotfull än de först anar. När vi tittar på trailern förstår vi att det är en lätt underdrift: inom ett par sekunder ser vi hur blodet sprutar då en variant på chestbuster tuggar sig ut genom ryggraden på en av besättningsmedlemmarna. Det här uppdraget verkar ha gått käpprätt åt helvete från första början. Övriga besättningsmedlemmar skriker och springer längs mörka gångar. Klassisk Alien.
  • Sedan följer ett något lugnare men fortfarande spooky parti där vi får se Android-David i en lyxmiljö, troligen med sin chef Peter Weyland.
  • En mäktig inflygning av Covenant över den paradislika planeten.
  • Terraformeraren Daniels (Waterston) är till sin stil och uttryck en tydligare arvtagare till den tuffa Ripley (Weaver) än den mjukare Rapace var. I en av trailerns få scener med dialog argumenterar hon med kaptenen att de inte vet vad som finns där ute på planeten: samma upplägg som i orginalfilmen från 1979.
  • Trots Daniels varning ger sig besättningen ut på hajk och innan man vet ordet av tornar ett sådant där hästskoformat rymdskepp upp över dem, och sedan lutar sig en av dem ner över vad som ser ut som ett stort ägg – och vips hoppar det en facehugger upp och sedan exploderar allt i eldsflammor och rök.
  • Och som en bisarr twist på slutet av trailern: klipp tillbaka till en lugnare kväll på skeppet, med två besättningsmedlemmar i het omfamning i duschen, medan vad som tydligt är en klassisk ALIEN sticker fram sin svans och sliter dem i stycken.
Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Yikes! Det där var ju onekligen rejält annorlunda än Prometheus. Om man vill vara lite elak kan man väl säga att den här trailern hade så många likheter med 1979 års original att det nästan inte går att se en enda ny idé manifesterad i dessa korta klipp: de enda scener vi får se har allesammans sin exakta motsvarighet i den första filmen. Detta väcker frågor hos mig. Om dessa korta scener är signifikanta för hur Alien Covenant är som helhet, så är det en riktigt bloddrypande historia vi har att se fram emot på bio i maj. Body horror och gore non stop. Det vore kanske logiskt ur någon sorts tillbaka-till-rötterna-strategi, men det vore samtidigt märkligt som hyllning till 1979 års film som bygger mer på mystik och långsamt stegrad stämning än på utdraget eller närgånget skildrat ultravåld. Men trailern är inte filmen, och det är med stor sannolikhet marknadsavdelningen som klippt ihop detta alster, snarare än Ridley Scott själv. Och någonstans tänker jag att inte ens ett profithungrigt filmbolag kan göra ett sådant misstag och tro att allt den tålmodiga och ytterst trogna Alienpubliken vill ha är kroppsdelar som slits i stycken? (Vi vill ha det i motljus åtminstone!) Jag väljer the benefit of the doubt och tänker att denna trailers främsta syfte är att påminna publiken om allt det som gjorde Alien känd, genom att visa upp motsvarande scener från den nya filmen. Medan själva filmen kommer att utveckla konceptet, och visa oss sådant som vi aldrig sett förut. Jag håller tummarna. Svik oss inte nu, Ridley!

Mer om Alien-universum på Rymdfilm: