1980

Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Saturn 3 (1980) – Farrah i nattlinne vs kärlekskrank mördarrobot

Storbritannien 1980, producent och regi: Stanley Donen, manus: John Barry och Martin Amis

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Handlingen.

En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund. Kaptenen utger sig för att vara den officer som blivit stationerad på stationen för att hjälpa forskarna att snabbare nå resultat. Men han är egentligen en misslyckad officerskadett och dessutom förrymd mördare. Han har mycket dunkla avsikter. Roboten Hector är programmerad för att styras med tankekraft och verkar först vara Bensons lydiga redskap. Men då roboten uppnår självmedvetenhet tar det inte många minuter förrän den övertar psykopatens amorösa känslor för Alex. Och Hector vill inte ha några konkurrenter.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Pretentionerna?

Filmskaparna hoppas surfa på det sena 70-talets rymdfilmsvåg och siktar på att skapa en komplett (och åtminstone halvseriös) vision av ett framtida samhälle och samtidigt en blodig thriller i den första Aliens anda. Trots detta litar man inte på materialets bärkraft utan kör stenhårt på att Farrah Fawcett dessutom ska vara klädd i negligé 3/4-delar av filmen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Patrullskepp från Saturn 3

En glamourös framtidsvision, trots att den har en dyster bakgrundshistoria. I Saturn 3 sägs Jorden vara överbefolkad, utarmad på naturresurser och utdömd som hållbart habitat för mänskligheten. Därför har vi koloniserat rymden, och många människor föds och lever hela sina liv utan att någonsin sätta sin fot på Jorden. Alex är en av dem, och hon har skapat sig en forskarbana tillsammans med den betydligt äldre Adam. Deras arbete med att ta fram alternativa sätt att odla mat gör dem till spjutspetsar för människornas chans till överlevnad. Därför lever de i relativ lyx och överflöd, ensamma i sin enorma rymdbas på en av Saturnus månar. Basen är luftig, läckert upplyst och oerhört hi tech. Klimatet måste också vara behagligt, då Adam och Alex glider omkring i kimonos och flimsiga underkläder mest hela tiden.

World Spaceways passagerarskepp

Det förekommer flera rymdskepp i filmen. Snyggast är patrullskeppet (designat av Colin Chilvers) som lånar linjerna från 70-talsversionen av Battlestar Galactica, och X-wings från Stjärnornas krig. Den påminner också om Orion från 2001.

Vi ser också ganska mycket av ett rött och vitt passagerarskepp från World Spaceways – uppenbarligen är den framtida civilisationen tillräckligt resursstark för att civilister ska kunna åka i reguljär trafik mellan Jorden och resten av solsystemet. Passagerarskeppet är inte alls lika snyggt, men åtminstone originellt med sin stora jetmotor underst och passagerargondolen ovanpå som en stor container.

Hector är husets egen mördarrobot

Design och specialeffekter;

Om Alien utspelats på ett discotek hade den sett ut ungefär så här. Glittrigt, campt och kitschigt – och inte alls särskilt verklighetstroget. Men ganska kul som look på vad som bitvis är en rätt våldsam thriller. Roboten Hector är ett fint stycke produktionsdesign, och ganska trovärdig med alla sina rörliga delar, sladdar och gångjärn. Det enda som förtar intrycket är bristen på konventionellt huvud. Kroppen är ju antropomorfiskt muskulös, men huvudet är bara två små fjuttiga kameralinser. Som en cylon med Wall-E:s huvud. Det blir inte riktig så hotfullt som jag tror var avsikten.

Adam och Benson brottar ned Hector

Luckor i manus,

Det är svårt att veta vad som är problem i manuset av Martin Amis (ja, den Martin Amis) och vad som är ett resultat av desperat omklippning av ett filmbolag som inte trodde på produkten, och som heller inte kunde bestämma sig för om de gjorde en skräckfilm eller exploitationkomedi. Det finns en uppsjö av bortklippta scener, de flesta tydligen ganska våldsamma, som kanske hade gjort storyn begripligare. Men faktum är att vi aldrig får veta varför Benson är så fientlig eller vad hans avsikt med att komma till stationen är. Det är också högst oklart hur Hector kan skruva ihop sig själv efter att ha blivit förstörd, och hur det kan finnas flytande vatten under rymdbasens golv.

Blodiga scener i Saturn 3

Mest minnesvärda scen*

En lätt schizad upplevelse. Först kommer en massa pompösa panoreringar över stora rymdstationer, till musik som låter som en pseudoversion av Also sprach Zarathustra. Sen bjuds vi på en rad småtrevliga scener med Kirk och Farrah, där de munhuggs och filosoferar om hur knäpp deras gäst kapten Benson verkar vara. Sedan är det som om en annan film börjar, och vi får en blodig final, där avhuggna kroppsdelar flyger och Farrah skräckslaget smyger fram i korridorerna på flykt undan den megalomaniska roboten som bestämt sig för att härska över de ynkliga människorna.

Kirk och Farrah i Saturn 3

Domen:

Så hjälpe mig, men jag blir ack så charmad av Saturn 3. Vad finns att inte gilla med en hel film som går ut på att Farrah Fawcett ser fabulös ut och springer omkring i nattlinne med en terrier i sitt egen privata rymdpalats, på flykt undan en maktgalen robot? Jag charmas också av personkemin mellan Douglas och Fawcett, och av hela storyns inneboende knasighet. Det finns egentligen ingen som helst substans i den här filmen – utom en del hjärnsubstans. Men i gengäld har Saturn 3 massor av stil och gott humör. Jag låtsas helt enkelt inte om den bistra sanningen: att den floppade katastrofalt. Eller att den 1981 nominerades till tre Golden Raspberry Awards (Sämsta film, Sämsta manliga huvudroll och Sämsta kvinnliga huvudroll). Eller att den endast har 14% positiva recensioner på Rotten Tomatoes. I min lilla värld av blommor är Saturn 3 en missförstådd klassiker.

Se fler filmer från tiden kring 1980+

Outland med Sean Connery som polis på en gruvmåne. Android med Klaus Kinski som galen robotuppfinnare. The Black Hole som var Disneys kopia på Star Wars.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battle beyond the stars (1980) – rymdtuttarna anfaller

Poster för Battle Beyond the stars (1980)

Handlingen.

Legenariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajerna från 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. De skickar ut den oskyldige bondpojken Luke Sky.. förlåt Shad (Richard Thomas) för att hitta legosoldater som kan skydda dem. Han får låna världshistoriens enda rymdskepp med stora bröst, Nell. Ja, det är puerilt. Som i förlagorna är det en brokig skara krigare som kommer till civilbefolkningens undsättning: Ödlemannen Cayman, med sina två dvärgar till medhjälpare. Valkyriakrigaren Saint-Exmin, vars främsta kännetecken är galna rymdvalkyriaoutfits och ett djupt decoltage. Den kollektiva intelligensen Nestor 1-4. Cowboyen ”Cowboy” från jorden. Och så vidare. Tillsammans åker de runt universum och skjuter laserstrålar så det står härliga till.

Se också: parodin Ice Pirates (1984)

Nell är filmhistoriens enda rymdskepp med bröst

Rymdskeppen och specialeffekterna!

En riktig kavalkad av skepp, alla i samma anda som Star Wars. Det storbröstade skeppet Nell är filmens mest minnesvärda design och hon har dessutom en kul personlighet, käftar emot sin unge pilot och dör hjältedöden på slutet. Förmodligen är det mesta designat av den senare så berömde James Cameron. Detta var hans första stora jobb som ansvarig för specialeffekter, och han fick fria händer att göra vad han ville – med liten budget. Det här är bara fyra år innan Cameron regisserade The Terminator, och sex år innan vi fick möta rymdskeppet Sulaco i Aliens. Med lite god vilja och om man kisar så kan man se embryot till storhet i rymdscenerna i Battle beyond the stars. Men det mesta vad gäller filmens look ser bara corny ut. Förmodligen såg filmen mossig ut redan 1980, då den släpptes ungefär samtidigt som kalasläckra Rymdimperiet slår tillbaka. Men gillar man kultfilmer så är förstås mossigheten bara en fördel. Innan man dömer filmens effekter för hårt bör man även beakta att den gjordes på en riktigt låg budget (2 miljoner dollar) – bara en tiondel jämfört med likaledes kitschiga Flash Gordon som kom samma år.

Se också: Disneys egen Star Wars-kopia The black hole (1979)

Pretentionerna?

Rädda de snälla, döda de dumma, och sist men inte minst: visa pattarna!

Den kollektiva intelligensen Nestor

Luckor i manus,

Inga vad jag kan komma på.

Domen:

Kurosawa snurrar i sin grav. Om 7 vågade livet av hälften så bra som samurajfilmen, så är rymdoperan Battle beyond the stars bara en tiondel så bra som westernfilmen. Den är uppstyltad, träig, endimensionell och larvig. Samtidigt oemotståndlig, på något vis! Förvänta dig ingen bortglömd klassiker, bara, utan en tvättäkta rymdkalkon. Den duger mer än väl att slökolla på en regnig eftermiddag.