1982

Les Maîtres du temps (1982) – Moebius och Lalouxs mörka saga

Frankrike/Ungern 1982, regi: René Laloux, manus: Moebius, producent: Miklós Salunsinsky, produktionsdesign: Moebius

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Handlingen.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

En drömsk och i många stycken surrealistisk aminerad filmversion av Stefan Wuls science fictionroman L’Orphelin de Perdide från 1958.

Pojken Piel överlever en krasch på planeten Perdide. Olyckan tar livet av hans pappa och lämnar pojken föräldralös, men i sista stund lyckas pappan överlämna en interstellär kommunikationsapparat till pojken. Han förmår också sända en nödsignal till rymdskeppet Double Triangle 22, som tillhör hans gamle vän Moffar.

Tillsammans med prins Matton och prinsessan Belle håller Moffar kontakten med Piel, samtidigt som de försöker komma på en plan för att rädda barnet. På vägen besöker de den gamle mannen Silbad, som en gång bott på Perdide. Ska de lyckas nå fram till pojken innan utomjordiska jättegetingar sticker ihjäl honom?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Pretentionerna?

En starkt symbolisk historia i cirkelform: den börjar liksom där den slutar, och man kan ana att äventyren kommer att kunna upprepa sig i evigheter under överinseende av de mystiska Tidsmästarna (Les Maîtres du temps i titeln). Till detta adderar René Laloux sin egen och konstnären Moebius visuella visioner, och resultatet är både bisarrt och vackert – en sorts blandning mellan barnbok och Hieronymus Bosch.  De konstnärliga kvaliteterna är inte så stora som i Laloux tidigare mästerverk La Planète sauvage, men inte desto mindre stannar många scener kvar i minnet efteråt, som om de anknyter direkt till mer obskyra vindlingar i mitt undermedvetna.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign;

Filmens look och animationer baseras på förlagor av den franske tecknaren och designern Jean Giraud, eller Moebius. Han är förstås mest känd för sina science fiction- och westernserier (inte minst Blueberry). Men hans inflytande över rymdfilmsgenren går knappast att överskatta. Det var Moebius som gjorde skisserna till Jodorowsky’s Dune, och han har designat för filmer som Alien, Rymdimperiet slår tillbaka, Femte elementet och Tron. Det är bara att jämföra en teckning av Moebius med en Star Wars-film för att fatta hur viktig han var för rymdfilmsutvecklingen. I Les Maîtres du temps är Moebius stil tydligt närvarande i de mänskliga karaktärerna, och i teknologi, skepp och rymdstationer Den äggformade kommunikatorn är typisk, liksom det rundnätta rymdskeppet Double Triangle 22. Moebius detaljerade stil mixas med en mer naiv och akvarellig animationsstil som jag tolkar som Laloux’s egen. De båda stilarna bildar kanske aldrig riktigt en helhet, men varje element är var för sig av hög kvalitet.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Domen:

René Laloux kommer med rätta alltid främst att bli ihågkommen för sin första animerade långfilm från 1973, La Planète sauvage, som var en djupt originell och bisarr framtidsvision som skulle komma att inspirera bland andra Terry Gilliam. Möjligen skriver jag mer om den vid ett annat tillfälle. I jämförelse är Les Maîtres du temps konventionell, och självklart inte lika inflytelserik. Den är som en mörk saga, på samma gång barnsligt gullig och vuxet distanserad. Tonlägesmässigt är den ärligt talat ett enda trassel: starkt symboliska händelser varvas med oändligt pratiga partier, sublim skönt kommer sida vid sida med rent komiska inslag. Ibland är min förvirring total.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Men den har ändå det där Något som gör att jag anser att den förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort som en parantes. Samarbetet mellan Laloux och Moebius är ju faktiskt ett möte mellan två franska giganter inom den mer konstnärliga, europeiska inriktningen av science fiction: den som inte nödvändigtvis spelade in de stora pengarna på bio, men ändå influerat  film- och serieskapare över hela världen. Och mitt i det förvirrade och surrealistiska väcks en alldeles sann känsla av något som går oss alla förlorat då vi växer upp. Kan det vara barnets förtjusning inför det nyupptäckta?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Android (1982) – drömmande och mordisk hipsterrobot

USA, 1982. regi: Aaron Lipstadt, manus: Don Keith Opper, James Reigle, Will Reigle, producent: Mary Ann Fisher

Max 404 önskar att något ska hända

Max 404 önskar att något ska hända

Handlingen.

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner, Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). Max ser ut som en smal och blyg men helt vanlig ung man. Han har dock aldrig varit på Jorden eller träffat andra människor än doktorn. Han drömmer sig bort och får tiden att gå genom att spela dataspel och titta på sexualundervisningsfilmer från 1900-talet. Då ett annat skepp med tre skumma personer anhåller om att få nödlanda på stationen blir Max överlycklig. Äntligen händer det något! Och en av dem är en kvinna (Maggie, spelad av Brie Howard) – kanske kan Max få användning för alla de där sexfilmerna han har sett? Men ingenting är riktigt som det verkar på den här rymdstationen. De tre nödställda visar sig vara efterlysta våldsbrottslingar, som planerar att rånmörda Doktor Daniel och Max. Och doktorn håller på med förbjudna experiment: han vill skapa Den perfekta kvinnan i form av en ny android, och behöver använda hjärnvågorna från Maggie. Och Max själv börjar visa oroande tendenser – för det visar sig att androider förbjudits efter det att de gjort revolution på Jorden, och våldtagit och mördat halva München.

Polisens skepp

Polisen försöker intaga rymdstationen flera gånger

Rymdskeppet!

Det är ett nöje att beskåda rymdstationen, som är snyggt upplyst i primärfärgerna och genomgående har pekskärmar på alla sina kontrollpaneler. På stationen finns i alla fall ett antal olika avdelningar, som figurerar i filmen. Vi har doktorns labb, där han med manisk blick bygger sin perfekta Cassandra 1. Vi har den blommande djungel som är syreträdgården, Max kontrollrum, en stor gästavdelning med sovrum och duschar, och flera andra miljöer. Det förekommer även andra rymdskepp i Android. Polisen försöker vid två tillfällen inta stationen för att fånga de tre brottslingarna, och de flyger bepansrade farkoster som liknar stridsplan. De scener vi får se från själva rymden är, om man ska vara ärlig, rätt murriga och trista. 

Alla kontroller ombord är pekskärmar, vilket gör att det känns modernt

Alla kontroller ombord är pekskärmar, vilket gör att det känns modernt

Pretentionerna?

Nja, här rör vi oss nog mer i expoitation-land än att filmens skapare skulle ha något egentligt budskap. Max 404:s själsliv (eller möjligen bristen på själsliv) är det intressantaste med Android, och eftersom Max får förbli gåtfull behåller filmen ändå någon sorts integritet.

Max ger sig ut på dödarstråt

Max ger sig ut på dödarstråt

Specialeffekter och look;

Det är framför allt interiörerna från stationen som är något att ha. Visst, det ser lite B ut, men så kostade filmen också gott och väl under 1 miljon dollar att göra. Tydligen användes scenografi från regissören Aaron Lipstadts egen tidigare film, Galaxy of Terror.

Skurkarna vill mörda och råna doktor Daniel

Skurkarna vill mörda och råna doktor Daniel

Mest minnesvärda scen*

Mot slutet av filmen spårar det ur rätt rejält, och alla förvandlas till mordiska galningar. Den kvinnliga androiden får till och med för sig att slita huvudet av en av de andra androiderna.

Oops! Så kan det gå om inte huvet är på

Oops! Så kan det gå om inte huvet är på. Cassandra 1 är också mordisk.

Domen:

En bisarr historia, med svåra Blade Runner-komplex. Men det är ingen blockbuster, utan mer eller mindre en indiefilm gjord på fritiden av det team som i vanliga fall gjorde c-skräckisar för legendariska filmproducenten Roger Corman. Förvänta dig därför ingen spänning eller ens något spektakulärt att titta på. Men som kul kuriositet står sig Android riktigt bra, och speciellt den blyge men våldsamme androiden Max 404 känns som en ganska modern figur än idag. Hans geekiga inåtvändhet skänker honom en lätt hipstervibe. Kanske var han en av förebilderna för Michael Fassbender, då denne skulle göra sin ”David 8” till Prometheus?

Doktor Daniel (Klaus Kinski) i sitt labb

Doktor Daniel (Klaus Kinski) i sitt labb

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter