1986

Space Camp (1986) – de sista optimisterna

USA 1986, regi: Harry Winer, manus: Clifford Green, producent: Patrick Bailey

Space Camp

Space Camp

Handlingen.

En äventyrsfilm främst för unga rymdfantaster med käcka tonåringar i huvudrollerna. Filmen skildrar hur ett gäng ungdomar på ett sommarläget anordnat av NASA får pröva på att gå igenom en liknande utbildning som den riktiga astronauter går. Mellan träningsuppdragen i rymdskyttelsimulatorn hinner de både bråka och förälska sig i varandra. Men då de besöker den riktiga rymdfärjan Atlantis går något snett, och ungdomarna skickas upp i rymden av misstag. I en biroll ser vi den blott 12-årige Joaquin Phoenix, som spelar en nördig pojke med en robot som enda vän.

Pretentionerna?

Filmen spelar på de optimistiska känslorna kring det amerikanska prestigeprojektet att kolonisera rymden. The stars belong to a new generation är filmens tagline, och det ekar både av framtidstro och en smula nostalgi tillbaka till det tidiga 70-talets många bemannade rymdfärder. Men Space Camp hade otur med timingen. Mer om det längre ned.

Rymdfärjan Atlantis

Rymdfärjan Atlantis

Rymdskepp!

Rymdfärjan Atlantis är en av de sex flygplansliknande rymdskepp som USA använde mellan 1981 och 2011. Det nya med rymdfärjorna jämfört med tidigare raketer var att de kunde landa på Jorden för egen maskin. De sågs länge som framtiden för bemannade rymdfärder, men visade sig vara osäkra och kopiöst dyra i drift. Atlantis, som förekommer i filmen Space Camp, blev den sista rymdfärjan att flyga år 2011. I filmen förekommer även en ännu inte färdigkonstruerad rymdstation, som Atlantis med ungdomarna ombord tvingas att docka till.

Produktionsdesign;

Snyggt paketerat, och för att vara en barnfilm från 1986 så är såväl flygscenerna i rymden som tynglösheten och rymdpromenaderna fint gestaltade. Space Camp har stått sig väl mot tidens tand.

Domen:

Ack, 1986 går till historien som året då drömmen om rymden nästan dog. Vi som trodde att vi såg början på en ny era då rymdfärjan Columbia lyfte med ett vrål 1981, fick se våra drömmar grusas 1986 då rymdfärjan Challenger exploderade vid starten och dödade alla astronauter ombord. Chocken var ofattbar för rymdfantaster. Jag minns att NASA skulle fira sitt 25-årsjublieum detta år, med en stor konsert i Houston med franske Jean-Michel Jarre. Höjdpunkten skulle vara då astronauten Ron McNair spelade saxofon till Jarres synthsymfoni, från omloppsbana kring Jorden. Men då Challenger lyfte med McNair ombord, gick allt så snett. Konserten fick istället tillägnas de döda, och någonstans där falnade NASA:s glans. Bara några månader senare hade filmen Space Camp premiär, och den kunde inte haft sämre timing. En film om ungdomar som av en olycka råkar skjutas upp i en av de där osäkra rymdfärjorna blev plötsligt med av en thriller än det äventyr det var tänkt.

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Nu är det inte säkert att Space Camp hade blivit någon succé om inte olyckan varit framme. Det är en överdrivet äppelkäck och ganska enkelspårig film. Den talande roboten som orsakar Atlantis uppskjutning är så ostig att det knappt går att förlåta. Men ändå – vi var många rymdintresserade barn på 80-talet, som blev innerligt bedrövade då Challenger förolyckades. Så snarare än att Space Camp lever upp till sin slogan om en ny generation, blev ungdomarna med sin naivt optimistiska syn på rymdresor den sista generationen som trodde på oavbrutna framsteg i erövringen av rymden.

Terrorvision (1986) – skräckrockare tämjer rymdmonster

USA 1986, manus och regi: Ted Nicolaou, producenter: Albert och Charles Band

Barnen i familjen adopterar det människoätande monstret i Terrorvision

Barnen i familjen adopterar det människoätande monstret i Terrorvision

Handlingen.

Skräckkomedi av allra vansinnigaste åttiotalssnitt. Den alienerade familjen Putterman står i centrum. De älskar TV över allt annat på Jorden och köper en ny parabolantenn för att pappa ska kunna titta på porr, dottern på W.A.S.P på MTV, sonen på skräckfilmer och morfar på sina krigsfilmer. Men då blixten slår ned i antennen får deras TV in signaler från yttre rymden och ett fasansfullt slemmigt rymdmonster dyker upp. Det börjar med att käka upp deltagarna i det swingersparty som föräldrarna Putterman försöker få till i gillestugan. Sen tar det morfar. Då försöker barnen tämja monstret. Det går så där.

Pretentionerna?

Någonstans finns här en klumpig satir över TV-fixeringen, samtidsalienationen och lite smått och gott av vad var populärt 1986. ”MTV” nämns minst tio gånger, oklart varför. Det finns ögonblick av något större, som om Tim Burton kanske råkade gå förbi filmstudion en förmiddag och gav ett gott råd om en enstaka scen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Världsbygge är nog lite för stora ord för att beskriva en vanlig TV, en parabolantenn, en enorm fjärrkontroll som även den har en liten snurrande parabol, och ett rapande och fisande monster.

Monstret i Terrorvision

Monstret i Terrorvision

Design och specialeffekter;

Åh, dessa åttiotalsmonster av gummi, skumplast och hinkar med slem. Mer bisarra än skrämmande. Allt i grälla färger. Plus i kanten för ljuddesignen: monstret slafsar och smaskar på ett äckligt sätt.

Mest minnesvärda scen*

Kanaliserar lite av body horrorn från The Thing då pojken blir instängd av mamma tillsammans med morfar för att föräldrarna vill kunna ha swingersparty ostört. Men morfars huvud som sticker fram runt hörnet är avhugget och det är monstret som pratar, inte morfar.

Domen:

Ett sammelsurium av parodi, satir och monsterfilm som tyvärr inte lyckas riktigt i någon av de genrer den tar sig an. Skräcken är inte skrämmande, satiren inte bitande och de ungdomliga inslagen med W.A.S.P-fans och MTV smått desperata. Terrorvision skulle förmodligen göra sig bättre nedklippt till 3:30 min, som musikvideo till något av skräckrockbanden från 1986. Att det till sist går åt skogen för alla huvudpersoner är dock en liten tröst.

Familjen Putterman

Familjen Putterman

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter