1988

Killer klowns from outer space (1988) – på cirkus kan ingen höra dig skrika

USA 1988, regi, manus, producent: bröderna Chiodo

Killer klowns from outer space

Killer klowns from outer space

Handlingen.

I denna kultklassiker invaderas en småstad i USA av mordiska clownliknande aliens från yttre rymden, som försöker mörda, förslava och äta upp de stackars invånarna. De väntar på sin ledare, jätteclownen, vars enda svaghet är den stora röda näsan. Läskigare än det låter när man beskriver det så här.

Pretentionerna?

Knappast några, annat än att underhålla. Det räcker ganska långt.

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskepp och världsbygge!

Ja, riktigt hur det här hänger ihop tror jag inte vi kan bli kloka på. Dessa aliens är inte bara vagt lika jordiska clowner. De är  jordiska clowner, och undertexten är förstås att alla clowner egentligen är mordiska rymdvarelser. Vår kollektiva clownskräck hade kanske sin upprinnelse i den här filmen? Våra alienklowner har alla attribut en vanlig clown har: de har röda näsor, stora skor, lever i ett rymdskepp som ser ut som ett cirkustält och mördar genom att bädda in människorna i sockervadd eller spela upp marionetteater för att locka folk in i sina dödsfällor. Du kommer aldrig att kunna besöka ett kringresande tivoli utan att känna en rysning.

Produktionsdesign;

Fabulösa clowner, både läskiga och töntiga, och designade av regissörerna själva. Bröderna Chiodo är annars mest kända just för sin monster- och dockdesign till filmer som Critters och Team America.

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Luckor i manus,

Du måste lämna allt vad rationellt tänkande heter då du ser den här filmen.

Domen:

Om du gillar b-filmer från 80-talet är den värd att leta upp om du missat den. Skämtet räcker självklart inte till en långfilm, men det är gott om groteska detaljer och kul bifigurer. Och det är en bra parodi på skräckgenren, för den visar att även den löjligaste premiss kan bli lite spännande med rätt regi.

 

Alien Nation (1988) – rasallegorisk snutfilm

USA 1988, regi: Graham Baker, producent: Gale Anne Hurd, Richard Kobritz, manus: Rockne S O’Bannon

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

Handlingen.

Den där snutfilmen från 80-talet där två omaka poliser tvingas jobba tillsammans, bråkar och till slut lyckas få till en butter vänskap. Nej, inte 24 timmar, Dagissnuten eller Tango & Cash. Utan den med James Caan som måste jobba ihop med en kille som har hela huvudet fullt av prickar och inga öron. Alien Nation är ett av de första projekten som fick manus av Rockne S O’Bannon (senare känd som skaparen av bland annat Farscape och Defiance). Journalfilmer visar hur ett rymdskepp med utomjordiska slavarbetare har landat på Jorden, och hur dess besättning så gott de kan försöker assimilera sig, skaffa jobb och bli accepterade som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men människor som polisen Sykes (James Caan) är mycket misstänksamma mot nykomlingarna, och retar sig på deras konstiga vanor: de äter rått kött, dricker sur mjölk och tar mänskliga namn från berömda städer och författare. Sykes hymlar inte med sin rasism, och kallar dem för det nedsättande ”slags”. Han behandlar dem som tredje klassens medborgare. Då Sykes’ partner dödas i en uppgörelse där några ”slags” är med, bestämmer han sig för att lösa fallet själv. Då tvingas han svälja stoltheten och samarbeta med poliskårens ende utomjordiska detective, som kallar sig San Francisco.

Pretentionerna?

En allegori om USA:s rasmotsättningar som vill säga något väsentligt om sociala motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Med aliens som uttrycksmedel. Och i form av en cynisk polisfilm. En ganska ovanlig story, för att vara från sent 80-tal.

Moderskeppet syns på avstånd

Moderskeppet syns på avstånd

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi får bara se en kort glimt i återblicken, precis i början av filmen. Ett stort, runt (och trasigt!) moderskepp som hovrar över en amerikansk stad. Det är enormt. Och trasigt – vilket är hela poängen. Dessa aliens är fast här med oss, vare sig de vill det eller inte. Typ samma bild som i District 9, som kom nästan tjugo år senare.

Design och specialeffekter;

De många skådespelarna och statisterna med tung alienmakeup – det prickiga huvudet – utgjorde en inte obetydlig utmaning för filmteamet. Inte sedan det sena 60-talets Apornas Planet hade en science fictionfilm så mycket folk utklädda till aliens i bild samtidigt. Med dagens mått mätt, ser ”slags” rätt plastiga ut, men man måste ändå uppskatta ambitionsnivån och hur konsekvent genomfört det är. Det mesta effektkrutet bränns också av på just sminket. I övrigt är Alien Nation en standardpolisfilm.

Domen:

Jag såg den här för många år sedan, och har gått med uppfattningen att det är en ganska bra film med en hård, samhällskritisk kärna. Kanske har jag blandat ihop den med Enemy Mine (1985) som kom ungefär samtidigt och också visar en man och en utomjording som tvingas bli vänner. Men nu när jag för bloggens skull såg om Alien Nation föll filmen snabbt från sin piedestal. Allegorin är klumpig, och det är svårt att se vilken story som blev lättare att berätta bara för att San är utomjording och inte, låt oss säga svart (tema ras) eller asiat (tema kulturmotsättningar). James Caan gör verkligen så gott han kan, men får tillbringa alldeles för mycket tid med att huka sig och skjuta med pistol. Konspirationsmysteriet – filmens stora hemlighet, om man så vill – utvecklas inte som idén förtjänar. Knappt har skurkarna avslöjats förrän det ska skjutas mycket och sedan är det slut. Många av de goda ansatser och idéer som aldrig riktigt fick vingar i Alien Nation förverkligades många år senare i regissören Neill Blomkamps sydafrikanska film District 9 (2009) – en på alla vis överlägsen variation på rasismtemat då dess vita, fördomsfulls huvudperson Wikus genom aliens själv får känna vad det betyder att vara annorlunda, riskerar allt och förändras för gott. Polisen Sykes i Alien Nation riskerar inte sin maktposition för ett ögonblick, och hans mognad går ut på att han låter San Francisco assimileras och bli som en kopia av honom själv.

Se även: fler filmer av producenten Gale Anne Hurd+

Filmens producent Gale Anne Hurd förtjänar en rad för sig. Hon har samarbetat mycket med bland andra James Cameron, och måste vara en av de filmproducenter som har flest science fictionfilmer på sin meritlista. Hon har bland många andra producerat Terminator (1984), Aliens (1986), The Abyss (1989), Terminator 2 (1991), Armageddon (1998), Hulk (2003), Aeon Flux (2005), The Incredible Hulk (2008) och The Walking Dead.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Blob (1958 och 1988) – Smalltown USA vs kosmisk jätteamöba

Originalfilmen: USA 1958, regi Irvin Yeaworth, producent Jack H. Harris, manus Kay Linaker. Nyinspelningen: USA 1988, regi Chuck Russell, producent Jack H. Harris

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna han gjorde

Handlingen.

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis. För varje byte den tar, växer Blobben tills den kan svälja hela hus. Av en slump upptäcker ett ungt par vad som håller på att hända. I originalfilmen från 1958 spelas de av Steve McQueen (i en av sina allra första roller) och Aneta Corsaut. I remaken görs rollerna av Kevin Dillon och Shawnee Smith. Men de båda tonåringarna har stora problem att få stadens medborgare att ha hotet från den amorfa och ständigt växande monsterbobban på allvar. Inte förrän det är alldeles för sent..

The Blob 1988

The Blob 1988

Världsbygget, design och specialeffekter!

Det skiljer trettio år mellan 1958 och 1988 års versioner, och bägge filmer visar sin eras ”Smalltown USA”, med bilburna och rebelliska ungdomar, trögtänkta poliser och stadens sömniga små diners och biografer som gemensam nämnare. Båda filmer har samma producent, Jack H Harris, och kanske är det därför det faktiskt finns en röd tråd i hur livet i den sömniga och till synes så trygga lilla småstaden gestaltas. En av filmens charmigare element är blinkningen till skräckfilmsgenren. På 50-talet attackeras stans biograf av Blobben, under en föreställning av en vamyprfilm med Bela Lugosi. På 80-talet är det en drive-in-bio där den senaste Fredagen den 13e får traktens ungdomar att mysrysa.

The Blob 1958

The Blob 1958

Själva Blobben är alltså en amöbaliknande varelse som slukar allt i sin väg. Den anländer i en meteorit i originalfilmen, och på en störtad satellit i remaken. I originalfilmen är Blobben misstänkt lik stopmotionfilmad sylt, och blir aldrig riktigt läskig ens då den täcker en människa helt och skådisen skriker allt vad den kan. Men i remaken har de fått till en groteskare version, klart inspirerad av nyare klassiker som John Carpenters The Thing (1982) och aliendrottningens barnkammare i Aliens (1986). 80-talsblobben skulle i sina bästa stunder kunna vara hämtad från Lovecrafts universum, då den långsamt smälter sina offer under stor smärta för dessa, och skickar ut köttiga tentakler för att sluka allt fler. Den börjar som en slemhög och slutar som en pulserande, köttig massa. Att filmen är gjord 1988 placerar den precis innan 90-talets halvyxiga datoranimerade effekter, och det är förmodligen till filmens fördel. Det är något visst med 80-talets gummimonster.

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

Mest minnesvärda scen*

I 80-talsversionen, då den unge tjejtjusaren lockar med en brud i bilen, sweettalkar henne, bjuder på drinkar och knäpper upp hennes blus – bara för att alltför sent upptäcka att hon håller på att smälta bort och är en del av The Blob. Groteskt och ganska kul.

Domen:

The Blob 1958

The Blob 1958

50-talsversionen har klart mer oskyldig charm. Även de rebelliska ungdomarna är välkammade och har strukna skjortor, och även om det tar ett tag för myndigheterna att vakna så samarbetar till sist hela staden för att skydda sig mot det utomjordiska hotet. Det är naturen mot den amerikanska kulturen, och både ungdomar, poliser och brandmän är på samma sida. Men som skräckfilm är 1958 års version inte mycket att hänga i julgran idag.

80-talsversionen är klart läskigare, med ett par riktiga nagelbitarscener. Det är trots den lätta retrovibben modern bodyhorror, en genre som jag är svag för. Dessutom är monstret verkligt monstruöst.

Den största förändringen  är dock i hur vanligt folks förhållande till myndigheterna skildras. Borta är troskyldigheten från originalet. 1988 finns det skrupelfria militärer som vill utnyttja Blobben och göra ett vapen av den. De har forskare med sig, men det är inte de idealistiska världsförbättrarna från Andromeda Strain. Nej, vare sig forskare eller miliätrer har något emot att offra befolkningen för att uppnå sina syften. Det är var och en för sig, och rädda sig bäst den som kan. Vad var det egentligen som hände där i USA, under de trettio åren mellan 1958 och 1988?

The Blob 1988

The Blob 1988

Se även andra kosmiska skräckfilmer+

The Thing, Dimman, Aliens, Grabbers

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter