USA 2013, regi: Steve Barron, producent: Lorne Michaels, manus: Dan Aykroyd m fl.
Beldar och Prymaat med dottern Connie. Alla med efternamnet Conehead
Handlingen.
Från den utomjordiska Coneheadcivilistationen kommer det mycket speciella men på det hela taget harmlösa äkta paret Beldar (Dan Aykroyd) och Prymaat (Jane Curtin) Conehead och slår sig ned på Jorden. De försöker förgäves smälta in i det amerikanska samhället, men trots att de envist hävdar att de är från Frankrike, lyckas de bisarra, huggtandsförsedda och tvålätande rymdvarelserna aldrig att bli riktigt accepterade bland grannarna. Åtminstone inte förrän deras dotter Connie föds och växer upp till en av skolans populäraste tjejer. Men deras fridsamma familjedagar i USA är räknade. Inte nog med att amerikanska immigrationsmyndigheter är dem hack i häl. Högsta rådet på planeten Remulak förväntar sig dessutom att Beldar ska leda en flotta och invadera Jorden.
Pretentionerna?
Vag satir. Det är en sketch från Saturday Night Live, utsträckt till långfilmsformat mer än 10 år senare. oklart om de hade något att säga, annat än ”Kolla, vi gjorde det”.
Världsbygget och rymdskeppen!
Ett tefat från Remulak
Beldar och Prymaat är verkligen, verkligen irriterande. De har en nasal röst, ett ihållande ont trollskratt, och de lyckas göra precis allting fel. De är verkligen främmande (alien). Säga vad man vill om radarparet Aykroyds och Curtins skådespelartalanger, men de går inte ur roll för en sekund och på något vis är de födda till att spela dessa verkligen, verkligen, verkligen irriterande rymdvarelser. Det faktumet är också en av filmens stora tillgångar: ett sådant här projekt måste skådisarna gå in för till 100%. Den remulakska civilisationen är en gott och blandat från hundra äldre sci-fi-filmer från de föregående 50 årens rymdfilmstradition. De har såväl bulliga 40-talsrymdskepp och ett maffigt tefat á la Närkontakt som hänger över deras förort då Remulak kommer för att hämta hem sina koner. Remulakska kläder är som hämtade från gamla Flash Gordon, och de har en arena med ett stopmotionmonster som i Jedins återkomst.
Design och specialeffekter;
Designen bygger framför allt på visuella gags kring huvudpersonernas toppiga huvuden. Beldar bär tupéer, turbaner och höga hattar för att ”dölja” sitt huvud, men hans efternamn är ju trots allt Conehead, så man undrar lite till vilken nytta. De visuella effekterna är dels formgjuten plast som används för allt från konhuvvena till pistoler, en rymdtelefon och klippblocken i monsterarenan. Dels är det datoranimationer i samma grälla skola som Men in black.
Aykroyd och Farley i Coneheads
Domen:
Främst för kännare av Saturday Night Live, för här ser vi flera generationer av komiker från denna seglivade tv-serie. Förutom Aykroyd och Curtin har Chris Farley en stor roll och passar väl in i gänget, då han också är riktigt, riktigt irriterande. Vi ser också David Spade, Adam Sandler, Phil Hartman, Drew Carey, Michael McKean, Michelle Burke och en lång rad andra 90-talsprofiler. Konstigt då att det inte blir roligare än det blir. I grunden är Coneheads en variant på Mork & Mindy och har bara en enda idé: det blir skôj då utomjordingar kulturkrockar med det moderna amerikanska samhället. Och det är kul i ungefär 25 minuter att se Beldar tugga tuggummi med en kondom. Sedan är det dessvärre en timme kvar. Filmen representerar för mig en lågpunkt i Dan Aykroyds karriär.
Se istället-
Mars Attacks, en lite vassare parodi som kom ett par år senare. (vad var det med 90-talet och alla parodier på rymdfilmer?)
Rymdfilm 