Storbritannien 1994, skapad av Gerry Andersson, regi bl a John Glen (regissör till fem Bondfilmer)
Handlingen.
Deckare med fler aliens än människor. Året är 2040 och den helamerikanske New York-snuten Brogan måste anpassa sitt yrkesliv och sin familjs privatliv till det faktum att de flyttat från New York, NY ut i rymden till det multukulturella Demeter City på planeten Altor. Som av en händelse liknar livet i Demeter City New Yorks smältdegel en hel del, med små skillnader: det är en stad som formligen översvämmas av brutala vålds- och knarkbrott, och en påfallande hög andel av dessa mord begås av hamnskiftande rymdmonster eller gangsterbossar i kamp om kosmiska kraftstenar. Rätt vad det är hotas hela staden av invasion från någon transdimensionell, nomadisk mördararmé.
Pretentionerna?
Det är lätt att avfärda Space Precinct som en bisarr hybrid av barnserie och deckare, som aldrig skulle kunnat få vingar och flyga. Men det går inte att ignorera att seriens skapare, Gerry Andersson, var en legend inom branschen, med Målbas Alpha (Space 1999), UFO och Thunderbirds på sin meritlista. Jag tycker att kvalitetsanspråken lyser igenom här också, även om hårdkokt snutdrama är svårt att få ihop med ett persongalleri av utomjordingar som mycket liknar muppar (med enorma plasthuvuden). Dessutom med en mix av en käckt familjevänlig ton som genomsyrar även de mörka avsnitten. Ena sekunden ser vi hur stadens vinddrivna existenser skär halsarna av varandra för en klump svart rymdknark, för att i nästa följa en småmysig sidohistoria om Brogans son och ett skolprojekt som går snett.
Rymdskepp och världsbygge!
Oh yes, det här är inte alls dåligt för att vara en tv-serie från första hälften av 90-talet. Flygande polisbilar och andra små flygande stadsskepp susar fram längst med Demeter Citys vertikala gator, och ovanför staden snurrar ett antal hyfsade rymdstationer med olika funktion. En av dem är polisstationen, vars mest framträdande medarbetare är roboten Slo Mo, en mer hysterisk kusin till R2D2.
Produktionsdesign;
Hur mycket målad skumplast gick egentligen åt till alla dessa alienmasker? De är onekligen välgjorda, men plastiga på ett sätt som liksom släpar efter från 1980-talet. Eftersom designen är så naiv, blir det en märklig brytning mot de hårdkokta berättelserna. Ett monster som dödar smågangsters är menat att vara läskigt, men liknar mest en uppblåsbar plastkrokodil. Det är ljusår i kvalitetsskillnad mot en annan rymdserie från 1990-talet som hade många monstermasker. Jag tänker på Farscape, som ju gjordes av The Jim Henson company. ”Mupparna” i Farscape hade en helt annat detaljrikedom och livfullhet.
idris Elba
Luckor i manus,
Hela premissen med amerikanskt medelklassliv i rymden är bisarr. Det hade varit mer trovärdigt om det varit New York som skildrades, med en befolkning till hälften av utomjordingar. Då hade vi åtminstone kunnat relatera till huvudpersonernas småborgerliga liv.
Roboten Slo_Mo
Domen:
Tydligen ville Gerry Andersson göra denna serie redan i början på 1980-talet, men fick inte till det med produktionsbolag och finansiering förrän 1994. Då hade tiden för länge sedan sprungit förbi konceptet, och såväl huvudpersoner som hela idén med en Demeter City framstår som reliker från forna tiders tv-format. Det är synd på ett genomarbetat koncept, där skaparna av serien uppenbarligen verkligen vill att det ska bli bra. Hade Space Precinct haft premiär 1982 istället för 1994 hade kidsen förmodligen älskat den. Nu är den dömd att bli bortglömd. En kul detalj är att en ung Idris Elba gör en biroll i pilotavsnittet.
Rymdfilm 