2001

Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Annonser

The Martian (2015) – Snygg vit man befruktar Mars

USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Handlingen.

Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.

Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.

Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.

Pretentionerna?

En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.

Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.

Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.

Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.

Luckor i manus,

Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?

The Martian

The Martian

Domen:

När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker  är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 InterstellarDet är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.

Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah!  I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.

Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!

Debug (2014) – hackare slåss mot AI med samurajsvärd

Kanada 2014, regi och manus: David Hewlett, producent: Steve Hoban

Debug

Debug

Handlingen.

I vad som kanske är en framtidsvision för Pirate Bays grundare skjutsas en grupp dömda hackers runt i ett rymdskepp och tvingas utföra de allra mest oattraktiva IT-jobben i hela galaxen. Deras jobb är att felsöka trasiga rymdstationer och skepp, fixa buggar i mjukvaran och ”starta om” operativsystemen. Ni vet, som hackers gör. När de kommer till det övergivna fängelseskeppet Amphitrite går det dock snabbt åt helvete, då skeppets AI föga överraskande blivit självmedveten och vill döda alla människor som kommer i dess väg. Vad som kanske är lite överraskande ändå är att AI:n tar form av en man i kostym som går att döda med ett svärd, om man skriver rätt datorprogram. Tur att de är hackers!

Pretentionerna?

Jag tror att filmskaparen hade föresatsen att göra så många blinkningar tillbaka i thrillerhistorien som bara är möjligt, samtidigt som han uppdaterade storyn med en outhärdligt självupptagen grupp ungdomar och ett pajjigt datortema. Han lyckades!

Debug

Debug

Rymdskepp och världsbygge!

Hela filmen utspelas i rymden, så alltid något. Fängelseskeppet Amphitrite är enormt stort, även om vi inte direkt får någon överblick. Ett par klassiska kameraåkningar längs skrovet kastar inte så mycket ljus över rymdskeppsdesignen, då bilderna är alltför mörka och vinkeln för sned. Det enda vi fattar är att skeppet är stoooort. Insidan är självklart stämningsfullt upplyst, men det är lite svårt att förstå vad alla rymliga och fräscha rum och korridorer fyller för funktion i ett fängelse. Det finns exempelvis en spa-anläggning ombord. Men inga möbler eller annan inredning.

Produktionsdesign;

För att vara en kanadensisk lågbudgetskräckis ser Debug hyfsat tight ut. Jämfört med en mockbuster från The Asylum ser den till och med fin ut. Vissa visuella tricks funkar bra: den ständigt uppkopplade lilla besättningen har headsup-displayer och kommunicerar ständigt med varandra via radio. De stirrar så att säga rakt på oss i publiken nästan hela tiden, vilket känns som ett modernt grepp. Rymdskeppsmiljöerna lånar förstås friskt från föregångare i genren, men är alltför sterila för att bli intressanta. Inte heller filmens halvhjärtade blod- och gorescener ger något sug i magen.

Debug

Debug

Luckor i manus,

Jag kan bli riktigt irriterad på hur någon på fullt allvar år 2014 (nåja) kan skapa en handling som bygger på att en AI manifesterar sig själv på en datorskärm i form av en människa, och att riktiga människor kan programmera avatarer av sig själv som går in i datorn och slåss med svärd och nävar mot denna AI, så att AI:ns avatar blöder och dör – och därmed ”vinner” människorna över AI:n. Det är The Lawnmower Man, fast värre. Det är så dumt att klockorna stannar.

Debug

Debug

Domen:

Enligt uppgift säger regissören David Hewlett att han ville göra 2001, fast berättad från HALs perspektiv. Bitch, please. Du gjorde Resident Evil, fast utan monstren eller Milla Jovovich. Du gjorde The Matrix utan kampsport eller filosofi. Du gjorde Event Horizon utan en galen Sam Neill. Du gjorde Cube utan originaliteten. Du gjorde faktiskt en själlös och kall liten film, och det är synd om du verkligen försökte göra 2001 från HAL:s perspektiv. Bättre lycka nästa gång.

För eller emot Interstellar?

Här diskuterar vi den mest omdebatterade rymdfilmen i år, Interstellar av Christopher Nolan. En varning till dig som ännu inte sett filmen: i det här inlägget förekommer spoilers för filmen. Vi avslöjar detaljer, och hur filmen slutar. Om du ännu inte har sett Interstellar, och inte vill få överraskningarna avslöjade i förväg, gå hellre till Rymdfilms recension av InterstellarSå, du har blivit varnad. Nedanför den här vackra bilden av rymdskeppet Endurance, förekommer stora spoilers! Välkommen att själv deltaga i diskussionen!

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

De svenska medierna har gett Interstellar hyfsade betyg. DN tyckte att endast Nolan kan lyckas skapa intimitet i ett sådant apokalyptiskt äventyr. Svd kallar den maffig och monumental. Roger Wilson i Kulturnytt är mer kluven och anser att den inte är någon ny 2001, utan har en tröttsam hollywoodsk kärna bakom den episka fasaden.

I de internationella recensionerna har tongångarna bitvis varit hårdare. Filmen har 74% fresh på Rotten Tomatoes, och det är tydligt att de allra flesta är överens om att filmen har sina brister och märkligheter. Den är pompös, lång, pretentiös, sentimental, spretig, dötrist och tråkig och…alldeles, alldeles underbar. Om man ändå gillar Interstellar, trots dess brister, blir till slut en fråga om personlig läggning och smak. Men vilka är det då som kommer med den hårdaste kritiken, och vad går den ut på?

Dels har vi de som tycker att storyn inte är psykologiskt trovärdig, utan hemfaller åt melodrama. Io9.com kallar filmen för både den bästa och den värsta rymdopera du sett, och beskriver det träffande som att det är två filmer, en bra och en dålig, som långsamt kolliderar. Skribenten Annalee Newitz tycker inte att engagemanget i huvudpersonerna matchar den enorma skalan på berättelse:

The problem with this film is that the emotions evoked by its landscapes are not matched by the characters. Monolith-shaped robot TARS crackles with more personality than Cooper, Brand and Murphy.

Samma kritiker påpekar också de något gammaldags könsrollerna, där machomannen Cooper är den aktive upptäckaren och de båda kvinnliga huvudrollerna kännetecknas av passivitet och är beroende av kärlek för att motivera sin existens.

Från io9 kommer även en mer positiv analys, där filmen jämförs steg för steg med 2001. Är detta svaret på vad Nolan vill ha sagt?

Den of Geek tycker att Nolan har ett något klumpigt handlag, och inte litar på sitt eget manus utan hårt försöker hamra in sina budskap i den stackars publiken. Dylan Thomas dikt deklameras inte bara en, utan fyra gånger. Okay, we get it, skriver Den of Geek, men tycker också att det sammanlagda värdet av de duktiga skådespelarna, Hans Zimmers soundtrack och de episka rymdlandskapen överstiger bristerna:

Interstellar may not be as mind-blowing as many of us hoped, and may be too manipulative for others, but Christopher Nolan reaches for the stars with this one, and his journey is just rich enough to keep us along for the ride.

Den andra kategorin av kritik riktar in sig på de många vetenskapliga underligheterna. Denna grupp kritiker får astrofysikern Neil deGrasse Tyson representera, då han uttalat sig flitigt om Interstellar på Twitter. Här har vi några exempel på vetenskapliga konstigheter som Tyson funnit:

If you can poke through a tesseract and touch books, why not just write a note & pass it through?

If wormholes exist among our planets, then why can’t one open up near Earth instead of Saturn?

If you crack your space helmet yet keep fighting, the Planet’s air can’t be all that bad for you.

 

Interstellar

Interstellar

Själv är jag kluven, som jag skrev i Rymdfilms recension. Jag fann mig bli väldigt underhållen, men hörde samtidigt hur bänkgrannarna på bion gäspade något då 50 minuter återstod av de 2 timmarna och 47 minutrarna. Jämfört med den tighta och korta Gravity, så visar Interstellar att större och längre inte nödvändigtvis är bättre. Jag lutar dock åt att förlåta Nolan hans brister, och ta Interstellar för vad den är: ett maffigt spektakel med messiaskomplex. Och jag tycker robotarna är fantastiskt roliga.

Här är några funderingar som jag har:

  • Vad är egentligen gravitationsanomalierna? Detta påpekades av en läsare på Facebook: det antyds i filmen att Coopers tidigare krasch berodde på gravitationsanomalierna. Men vad är dessa, egentligen? I Murphys sovrum var det ju Cooper själv som orsakade dem. Men på en global skala?
  • Överlevde Cooper färden in i det svarta hålet? Dr Mann påpekar flera gånger att man ser sina barn alldeles innan man dör. Coopers färd in i Gargantua verkar onekligen vara slutet för honom, men plötsligt hamnar han i ”tesserakten” och svävar omkring i sin dotters bokhylla. Med tanke på att tiden, då man närmar sig händelsehorisonten, sträcks ut i all oändlighet, skulle hela sista delen av filmen (från och med bokhyllescenen) kunna vara den döende Coopers sista hallucination.
  • Varför skickar Dr Brand den äldre iväg Cooper, om han nu inte tror på uppdraget som sådant? Och om han egentligen inte trodde på plan A, varför skickar han iväg sin egen dotter? Om det för att hon ska kunna populera den nya världen i plan B – varför berättar han i så fall inte det för henne och därmed ökar chansen att hon ska fatta de rätta besluten? Det verkar vara en mycket bisarr strategi att skicka iväg den sista besättningen någonsin utan att avslöja för dem vilket deras egentliga uppdrag är (hej, Prometheus! Hej Sunshine!)
  • Hur kan det bli så enorma vågor med knähögt vatten, på vattenplaneten?
  • Hur tar sig TARS och CASE framåt i svår terräng? (Förmodligen med samma framdrivningssystem som R2D2)

Några kul detaljer:

  • Rymdskeppet Endurance är utformat som en klocka, med tolv timmar och själva skeppskroppen som visaren. Passar bra ihop med tidstemat.
  • ”Tesseract” är ett begrepp som är lånat från barnboksklassikern A Wrinkle in Time som just beskriver maskhål i rymdtiden. Alla borde läsa den boken!
  • Hans Zimmer använder sig av kyrkorgel i musiken, med flera partier som anspelar på Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, också känd som musiken från 2001.
  • Rymdstationen på slutet av filmen är en Stanford Torus, av samma slag som i Elysium.

Vad tycker du? Och vilka mysterier, konstigheter och frågor om filmen har du funderat över?

Ridley Scott producerar tv-serien 3001, uppföljaren till 2001

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Arthur C Clarke skrev flera uppföljare till sitt och Stanley Kubricks mästerverk 2001 En rymdodyssé. Redan på 1980-talet kom romanen 2010 som långfilm (ej recenserad av Rymdfilm än), men den tredje romanen 2061 och den fjärde, 3001, hamnade aldrig på vita duken. Men nu är det dags, då tv-kanalen Syfy har beställt en miniserie, som enligt uppgifter ska (exekutiv-) produceras av Ridley Scott.

3001 bygger vidare på berättelsen om rymdmonoliterna som civilisationsbringare och världsförstörare. Romanen, som publicerades så sent som 1997, skildrar ödet för den den andre astronauten från Discovery, Frank Poole. Alltså den kille som inte dödade datorn HAL, utan som flöt iväg i rymden efter en olycka, till synes död. Där har hans kropp svävat omkring i tusen år då han plötsligt väcks till liv igen.  Slashfilm, som är källan till nyheten, citerar från bokens baksidestext som beskriver den kraftigt förändrade Jorden som Frank Poole upplever den då han återvänder år 3001:

Some of its [Jordens, reds anm] notable features include the BrainCap, a brain-computer interface technology; genetically-engineered dinosaur servants; a space drive; and four gigantic space elevators located evenly around the Equator. Human beings have also colonised the Jovian moons Ganymede and Callisto. TMA-1, the black monolith found on the Moon in 1999, has been brought to Earth in 2006 and installed in front of the United Nations Building in New York City.

Det låter ju fantasieggande, om inte annat. Och en rymdserie exekutivproducerad av Ridley Scott tackar åtminstone inte jag nej till. Manus kommer att skrivas av Stuart Beattie.

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.