USA 2008, regi: Matt Reeves, producenter: JJ Abrams, Bryan Burk, manus: Drew Goddard
Cloverfield
Handlingen.
Vi ser helt och hållet amatörfilmat material, som hittats av amerikanska militären på ”platsen som förut kallades för Central Park”. Vi förstår redan från första sekunden då den skakiga hemvideon visar festklädda ungdomar som ler, att det är ett dödsdömt sällskap vi ser. Genom linsens oblinkande öga får vi följa hur de själva dokumenterar vad som kan bli deras sista timmar i livet. Hela stan är på flykt undan ett jättelikt rymdmonster som landat i vattnet utanför Manhattan. Men Rob, vars fest filmen skulle dokumentera, måste ge sig in i farans centrum, då hans flickvän Beth ligger skadad i sin lägenhet.
Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.
Pretentionerna?
En realistisk film om hur det är att uppleva en stor terrorattack mot New York, bara det att det är ett rymdmonster med 150 meters mankhöjd som står för attackerandet.
Monstren och rymdskeppen!
Monstret liknar mest en fladdermus, som går på sina knogar. Han är skitförbannad över att ha hamnat på Manhattan, och låter det gå ut över människorna. Vi ser aldrig något rymdskepp, men skymtar hur något slår ned i vattnet strax innan helvetet bryter löst. Från monstret droppar mindre monster, en sorts parasiter. De kravlar sig ned i tunnelbanesystemet och lever rövare med de människor som tagit sin tillflykt dit. De liknar stora insekter, och är nästan mer creepy än det stora monstret, för att de kommer närmare och inte är så gigantiska.
Design och specialeffekter;
Looken är klockrent anpassad till det skakiga handfotot: rök, dimma, ruiner och strobljus – och människor i vild panik. Intensivt, och skickligt gestaltat med lagom mycket kameraskakningar utan att man blir sjösjuk, och genomgående rappt klippt.
Cloverfield
Mest minnesvärda scen*
Gott om spännande ögonblick, men de första minuterna efter attacken är kanske de mest suggestiva: Vi vet ännu inte vad som händer. Vi ser Något som krossar byggnader längre ned på gatan, och sedan kommer allt damm farande och skymmer sikten, och människorna gömmer sig inne i en butik, och så kommer något stort farande i dimman och brakar ned i asfalten, och det är ett metallhuvud…
Domen:
En av mina favoritmonsterfilmer, ever. Spelar mycket skickligt på skräcken efter attacken mot World Trade Center, och skildrar på ett hyfsat realistiskt vis förvirringen och kaoset som uppstår på gatunivå då en stad som New York attackeras. Det är också en kompetent genomförd äventyrsberättelse i genren ”found footage” (upphittad film) – som tar skitigheten och nerven från found footage-genren (upphittad film) och kombinerar det med en traditionellt klippt äventyrshistoria. Det verkliga genidraget var dock hur Cloverfield marknadsfördes: med största hemlighetsmakeri och utan att några detaljer om vad den egentligen handlade om läckte ut. Länge var titeln på filmen hemlig, och vi hade bara det faktum att det var en ny film från Losts skapare. Inte ens att det verkligen förekommer ett monster i filmen var känt då filmen kom ut på bio, utan man fick känslan av att den lika gärna kunde handla om terrorattacken mot World Trade Center. Vi i publiken upptäcker sanningen tillsammans med huvudpersonerna: det är inte terrorister, utan ett stort jävla rymdmonster. Och han är asförbannad.
Se även+
Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.
Cloverfield återuppträttade jättemonsterfilmens heder, efter fiaskot med Roland Emmerichs fiskätande, gravida Godzilla (1998). Nu kommer det en ny Godzilla under 2014 och den ska vi hålla ögonen på. Och du bör också kolla på Pacific Rim (2013). Regissören Matt Reeves har bl a gjort den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in (2010). Och Drew Goddard regisserade den utmärkta The Cabin in the woods (2012) och skrev manus till World War Z. JJ Abrams tror jag inte behöver någon presentation.
Rymdfilm 