2012

Payload , Expo, 299,792 km/s och andra korta rymdfilmer

Payload av Stuart Willis (Australien 2012)

Payload av Stuart Willis (Australien 2012)

Letar man lite på nätet går det att hitta en mängd korta rymdfilmer, oftast av oberoende filmskapare med mer kreativitet och passion än pengar. Ofta ser de rätt skarpa ut, eftersom avancerad redigerings- och animationsutrustning numera är något som vilken filmstudent som helst har tillgång till. Vi snackar höga produktionsvärden till noll budget. Det är inte sällan manus som är den svaga punkten hos dessa indierymdfilmare. Looken är där, och grundidén. Men att utveckla en story är också ett hantverk, precis som konceptdesign eller visuella effekter är det. Med rätt producent och team skulle dessa unga filmskapare kunna åstadkomma storverk. På sidan Short of the week finns listan med Best Sci-fi Short Films, som fylls på regelbundet och där man också kan läsa några rader om varje film och filmskapare.

Där hittade jag bland andra den 13 minuter långa Expo av Joe Sill, publicerad i maj 2013. Det är en fin liten stämningsbild från rymden, om en astronautkvinna som har sin dotter med på Månen och hamnar i dödsfara. Det är inte så mycket en novellfilm som en poetisk liten meditation med rymdtema.

*

Betydligt mer ambitiös till omfattning och story är den australiensiska Payload (2012) som klockar in på 18 minuter och skildrar en fattig familj som lever i en dystopisk framtid där en rymdhiss är enda utvägen från misären. Regi av Stuart Willis. Payload är en förhållandevis väl utvecklad historia, och Willis lyckas få in mycket världsbyggande på den korta speltiden. Filmen hade premiär vid Palm Springs kortfilmsfestival 2011, och Willis har planer på att försöka göra en långfilm av idén.

*

Det finns många fler filmer på listan hos Short of the week. En kul retropärla är 299,792 km/s, en sorts pseudo-Star Trek som kom till efter en Kickstarterkampanj i början av året. De fick in nästan 40 000 dollar. Filmen är är en hyllning till forna dagars sci-fi på TV och är så retro att den inte innehåller några datoranimerade effekter alls, utan allt är uppbyggt analogt. Med maffiga neonfärger.

Halo 4: Forward unto dawn (2012) – attack mot militärakademin

USA 2012, regi: Stewart Hendler, manus: Aaron & Todd Helbing

Kidsen från Curbulo Academy

Kidsen från Curbulo Academy

Handlingen.

En långfilm som utspelas i Halo-universum på planeten Cirnicus-IV, där Curbuloakademin tränar tonåringar till att bli elitsoldater i det ständigt pågående interplanetära kriget. Ungdomarna är alla barn till framgångsrika officerare, vilket ökat pressen på dem. Thomas Lasky (Tom Green) går på krigsskolan och brottas med svåra känslor. Han känner sig oälskad av sin frånvarande mamma, och sörjer sin stupade bror, en ODST-soldat (Orbital Drop Shock Trooper). Egentligen vill han inte alls bli militär, och ifrågasätter såväl direkta order som det krig han förväntas rycka ut i inom kort. Han hamnar i slagsmål och får dåligt rykte på övningarna. Thomas enda ljuspunkt är kadettkamraten Chyler Silva (Anna Popplewell), men precis då de får till det med sin första kyss ställs allt på ända, då främmande föremål börjar regna ned från himlen. Skolan är under attack.

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Pretentionerna?

Utvecklarna ville bredda Halos appeal utanför de mest trogna fansens krets, inför släppet den fjärde upplagan av spelet. Sätta en mänsklig touch på det annars anonyma spelet, vars återkommande hjälte Master Chief aldrig visar ansiktet och bara pratar i korthuggna grymtanden. Därför satte man ett antal kids i huvudrollerna, och gav dem en hoper ganska traditionella problem som kids brukar ha på film: identitet, att lära sig ta ansvar, första kärleken och idealism kontra brutal verklighet.

Infinity i Halo 4

Infinity i Halo 4

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen utspelas i och omkring Curbulo Academy, som är en militärbas uppbyggd kring en rymdhiss. Den fokuserar på det dagliga livet på skolan. Vi får bara glimtar av det större universum som är Halo, bland annat i flashbackscener och via små videosnuttar som eleverna tittar på för att lära sig mer om kriget. Så vitt jag förstått är bland annat rymdskeppet Infinity, som förekommer i början av filmen, skådeplats för spelet Halo 4. Infinity ser ut lite som en släkting till Battlestar Galactica eller USS Rodger Young från Starship Troopers. Det är en militariserad och brutal mänsklig civilisation vi får se, där allt är hårt och kantigt, och det som en gång var skönt och vackert har försjunkit i glömska för länge sedan.  ODST-soldaterna med Master Chief i spetsen är robotliknande titaner i heltäckande rustning och en aldrig sinande tillgång på ammunition. Det är detta liv som våra ungdomar ska skolas in i. Ett högteknologiskt, dystopiskt helvete, är mitt spontana intryck utan att ha spelat spelet Halo. Vad säger Rymdfilms läsare som också är gamers – är Halo så dystert som det verkar?

Oops, nåt ramlar från himlen!

Oops, nåt ramlar från himlen!

Design och specialeffekter;

Debuterade som webbserie på Youtube, och släpptes senare på Bluray med 1080-upplösning. Ursprunget online innebär förstås att det är färre specialeffekter jämfört med en ”riktig” långfilm, men det vi får se är, som sig bör, habilt animerat.  Det icke animerade fotot är kristallklart och allt är snyggt förpackat.

Master Chief från Halo

Master Chief från Halo

Domen:

Den senaste first person shootern (FPS) som jag verkligen spelade regelbundet hette Quake II. Det släpptes i slutet av 90-talet. Förutom lite Warcraft för sex, sju år sedan har jag inte varit särskilt insatt i något datorspel på många år. Som sci-fi-nörd utan kunskap om Halo borde jag alltså vara den perfekta målgruppen för filmen. Tyvärr missar de sin chans att locka in mig till sin värld. Inte för att filmen är så särskilt dålig, för den är nämligen helt OK. Den har duktiga unga skådisar, flera hyfsat spännande scener och åtminstone antydan till karaktärsutveckling för Thomas Lasky. Man kanske inte blir superengagerad i kadetternas liv, men det är en överlägsen filmatisering jämfört med exempelvis kalkonfilmen om Doom. Halo 4 är en inte helt talanglöst gestaltad rymdsåpa, om än lite händelsefattig.

Problemet är alltså inte filmens huvudpersoner, utan de element som jag vet är hämtade från spelvärlden Halo. Det lockar inte mig för fem öre: inte den anonyme (och charmlöse) Master Chief, som kommer in på slutet som en stor plastleksak och skjuter på ett lika anonymt monster. ”Master Chief” låter lite som ett matlagningsprogram, eller hur? Jag lockas heller inte av de kaotiska, filmade FPS-sekvenser som kadetterna kollar på och som ser ut som hundra andra FPS-scener i hundra andra spel. Inte av den gravallvarliga bakgrundsstoryn om en militärisk, spartansk civilisation där allt går ut på krig, en riktigt dötrist fascistoid kultur. Som  Starship Troopers, fast på allvar, istället för satir. Inget som filmen visar från själva spelet lockar mig att vilja ta reda på mera. Tvärtom – nu vet jag att Halo inte är något för mig.

Jag ställer istället mina spelfilmsförhoppningar till Mass Effect, som enligt ryktet är ett betydligt rikare universum och som ska filmatiseras framöver.

Se istället-

Vi har ju redan nämnt Starship Troopers, men jag kan också rekommendera en annan webbserie om en ung rymdkadett – Battlestar Galactica Blood and chrome. Även om denna serie saknar övriga BSG:s djup så är det färgsprakande underhållning för stunden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Upside Down (2012) – Romeo hänger från taket

Frankrike/Kanada 2013, manus & regi: Juan Diego Solanas, producent: Claude Léger m fl

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Handlingen.

En romantisk fantasyfilm lätt förklädd till science fiction, med ett av senare års mer uppfinningsrika koncept: Två planeter ligger alldeles intill varandra, så att människorna på den fattiga Downside tittar upp och precis kan urskilja den rika planeten Upside med dess glittrande skyskrapor och snöklädda berg. Här möter vi våra moderna motsvarigheter till sagans eviga Romeo och Julia: Den rika flickan Eden (Kirsten Dunst) och den fattige pojken Adam (Jim Sturgess) som måste övervinna en lång rad hinder för att kunna vara tillsammans. Inte nog med att gravitationen drar dem åt olika håll. Samhället förbjuder dessutom kontakt över planetgränserna och då de springer från gränsvakterna ramlar Eden och slår i skallen och glömmer Adam helt. Nu är det upp till Adam att ta sig till Upside, leta upp Eden och få henne att minnas deras kärlek.

Adam letar upp Eden

Adam letar upp Eden

Pretentionerna?

Den romantiska kärleken övervinner allt och kan till och med omstörta hela samhället i grunden och upphäva naturlagar. Det är intressant att just Kirsten Dunst spelar huvudrollen. Hennes smått naiva, tillitsfulla och stjärnögda Eden är som är en upp-och-ned-vänd version av en annan av hennes nyligare roller, den deprimerade Justine från Melancholia. Båda filmer handlar ju om effekten på den enskilda människan då två himlakroppar snuddar vid varandra. Båda filmer har en drömsk air, men där Melancholia är delirium tremens är Upside Down ett sorts lyckorus.

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Världsbygget!

Redan från början får vi det förklarat för oss av Adams berättarröst: materia på den ena planeten påverkas bara av graviationen från sin egen planet. Tyngden i materia kan uppvägas av samma tyngd av materia från den andra planeten, vilket gör att två lika tunga kroppar från de båda världarna blir helt tyngdlösa tillsammans. Och (märkligast kanske) om materia från två världar möts för länge, brinner objekten upp. Hängde ni med?

Effekten av denna påhittiga premiss är att människor från de olika världarna hamnar i taket hos varandra. Om Adam besöker Upside går han i deras tak och ser allt upp och ned. Om han inte använder tyngder med materia från Upside, riskerar han dessutom att trilla ned till sin egen planet igen och slå ihjäl sig.

Den enda byggnaden som sträcker sig mellan båda världar är en enorm skyskrapa som tillhör företaget TransWorld, som är en sorts variant på Tyrell (Blade Runner) eller Weyland/Yutani (Alien).  Den fungerar också som rymdhiss och gör rymdskepp onödiga. I skyskrapan jobbar tusentals människor från båda världar, och de möts på mitten i bisarra kontorslandskap där hälften av de anställa är på nedsidan och hälften på uppsidan. Då Adam tar anställning här, har han möten med chefen, som sitter i ”taket”.

Adam har dock en hemlighet. Som pojke lärde han sig hemligheten med de rosa bina, som flyger mellan världarna i jakt på pollen och honung. Deras honung är det enda som är samtidigt av båda världar, och alltså är alldeles tyngdlöst. Denna mirakelsubstans blir Adams ingång till TransWorld. För om man gör en hudkräm med tyngdlösa ingredienser, slätas omedelbart alla rynkor ut.

TransWorlds skyskrapa

TransWorlds skyskrapa

Design och specialeffekter;

Storartat arbete av såväl fotografen Pierre Gill som produktionsdesignern Alex McDowell. Den senare är mycket erfaren, och har tidigare arbetat med bland annat Minority Report, Watchmen, Man of Steel, In Time och Fight Club. Storyn har ju ett genomgående vertikalt tema, och bildkomposition och design gör det mesta av sina höga höjder och djupa avgrunder. Många scener är komponerade som tavlor eller tablåer med en sorts spegeleffekt i himlen. Bergen strävar mot molnen och möts av liknande berg i inverterade moln. Allt är belyst av solljus från sidan, som om det ständigt är gryning eller solnedgång, och inramas av ett romantiskt fluffigt dis. De båda världarna har distinkta utseenden: Upside är strikt modernistiskt med inslag av Art Deco, medan Downside påminner om bilder vi sett av det förfallna Detroit.

Scenerna är som tavlor

Scenerna är som tavlor

Luckor i manus,

En annan recensent skrev att den tunna storyn får oss att irritera oss mer på alla luckorna, och jag håller med. I grunden är det här en saga, men den gör stort nummer av att rationellt förklara den ovanliga dubbelvärlden. Vi får se diagram med pilar som förklarar hur dubbelgravitationen fungerar. Men det blir lite för komplext, inte minst då den bisarra effekten att materia och antimateria som möts brinner upp efter en stund. Varför, kan man undra? Det tillför inte berättelsen någonting. Istället får all den här informationen om hur fysikens lagar oss att tänka efter för mycket:

  • Om det är två planeter, så kan de inte snurra inbördes utan måste ligga stationärt i förhållande till varandra för att det ska funka att ha linbanor och byggnader som går emellan dem. Men vi ser ändå solen gå upp och ned, vilket skulle tyda på att båda planeter snurrar kring en gemensam axel på ungefär ett dygn, utan att röra sig en milimeter i förhållande till varandra. Hmm..
  • Hur stora är planeterna? Hela berättelsen utspelas på platser där det verkar vara ca 1 km mellan ytorna. Ändå är det inte särskilt mörkt, vilket det borde vara om solen endast kunde kika in i en sådan ”glipa” mellan de båda himlakropparna.
  • Om saker från den ena världen som rör den andra världen brinner upp vid kontakt, vilket material är då skyskrapan som går mellan världarna gjort av? Och linbanorna?
  • Varför är det så förbjudet med kontakt mellan befolkningarna? Det verkar som om Upside är ett strikt kapitalistiskt samhälle som suger ut resurserna från Downside. Klassiskt goda-fattiga och onda-rika. Men om de är fixerade med pengar, varför tar de inte bättre hand om Adam då han uppfinner en revolutionerande hudkräm medan han jobbar för dem? Det räcker att Adam blir påkommen medan han fikar i Upside, för att han ska bli fredlös och misshandlad och utstött. Vad begick han egentligen för brott då han fikade?
  • Om kontakt mellan befolkningarna är förbjuden, varför finns det så många byggnader där de enas tak är de andras golv? Varför inte ha skilda byggnader?
Jim Sturgess i Upside Down

Jim Sturgess i Upside Down

Domen:

Ett utmärkt exempel på hur man kan sikta mot stjärnorna men bara nå bergstopparna. Det råder ingen brist på fantasi i Upside Down, och hela konceptet är så avancerat och knasigt att det blir bedårande på något vis. Stundvis är det lite som Neil Gaimans Stardust. Skådisarna är utmärkta, med speciellt en fin kemi mellan Jim Sturgess hundvalpsögda Adam och dennes cyniske kollega Bob, spelad av Timothy Spall.

Men Upside Down tyngs ned av två stora problem. Det första är storyn är alltför förutsägbar och tunn, med inget mer än klichéer för de duktiga skådespelarna att hänga upp sina karaktärer på. Speciellt Kirsten Dunst får mycket lite att arbeta med, då hennes rollfigur är så traditionellt kvinnligt passiv att det är obegripligt hur någon kan skriva in en sådan roll i ett nyskrivet manus. Det finns så mycket intressantare sätt att skildra ung kärlek på, än det  mjäk som skildras i Upside Down.

Det andra problemet är tyvärr filmens intressanta premiss med den dubbla gravitationen. Det som gör filmen unik, gör den också svår att ta till sig. Bara en sådan sak att det är omöjligt att se ansiktsuttryck på någon som hänger ned från taket, gör att dessa scener blir bisarra snarare än fascinerande.  Jag tror att regissören Solanas eventuellt underskattade utmaningen i att filma sitt eget manus på ett för publiken begripligt vis. Istället för att betona sagoelementen försöker han visa att allt hänger ihop rationellt. De många och långa expositionsscenerna förvirrar snarare än reder ut. Det blir så mycket att hålla reda på, att man till sist knappt vet vad som är upp och vad som är ned. Till slut kollapsar Upside Down under sitt eget koncepts tyngd. Synd på en så originell idé!

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Solar Storm (2012) – bad hair day på väg in i solen

Kanada 2012, originaltitel ”Exploding Sun”, regi: Michael Robison, manus:  Jeff Schechter

Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day

Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day

Handlingen.

Det är en stor dag för mänskligheten, då den första privatfinansierade rymdfärden med passagerare ska köra ett varv runt månen. Ombord är ett antal filantroper, en lottovinnare och märkligt nog också den amerikanska presidentens hustru. När piloten ska lägga i extraväxeln går något snett. Våra vänner i rymdfärjan råkar åka rakt in i Solen och sätter igång en kedjereaktion som kan få Solen att explodera. Medan kedjereaktionen utlöser den ena katastrofen efter den andra nere på Jorden kämpar forskarna för att hitta ett sätt att stoppa kedjereaktionen.

Rymdskeppet!

Rymdskeppet i Solar Storm

Rymdskeppet i Solar Storm

En smäcker farkost som består av en avskalad passagerarkabin där piloten sitter i främsta sätet. Inte särskilt mycket mer. Skeppet kan starta och landa som ett flygplan, och har raketmotorer som ger tillräcklig fart för att komma ut i omloppsbana. Och så finns då den något vagt beskrivna  Scalar Drive som kan få skeppet att komma upp i 1% av ljushastigheten. Skeppet är dock något klantigt konstruerat, för då piloten kopplar in denna fabulösa framdrift låser sig joysticken i framåtläget, och uppenbarligen är det därmed kört för besättningen. Man skulle ha kunnat tro att de borde ha byggt in några säkringar, eller kanske en huvudströmbrytare, så att piloten kunde öppna en lucka, bryta strömmen och sen vänta på att de ska bli räddade. Men alla ger upp, då Scalar Drive hänger sig. Piloten rynkar på pannan, men sitter kvar i sin stol. Forskarna på Jorden tittar på varandra, och säger sen ”Det är kört”. Den sista halvtimmen som skeppet störtar in mot solen ägnas åt att varje besättningsmedlem får ta ett tårfyllt farväl av sina nära och kära på Jorden. Bra prioritering!

David James Elliott i Solar Storm

David James Elliott i Solar Storm

Pretentionerna?

I nästan tre timmar får vi i detalj följa ett stort antal huvudpersoners vedermödor medan Jorden går under och människorna måste försonas med sina gamla demoner och ta sig samman och samarbeta. Och yada yada.

Specialeffekter och look;

Högst ordinär TV-kvalitet. De tekniska miljöerna skulle kunna vara hämtade från vilken TV-serie som helst från de senaste 20 åren, med flyg- eller rymdtema. Lite blinkande skärmar, folk som står och stirrar på skärmarna och skriker in i sina headset. Det mest utmärkande draget hos människorna i Solar Storm är att de alla har en permanent bad hair day. Är det kanadensiskt hår som är så hemblekt, fluffigt och frissigt?

Luckor i manus,

Att det inte går att stänga av Scalar Drive. Att ett litet rymdskepp kan starta en kedjereaktion som får en stjärna att explodera. Att den amerikanska presidentens fru skulle åka med på en experimentell rymdfärd.

Domen:

Tre timmar är alldeles för långt utdraget för den här ganska tunna berättelsen. Det är  som om något TV-bolag betalat för en lång miniserie, och sedan fick filmskaparna fylla ut tiden bäst de kunde. Följden är att varje scen dras ut i det oändliga, och folk stirrar ödesmättat ut till vänster och säger samma saker tre gånger. Det är också på tok för mycket folk att hålla reda på, men ingen karaktär som man riktigt fäster sig vid. Detta trots att Solar Storm har fina skådisar som David James Elliott och Julia Ormond. Manus är helt enkelt för generiskt och regin för oinspirerad för att det här ska bli något annat än slöseri med tittarens tid. Här är en rolig recension av filmen av en som hatar den riktigt innerligt.

Bad Hair Day medan solen exploderar

Bad Hair Day medan solen exploderar

Se istället-

Armageddon eller Deep Impact. Eller varför inte 11 filmtips inför apokalypsen?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

U.F.O / Alien Uprising (2012) – lads och ladettes versus världen

Storbritannien 2012, manus, regi och producent: Dominic Burns.

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce. Han har huvudrollen

Handlingen.

En grupp lads och ladettes i engelska Derby lever ett liv lite på kanten av tillvaron. Festar hårt på helgen, planerar halvhjärtat att lugna ner sig från gangsterlivet, och skaffa barn. De dansar till dubstep och hamnar i slagsmål på fyllan. Då de kvicknar till efter en vild helg har elektriciteten försvunnit och mobilnätet har slocknat. Stora ufon flyger in över England och samhällsfunktionerna brakar samman. I den anarki som utbryter försöker kompisgänget överleva så gott de kan. Andra människors våldsbenägenhet utgör ett större hot än rymdvarelserna i sitt moderskepp. Sedan kommer Jean-Claude van Damme en kvart på slutet.

Detta UFO liknar det från District 9

Detta UFO liknar det från District 9 korsat med moderskeppet från Närkontakt av tredje graden

Rymdskeppet!

Stort och runt, som en en sentida ättling till moderskeppet från Närkontakt av tredje graden och det från District 9. Vi kommer aldrig i närheten av det, men till finalen kommer mindre skepp ut och attackerar. De är inte särskilt fantasifulla: små skalbaggeliknande tefat med sladdriga tentakler som dinglar under. Knappast det stoff mardrömmar vävs av.

Pretentionerna?

Filmens skapare heter Dominic Burns och är en indieregissör. Han har berättat i intervjuer att han inspirerats av framgångarna för Gareth Edwards’ Monsters från 2010, en lågmäld indierymdfilm där samspelet mellan de buttra huvudpersonerna står i centrum och aliens fungerar mest som en effektfull fond. Dominic Burns säger själv att han vill göra en engelsk variant av Monsters: ett kostnadsmedvetet producerat actiondrama där vi får följa effekterna av en rymdinvasion på vanliga människors liv. Om Burns också eftersträvat den poetiska tonen från Monsters så är det inget som framträder överdrivet tydligt, om man ska vara lite snäll.

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Specialeffekter och look;

Om du tittar på filmomslaget här bredvid ser du något som ser ut att vara en färgstark variant av Independence Day. Rymdskepp i massor och explosioner! Men så ser inte själva filmen ut. Till 95% är UFO en grå och brittiskt socialrealistisk dramafilm där det regnar konstant, alla är bleka, husen är grå och det spelas dubstep på repeat. De kvarvarande 5% är billigt utförda animationer och några ganska brutala slagsmål. Filmen har alltså en gritty look som fungerar hyfsat och faktiskt är konsekvent genomförd med viss yrkesskicklighet. Haken är att det inte är den film som man får intryck av genom att kolla på affischen. Om det är filmbolaget som försökt pimpa upp en grå lågbudgetrulle för videomarknaden, eller om regissör Burns fått storhetsvansinne, är svårt att avgöra.

Mest minnesvärda scen*

Det börjar bra: på en nattklubb i Derby där huvudpersonerna festar, fånar sig, raggar, super och hamnar i bråk. Här finns det en personkemi och fröet till en intressant story om lad/ladette vs aliens.

Det är också lite kul när ett par soldater får chansen att säga ”Get away from her, you bitch” och ”Welcome to earth”. Gotta love genremedvetenhet.

Domen:

På tok för ofokuserat. Det är som om regissören kan inte bestämma sig för om han vill göra ett socialpsykologiskt drama, en alienaction, en komedi eller en slasherskräckis. Så han gör alla fyra på en och samma gång, med kaos som resultat. Med en bättre ensemble hade det kanske kunnat bli något, men såväl huvudpersonen Sean Brosnan som hans kompanjoner är mediokra skådespelare som kompenserar bristen på substans med ökad röstvolym. De flesta repliker skriks fram. Det är synd på en bra premiss, och man hoppas att Dominic Burns med rätt producent och rätt budget kan komma göra något intressantare framöver.

Se istället-

Monsters, av Gareth Edwards för den poetiska versionen. Eller Attack the block, för en faktiskt spännande brittisk rymdinvasionsfilm.

Alien Uprising

Alien Uprising

Heter filmen ”UFO” eller ”Alien uprising”?

Uppenbarligen heter filmen ”Alien Uprising” på vissa marknader. Förmodligen för att ”UFO” är för generiskt, för tråkigt eller kanske upptaget av andra filmer. ”Alien Uprising” är dock en riktigt missvisande titel. Precis som omslaget till den versionen av filmen, som inte heller liknar vare sig film eller omslaget till ”UFO”.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Item 47 (2012) – Bonnie & Clyde & en rymdpistol

USA 2012, regi: Louis D’Esposito, manus: Eric Pearson

Lizzy Caplan i Item 47 från Marvel

Lizzy Caplan i Item 47 från Marvel

Handlingen.

En kortfilm på 14 minuter från Marvel som medföljde på Avengers-DVDn och som utspelas i Marvels universum. Vi följer ett par som lever utanför lagen som ett par moderna Bonnie & Clyde. De rånar banker och lever rövare på ett romantiskt vis, och de gör det med hjälp av en riktigt fet rymdpistol som blivit över efter striden mellan Avengers och Chitauri i New York City. En sådan duo lockar snart till sig uppmärksamheten från S.H.I.E.L.D

Pretentionerna?

14 minuter är 14 minuter, men det är en snygg och trevlig liten film  som både underhåller för stunden och väcker nyfikenheten på övriga Marvelfilmer.

Specialeffekter och look;

Pistolen ser förstås ut att vara gjord av plast (vem vet – Chitaurierna kanske gör vapen av Hammarplast?) men den skjuter i vart fall snygga blå strålar, och det är några fina praktiska (icke-digitala) effekter då skrivbord och väggar exploderar.

Luckor i manus,

Det tar ca 30 sekunder för S.H.I.E.L.D att ändra sig från ”Döda paret” till ”Rekrytera paret”. Jaja, det är ju en kortfilm, så det måste väl gå snabbt.

Våra moderna antihjältar

Våra moderna antihjältar

Domen:

Både den här och de andra kortfilmerna i serien Marvel One-shots (The Consultant, A Funny Thing Happened on the way to Thors Hammer, m fl) är bagateller. Korta kul scener som är en bonus för de som köper filmen. Men att släppa välgjorda kortfilmer i samband med långfilmssläpp är också en fin gammal tradition som moderbolaget Disney ägnat sig åt under sina glansdagar, och som även koncernkollegan Pixar är bra på. Det är ett rikedomsbevis för Marvels moderna, filmiska universum att det går att berätta små sidohistorier fokuserade på människor. Det ger en rikedom till Marvel på film som DC skulle kunna lära ett och annat av. Nu ser vi fram emot Joss Whedons kommande TV-serie om S.H.I.E.L.D.

Se även+

Avengers, filmen som föregår denna med bara några minuter.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter