2013

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret. Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!)

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Fler filmer som den här+

Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

Marvels problem med S.H.I.E.L.D, och hur Captain America löste det åt dem

Spoilers för alla Marvels filmer i inlägget!

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

I veckan hade Captain America: The winter soldier premiär, den senaste filmen i succéserien Marvel’s Cinematic Universe. Det är en tight actionfilm med politiskt tema, och det är högst anmärkningsvärt vilka konspirationer superhjälten Captain America (Chris Evans) råkar på i denna sin andra egna film. Och lösningen är lika spektakulär. När eftertexterna börjar rulla ligger nämligen kaptenens arbetsgivare, spionorganisationen S.H.I.E.L.D, i spillror. Hela den hemliga verksamheten har exponerats i medierna, en stor del av agenterna har visat sig arbeta för fienden. S.H.I.E.L.D:s legendariske ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) befinner sig på flykt. Allt som byggts upp i med omsorg i tidigare långfilmer har raserats. Och Captain America är en av dem som mest bidragit till S.H.I.E.L.D:s fall. Det fascinerande är att detta är ett genidrag av Marvel, som därmed löser ett stort trovärdighetsproblem i en västvärld som lever i ett samhälle som är post Edward Snowden och post Wikileaks. Genom att exponera S.H.I.E.L.D som korrupt och låta allt rasa samman, ger Marvel också sin kanske mest anakronistiske superhjälte, den gammalmodige Captain America, sin största stund.

Samuel L Jackson som Nick Fury

För att förstå varför S.H.I.E.L.D måste bort behöver man känna till lite om Marvel’s Cinematic Universe. Framgångarna kom då Marvel 2008 började binda ihop sina enskilda superhjältars filmer till en större helhet där bl a Iron Man 1, 2 och 3 samt filmen om The Avengers ingår. Allt hänger ihop i ett sammanhållet universum, där det som händer i en film påverkar övriga filmer – en del av samma kontinuitet. Om detta stora filmuniversum verkligen var planerat i förväg får vi nog aldrig veta, men det går inte att förneka att Marvel varit duktiga på att fånga ögonblicket och bygga vidare på det som fansen ger mest positiv respons på. Och allt började då S.H.I.E.L.D:s chef Nick Fury svassade in i slutet av Iron Man (2008) och uttryckligen förklarade för Tony Stark (Robert Downey Jr) att han nu var en del av ett mycket större universum, och att han ville berätta mer om ett projekt som heter The Avengers Initiative. I det ögonblicket lades grunden till världens mest framgångsrika filmfranschise. Nick Furys spionorganisation har hela tiden varit navet kring vilket allt har kretsat.

I film efter film har S.H.I.E.L.D och dess agenter återkommit. Både Agent Coulson (Clark Gregg) och Black Widow (Scarlett Johansson) spelar en stor roll i Iron Man 2 (2010) och den filmen slutar med att organisationen finner Thors hammare. I Thor (2011) tävlar de med Dr Foster om att ta reda på alla hemligheterna med Asgård och dess magiska invånare. Samma år är det S.H.I.E.L.D som väcker upp den nedfrusne Steve Rogers och därmed återskapar den förste superhjälten i Captain America (2011). Någon gång runt 2010-2011 måste Marvel ha förstått att de satt på en veritabel guldgruva, och la in högsta växeln. Det skulle vara mer och större av allt. De rekryterade nördarnas älskling Joss Whedon som manusförfattare, producent och regissör för sin viktigaste film hittills – 2012 års The Avengers. Det var filmen då allt till slut skulle falla på plats, som en och samma arena för Thor, Captain America, Black Widow, Hawkeye, Hulk, Iron Man – och inte minst Nick Fury med sitt S.H.I.E.L.D. I The Avengers står S.H.I.E.L.D på höjden av sin makt och goodwill, och framställs som mänsklighetens enda hopp då övermänskliga och utomjordiska krafter attackerar Jorden. De är tydligt en kraft för den goda sidan, som möjligen håller lite för mycket hemligheter för sig själva men som ändå inte går att ifrågasätta i grunden eftersom de består av så uppenbart sjyssta personer som Nick Fury och Agent Coulson. Det diskuteras visserligen i filmen om faran med att Nick Fury får för mycket makt, men det är argument som undermineras av att det antyds att det är skurken Lokis onda inflytande som orsakar dessa inbördes gräl. S.H.I.E.L.D är ändå the good guys.

Det är dock inte utan att håret reser sig i nacken då man är lite uppmärksam på hur S.H.I.E.L.D skildras. Här har vi en hemlig spionorganisation, som står utanför politisk kontroll och formellt styrs av ett hemligt råd men egentligen styrs av den ännu hemligare Nick Fury. Fury ser ned på lagar och paragrafer, och anser att han själv och organisationen står över sådana petitesser. Ändåmålet helgar medlet. S.H.I.E.L.D bedriver massövervakning av samtliga telefoner, datorer och annan elektronisk utrustning över hela världen. ”Varje satellit är våra ögon och öron” myser Agent Coulson. S.H.I.E.L.D har undercoveragenter inom varje del av det amerikanska samhället, och de skickar utan att tveka ut lönnmördare som utan rättegång avrättar var och en som går dem emot. Nick Fury har snart sagt ett finger med i varje spel, och då han hittar utomjordisk teknik börjar han omedelbart leta efter sätt att skapa massförstörelsevapen av det. Och han ljuger för alla. Låter det som the good guys? Det här är förstås inget som går regissören Joss Whedon förbi, och han låter filmens skurk Loki bli den som säger som det är till Black Widow:

You lie and kill in the service of liars and killers. You pretend to be separate, to have your own code, something that makes up for the horrors. But they are a part of you, and they will never go away!

Scarlett Johansson som Black Widow

Jag tycker att Black Widow är den intressantaste av Avengers, eftersom hon är den av dem som är djupast insyltad i spionträsket, och därmed den som själv har störst behov av att rationalisera och urskulda sina egna handlingar. Hon har mördat många i rättvisans namn, men någonstans måste väl också hon ha en gräns? Vad som sedan händer i The Avengers är att den disparata gruppen ”hjältar” lägger sina tvivel åt sidan inför ett mycket större utomjordiskt hot och bestämmer sig för att utföra Nick Furys vilja för att avvärja det. De triumferar, men på slutet av filmen samlas inte hjältegruppen Avengers under S.H.I.E.L.D:s fana utan splittras för vinden. Kvar finns endast Nick Fury och hans spioner. Det är nu 2012, och The Avengers blir en av de största filmsuccéerna någonsin. Joss Whedon utses till kung och får fria händer att utveckla Marvels filmer som han själv finner gott. Arbetet på uppföljare fortsätter hos Marvel/Disney. Och så blir det 2013, och vår och en NSA-anställd datorutvecklare flyger från Hawaii till Hong Kong. Med sig har han en massa dokument som kommer att förändra världen.

Edward Snowden är inte superhjältetypen. Han är blek och ser klen ut, har glasögon och är en datanörd. Mot en sådan som Captain America skulle han inte klara sig i två sekunder under ett knytnävsslagsmål. Men Edward Snowden är däremot en ganska god representant för den typ av män som är Marvels allra mest hängivna fans. Snowden är en geek, som det är mycket lätt att tänka sig gillar Joss Whedons Buffy the vampire slayer eller Robert Downey Jr:s cyniska tolkning av Iron Man. Snowden har dessutom talets gåva och hans patosfyllda försvarstal för det öppna samhället och emot hemlig övervakning slog sommaren 2013 an en sträng hos en stor del av världens uppkopplade befolkning. Nästan över natten gick myndigheternas maktmissbruk och övervakningslusta från att vara något man läste om i serier till en högst verklig och oroande realitet. Allteftersom vidden av USA:s hemliga övervakning av våra telefoner och datorer gick upp för oss, framstod filmvärldens S.H.I.E.L.D i en delvis annan dager. Det vi tidigare kunde acceptera som ett påhitt och avfärda som science fiction blev plötsligt en verklighetstrogen serieversion av NSA. Nick Furys retorik om att stå utanför politikernas kontroll skorrade i öronen, och det kändes som om S.H.I.E.L.D lika gärna skulle kunna intressera sig för dig och mig, som för superskurkar från en annan galax. Och därmed hade Marvel ett problem på halsen. Superhjältarnas roll har alltid varit att ta den svages parti mot den starke, och att vara den enskilde nördens alter ego i en fantasi om styrka, smidighet och makt. Men om superhjältarna jobbar för en organisation som förknippas med maktmissbruk och övergrepp, blir deras enorma krafter mer skrämmande än häftiga. Och de blir svåra att identifiera sig med.

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Att S.H.I.E.L.D är ett potentiellt problem tror jag Whedon och kompani på Marvel har varit smärtsamt medvetna om, även innan Edward Snowdens avslöjanden slutligen förändrade folkopinionen mot hemliga spionorganisationer. Under 2013 hade tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D premiär, en pratig actiondramaserie med Agent Coulson i centrum. Serien skildrar ett gäng ganska mjuka och känsliga agenter, som är mer intresserade av att kramas och prata om känslor än att mörda och spionera. Deras jobb är att hjälpa människor med superkrafter. AoS har fått kritik för att det händer för lite, men så här i efterhand tror jag mer att serien är avsedd för att ge S.H.I.E.L.D ett sympatiskt ansikte. Något mindre obehagligt. Serien har kämpat för att hitta en linje, och nu får vi väl se om den alls har någon framtid.

– Stopp och belägg! invänder kanske nu vän av ordning och fortsätter i sur ton: – Denna rymdfilmsblogg är uppenbart partisk till förmån för Edward Snowden. Hur kan vi rimligen veta vad Marvel anser att Snowdenaffären har för inverkan på deras helt fiktiva spionorganisation?

Mitt svar till vän av ordning är att vi våren 2014 vet ganska mycket om vad Marvel själva tycker. Det är inte jag som vill rasera deras spionorganisation, det är de själva. För i Captain America: The Winter Soldier visar sig S.H.I.E.L.D vara korrupt. Nynazister som kallar sig Hydra har infiltrerat organisationen ända från början, så till den grad att dess grundare Alexander Pierce (Robert Redford) hävdar att organisationen skapades som en täckmantel för Hydra. S.H.I.E.L.D har aldrig inte varit korrupt. Pierce har manipulerat den ovetande Nick Fury att skapa en allt starkare och allt hemligare myndighet, med allt mer inflytande över det amerikanska samhället. Vad de Hydraaffilierade agenterna egentligen är ute efter är att ta makten över världen med våld. De väntar bara på rätt tillfälle. Massövervakningen har nu nått sådana nivåer att organisationen vet allt om alla, och bara de får upp sina flygande hangarfartyg i luften kommer de att börja regera Jorden med övervakning och terror som maktmedel. Det visar sig med andra ord att precis varje obehagskänsla vi fick inför S.H.I.E.L.D i The Avengers var berättigade. Marvels genidrag står klart då Captain America och Black Widow tvingas välja sida, och väljer att gå under jorden och börja arbeta mot sin arbetsgivare för att exponera S.H.I.E.L.D:s skumraskaffärer och maktambitioner. Superhjältar representerar ju ideal, och Captain America tvekar inte att välja det uramerikanska ”liberty” framför övervakningens falska ”security”. Kanske krävdes det en helyllekille från 1940-talet för att komma ihåg något så grundläggande? Kaptenen och Black Widow flyr undan de agenter som skickas ut för att mörda dem, och går till medierna och publicerar alla Nick Furys hemligheter. De riskerar allt för att rasera den organisation de själva varit med om att bygga upp. De hängs ut som landsförrädare, precis som Edward Snowden. Nick Fury själv inkapaciteras och blir av med kontrollen, och även om han aldrig förlorar sin sköna stajl så kommer han inte att bli sig riktigt lik igen. Black Widow och Captain America lyckas till sist med sin föresats att krossa S.H.I.E.L.D. De har räddat världen, och där skulle kanske de flesta filmmakare ha återställt status quo. Hur många sci-fi-filmer slutar inte med att någon trycker på stora resetknappen i slutet? Men det är det som skiljer Marvels filmer från övriga – här finns inga resetknappar. När våra hjältar återser den skadade Nick Fury ger de inte tillbaka tyglarna till sin gamle chef, utan sätter hårt mot hårt: S.H.I.E.L.D kan inte tillåtas växa sig starkt igen. Faran är för stor. Det är nya tider nu, och allmänheten förtjänar en ny sorts öppenhet. Nick Fury accepterar förändringen, och går under jorden. I och med att Marvel håller hårt på kontinuiteten, så kommer S.H.I.E.L.D att vara krossat även i kommande filmer.

Captain America: The Winter Soldier är en högklassig actionfilm, men som politisk thriller är den klumpig, med en ofta övertydlig koppling till den verkliga världens övervakningsskandaler. Hotet som ska avvärjas, de tre flygande hangarfartygen, ser käckt ut på bild men har förstås inget med det samhällskritiska temat att göra. Trots att de hyrt in Robert Redford är det ingen ny Three Days of Condor, direkt. Men som superhjältefilm är det en imponerande uppvisning i konsten att förnya sig för att hålla gamla, lätt daterade hjältar relevanta i en föränderlig värld. Och genom att göra sig av med sin allmäktiga övervakningsorganisation, visar Marvel på fortsatt fingertoppskänsla för vad som funkar i tiotalets populärkultur. Genom att krossa S.H.I.E.L.D förstår vi att Captain America trots allt har hjärtat på rätta stället. Och kanske Marvel också.

Ender’s Game (2013) – våldsförhärligande tonårsäventyr

USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game

Handlingen.

Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.

Pretentionerna?

En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.

Formics moderskepp

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.

Battle School i Ender’s Game

Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?

Design och specialeffekter;

Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.

Ender’s Game

Mest minnesvärda scen*

Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.

Asa Butterfield som Ender

Domen:

Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.

Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig. Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.

Se istället-

Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Årets bästa science fiction-filmer 2013

Det är inte bara för att jag är besatt av rymdfilm som jag tycker att det har varit ett bra år för science fiction på film och TV. 2013 har nämligen varit ett år då ingen av de rymdfilmer som var blockbusters med hög budget floppade, och det har varit ett år då flera av de bästa nya science fiction-filmerna baseras på originalmanus snarare än var uppföljare. På listan har en TV-serie (Defiance) smugit sig in, och en robotfilm utan några som helst rymdkopplingar (Robot & Frank). Mesta skådisar är Simon Pegg (Star Trek Into Darkness och The World’s End) och Sharlito Copley (Europa Report och Elysium).

Fler filmer: Rymdfilmer A-Ö, Kommande filmer 2014-2017

Without further ado, årets bästa science fictionfilmer.

11. Dark Skies

E.T möter Paranormal activity i den här på det hela taget ganska ordinära skräckfilmen, som lyfts av sin fina lilla ensemble med skådisar som Keri Russell, Josh Hamilton och Dakota Goyo. Familjen hotas av osynliga varelser, vars påverkan i deras liv går från det kuriösa till det livsfarliga. Dark Skies recension

10. Europa Report

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa

Något så ovanligt som en riktig science fiction-film, alltså spekulativ vetenskapsfiktion i ordets ursprungliga betydelse. Sex astronauter färdas till Jupiters måne Europa för att söka efter liv. Den internationella besättningen spelas av bland andra svenske Michael Nyqvist och sydafrikanske Sharlto Copley, som vi känner igen från Distict 9. Expeditionen anländer till Europa enligt plan, och som vetenskapligt experiment går allt först som smort . Men miljön i Europas oceaner är fientlig, och snart börjar det ske oväntade olyckor. Innan någon hunnit fatta vad som gick snett är alla astronauters liv i fara, och det blir en kamp mot klockan om de ska lyckas ta sig levande från Europa. Europa Report recension

9. Defiance (TV-serie)

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. Defiance recension

8. Man of steel

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Man of steel recension

7. Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare. Det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Med sin kärleksfulla renovering lämnar JJ Abrams Enterprise i ett gott läge för kommande äventyr. Star Trek Into Darkness recension

6. Elysium

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp målar med den breda penseln och tar i med sentimentaliteten från tårna i denna sin andra långfilm, med Matt Damon i huvudrollen. Elysium blev något av en besvikelse, genom sitt svartvita moraliserande och överdrivet gräsliga skurkar. Att den ändå hamnar på sjätte plats på listan beror på detaljrikedomen i framtidsskildringen. Blomkamps vision vill vi se mer av. Elysium recension

5. Robot & Frank

Frank har ingen bra kontakt med sin självgoda dotter

Frank har ingen bra kontakt med sin dotter

En robotfilm smyger sig in bland årets bästa science fiction-filmer. Den åldrande Frank (Frank Langella) sitter i sitt lilla hus och blir allt mer dement, men hans stressade barn inte lust att finnas till hands för sin gamla griniga pappa. Så de ger honom en robot. Frank, som helst bara vill flörta med den snygga bibliotekarien nere i byn (Susan Sarandon) blir först rasande över förolämpningen. Men då han inser att den verkligen kan hjälpa honom med allt, får Frank en idé. Han är nämligen pensionerad inbrottstjuv. Med robotens hjälp är det dags för den sista stora stöten. En film som talar direkt till mitt hjärta. Robot & Frank recension

4. Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Med Tom Cruise, Morgan Freeman och Andrea Riseborough. En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender? Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon. För mig växer Oblivion med varje gång man ser om den. Framför allt fascinerar den ambivalenta karaktären Vic (Andrea Riseborough). Oblivion recension

3. The World’s End

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Har tyranniska robotar tagit över världen, eller är det bara jag som håller på att bli gammal? Jag måste erkänna att jag inte såg den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Simon Pegg och Nick Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer. The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr? The World’s end recension

2. Pacific Rim

Charlie Hunnam har kommit långt från Queer as folk

Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det? Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff. Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Pacific Rim recension

1. Gravity

GRAVITY Sandra Bullock

En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Gravity recension

Kom inte med på listan: After Earth (för tråkig), Cloud Atlas (för spretig), Stranded (för dålig), The Host (för töntig), Ender’s Game, Riddick (för få nya idéer), Agents of SHIELD (för förutsägbar), GI Joe (för grabbig), Her (en hyllad robotfilm jag ej sett), Under the skin (utomjordingfilm som jag ej sett)

Robot & Frank (2013) – en åldrad inbrottstjuvs sista stöt

USA 2013, regi: Jake Schreier, producent: Lance Acrod, manus: Christopher D Ford

Robot & Frank

Handlingen.

En robotfilm smyger sig in bland årets bästa science fiction-filmer. Den åldrande Frank (Frank Langella) sitter i sitt lilla hus och blir allt mer dement, men hans stressade och egocentriska barn (James Marsden och Liv Tyler) har varken tid eller lust att ständigt finnas till hands för sin gamla griniga pappa. Så de ger honom en robot som ska hjälpa till med hushållssysslorna. Frank, som helst bara vill flörta med den snygga bibliotekarien nere i byn (Susan Sarandon) blir först rasande över den förolämpning han ser i roboten. Men då han inser att den verkligen kan hjälpa honom med allt, får Frank en idé. Han är nämligen pensionerad inbrottstjuv. Med ett horn i sidan till en viss rikeman. Med robotens hjälp är det dags för den sista stora stöten…

Pretentionerna?

Den första långfilmen i karriären för både manusförfattare och regissör, och deras idé (som de fick på filmskolan) är att skildra den snabba teknologiska utvecklingen utan att lägga något moraliskt filter ovanpå historien. På köpet fick de till en starkt humanistisk historia.

Frank har ingen bra kontakt med sin självgoda dotter

Världsbygget!

Robot & Frank utspelas i en mycket nära framtid, eller kanske helt enkelt i en lite mer skruvad version av vår egen nutid. Franks hus är som vilken gammal stuga som helst, liksom biblioteket där Frank gillar att flörta med bibliotekarien. Men parallellt med det gamla skvallrar detaljer om en framväxande hypermodern värld: telefoner, datorer och bilar är futuristiska. Och det går att beställa hem en robot som tar hand om ens senila far. Även bibblan har en robot, men av en äldre generation. Till Franks stora förtret visar det sig att alla böcker planeras att bort från biblioteket, som istället ska bli ett modernt ”upplevelsecentrum”. Det blir droppen, och Frank sätter sin infernaliska plan i verket.

Design och specialeffekter;

Filmen spelades in på 20 dagar för 2,5 miljoner dollar. Det mesta är filmat på plats i norra delen av delstaten New York, och i ett riktigt bibliotek av den gamla sorten. Det finns därför en air av somrig autenticitet över Robot & Frank. Själva roboten är självklart också autentisk, alltså en plastrobot med en skådespelare på insidan. Den är det enda moderna inslaget i Franks stuga, och den har inga ansiktsuttyck och inte heller så stor rörelseförmåga. Ändå förmår vi relatera till den, genom Franks vresiga känslighet.

Roboten är designad av Alterian, som också gjort scenkläder till Daft Punk. Mjukvaran som syns i filmens telefoner och plattor är designade av Justin Oulette.

Mest minnesvärda scen*

Då dottern (Liv Tyler) kommer hem från sin filantropiska resa och med moralisk indignation försöker ta den plats i sin pappas liv som roboten har fyllt i barnens bortavaro. Hon handlar, lagar mat och försöker städa lika bra som roboten. Men ger till slut upp.

Susan Sarandon och Frank Langella

Domen:

Robot & Frank talar varmast till mitt hjärta av alla de sci-fi-filmer jag såg under 2013. Det är en djupt vemodig film om ångesten inför åldrandet och vår kollektiva oförmåga att ta hand om dem vi älskar. Och låta oss tas om hand. Det är också en argumentation för själens frihet och vår okuvliga förmåga att skapa oss ett rum och en mening under de mest torftiga förhållanden. Dessutom är den absurd och rolig, och har liksom Frank själv ett antal trick i rockärmen som den med illa dold förtjusning lurar oss med. Ibland kan en robotfilm vara nog så sevärd som en rymdfilm.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The World’s end (2013) – har tyranniska robotar tagit över, eller är det bara jag som börjar bli gammal?

Storbritannien 2013, regi: Edgar Wright, manus: Edgar Wright och Simon Pegg, producent: Nira Park m fl

De fem gamla kompisarna känner inte igen sig i Newton Haven

Handlingen.

Du vet känslan då du kommer tillbaka till en plats som betydde mycket för dig som ung, men märker att något subtilt förändrats och du plötsligt är en främling i dina egna gamla kvarter? Är det bara du som håller på att bli medelålders och passé, eller är det i själva verket så att alla andra är konstiga? Fyra gamla polare (bland andra Nick Frost och Martin Freeman) ger sig motvilligt ut på en episk pubrunda i sin barndoms Newton Haven, påhejade och manipulerade av en femte man, gängets gamle ledare Gary King. Som 17-åring var han en kaxig rebell i Sisters of Mercy-tröja som gjorde vad han ville och hade sex med kompisens syster på handikapptoan. Numera är han en halvloser och helalkis. För honom var killarnas avbrutna barrunda då de var 17 år 1990 en magisk natt. Det var höjdpunkten, inte bara på ungdomsåren, utan det toppögonblick i livet han med stigande desperation drömt sig tillbaka till i tjugotre år. Inatt ska magin återskapas, och genom att dra ihop det gamla gänget och lyckas dricka sig igenom stans alla tolv pubar kommer Gary att uppnå closure. Åren av brakfyllor och baksmällor kommer att få en mening.
Men mycket vatten har flutit under broarna, och både kompisar och invånarna i Newton Haven har förändrats. Inne på herrtoa attackeras de av ett gäng yngre grabbar, och i det efterföljande slagsmålet flyger huvudet av en av främlingarna, och blå bläckliknande vätska sprutar ut över golvet. Invånarna i byn är ersatta av robotar från rymden som kör en långsam bodysnatching-invasion. ”Det är för ert eget bästa” förklarar gängets gamle lärare (Pierce Brosnan). ”Vi håller på att civilisera er, så att ni kan ingå i vår interplanterära gemenskap.” Men priset är högt, och den som vägrar mals ned till gödsel och ersätts av en robot. Inför detta överväldigande hot står Gary och de andra till slut inför den stund då deras eländiga liv kan få verklig mening. De är kanske bara fuckups, men de är fria fuckups. Eller som Gary vrålar: – Get back in your rocket, and fuck off back to Legoland, you cunts! This civilisation was built by fuckups!

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Pretentionerna?

Paret Wright/Frost (som också gjorde Shaun of the dead och Hot Fuzz) utför en avancerad balansakt mellan substans och flams. På slak lina visar de först en rätt svart komedi om den medelåldersångest som kommer då man inser sig har levt halva livet med att försöka få återuppleva en fyllenatt för 23 år sedan. För att i nästa stund kötta på med slapstickhumor då våra hjältar vilt svärande dunkar barstolar i huvudet på robotarna så att kroppsdelarna flyger. Balansakten lyckas. I händerna på sämre filmskapare hade idén fallit platt.

Världsbygget!

The Worlds End

Precis som i många bodysnatchingfilmer ser de hotfulla robotarna först helt vanliga ut. Visst, de stirrar konstigt på de fem vännerna, men det är bara en känsla av något är lite off. Men då attackerna börjar komma, kastar robotarna av sig sina mänskliga drag. Deras ögon och munnar lyser med ett starkt blått sken, och om någon av dem får huvudet krossat av en barstol, skruvar den snabbt på det igen och fortsätter attackera. I bjärt kontrast står den gamla läraren Guy, som med sitt magistrala sätt och vältalighet försöker locka Gary och de andra att ansluta sig till den nya världsordningen. Bäst att slå huvudet av honom också.

Fram emot finalen får vi också stifta bekantskap med en mycket större jätterobot, som man får anta är den rätta skepnaden för de utomjordiska besökarna.

The Worlds End

Design och specialeffekter;

Jag älskar fightscenerna, som är rappt koreograferade och klippta, och låter såväl Rosamund Pike (som spelar Alex, en annan gammal väninna till gruppen), Simon Pegg och Nick Frost göra rena Matrix-liknande kampsportsmoves för att sparka massor av robotrumpa till kingdom come. Själva robotarna har en del gemensamt med den skrikande och vilt stirrande Donald Sutherland i 1978 års Invasion of the body snatcher, fast med med LED-lampors kalla sken inifrån skallarna. Eftersom robotarna är maskiner och bara med blått bläck istället för blod, så stör allt våldet inte så farligt. Ett smart drag av filmskaparna.

Luckor i manus,

Inget att bråka om. Det må vara en tramsig komedi i själ och hjärta, men huvudrollerna är välskrivna och psykologiskt trovärdiga. Den inre konflikten mellan att låta sig konverteras till en lycklig men viljelös slav under robotarna, och ett fortsatt halvmisslyckat liv i frihet fångas på pricken. Att gänget väljer att hålla planen med sin pubrunda trots hotande alieninvasion ser jag inte som en lucka, utan som en självklar del av brittisk kultur.

Mest minnesvärda scen*

Gary som stoiskt försöker dricka sin pint öl mitt under filmens största barslagsmål, och hela tiden får över utskvimpad.

The World’s End

Domen:

Jag såg inte den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Pegg och Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer. The World’s End kommer långt på sina många smarta oneliners och vältimad dialog à la Abbot och Costello, där vännerna exempelvis grälar om vad ett pronomen är (-”It” it’s a pronoun -What is? – It! -Is it? – Christ!). Eller det djupa samtalet då Alex försöker få Gary att förstå att han inte har en chans på henne för att alla de personlighetsdrag som gjorde honom charmig som 17-åring är motbjudande idag. Gary, hoppfullt: – But we’ll always have [the time we had sex in..] the disableds! Alex, trött: -Yes, we’ll always have the disableds, Gary…

Men The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr?

Pluspoäng blir det också för de popkulturella referenserna till musik från det tidiga 90-talet. Vi hör textrader från både Happy Mondays (”Twist the melon, man”) och Primal Scream (”We want to be free. We want to have a good time, and do what we wanna do..”)

Se även+

Paul (2011) med Nick Frost och Simon Pegg, om två engelska geeks som åker på Comicon i USA och råkar plocka upp en riktig rymdvarelse. Grabbers (2012) om ett tentakelmonster som angriper en minst lika dryckesglad liten irländsk stad.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Payload , Expo, 299,792 km/s och andra korta rymdfilmer

Payload av Stuart Willis (Australien 2012)

Letar man lite på nätet går det att hitta en mängd korta rymdfilmer, oftast av oberoende filmskapare med mer kreativitet och passion än pengar. Ofta ser de rätt skarpa ut, eftersom avancerad redigerings- och animationsutrustning numera är något som vilken filmstudent som helst har tillgång till. Vi snackar höga produktionsvärden till noll budget. Det är inte sällan manus som är den svaga punkten hos dessa indierymdfilmare. Looken är där, och grundidén. Men att utveckla en story är också ett hantverk, precis som konceptdesign eller visuella effekter är det. Med rätt producent och team skulle dessa unga filmskapare kunna åstadkomma storverk. På sidan Short of the week finns listan med Best Sci-fi Short Films, som fylls på regelbundet och där man också kan läsa några rader om varje film och filmskapare.

Där hittade jag bland andra den 13 minuter långa Expo av Joe Sill, publicerad i maj 2013. Det är en fin liten stämningsbild från rymden, om en astronautkvinna som har sin dotter med på Månen och hamnar i dödsfara. Det är inte så mycket en novellfilm som en poetisk liten meditation med rymdtema.

Betydligt mer ambitiös till omfattning och story är den australiensiska Payload (2012) som klockar in på 18 minuter och skildrar en fattig familj som lever i en dystopisk framtid där en rymdhiss är enda utvägen från misären. Regi av Stuart Willis. Payload är en förhållandevis väl utvecklad historia, och Willis lyckas få in mycket världsbyggande på den korta speltiden. Filmen hade premiär vid Palm Springs kortfilmsfestival 2011, och Willis har planer på att försöka göra en långfilm av idén.

Det finns många fler filmer på listan hos Short of the week. En kul retropärla är 299,792 km/s, en sorts pseudo-Star Trek som kom till efter en Kickstarterkampanj i början av året. De fick in nästan 40 000 dollar. Filmen är är en hyllning till forna dagars sci-fi på TV och är så retro att den inte innehåller några datoranimerade effekter alls, utan allt är uppbyggt analogt. Med maffiga neonfärger.

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången. Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown! Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas. Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer), Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död). Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.