2014

Årets bästa science fiction-filmer 2014

Det har kommit fler science fictionfilmer under ”mellanåret” 2014  än ”succeåret” 2013 (Årets bästa science fiction-filmer 2013). Det kom bara två riktiga blockbusters som utspelas i rymden – men dessa gjorde desto större avtryck.Närmare trettio nya filmer har jag recenserat, och här är de elva bästa utvalda till listan Årets bästa science fiction- och rymdfilmer 2014. Bland de elva hittar vi fyra stora Hollywoodproduktioner, och sex av filmerna är från andra länder än USA. Två av filmerna har nollbudget. Scarlett Johansson är med i två. På listan finns några filmer från 2013 som fick svensk distribution under 2014.

Wanderers

Wanderers

12. Wanderers

Den kortaste filmen på listan är en svensk indefilm på nollbudget, som till Carl Sagans berättarröst visar oss hur människans framtid i solsystemet kommer att se ut. Filmen gjorde mycket välförtjänt sensation över halva världen, mer eller mindre över en natt. Det är något ståpälsframkallande i kombon av de vidsträckta panoramabilderna tillsammans med Sagans poetiska ord. Ett måste på din spellista. Regi: Erik Wernquist.

11. Predestination

En tidspolis reser fram och tillbaka genom decennierna, i jakt på en gäckande terrorist. Han stöter på en mystisk könsbytare, som visar sig kunna sitta inne med svaret på många gåtor. Denna australiska dramafilm baseras på en novell av Robert Heinlein, och lyckas utan större åthävor bygga en stämningsfull mysteriehistoria som får oss att tänka. Bra dialog och utmärkta huvudroller av Ethan Hawke och Sarah Snook. Regi: Peter och Michael Spierig. Finns på svenska on demandtjänster.

10. The Signal

En mystisk liten indiefilm som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Tyvärr lyckas regissören William Eubank inte få ihop alla trådarna på slutet, men det är underhållande likafullt. Finns på svenska on demandtjänster.

Coherence (2013)

Coherence

9. Coherence

Listans andra film med nollbudget utspelas i och omkring ett vardagsrum där gästerna långsamt upptäcker att ett astronomiskt fenomen skapat flera kopior av deras hus, och av dem själva. Schrödingers katt förekommer, och det blir förvånansvärt kusligt när väl doppelgängertemat kickar in. Manus, regi och produktion av James Ward Byrkit, som anlitade vänner som skådespelare och filmade allt med en kamera. Väl värd ett par genomtittningar! Finns på svenska on demandtjänster.

8. Lucy

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av gangsters att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Lucy utvecklar superkrafter, som snabbt blir allt starkare. Sedan flippar berättelsen ut på allvar. Det förekommer såväl flygande poliser, dinosaurier, Big Bang och en levande dator. Freaky!

7. Jodorowsky’s Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande dokumentär om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm.

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

6. Dawn of the planet of the apes

Fortsättningen på den ultrasmarte schimpansen Caesars (Andy Serkis) resa mot världsherravälde. Den ambivalente Caesar och den nattsvart hämndgirige Koba är ett elektriskt motsatspar, vars apigt episka slutkamp lyfter Dawn till oanade höjder. Det blir magiskt. Och regissören Matt Reeves lyckas med konststycket att få oss engagerade (och se skillnad på) ett antal animerade apors öde. Människorna är bara bifigurer.

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

5. Interstellar

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum. Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Om man älskar eller hatar filmen blir till slut en fråga om smak. Jag älskar den. Regi: Christopher Nolan.

Under the skin

Under the skin

4. Under the skin

Scarlett Johansson igen, som köttätande alien på turné i Skottland. ”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Scarlett säger ingenting, men förmedlar mer än tusen ord skulle förmå. regi: Jonathan Glazer.

Tom Cruise Edge of tomorrow

Tom Cruise Edge of tomorrow

3. Edge of tomorrow

Soldaten William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. En intelligent krigsfilm, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Filmen lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. De många överraskningarna gör att EoT förmodligen inte håller att se om särskilt många gånger, men första gången har man riktigt roligt. Regi: Doug Liman.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

2. Snowpiercer

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho. En mörk, allegorisk skröna där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana. En film med många detaljer, mycket humor och ett varmt hjärta.

guardians-of-the-galaxy-nova-spaceships

Guardians of the galaxy

 

1. Guardians of the galaxy

Det är egentligen ingen konkurrens i toppen på årets lista över de bästa rymdfilmerna. Guardians of the galaxy har allt, och kommer att hålla i många år framöver som en modern rymdfilmsklassiker. Det är en ny generations Star Wars. Dessutom är det en komedi, vilket starkt bidrar till dess framgångar. GotG är början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Bådar mycket gott inför kommande Marvelfilmer, men också Star Wars VII, som ju kommer i slutet av 2015.

Fler filmrecensioner: Alla rymdfilmer från 2014

Snowpiercer (2014) – världen är ett tåg, och du åker inte första klass

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Korea 2014, regi: Bong Joon-ho, manus: Bong Joon-ho och Kelly Masterson, producent: Park Chan-wook

Handlingen.

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho (som gjorde den moderna monsterklassikern The Host). En mörk skröna baserad på serien av Jacques Lob, där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Längst fram finns Det heliga loket, där tågets skapare och mänsklighetens frälsare Wilford (Ed Harris) lever i dyster ensamhet. Hans brutala underhuggare, med Mason (en grotesk Tilda Swinton) i spetsen, har ett tydligt budskap till tågets övriga invånare: – Wilfords goda vilja och lok är de enda som håller oss vid liv, och det strikta klassystem som råder ombord är nödvändigt för att inte kaos ska utbryta och vi alla ska frysa ögonblickligen ihjäl i permafrosten.

Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana, och konspirationer hotar dem inifrån.

Tilda Swinton i Snowpiercer

Tilda Swinton som Mason i Snowpiercer

Pretentionerna?

En rasande uppgörelse med klassamhället och en skenande värld där de styrandes lögner kontrollerar folket genom att få oss att tro att vi alla kommer att dö om vi inte håller oss på plats. Det skenande tåget är en allegori för vår egen skenande värld, och vi reser definitivt inte i första klass. Så övertydligt symboliskt och samtidigt så elegant ihopfantiserat, att det blir ett rent nöje att bland myllret av detaljer hitta parallellerna till vårt samhälle. Det nöjet kan man ha, oavsett om man håller med om samhällsanalysen eller inte. Bra allegorier är 50% övertygelse, 50% hantverk.

Snowpiercer är ett tåg - eller ett rymdskepp

Snowpiercer är ett tåg – eller ett rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Precis som man kan hävda att The Abyss skulle kunna handla om astronauter, inte dykare, hävdar jag att Snowpiercer skulle kunna handla om ett arkrymdskepp lika gärna som ett tåg. Snowpiercer är Battlestar Galactica, Aniara eller något av alla andra flyende rymdskepp som stävar genom den mörka, kalla rymden utan hopp om att någonsin komma fram. Det är en sluten värld, med egna spelregler och inga platser utanför den hårda hierarkin. Samtidigt pågår intrigerandet och maktkampen, år efter år. Men i Snowpiercer har sci-fi-genrens väntade rymdskepp bytts ut mot ett tåg, eftersom människan i denna berättelse aldrig lyckades komma bort från Jorden innan klimatet slog om. På köpet får vi den kraftfulla metaforen med Världståget – rusar fram i cirklar, utan mål, dömt att upprepa samma resa i oändlighet, och med vagnarna på rad som metaforer för ett klassystem. Att lämna tåget är lika med en dödsdom – en bannlysning från gemenskapen som leder till ögonblicklig förfrysning. Åtminstone vill Mason att vi ska tro det. Ibland känner jag att konceptet med Världståget är för corny, men ger också en konstnärlig frihet till regissören i och med att han inte behöver göra en helt realistisk berättelse. Detta är en saga.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

Produktionsdesign;

Utmärkt foto och tätt filmade scener i de trånga tågvagnarna. En gradvis förändring från instängdhet och mörker till öppenhet och ljus – och samspelet mellan dessa gör hela tiden det visuella intressant. Fighter i slowmotion  De få exteriörerna ser lite lågupplösta ut, men det är inget som stör särskilt mycket. Vi bjuds på en mäktig lavin mot slutet, men de riktigt viktiga detaljerna i Snowpiercer är små och nära oss.

Det heliga loket i Snowpiercer

Det heliga loket i Snowpiercer

Domen:

En genuint originell sci-fi-film där regissören verkligen hamrar in sitt något övertydliga budskap. Men helheten blir mycket större än de många enskilt tunghänta metaforerna, helt enkelt eftersom manuset är så bra och regissören vet precis hur kan ska jobba på flera nivåer samtidigt. Tempot är därför högt, och mellan dialogerna om världens jävlighet bjuder Bong Joon-ho på scen efter scen som etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i minnet efteråt: De maskerade fascisthuliganerna med sin stora fisk. Masons straffpredikan och det grymma kroppsstraffet som utdöms till en upprorsmakare. Violinistparet som skiljs åt efter ett livslångt äktenskap. De dallrande gelébitarna som fattiga tvingas äta. Det myllrar och vibrerar i Snowpiercer, med ständigt nya detaljer att upptäcka. Och precis då man tror att man kommit underfund med filmen, förändras allt då Curtis och hans vänner når de surrealistiska främre vagnarna i tåget. Det är kul och det är bisarrt. Alltmedan Världståget fortsätter sin färd längs de nedfrusna spåren, låter Bong Joon-ho berättelsen spåra ur helt – och till slut sitter vi alla där och blinkar mot solen och undrar vad fasen var det som hände egentligen? I love it.

Mest minnesvärda scen,

Det finns många, men det är något med skolklassen och deras läskiga fröken.

Snowpiercer är nummer två på Rymdfilms lista över de bästa science fiction-filmerna 2014.

Predestination (2014) – intelligent tidsresedrama

Australien 2014, regi och manus: Peter och Michael Spierig, producenter: Paddy McDonald, Tim McGahan, Michael Spierig

Sarah Snook i Predestination

Sarah Snook i Predestination

Handlingen.

Baserad på Robert Heinleins ”All you zombies”. En ärrad tidresande polisagent (Ethan Hawke) har vigt sitt liv åt att stoppa terroristen The Fizzle Bomber, men läget är nu desperat. Han reser i tiden mellan decennierna på jakt efter denna gäckande massmördare och ofta slutar uppdragen med att han själv omkommer i bombdåden. För varje uppdrag syr kårens läkare hjälpligt ihop honom. Till sist är det uppenbart att hans sinne och kropp bara håller för ett sista uppdrag, under vilket han träffar på den unge mannen John (Sarah Snook), som kan ha en ledtråd till terroristens identitet. John visar sig dock ha många hemligheter. Bland annat att han föddes som kvinnan Jane.

Pretentionerna?

En intelligent filmatisering av Heinleins eleganta novell från 1959, med gott om oväntade vändningar och överraskningar på vägen. Lyckas förvilla och missleda oss tillräckligt mycket utan att för den skull någonsin tappa tråden.

Space Corps i Predestination

Space Corps i Predestination

Rymdskepp och världsbygge!

Det finns flera tematiska paralleller till en annan Ethan Hawke-film, nämligen den utmärkta Gattaca från 1997. Här är det den unga Jane, en kroniskt överambitiös outsider, som drömmer om att få resa upp i rymden. Hon gör allt hon kan för att ta värvning vid Space Corps – en märklig elitskola, vars egentliga syfte bara blir dunklare allteftersom filmen fortskrider. Rymden och dess utforskande står här, liksom i Gattaca, för en nästan omänsklig nivå av elitism, som en vanlig ung människa riskerar att krossa sig själv för att uppnå. Liksom Vincent i Gattaca har Jane en hemlighet som diskvalificerar henne från skolan, och gör henne sårbar för sådana som vill utnyttja henne.

Produktionsdesign;

Mättade färger och murriga skuggor kombinerat med smakfull produktionsdesign gör Predestination till en stillsam fest för ögat. Få specialeffekter, och desto mer detaljomsorg i scenografi och kostym.

Mest minnesvärda scen,

En utmärkt gåtfull dialog mellan agenten och John, i den bar där agenten jobbar undercover. John avslöjar sin historia, bit för bit, med underbar cynism och galghumor.

Ethan Hawke i Predestination

Ethan Hawke i Predestination

Domen:

En tät och njutbar science fiction-film som står ut från mängden genom fokus på komplext berättande som tvingar oss i publiken att faktiskt använda hjärnan. Som alla bra tidsresefilmer bjuder den på några rejäla tidsparadoxer att ligga sömnlös över. Utmärkta skådespelare med Sarah Snook som den klarast lysande stjärnan.

Fler filmer som den här+

Jag har redan nämnt Gattaca. Vi har också topplistan De 20 bästa filmerna om tidsresor

Alla rymdfilmer från 2014

Här är alla de science fiction- och rymdfilmer från 2014 som bloggen har recenserat eller omnämnt, i bokstavsordning. Som vanligt blandar bloggen rymdfilmer med robotfilmer och vanlig sci-fi. Fler listor hittar du här:

Abduction – RYMDFILM. Amerikansk skräckthriller som förmodligen innehåller det som står på förpackningen. Straight to on demand, me thinks.

Birdman – SCIENCE FICTION. Michael Keaton som avdankad superhjälte, ”Birdman”, som försöker göra comeback. Trailer Ännu ej recenserad av Rymdfilm.

Captain America: The Winter Soldier – SCIENCE FICTION. Ett politiskt konspirationsdrama om övervakning och om ändamålen helgar medlen. En av Marvels mörkare filmer, i en något mognare ton.

Coherence – RYMDFILM. Ett astronomiskt fenomen visar sig på himlen, och sedan händer något mystiskt och oförklarligt med grupper av människor. Verkar vara lika delar intelligent science fiction och relationsdrama. Den här håller jag koll på.

Dawn of the planet of the apes – SCIENCE FICTION. Ett riktigt starkt drama med större fokus på aporna än i den första rebootade filmen, som kom för ett par år sedan. Caesar och de andra aporna har här ockuperat San Francisco, och ett dödligt virus sår död bland människorna. Samtidigt som Caesar och vissa människor söker fred mellan arterna, finns det starka krafter som önskar krig.

Debug – RYMDFILM. Modern hyllning till alla rymdskräckfilmer du kan tänka dig, med lite dokusåpa-touch. Inget som går till filmhistorien.

Ejecta – RYMDFILM. Av trailern att döma en något överspänd thriller om första kontakten, men åtminstone med ambitionen att visa påverkan på samhället om vi verkligen fick kontakt. Ännu ej recenserad av Rymdfilm.

Bill Paxton i högform i Edge of tomorrow

Bill Paxton i högform i Edge of tomorrow

Edge of tomorrowRYMDFILMUtmärkt tidsreseaction med Tom Cruise och Emily Blunt, som har recenserats här på bloggen redan. Årets trevligaste överraskning. På bio nu.

Earth to Echo – barnfilm som ekar av 80-talsklassiker som E.T och Upptäckarna.

Godzilla – MONSTERFILM. Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards.

Guardians of the Galaxy – RYMDFILM. Sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra.

Interstellar – RYMDFILM. Christopher Nolans rymdfilm om utforskande av universum genom maskhål. Med Matthew McConnaughey som tvåbarnspappan som blir kapten för en sista desperat rymdexpedition som kan rädda alla människor. Men resan för dem farligt nära ett svart hål.

Jodorowsky’s Dune – RYMDFILMSDOKUMENTÄR. Vi får berättelsen om hur tidernas mest inflytelserika rymdfilm som aldrig filmades skulle ha blivit. Hyllad och hajpad rymdfilmsdokumentär – bara en sån sak.

Lucy – SCIENCE FICTION. Scarlett Johansson fortsätter sin sci-fi-odyssé med en ny superhjältefilm av Luc Besson. Året är 2069, och Scarlett spelar knarkkuriren i Tai Pei, Taiwman, som råkar få superkrafter. Därefter börjar saker spåra ur på riktigt.

Predestination – SCIENCE FICTION. En tidspolis (Ethan Hawke) viger sitt liv åt att stoppa en fruktansvärd terrorist redan innan bomberna börjat smälla. Men som vanligt med tidsresor kan tidsparadoxerna leda till oväntade kausalsamband.

Robocop – ROBOTFILM. Joel Kinnaman gör en stabil insats i denna ganska varsamma remake av Paul Verhoevens klassiker. Respektfullt mot originalet, men därmed tyvärr utan större överraskningar.

Snowpiercer – SCIENCE FICTION. Sydkoreanske Bong Joon-Ho bjuder oss på en helt fantastisk indieblockbuster med starkt symbolspråk – en dystopisk framtid som sprakar i regnbågens alla färger. Med bl a Tilda Swinton, John Hurt och Chris Evans. Ett måste.

Space Station 76 – RYMDFILM. I en parallell framtid som ser ut som 70-talet tänkte den sig, lever ett gäng udda existenser och robotar på en rymdstation. När en ny besättningsmedlem anländer vänds allt upp och ned. Med bl a Patrick Wilson och Liv Tyler.

The Congress SCIENCE FICTION. Fantasy/sci-fi-drama om skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride) som låter en digital kopia av sig själv säljas till Hollywood. ”Wrights livs roll” säger amerikanska kritiker.

The Machine – ROBOTFILM. Brittisk mashup av Blade Runner och Terminator, med en smula 1984 inblandat. Rekommenderas. Tillgänglig via playtjänster nu. Ej recenserad av Rymdfilm.

The Signal –  SCIENCE FICTION. Indiesensationen som alla pratade om efter Sundancefestivalen. Tre unga hackervänner dras in i en mycket mörk konspiration med alienövertoner. Sevärd, men ojämn.

The Zero Theorem – SCIENCE FICTION. En bisarr framtidsvision av Terry Gilliam, i vad som verkar vara samma andra som Brazil eller 12 monkeys. Med Christoph Waltz m fl. Vi hoppas på att Gilliam tagit sig samman och skapat något minnesvärt mer än på ytan. Jag var inget fan av Doctor Parnassus eller Grimm.

Transformers Age of Extinction – RYMDFILM/ROBOTFILM. Michael Bays fjärde robotfilm är en reboot, med Mark Wahlberg i huvudrollen. Mycket trams, men bra skurkar på den mänskliga sidan och ett gotiskt fängelserymdskepp gör att detta tretimmarsepos stundvis är hyfsat underhållande. Plus: dinosaurier!

Under the skin

Under the skin

Under the skin – RYMDFILM. Scarlett Johanssons tredje sci-fi-drama i år är en konstfilm där skotsk diskbänksrealism möter alienskräck. Inte helt olikt Låt den rätte komma in. Hypnotiskt!

Wanderers – RYMDFILM. Mot slutet av året kom en minisenstation: den svenska rymdkortfilmen Wanderers, med text och röst av Carl Sagan. Poetiskt och magiskt.

”Maybe it’s a little early. Maybe the time is not quite yet. But those other worlds, promising untold opportunities, beckon. Silently, they orbit the sun, waiting.” (Carl Sagan, Wanderers)

X-men Days of future past – SCIENCE FICTION/ROBOTFILM. Regissören Bryan Singer återvänder och samlar ihop ensemblerna från de båda generationernas X-men och bygger upp ett tidsresedrama som binder samman First Class med X-men I-III. Bitvis briljant (speciellt i början) och bitvis en smula snackigt och utdraget. Ian McKellen och Michael Fassbender är magnetiska (hoho). Ej recenserad av rymdfilm.

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

The Congress (2014) – mörk och vacker framtidssatir

Frankrike/Israel 2013/2014, manus och regi: Ari Folman, producenter: Diana Elbaum, David Grumbach, Eitan Mansuri, Jeremiah Samuels

The Congress

The Congress

Handlingen.

En mörkt vuxen framtidssaga som växlar mellan trippiga animationer och vanliga skådespelare, och detta är också filmens tema. Den medelålders skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride, Forrest Gump) spelar sig själv. Hon har kommit förbi sina bästa Hollywoodår, och inser att erbjudandena om nya roller blir färre. Men ett filmbolag erbjuder henne en stor summa pengar om hon säljer sin avbild till dem, inscannad och digitaliserad ned till minsta leende. Därefter förlorar hon all makt över den publika figuren ”Robin Wright” – som blir evigt ung storstjärna i en animerad pseudovärld dit folk allt mer tar sin tillflykt. Den äkta Robin Wright åldras och blir förkrympt själsligen. Då hon en dag får en chans att själv ta den lilla drogampull som ger tillträde till fantasivärlden, blir frestelsen alltför stor.

Robin Wright i The Congress

Robin Wright i The Congress

Pretentionerna?

På en och samma gång en hyllning till den mänskliga fantasin och en varning till oss alla vad som väntar om vi helt hänger oss åt de artificiella världar som tekniken nu kan skapa. Folman bygger en elegant dubbel satir där Hollywoods samvetslöshet är den uppenbara driftkuckun. Men skådespelaren som säljer sin själ för att bli evigt ung är också en allegori över oss samtida människor.

Produktionsdesign;

En djupt originell film som fortsätter att överraska visuellt hela vägen fram till slutet. Den verkliga, icke animerade världen, skildras som en grå och med tiden preapokalyptisk värld stadd i ständigt sönderfall då dess unga, intelligenta och rika människor alla flytt in i den färgstarka drömvärld där egot är utplånat och alla kan vara det de vill. Men biljetten till drömvärlden är inte gratis – vilket inte lär förvåna någon. Dessa grådaskiga scener växlas mot den totalt psykedeliska färgexplosion som är The Congress motsvarighet till Looney Toons. Det är klassisk 2D-animation (”tecknad film”) i många former och fasoner, och det utgör större delen av The Congress‘ speltid. Jag garanterar att det är bland det intressantaste du sett i år. Produktionsdesignen är gjord av Bridgit Folman Films Gang, med David Polonsky och Joni Goodman som huvudanimatörer. Snyggt!

The Congress

The Congress

Domen:

Mer sci-fantasy än rymdfilm, och den hade premiär på Cannes redan 2013. Men ta mig tusan om inte The Congress smyger sig upp på min lista över 2014 års sci-fi-filmer ändå – den hade ju ändå bredare premiär i år. Jag gillar den som konstfilm mer än som klassiskt drama: den flödar formligen över av poesi, skönhet och emotionell tvetydighet, och är en film som tjänar på att upplevas med hjärtat snarare än hjärnan. Man bör inte grubbla så mycket över alla detaljer. Det finns nämligen en del direkt svaga aspekter av manuset och storyn underminerar tyvärr filmens uppbyggliga budskap om att inte förföras av passiviteten på Lycksalighetens ö. Det börjar bra, med IRL-Robins ambivalens inför att låta sig digitaliseras och en njutningsfullt elak satir över Hollywood. Men när Ari Folman släpper på sin föreställningskonsts fulla kraft, och låter drömbilder från sin fantasivärld skölja över oss, drabbas även vi av storögd förundran inför detta kosmiska myller, och där någonstans tappar jag liksom intresset för Robin Wright och hennes sjuka son. Spektaklet tar över. Men jag väljer som sagt att betrakta filmen som färg, form och poesi i rörelse, och finner att det räcker väldigt långt.

Debug (2014) – hackare slåss mot AI med samurajsvärd

Kanada 2014, regi och manus: David Hewlett, producent: Steve Hoban

Debug

Debug

Handlingen.

I vad som kanske är en framtidsvision för Pirate Bays grundare skjutsas en grupp dömda hackers runt i ett rymdskepp och tvingas utföra de allra mest oattraktiva IT-jobben i hela galaxen. Deras jobb är att felsöka trasiga rymdstationer och skepp, fixa buggar i mjukvaran och ”starta om” operativsystemen. Ni vet, som hackers gör. När de kommer till det övergivna fängelseskeppet Amphitrite går det dock snabbt åt helvete, då skeppets AI föga överraskande blivit självmedveten och vill döda alla människor som kommer i dess väg. Vad som kanske är lite överraskande ändå är att AI:n tar form av en man i kostym som går att döda med ett svärd, om man skriver rätt datorprogram. Tur att de är hackers!

Pretentionerna?

Jag tror att filmskaparen hade föresatsen att göra så många blinkningar tillbaka i thrillerhistorien som bara är möjligt, samtidigt som han uppdaterade storyn med en outhärdligt självupptagen grupp ungdomar och ett pajjigt datortema. Han lyckades!

Debug

Debug

Rymdskepp och världsbygge!

Hela filmen utspelas i rymden, så alltid något. Fängelseskeppet Amphitrite är enormt stort, även om vi inte direkt får någon överblick. Ett par klassiska kameraåkningar längs skrovet kastar inte så mycket ljus över rymdskeppsdesignen, då bilderna är alltför mörka och vinkeln för sned. Det enda vi fattar är att skeppet är stoooort. Insidan är självklart stämningsfullt upplyst, men det är lite svårt att förstå vad alla rymliga och fräscha rum och korridorer fyller för funktion i ett fängelse. Det finns exempelvis en spa-anläggning ombord. Men inga möbler eller annan inredning.

Produktionsdesign;

För att vara en kanadensisk lågbudgetskräckis ser Debug hyfsat tight ut. Jämfört med en mockbuster från The Asylum ser den till och med fin ut. Vissa visuella tricks funkar bra: den ständigt uppkopplade lilla besättningen har headsup-displayer och kommunicerar ständigt med varandra via radio. De stirrar så att säga rakt på oss i publiken nästan hela tiden, vilket känns som ett modernt grepp. Rymdskeppsmiljöerna lånar förstås friskt från föregångare i genren, men är alltför sterila för att bli intressanta. Inte heller filmens halvhjärtade blod- och gorescener ger något sug i magen.

Debug

Debug

Luckor i manus,

Jag kan bli riktigt irriterad på hur någon på fullt allvar år 2014 (nåja) kan skapa en handling som bygger på att en AI manifesterar sig själv på en datorskärm i form av en människa, och att riktiga människor kan programmera avatarer av sig själv som går in i datorn och slåss med svärd och nävar mot denna AI, så att AI:ns avatar blöder och dör – och därmed ”vinner” människorna över AI:n. Det är The Lawnmower Man, fast värre. Det är så dumt att klockorna stannar.

Debug

Debug

Domen:

Enligt uppgift säger regissören David Hewlett att han ville göra 2001, fast berättad från HALs perspektiv. Bitch, please. Du gjorde Resident Evil, fast utan monstren eller Milla Jovovich. Du gjorde The Matrix utan kampsport eller filosofi. Du gjorde Event Horizon utan en galen Sam Neill. Du gjorde Cube utan originaliteten. Du gjorde faktiskt en själlös och kall liten film, och det är synd om du verkligen försökte göra 2001 från HAL:s perspektiv. Bättre lycka nästa gång.

Wanderers (2014) – årets rymdupplevelse + intervju med filmskaparen

WANDERERS_the_great_red_spot_02

WANDERERS Jupiters stora röda fläck

Vi har sett den magiska svenska kortfilmen som gjort sensation senaste veckorna, och pratat med regissören Erik om vilken som är hans egen drömrymdfilm.

Vi är mitt inne i en rymdboom. Vetenskapligt, kommersiellt och populärkulturellt har rymden vår kollektiva uppmärksamhet på ett sätt som inte varit fallet sedan 70-talet. Internets engagemang i kometlandare Philae nyligen är bara ett exempel. Men ibland, som rymdfilmsbloggare, känner jag att de snygga hollywoodfilmer jag recenserar, bara skrapar på ytan till det som får mig att fascineras så av rymden. De tar ett rymdskepp, brassar på med bombastisk musik, och technobabbel. Men de säger inget om varför vi ska utforska rymden. Interstellar ger visserligen ett konkret svar på varför: Jorden kan inte föda oss i framtiden. Men årets starkaste rymdupplevelse för mig kommer inte från Christopher Nolan, utan från det osannolika paret Carl Sagan (astronom 1934-1996) och svenske frilansregissören Erik Wernquist. Det är en sublim upplevelse, långt mer emotionellt substantiell än Interstellar.

I svenska kortfilmen Wanderers (3 minuter 50 sekunder) bild- och tonsätts Carl Sagan som själv läser sin text från A Pale Blue Dot och verkligen visar oss varför vi ska utforska rymden. Vi får se korta scener av människor som tar rymdpromenader vid Jupiter, flyger nära kryogeysrarna på Saturnus måne Enceladus, och åker rymdhiss från Mars yta. Det är ståpäls genom hela filmen, och då Sagans sista ord ”…waiting” klingar ut, drabbar mig en fullständig visshet om att vi människor en gång kommer att få se allt detta i verkligheten. Carl Sagans röst i kombination med bilderna av Wernquist och musik av Christian Sandquist berör på djupet. Här är själva filmen:

Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

Uppmärksamheten har varit stor kring filmen, som höjts till skyarna på sociala medier, Slate och io9. Många halvt resignerade sci-fi-fans satte sig plötsligt upp, yrvakna i datorstolen, och blinkade förvånat mot de majestätiska vyerna av Saturnus ringar. – Wait! What?!

WANDERERS_excavation_01

WANDERERS Utgrävning av asteroid

Jag kontaktade Erik Wernquist för att höra lite mer om hur kan gjort och hur han tänker kring genren rymdfilm. Han arbetar till vardags som digital konstnär och animatör i Stockholm, och jag anar att den stora uppmärksamheten som filmen väckt eventuellt kan ha gjort det lite stressigt för Erik att hinna med. Men han svarade snabbt på mina mejl och tog sig tid att formulera utförliga svar på mina frågor. Och det visar sig att Erik Wernquist inte själv sett sig som en del av en stor rymdtrend, utan har känt sig lite ensam med sina tankar om rymdutforskning.

Med tanke på vilka budgetar som Hollywoodfilmer slukar för att producera ”effekter” är tanken på en oberoende filmskapare som åstadkommer det du har åstadkommit rätt hisnande. Hur mycket arbete har du lagt ned för att färdigställa filmen? Har du räknat timmar, eller kalendertid?
EW: – Jag måste erkänna att jag inte använt mig av några som helst banbrytande tekniker eller verktyg när jag gjorde filmen. Arbetet har ur ett tekniskt perspektiv varit enkelt, bara väldigt tidskrävande. Det är förvisso roligt och glädjande att även folk som arbetar med grafik och specialeffekter på hög nivå verkar tycka det jag gjort ser fint ut, men som sagt, det är inget speciellt med sättet jag gjort arbetet.
– Det är lite svårt att svara på exakt hur mycket tid jag lagt ner, men jag började för lite drygt två år sedan, och har hållit på i kortare och längre intervaller sedan dess. Kanske har jag jobbat sammanlagt ett halvår ungefär.
Varför har rymden och rymdfart just nu gjort sådan storstilad comeback i det allmänna medvetandet, i populärkulturen och vår gemensamma fantasi, tror du?
EW: – Jag har nog inte riktigt förstått att rymdintresset tycks ha växt på sista tiden, så jag har svårt att uttala mig om varför. Jag har så klart blivit glad av att se bra, genomtänkta och väl researchade filmer som Gravity och Interstellar gå upp på de stora dukarna, och det jättestora intresset för ESAs kometlandning härom veckan var uppmuntrande. Utöver vad jag läser för mig själv brukar jag annars vanligtvis känna mig ganska ensam i de här tankarna, men det verkar som jag haft lite fel där. Vilket är väldigt glädjande!

Räknar du med att göra fler rymdfilmer, med tanke på responsen du fått?
EW: – Jag är personligen väldigt intresserad av tankarna och spekulationer kring människans eventuella framtid i Solsystemet, så det är något jag hoppas kunna utveckla och jobba mer med.

Om du väljer den rymdfilm som är din egen personliga favorit, vilken är det?
EW: – Som sagt, både Gravity och Interstellar gav mig fina upplevelser, men när det kommer till realism och omfattning är det svårt att överträffa Apollo 13, vilken jag tycker är en helt fantastisk film. En annan favorit, även om den är lite mer utsvävande i tonen, är Contact. Jag väntar dock fortfarande på att ribban ska höjas rejält – någon form av filmatisering av [författaren] Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi skulle kunna bli makalöst storartad.

På Erik Wernquists sajt kan man se stillbilder och läsa mer om inspirationen till filmen, och var det är vi egentligen ser. Konstnärlig frihet har tagits, men alla platser som förekommer i filmen baseras på verkliga platser i solsystemet.

WANDERERS_verona_rupes_03

WANDERERS Basejumping på Uranus måne Miranda

Vill du läsa mer om rymdfilm som genre? Här är några inlägg från bloggen som du kan gilla:

Därför behöver vi berättelser om rymden

Därför blev vi förälskade i Philae

Jodorowsky’s Dune – Den bästa rymdfilm som aldrig gjordes

Jakten på The Overview effect

Svenska vinterlandskap (Simon Stålenhags bilder)

Fem visioner av utomjordingar på film

The Signal (2014) – unga hackare blir försökskaniner

USA 2014, regi och manus: William Eubank, producenter: Brian Kavanaugh-Jones och Tyler Davidson

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Handlingen.

En indie-sci-fi-thriller från årets Sundancefestival, som tjänar på att du inte känner till för mycket då du ser den. Jag ska därför undvika att spoila för mycket. Vi följer tre unga studenter på roadtrip genom den amerikanska öknen. Haley (Olivia Cooke) ska börja på college i en annan delstat och får skjuts av sin smådeprimerade pojkvän Nic (Brenton Thwaites) och dennes bäste vän Jonah (Beau Knapp). Nic lider av en muskelsjukdom som gradvis får hans ben att förtvina och är, troligen med rätta, orolig för att Haley ska hitta en ny, mindre handikappad kille i Kalifornien. Men bilresan har också ett annat syfte. Nic och Jonah har länge retat sig på en mystisk hacker som kallar sig Nomad, som gång på gång lyckas hacka sig in i killarnas datorer och förstöra servrarna på MIT. Nu har de äntligen på en karta lyckats lokalisera signalen från Nomad, och de tre kompisarna beslutar sig för att göra en liten avstickare och konfrontera sin motståndare. Spåret leder till ett övergivet hus mitt ute i ingenstans, och tar inte många minuter i ökennattens mörker för våra vänner att de just har begått sitt livs misstag. Nomad visar sig vara något helt annat än en vanlig hackare. Nic, Jonah och Haley blir infångade av män i skyddsdräkter, och isolerade som försökskaniner i en mycket olycksbådadande forskningsanläggning av det slag som förekommer i skräckfilmer och som det är svårt att ta sig levande ifrån. Och i skuggorna lurar något farligt.

The Signal

The Signal

Pretentionerna?

Siktet är inställt högt. Ett genomgående tema är hjärtat vs hjärnan. Magkänslan mot logiken. Och ytterst kanske kärleken kontra intellektet. Den plågade Nic ställs inför många val, och blir hela tiden hunsad av Dr Wallace Damon (Laurence Fishburne) som gång efter gång försöker bryta Nics motståndskraft och tvinga honom att samarbeta. För sin egen skull, så klart. Men ingen är den se ser ut att vara i The Signal, och till slut då täckelset har fallit måste Nic själv bestämma vilken sorts människa han ska bli.

Rymdskepp och världsbygge!

Jag har lovat spoilerfritt, men det finns en stark rymdkoppling, och även om det tar god tid på sig att dyka upp så är filmens rymdskepp väl värt väntan.

Produktionsdesign;

En indiefilm gjord på blott 4 miljoner dollar, av en regissör som tidigare gjort en ännu billigare rymdfilm (Love från 2011) där han faktiskt var både regissör, produktionsdesigner, kameraman och producent. William Eubank vet helt enkelt hur man använder sina korvören väl, och The Signal ser fenomenalt bra ut för den budgeten. De få specialeffekterna är fint integrerade i resten av filmen, och känns som en helt naturlig del av berättelsen. Jag är imponerad. Bra foto av David Lanzenberg.

The Signal

The Signal

Luckor i manus,

Kritiker pekar på att vi aldrig får de många mysterietrådarna förklarade för oss. Och det stämmer. En del saker, som en röd väska som dyker upp med jämna mellanrum men aldrig förklaras, hade jag önskat att det fanns en motivering till. Men jag kan också förlåta en del poetisk frihet och villospår, eftersom The Signal är en film som är avsedd att tala lika mycket till hjärtat som till hjärnan. I en poetisk betraktelse om universums stora mysterier kan vi inte begära få precis allt förklarat för oss på ett silverfat.

Domen.

En mystisk liten film som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Relationerna mellan vännerna har en varm botten. Den stora överraskningen i storyn ska jag inte avslöja här, men om du är ett stort av av sci-fi kanske du i och för sig inte blir superöverraskad när väl hemligheten avslöjas. Men vägen fram till det något utflippade slutet är nog så underhållande, med fina prestationer av de unga skådespelarna, läskiga laboratoriemiljöer och ett mycket färgstarkt persongalleri av bifigurer. För mig blev The Signal en oväntat trevlig bekantskap.

 

The Signal

The Signal

Fler filmer som den här+

(varning för mindre spoilers här nedanför!)

Påminner lite om Chronicle, om ungdomar som får superkrafter genom att närma sig en asteroid. Jag ser också drag av District 9, Andromeda Strain, Lucy och Hanna.

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

EARTH TO ECHO

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.