2014

The Signal (2014) – unga hackare blir försökskaniner

USA 2014, regi och manus: William Eubank, producenter: Brian Kavanaugh-Jones och Tyler Davidson

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Handlingen.

En indie-sci-fi-thriller från årets Sundancefestival, som tjänar på att du inte känner till för mycket då du ser den. Jag ska därför undvika att spoila för mycket. Vi följer tre unga studenter på roadtrip genom den amerikanska öknen. Haley (Olivia Cooke) ska börja på college i en annan delstat och får skjuts av sin smådeprimerade pojkvän Nic (Brenton Thwaites) och dennes bäste vän Jonah (Beau Knapp). Nic lider av en muskelsjukdom som gradvis får hans ben att förtvina och är, troligen med rätta, orolig för att Haley ska hitta en ny, mindre handikappad kille i Kalifornien. Men bilresan har också ett annat syfte. Nic och Jonah har länge retat sig på en mystisk hacker som kallar sig Nomad, som gång på gång lyckas hacka sig in i killarnas datorer och förstöra servrarna på MIT. Nu har de äntligen på en karta lyckats lokalisera signalen från Nomad, och de tre kompisarna beslutar sig för att göra en liten avstickare och konfrontera sin motståndare. Spåret leder till ett övergivet hus mitt ute i ingenstans, och tar inte många minuter i ökennattens mörker för våra vänner att de just har begått sitt livs misstag. Nomad visar sig vara något helt annat än en vanlig hackare. Nic, Jonah och Haley blir infångade av män i skyddsdräkter, och isolerade som försökskaniner i en mycket olycksbådadande forskningsanläggning av det slag som förekommer i skräckfilmer och som det är svårt att ta sig levande ifrån. Och i skuggorna lurar något farligt.

The Signal

The Signal

Pretentionerna?

Siktet är inställt högt. Ett genomgående tema är hjärtat vs hjärnan. Magkänslan mot logiken. Och ytterst kanske kärleken kontra intellektet. Den plågade Nic ställs inför många val, och blir hela tiden hunsad av Dr Wallace Damon (Laurence Fishburne) som gång efter gång försöker bryta Nics motståndskraft och tvinga honom att samarbeta. För sin egen skull, så klart. Men ingen är den se ser ut att vara i The Signal, och till slut då täckelset har fallit måste Nic själv bestämma vilken sorts människa han ska bli.

Rymdskepp och världsbygge!

Jag har lovat spoilerfritt, men det finns en stark rymdkoppling, och även om det tar god tid på sig att dyka upp så är filmens rymdskepp väl värt väntan.

Produktionsdesign;

En indiefilm gjord på blott 4 miljoner dollar, av en regissör som tidigare gjort en ännu billigare rymdfilm (Love från 2011) där han faktiskt var både regissör, produktionsdesigner, kameraman och producent. William Eubank vet helt enkelt hur man använder sina korvören väl, och The Signal ser fenomenalt bra ut för den budgeten. De få specialeffekterna är fint integrerade i resten av filmen, och känns som en helt naturlig del av berättelsen. Jag är imponerad. Bra foto av David Lanzenberg.

The Signal

The Signal

Luckor i manus,

Kritiker pekar på att vi aldrig får de många mysterietrådarna förklarade för oss. Och det stämmer. En del saker, som en röd väska som dyker upp med jämna mellanrum men aldrig förklaras, hade jag önskat att det fanns en motivering till. Men jag kan också förlåta en del poetisk frihet och villospår, eftersom The Signal är en film som är avsedd att tala lika mycket till hjärtat som till hjärnan. I en poetisk betraktelse om universums stora mysterier kan vi inte begära få precis allt förklarat för oss på ett silverfat.

Domen.

En mystisk liten film som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Relationerna mellan vännerna har en varm botten. Den stora överraskningen i storyn ska jag inte avslöja här, men om du är ett stort av av sci-fi kanske du i och för sig inte blir superöverraskad när väl hemligheten avslöjas. Men vägen fram till det något utflippade slutet är nog så underhållande, med fina prestationer av de unga skådespelarna, läskiga laboratoriemiljöer och ett mycket färgstarkt persongalleri av bifigurer. För mig blev The Signal en oväntat trevlig bekantskap.

 

The Signal

The Signal

Fler filmer som den här+

(varning för mindre spoilers här nedanför!)

Påminner lite om Chronicle, om ungdomar som får superkrafter genom att närma sig en asteroid. Jag ser också drag av District 9, Andromeda Strain, Lucy och Hanna.

Annonser

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

EARTH TO ECHO

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.

Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me - Extant

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Space Station 76 (2014) – där robotdoktorn har allt valium du kan önska dig

USA 2014, regi och manus: Jack Plotnick

Space Station 76

Space Station 76

Handlingen.

Besättningen på rymdstation 76 och deras familjer lever ett behagligt om än inrutat och tråkigt liv. Så länge som stationen inte krockar med en asteroid verkar det vid första anblicken vara ett idylliskt mikrosamhälle, där man får tiden att gå genom att spela pingpong, skaffa barn, titta på modebilder i sin View-Master eller beställa en Harvey Wallbanger-cocktail från någon av de små robotarna som passar upp.

Men under ytan rasar konflikterna på rymdstationen, och alla har sina egna bekymmer och depressioner. Den alkoholiserade mansgrisen till kapten Glenn (Patrick Wilson) döljer sin homosexualitet bakom en mask av butterhet. Han sörjer att pojkvännen Daniel har lämnat stationen genom att spela upp ett litet regnbågsfärgat hologram gång på gång, medan han masturberar. Att Daniels ersättare är en ung och kvalificerad kvinna, Jessica (Liv Tyler) gör inte kaptenen ett uns gladare, då han anser kvinnor bör inte ge sig in på männens område.  Och en självständig kvinna ses som ett udda inslag av fler av invånarna på stationen. Alla de övriga kvinnorna är där i egenskap av fruar – uttråkade rymdhemmafruar av den mer neurotiska sorten. Mest magnifik i sin förvirring är den blonda Misty (Marisa Coughlan) som inte bara blir svartsjuk på Jessica, utan också knaprar enorma mängder valium som hon får utskrivet av sin robotdoktor. En annan robot, programmerad att svara med medkännande men förinspelade plattityder, är besättningens psykolog. Misty har så stora problem att känslomässigt anknyta till andra människor, inklusive sin egen man (Matt Bomer) och dotter Sunshine, att hon slutligen utvecklar en förälskelse i just denna lilla terapirobot. Medan mamma Misty gråter över att roboten bränt en krets, får lilla Sunshine begrava det ena lilla huvudlösa musbarnet efter det andra, då deras musmamma blivit kannibal och börjat döda sina egna bebisar. ”Varför?” snyftar Sunshine i Jessicas famn. ”Ibland älskar en mamma sitt barn så mycket, att hon hellre dödar det än låter något annat ont hända det.” försöker Jessica trösta. Ödet har många fler bedrövelser i beredskap för Sunshine och de andra. Men det finns också vänskap ombord på Rymdstation 76. Och kanske också kärlek, trots allt?

Robotterapeuten i Space Station 76

Robotterapeuten i Space Station 76

Pretentionerna?

En av de mer udda och samtidigt sympatiskt originella parodier jag har sett, då den går utanför den rena rymdfilmspastischen och passar på att med glimten i ögat kommentera 60-, 70-, och 80-talens framtidsskildringar och tidsanda. Både dystert och roligt samtidigt.¨

Space Station 76

Space Station 76

Rymdskepp och världsbygge!

Här finns klara influenser från Buck Rogers in the 25th century, Battlestar Galactica, Star Trek och Månbas Alpha. Det är helt tydligt vårt samhälle i en nära framtid då rymdfart är något vardagligt och helt naturligt. Jessica säger t ex att hon aldrig varit på Jorden. Men det unika med Space Station 76 utspelas i en värld som så solklart är 1976. Inredningen, frisyrerna, möblerna, musiken, mustascherna – och inte minst den gammaldags könsrollsfördelningen – allt är hämtat från 1970-talet. Även datorer och robotar kommer från framtiden så som man såg den 1976. Rymdstationen liknar ett lyxhotell på Hawaii. Det är ett liknande trick som i Guardians of the galaxy, där samtidsklockan stannat på 1985 och en Sony Walkman spelar en stor roll. Retrofuturism – jag älskar dig, och hoppas få se fler exempel.

Produktionsdesign;

Detaljarbetet är utsökt, och produktionsdesignerna har verkligen gått all in för att skapa en trovärdig retrofuturism. Det är så snyggt att man gråter. Textilier i krämfärgad polyester, orange och brunt och cocktailklänningar i paljetter – och tapeter med mönster i sicksack och storblommigt. Robotar och annan teknologi har en härligt plastig och fyrkantig formfaktor, med robotvisir av rökfärgad plexiglas.

Liv Tyler i Space Station 76

Liv Tyler i Space Station 76

Domen:

En rymdfilmsparodi med 1970-taltstema – hmm, det hade kunnat bli lite hur som helst. Om Will Ferrell hade varit med, hade jag förväntat mig Anchorman i rymden. Eller så skulle det ha kunnat bli en radda sexskämt om Farrah Fawcett, ungefär som en modernare Spaceballs. Men Space Station 76 är en mycket mer udda fågel än så. Det är en mycket svart och ganska lågmäld komedi som inte har de uppenbara flabbskämten. Jag tycker den är sympatisk. Det är en parodi, men mer på den tidsanda som skapade Buck Rogers än på själva Buck Rogers. Rent visuellt är det i det närmaste perfekt utfört, och skådespeleriet är genomgående högklassigt. Någonstans under den andra hälften av filmen börjar jag dock längta efter att de dramatiska insatserna ska höjas lite. Scenen är liksom så bra uppdukad för en urladdning av alla uppdämda konflikter. Men det saknas något i manus – ett driv framåt för att ta Space Station 76 från hyllan för kuriosafilmer till ett verkligt drama. Vi får aldrig den urladdningen. Men det räcker ganska långt ändå. Jag hade riktigt trevligt då jag såg Space Station 76. Och skulle antagligen titta på den, om det gjordes en TV-serie.

Fler filmer som den här+

Galaxy Quest är alltjämt den bästa rymdparodin. Guardians of the Galaxy en annan retrofuturistisk film.

Guardians of the Galaxy (2014) – en ny standard för rymdäventyr

USA 2014, regi: James Gunn, manus: James Gunn och Nicole Perlman, producent: Kevin Feige, musik: Tyler Bates.

Guardians Of The Galaxy

Guardians Of The Galaxy

Handlingen.

Det är kul att kunna kickstarta efter sommaren med en riktig smällkaramell, och för den händelse du har levt helt bortkopplad under semestern kan jag berätta att Marvels Guardians of the Galaxy (”GotG”) är sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra. Mer om det längre ned. Handlingen blixtrar fram i kosmos alla färger, då vi tas med på en hisnande färd ut i en tätbefolkad galax, fylld av uråldriga imperier, prisjägare, pirater, utomjordingar av alla de slag och fler rymdskepp än du sett på samma gång utanför en Star Wars-film. I galaxen pågår också en kosmisk maktkamp mellan gudalikt mäktiga varelser som slåss om inflytande över de kraftfulla artefakter som kallas Infinity Stones. Den som besitter en sådan kan utplåna hela planeter med en handviftning, och det är precis detta som filmens huvudskurk Ronan, en mordgalen kreeprins, planerar att göra mot den utopiska planeten Xandar. Dessbättre behöver du inte kunna något om Marvels komplexa, kosmiska bakgrundshistoria för att kunna hänga med hyfsat i alla intriger. Och snart fokuserar filmen på ett udda gäng av förbrytare, överlöpare och lönnmördare som av slumpen eller ödet förs samman i högsäkerhetsfängelset Kyln.

Rocket Racoon

Rocket Racoon

Det är den kaxige tjuven Peter Quill (Chris Pratt), den cyniske Rocket (en genetiskt modifierad tvättbjörn, med röst av Bradley Cooper), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) som bytt sida, den av sorg och ilska drivne Drax the Destroyer (Dave Bautista) och slutligen Rocket medhjälpare Groot, ett talande träd vars återkommande replik ”I am Groot” yttras på många pregnanta vis av självaste Vin Diesel. Detta gäng är en vinddriven och av tillvaron stukad liten skara, som trots att de inte kommer särskilt bra överens bestämmer sig för att jobba tillsammans ett tag. Först måste de rymma från fängelset, och sedan ska de ge sig på att sälja ett mystiskt klot på svarta marknaden i den laglösa rymdstationen Knowhere. Men klotet visar sig vara just den Infinity Stone som halva galaxen redan slåss om, så det dröjer inte länge innan den disparata gruppen jagas, skjuts på, kidnappas och nästan sprängs i småbitar. Ska de ta till sjappen, som Rocket föreslår, eller bejaka sin nyfunna vänskap och försöka bekämpa Ronan och dennes övermäktiga armada?

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Pretentionerna?

Början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. Och här kastar sig regissören (och manusförfattaren) James Gunn ut i det okända på flera vis: istället för att börja reducera och gallra i Marvels oerhört komplexa mytologi och sedan välja en lightversion av den till sin film, slänger han in hela myllret av platser, civilisationer och figurer från serietidningarna, och bryr sig inte om att förklara vad fanken det är som pågår. Det fungerar utmärkt: de i publiken som har pluggat Marvelmytologin kan njuta av den, medan vi andra får en rolig actionhistoria med ovanligt mycket karaktär.

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

Rymdskepp och världsbygge!

Ett rikt, varierat och mångfacetterat universum tecknat i mättade färger och med en detaljrikedom som lockar till omedelbar omtittning. Vi får inte en utan många världar, var och en med sin egen distinkta stil: Kreeprinsens egyptiskinspirerade tempelritualer, Nova Corps ljusa och fräscha kontorslandskap, fängelsemånen Kylns blodstänkta celler, och den bisarra neonvärld som byggts upp inne i skallen av en forntida himmelsk jätte. Dessutom är GotG en veritabel rymdskeppsfest. Här är två av de viktigaste skeppen:

The Dark Aster (ovan) är Ronan the Accusers högborg och hangarfartyg, en fågelliknande struktur vars svarta vingar är vridna i spiraler. Den är lika mycket ett flygande tempel till Ronans ära, som ett vapen i traditionen shock and awe. Då The Dark Aster dyker upp på himlen ovanför Xandar och börjar spy ut jagarskepp, så vet Nova Corps att deras minuter är räknade. Då har de tur som får tillfälligt skydd av piraterna Ravagers, en kriminell organisation under ledning av Peters blåhyade fosterpappa Yondu.

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano är Peters skepp och filmens viktigaste (dess Millennium Falcon, om du så vill). Det kommer ursprungligen från Ravagersflottan, har en vass nos och är målat i orange och blått. Peter har sedan kärleksfullt inrett Milano som en ungkarlslya i amerikansk retrostil, komplett med träpaneler, en kassettbandspelare och klistermärken med lastbilar och amerikanska flaggan. Det är också, som alla pojkrum, smutsigt av divserse kroppsvätskor. I dess stereo pumpas bräkig 70-talsmusik ut – Blue Swedes Hooked on a feeling, inte minst. Denna träpanelsnostalgi bidrar starkt till GotG:s charm, och som element i berättelsen blir det begripligt i ljuset av att Peter blev föräldralös som på 1980-talet som 10-åring, kidnappades till rymden av de brutala Ravagers och uppfostrades till ett liv som yrkeskriminell av den hänsynslöse Yondu. Peters enda koppling till sina jordiska rötter är blandbandet med mammans favoritlåtar – och vi förstår att han trots att han växt upp till en stor, stark karl på många vis fortfarande är den lille pojken som inte vågade ta sin döende mammas hand.

Interiör från rymdskeppet Milano

Interiör från rymdskeppet Milano

Produktionsdesign och effekter;

En av de mest livsbejakande och härliga visuella upplevelser jag haft på bio. Snarare än att försöka vara superoriginell eller – Gud förbjude – edgy, så bejakar GotG arvet från 60-talets serietidningar och mixar in så många popkulturreferenser som bara får plats. James Gunn har gjort en närmast psykedeliskt färgsprakande hyllning till science fiction-genren, som fräckt lånar det bästa från dåtiden och adderar nutidens imponerande tekniska förfining. Resultatet är en helt perfekt blandning av analogt och digitalt, där allt hänger samman och bildar en kristallklart visualiserad och fullödig fantasivärld. Att tala om var filmen slutar och specialeffekterna börjar är meningslöst. Detta är ett allkonstverk. Och det är de många fina detaljerna som gör’t. Så smart, så smart av James Gunn att låta kopplingen mellan Jorden och galaxen vara en liten pojke från just den tidsepok då Star Wars var som allra populärast, ett faktum som gör att all jordisk teknologi i GotG ligger på Walkmannivå. Det slår an en sträng hos 40-åringar som tycker rymden var snyggast 1983, utan att för den skull dränka filmen i nostalgi för en ny generation. Men influenserna sträcker sig långt bortom George Lucas klassiska trilogi. GotG har lika mycket gemensamt med den visuella rikedomen hos Jim Henson eller varför inte Hayao Miyazaki. Inom ramen för detta rymdepos ryms både exploderande månar och ögonblick av absolut stillhet då ett magiskt träd ger en tusensköna till en liten flicka.

Luckor i manus,

Det irriterar mig lite grann att Peter Quill vid flera tillfällen tar på sig sin Star-Lord-hjälm och sedan till synes obekymrat flyger genom rymdens vacuum, klädd i helt vanliga kläder och utan handskar.

The Ravagers

The Ravagers

Domen:

Att göra en rymdopera som alla kan gilla är förmodligen det svåraste man kan ge sig på. Genren kräver absolut gehör hos sin regissör för när det pompösa övergår i det patetiska, och vi kan säga att många regissörer känt sig manade genom åren, men få har verkligen varit kallade. Här lyckas James Gunn med det omöjliga och revitaliserar inte bara rymdoperagenren utan också Marvels filmuniversum. Om de kan lyckas med det här, så kan de lyckas med nästan vad som helst. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Utan denna påtagliga och mycket geekiga humor hade GotG haft betydligt svårare att engagera, och hade rentav kanske blivit förfärligt träig. Den som inte tror mig vad gäller humorns betydelse för storslagen rymdopera, kan ju betänka hur svårt George Lucas’ nyare Star Wars-filmer led av att de saknade gnabbet mellan prinsessan Leia och Han Solo.

Och jag tänker på den i all hast uppskjutna rymdfilmen Jupiter Ascending, som ju egentligen skulle haft premiär ett par månader innan GotG, med en snarlik story och liknande visuellt upplägg.  Hux flux flyttade filmbolaget premiären till sommaren 2015, troligen för att helt klippa om en ganska tråkig film som de förstod inte höll för konkurrensen. För så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara. Det var väl på tiden att en ny film tog upp den fallna manteln från Rymdimperiet slår tillbaka.

Filmen klarar bechdeltestet, genom att Gomora och Nebula har flera scener mot varandra.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel's Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Fler filmer som den här+

En film som förmodligen haft stort inflytande är JJ Abrams Star Trek från 2009, en annan milstolpe i rymdoperagenren, vad man än tycker om Abrams i övrigt. Annars kan man se referenser till i stort sett varje sci-fi- eller äventyrsfilm från senaste 35 åren i GotG, inklusive Indiana Jones, E.T och Stjärnornas krig.

Transformers Age of Extinction (2014) – IT-miljardär vs autobots

USA 2014, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger, producenter: Don Murphy, Tom DeSanto m fl

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Handlingen.

Som en myllrande Bayeuxtapet kryllar den fjärde Transformersfilmen av människor och robotar som intrigerar, slåss och förråder varandra. Det är några år efter slaget om Chicago i Transformers 3, och de goda autobotrobotarna har gått under jorden eller fångats in och slaktats av den korrupte CIA-chefen Attinger (Frasier, jag menar Kelsey Grammer). IT-miljardärden slash vapenfabrikanten Joyce (spelad av den obetalbart arrogante Stanley Tucci, med mer än en liten blinkning åt Robert Downey Jrs tolkning av Tony Stark) har nämligen kommit på hur man tillverkar vapen av den metall som alla transformers är gjorda av. Med hjälp av den intergalaktiske prisjägaren Lockdown fångar Attinger och Joyce in alla robotar de kan, och smälter ned dem till råmaterial. Till och med den mäktige Optimus Prime är på flykt, och hamnar av en slump på en Texasfarm som tillhör en fattig, men märkligt vältränad, loser till uppfinnare (Mark Wahlberg). Uppfinnaren, hans dotter och hennes irländskaustraliske pojkvän räddar Optimus, och ger sig ut för att försöka avslöja CIA:s konspiration. Verkar det komplicerat? Vänta bara, jag har bara beskrivit de första 20 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen. Äventyret tar oss över hela Jorden och i ett rätt maffigt rymdskepp också ut i rymden. Och liksom i förbifarten är det en massa dinosaurier med också.

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Pretentionerna?

Allt är förstås relativt, men visst försöker Michael Bay att inte vara riktigt så infantil som i tidigare Transformersfilmer. Och på något vis lyckas han. Vi slipper allt vad blackfacerobotar, metalltestiklar och en vilt skrikande Shia LaBoeuf heter. Yay!

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Rymdskepp och världsbygge!

De har verkligen betonat rymdkopplingen den här gången, så är du som jag road av rymdskeppsdesign är filmen värd din tid bara för skeppens skull. Först får vi se en hel armada som för 65 miljoner år sedan attackerar Jorden och (av en aldrig förklarad anledning) utrotar dinosaurierna med en dödsståle. Senare, i nutid, dyker prisjägaren Lockdown upp i ett maffigt krigsskepp som inte bara hyser en massa dinosarierobotar, utan också fungerar som rymdfängelse och torteringsanstalt. Det är dunkelt, gotiskt, förvridet och bisarrt – och faktiskt något helt nytt för att vara en Transformersfilm. För mig just dessa scener filmens höjdpunkt: då Cade/Wahlberg med familj råkar föras upp i skeppet och smyger omkring i den absurt hotfulla robotmiljön och försöker behålla sin tuffa attityd trots den enorma övermakten. Scenen då de flyr från skeppet genom att klättra ned på en ankarkätting som sitter fast i toppen på en skyskrapa är dessutom bra spänning och action.

Stanley Tucci som Joshua Joyce

Stanley Tucci som Joshua Joyce och Li Bingbing som Su Yueming

Produktionsdesign och effekter;

Ett steg framåt jämfört med de tidigare filmerna, då robotarna alltid såg lätt viktlösa ut, som om de var gjorda av plast istället för metall. Nu har produktionsdesignern och animatörerna pluggat gravitation och övriga fysikens lagar, och robotarna framstår som mycket mer solida. Det finns en tyngd i Optimus Prime när han sätter ned sin enorma järnnäve i marken. Ljuddesignen är också märkbart mer kreativ denna gång, kanske beroende på att dubstepstjärnan Skrillex är den som skapat robotljuden. Vi slipper i alla fall de surranden som utmärkte Transformers I, II och III.

Luckor i manus,

Liksom i tidigare filmer (av samma manusförfattare) får man ha hög toleranströskel för logiska hål i berättelsen och framför allt oförklarliga handlingar av huvudpersonerna. Joyce drivs både av girighet och världsförbättrariver, men hans medel för att nå makt är att döda de robotar som säkert hade varit till mer hjälp för honom levande. Attinger drivs av hat mot utomjordingar för att förhindra ett nytt Chicago, vilket är fair enough. Men själv konspirerar han med helt andra utomjordingar och låter utan skrupler dessa allierade.. förstöra Chicago?! Och sen drivs han plötsligt av profithunger. Cade/Wahlberg har som främsta motivation att rädda sin lilla dotter undan CIA och robotarna, men ändå tar han med henne till fiendens högkvarter. Till och med våra autobots beter sig underligt. De skjuter först och frågar sen. Optimus Prime vacklar mellan förakt för människor och rent primitiv blodtörst. Skulle inte han vara hjälten?

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Domen:

Genom att titta på Top Model har vi lärt oss att en bra fotomodell är den som visar upp och därmed säljer produkten. Varje foto går i grunden bara ut på att visa den där handväskan i en så fördelaktig dager som möjligt. Spelfilmerna om Transformers är science fictions motsvarighet till Top model: de är bara till för att sälja produkter åt leksakstillverkaren Hasbro. Och Optimus, Bumblebee och de andra gör sitt jobb som varje fotomodell gör: de poserar, kråmar sig och schmizear i motljus så det står härliga till. Med detta sagt: för att vara en glorifierad 2:45 timmar lång reklamfilm för plastrobotar är ändå Transformers Age of Extinction förvånansvärt underhållande. Det är en aldrig sinande kavalkad av spektakulära actionscener, snabba bilar, dundersexiga skådespelare och stora saker som exploderar. Det är långt ifrån så charmigt eller intelligent som förra årets Pacific Rim, men det är den klart bästa Transformersfilmen sedan Michael Bays första och utan tvekan en av de mer imponerande visuella spektaklen på senare år. Starkt bidragande till underhållningsvärdet är paret Attinger och Joyce – det blir så mycket roligare med två arroganta gubbar av kött och blod som skurkar, än med bara onda robotar med grov röst. Detta faktum pekar väl också på konceptets svaghet: de animerade robotarna har trots sin enorma storlek ett begränsat känsloregister, och det krävs riktiga skådisar för att verkligen engagera. Tyvärr får jag fortfarande en dålig smak i munnen av de svaga eller obefintliga kvinnorollerna i Transformers Age of Extinction. Skulle världen verkligen gå under om en av robotarna inte var en man, och om två kvinnliga, mänskliga figurer tilläts tala med varandra?

Fler filmer som den här+

Transformers, Transformers II, Transformers III, Pacific Rim, G.I Joe Retalliation