50-talet

The Blob (1958 och 1988) – Smalltown USA vs kosmisk jätteamöba

Originalfilmen: USA 1958, regi Irvin Yeaworth, producent Jack H. Harris, manus Kay Linaker. Nyinspelningen: USA 1988, regi Chuck Russell, producent Jack H. Harris

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna han gjorde

Handlingen.

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis. För varje byte den tar, växer Blobben tills den kan svälja hela hus. Av en slump upptäcker ett ungt par vad som håller på att hända. I originalfilmen från 1958 spelas de av Steve McQueen (i en av sina allra första roller) och Aneta Corsaut. I remaken görs rollerna av Kevin Dillon och Shawnee Smith. Men de båda tonåringarna har stora problem att få stadens medborgare att ha hotet från den amorfa och ständigt växande monsterbobban på allvar. Inte förrän det är alldeles för sent..

The Blob 1988

The Blob 1988

Världsbygget, design och specialeffekter!

Det skiljer trettio år mellan 1958 och 1988 års versioner, och bägge filmer visar sin eras ”Smalltown USA”, med bilburna och rebelliska ungdomar, trögtänkta poliser och stadens sömniga små diners och biografer som gemensam nämnare. Båda filmer har samma producent, Jack H Harris, och kanske är det därför det faktiskt finns en röd tråd i hur livet i den sömniga och till synes så trygga lilla småstaden gestaltas. En av filmens charmigare element är blinkningen till skräckfilmsgenren. På 50-talet attackeras stans biograf av Blobben, under en föreställning av en vamyprfilm med Bela Lugosi. På 80-talet är det en drive-in-bio där den senaste Fredagen den 13e får traktens ungdomar att mysrysa.

The Blob 1958

The Blob 1958

Själva Blobben är alltså en amöbaliknande varelse som slukar allt i sin väg. Den anländer i en meteorit i originalfilmen, och på en störtad satellit i remaken. I originalfilmen är Blobben misstänkt lik stopmotionfilmad sylt, och blir aldrig riktigt läskig ens då den täcker en människa helt och skådisen skriker allt vad den kan. Men i remaken har de fått till en groteskare version, klart inspirerad av nyare klassiker som John Carpenters The Thing (1982) och aliendrottningens barnkammare i Aliens (1986). 80-talsblobben skulle i sina bästa stunder kunna vara hämtad från Lovecrafts universum, då den långsamt smälter sina offer under stor smärta för dessa, och skickar ut köttiga tentakler för att sluka allt fler. Den börjar som en slemhög och slutar som en pulserande, köttig massa. Att filmen är gjord 1988 placerar den precis innan 90-talets halvyxiga datoranimerade effekter, och det är förmodligen till filmens fördel. Det är något visst med 80-talets gummimonster.

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

Mest minnesvärda scen*

I 80-talsversionen, då den unge tjejtjusaren lockar med en brud i bilen, sweettalkar henne, bjuder på drinkar och knäpper upp hennes blus – bara för att alltför sent upptäcka att hon håller på att smälta bort och är en del av The Blob. Groteskt och ganska kul.

Domen:

The Blob 1958

The Blob 1958

50-talsversionen har klart mer oskyldig charm. Även de rebelliska ungdomarna är välkammade och har strukna skjortor, och även om det tar ett tag för myndigheterna att vakna så samarbetar till sist hela staden för att skydda sig mot det utomjordiska hotet. Det är naturen mot den amerikanska kulturen, och både ungdomar, poliser och brandmän är på samma sida. Men som skräckfilm är 1958 års version inte mycket att hänga i julgran idag.

80-talsversionen är klart läskigare, med ett par riktiga nagelbitarscener. Det är trots den lätta retrovibben modern bodyhorror, en genre som jag är svag för. Dessutom är monstret verkligt monstruöst.

Den största förändringen  är dock i hur vanligt folks förhållande till myndigheterna skildras. Borta är troskyldigheten från originalet. 1988 finns det skrupelfria militärer som vill utnyttja Blobben och göra ett vapen av den. De har forskare med sig, men det är inte de idealistiska världsförbättrarna från Andromeda Strain. Nej, vare sig forskare eller miliätrer har något emot att offra befolkningen för att uppnå sina syften. Det är var och en för sig, och rädda sig bäst den som kan. Vad var det egentligen som hände där i USA, under de trettio åren mellan 1958 och 1988?

The Blob 1988

The Blob 1988

Se även andra kosmiska skräckfilmer+

The Thing, Dimman, Aliens, Grabbers

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Forbidden Planet (1956) – den banbrytande föregångaren

USA 1956, regi: Fred M Wilcox, producent: Nicholas Nayfack, manus: Cyril Hume, musik: Louis & Bebe Barron, foto: George J Folsey

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Handlingen.

Jag vill börja med att understryka att Forbidden Planet inte är någon mossig skåpmat jag plockat fram i brist på bättre, utan en av sci-fi-historiens verkliga klassiker som står sig än idag. Det är filmen som inspirerade Gene Roddenberry att skapa Star Trek tio år senare, men som är betydligt snyggare än sin efterföljare. Postern med den avsvimmade kvinnan i Robbie the Robots armar är idag kanske mer känd än själva filmen, och kan ge intrycket av att det här är en cheesy historia i stil med Attack of the 50 foot woman. Men faktum är att Forbidden planet är mer exploration än exploitation. Storyn är löst baserat på Shakespeares Stormen. Våra hjältar är stjärnskeppkapten Adams (en ung och snygg Leslie Nielsen, bara en sån sak) och hans underofficare Farman och Doc Ostrow, som tillsammans med sin besättning på rymdskeppet C57-D landar på planeten Altair IV där ett annat skepp försvunnit tjugo år tidigare. Där möts de av den mystiske Dr Morbius (Walter Pidgeon) och dennes blonda och naiva bombnedslag till dotter, Altaira (Anne Francis). Morbius har byggt sig ett hem i ruinerna av den utdöda Krell-civilisationens avancerade maskiner, och har på artificiell väg förbättrat sina mentala förmågor tills hans kan genomskåda Krells mysterier. Han har också konstruerat roboten Robby, som gör allt från att laga mat till att sy kortkorta klänningar åt Altaira.

Kapten Adams och hans besättning fascineras av de utomjordiska artefakter som Morbius visar dem, men samtidigt hotas rymdskeppets besättning av en blodtörstig och osynlig fiende. De börjar ana att Morbius vet mer om detta monster än han först vill erkänna.

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Pretentionerna?

Berättelsen ser sig så här 57 år senare som ganska ordinär science fiction. Ungefär som ett helt vanligt avsnitt av Star Trek. Men man ska betänka att Forbidden Planet var först: det är den första långfilmen om människor som reser interstellärt i ett eget rymdskepp. Det är den första filmen som helt utspelas på en annan planet, långt från Jorden. Robby the robot är ett av de tidigaste exemplen på en filmrobot som är en karaktär med en egen personlighet. Det var också den allra första långfilmen som har helt elektronisk filmmusik. En banbrytande film, på så många vis. Storyn har också vissa vetenskapliga anspråk: den handlar om det undermedvetnas kraft (a la Jung) och vikt har lagt vid många av de detaljer, som kryosömn för långa rymdfärder, som vi vant oss vid i senare tiders rymdfilmer.

United Planets Cruiser C57-D

United Planets Cruiser C57-D

Världsbygget och rymdskeppen!

The Great Machine

The Great Machine

United Planets Cruiser C57-D är ett flygande tefat! Kanske är det alla flygande tefats moder? Men det är alltså ett mänskligt flygande tefat, inte ett utomjordiskt som man kanske skulle kunnat tro med tanke på att tefat senare förknippats med besök från andra planeter. Här är det dock vi som är aliens på besök i det okända. Skeppet är oerhört likt USS Enterprise på insidan, och har till och med den typ av teleportationsmaskin (”Beam me up!”) som Scottie skulle göra så känt i Star Trek många år senare. Besättningen är dock homogenare och mer militariska än sina efterföljare i Trek: de är alla unga, allvarliga, manliga soldater i likadana ljusblå uniformer.

Altair är en något anonym och öde planet, vars karga landskap mest är en exotisk fond till våra hjältars äventyr. Det verkligt spännande finns dock inne i Dr Morbius bas, som är byggd vägg i vägg med en enorm, underjordisk Krellanläggning kallad The Great Machine. Det är ett kubformat komplex som är 30 kilometer tvärs över, och där 9200 kärnreaktorer genererar oändligt med energi. The Great Machine är fortfarande en mäktig syn!

Robby är värd ett hedersomnämnande. Han är utrustad med en replikator som kan återskapa allting, inklusive whiskyflaskor och aftonklänningar. Och dessutom styrs han av en variant på Asimovs robotlagar: han måste vara människor till lags, men är förhindrad från att skada dem.

Krell-labbet ser senstationellt ut

Krell-labbet ser sensationellt ut

Design och specialeffekter;

Det ska erkännas att allt i Forbidden Planet inte har åldrats med välbehag: de målade bergslandskapen, den glamourösa 50-talslooken på Anne Francis, ja själva det faktum att de flyger i ett flygande fucking tefat. Men jag blir ändå imponerad av omsorgen om detaljer och hur före sin tid designen var. Mobrius Krell-laboratorium med sina runda, metalliska former skulle inte skämts för sig i en film från 80- eller 90-talen. Interiörerna från The Great Machine, med sin enorma skala och rörliga delar, ser fortfarande sensationellt bra ut. Och många saker vi ser här kopierades rakt av i senare tv-serier och filmer: rörliga dörrar och sköldar som blixsnabbt täcker alla fönster, laserpistoler, transportstrålar, rymdskeppsbryggan med sin stora dataskärm.. Allt i fräschaste 50-talstappning. Jag är smått förstummad över kvaliteten.

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Mest minnesvärda scen*

Dött lopp mellan scenen då kaptenen och Doc får en rundtur bland de uråldriga Krellruinerna (och filmen går från rymdmelodrama till riktig science fiction) och scenen då en liderlig besättningsman lär Altaira att kyssas. Den första scenen ger fortfarande ståpäls pga mäktighet. Och den andra är pinsam på ett oskyldigt sätt för oss i en modern publik.

Domen:

Ingen rymdfilmsälskare med självaktning kan missa Forbidden Planet. Den är fortfarande spännande och rolig, och framför allt hittar vi i den massor av frön till det som senare skulle blomma ut till en hel rymdfilmsgenre. Värd att söka upp (finns online att kolla på) och definitivt värd att lägga 1,5 timme på att se.

Skjut på det osynliga monstret

Skjut på det osynliga monstret

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter