Capricorn One (1977) – den stora konspirationen på Mars

Capricorn One – med OJ Simpson i en av rollerna

USA 1977 , regi och manus: Peter Hyams, producent: Lew Grade

Det här inlägget skriver jag färdigt på ett hotell i Washington DC, så vad kan passa bättre än en klassisk konspirationsthriller från 1970-talet, i samma andra som Alla presidentens män eller 7 dagar för Condor? En saga från en tid då journalister var goda och högt uppsatta myndighetspersoner var onda. Den bemannade rymdexpeditionen Capricorn One ska skickas iväg till Mars, men varken bidragsgivarna eller allmänheten är särskilt intresserade. Expeditionen är NASA:s sista chans. Då ett potentiellt fatalt tekniskt fel i de livsuppehållande systemen i Capricorn One upptäcks alldeles innan start, får en av NASA:s höga chefer en vansinnig idé: med modern trickfilmning kan det fås att se ut som om Capricorn verkligen nådde fram till Mars, trots att besättningen stannar kvar på Jorden. De ska lura alla, inklusive hela etablissemanget från Washington. Men vad händer med astronauterna själva, om de nu reduceras endast till en bricka i ett maktspel? För är det en sak som är bättre PR än hjältar från Mars, så är det döda hjältar från Mars.

Pretentionerna?

En verklig klassiker bland high conceptthrillers, med en mängd intressanta frågor om hur ändamålet helgar medlen, om autenticitet kontra showbusineess, och den amerikanska framstegsdrömmen utnyttjad för en glupande makthungers smutsiga syften.

Rymdskepp och världsbygge!

Det börjar nog så seriöst, men nedräkningsprocessen inför uppskjutningen av Capricorn One. Det är vita astronauter i sina vita NASA-uniformer, kedjerökande glasögonprydda män i Houstons kontrollrum, och oroliga fruar som samlats nere på utsiktsplatsen tillsammans med uttråkade mellanpolitiker för att se uppskjutningen. På väg från 10 mot 1 öppnas dock luckan, och de tre astronauterna leds ut genom en bakdörr och förs till en väldig hangar där ett helt Marslandskap byggts upp  i största hemlighet. Det är härifrån TV-signalerna från uppdraget ska sändas, medan den riktiga Capricorn stävar mot Mars utan någon besättning ombord.

Karen Black och Elliot Gould

Produktionsdesign och specialeffekter

Alla rymdmiljöer och Mars ser lite fejkat ut, och det är ju precis vad det är också i filmen. Eftersom bildkvaliteten vid interplanetära sändningar på den tiden var så dålig, så köper man att det gick att komma undan med en helt fejkad expedition till Mars. Här tror jag vi bevittnar födelsen av konspirationsteorin att USA aldrig skickade någon till Månen, för det är en infernaliskt enkel idé när man tänker på den..

Domen

.. men trots att Capricorn One har en fascinerande och förföriskt subversiv premiss, lyckas inte filmskaparna riktigt med konststycket att sy ihop en trovärdig och helt igenom engagerande helhet av sin konspirationsthriller. Under den första halvtimmen-fyrtio minuterna byggs både stämning och mysterium upp skickligt, och de undertäckta hoten mot de tre astronauterna är mycket mer effektiva än de bisarra trakasserier och mordförsök som Elliot Goulds journalist råkar ut för så han kommer sammansvärjningen på spåren. Då våra tre astronauter rymmer blirsvarta helikoptrars  jakt på dem i öknen nästan parodiskt dramatisk. Finalen utgörs av att den siste astronauten tillsammans med Kojak och Elliot Gould flyr undan helikoptrarna  i ett besprutningsplan. Ska myndigheternas mörkläggnings lyckas, eller ska astronauten kunna springa i slowmotion mot filmkamerorna på sin egen begravning, med amerikanska flaggan i bakgrunden?

Kul detalj: OJ Simpson är en av de tre astronauterna.

Stjärnornas krig – årets film som kommer bli större än Hajen! (Teknikens Under nr 3, 1978)

Mer Star Wars på Rymdfilm: Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Det damp just ned ett par unika tidningssidor i brevlådan här på Rymdfilmsredaktionen. Det är nummer 3 från 1978 av tidningen Teknikens Under, ”aktuellt från rymd, land och hav.” Omslaget visar tecknade rymdskepp, signerade Sune Envall. Inne i tidningen finns ett reportage om en okänd amerikansk film. ”Rymdskeppen tumlar omkring varandra i närstrid, som flygplan från första världskriget. Exgeneralen Obi-Wan Kenobi kämpar mot ondskans representant Darth Vader, med lasersvärd. Och väldiga sandormar (?), med ryttare på ryggen, ringlar fram i ökenlandskap. Allt det här får man uppleva i den kommande storfilmen ”Stjärnornas krig”.

Stjärnornas Krig i Teknikens under, nr 3 1978

Tänk att Chewbaccas tal låter som en blandning mellan lejonets rytande och hästens gnäggande!

Det är Rymdfilmsläsaren Martin Nordesjö som hittat tidningen och scannat in den till bloggen. Han skriver:

”I somras loppisfyndade jag ett gäng Teknikens Under, ett magasin som jag minns att alla blivande nördar slogs om i skolbiblioteket på 70- och 80-talet. Man bläddrade i dem och häpnade över alla coola grejer som skulle komma i framtiden. Nu är det framtiden och vissa av grejerna är fortfarande science fiction medan andra är självklarheter eller till och med föråldrade. De fantastiska illustrationerna är gjorda av Sune Envall, brorsa till Saab-designern Björn Envall. Kolla bara omslaget!

Hur som helst, i nr 3 från 1978 finns det en artikel om ”Stjärnornas Krig, den nya USA-filmen som kommer bli en större succé än både Hajen och King-Kong!”. Artikeln är ett fantastiskt tidsdokument, och jag minns hur jag satt och dreglade över beskrivningar om robotar som löpte amok och schackspel med levande monster.

Och missa inte den fina bilden av Obi-Wan.”

Teknikens Under nr 3 1978

Tack, Martin för tidsdokumentet!

Själv fascineras jag över underrubriken ”Aktuellt från rymd, land och hav” som ger läsaren en känsla av att leva i en tidsålder då bemannade rymdfärder snart skulle vara lika vanligt som passagerarflyg. Visst var framtiden åtminstone stundtals bättre förr?

Mer Star Wars på Rymdfilm: Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd

 

Starcrash (1978) – klassisk kalkon med David Hasselhoff

Italien 1978 (originalets titel Scontri stellari oltre la terza dimensione), regi: Luigi Cozzi. Hela den här filmen finns på Youtube.

Greve Zarth Arn i all sin prakt

Handlingen.

David Hasselhoff är prins Simon och Caroline Munro spelar smugglaren Stella

– What in the universe is that?!

Rymdsmugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter.  Stella och hennes kumpan Akton får i uppdrag av den Galaktiske Kejsaren (Christopher Plummer) att rädda dennes son, prins Simon (en ung David Hasselhoff) från den onde greve Zarth Arns klor. De måste också stoppa grevens hemliga vapen, The Doom Machine, innan det är för sent.

Starcrash är alltså en bitvis vansinnigt rolig italiensk kalkonfilm som lånar 75% av storyn från Star Wars (som kom året innan) och 25% från gamla Barbarella. Det finns så mycket härligt stoff här: David Hasselhoff  fäktas med lasersvärd. Christopher Plummer är urtjusigt stoisk som Kejsaren. Greve  Zarth Arn ser ut som en tjock greve Dracula. Det vimlar av dåligt animerade robotar och ännu sämre skådisar. Konstigaste karaktären är en mansgrisig robotpolis med Texasdialekt.  Stella byter kläder i varje scen, men det har en tendens att bli mindre och mindre kläder för varje byte. Till slut är det amazoner (vad annars!) som fångar Stella, så då är hela bildrutan full av kvinnor i bikini. Senare blir Stella djupfryst.

Det kejserliga flaggskeppet

Rymdskeppen!

Stellas skepp

För att vara en italiensk kalkonfilm så är det helt okej rymdskeppsminiatyrer. Den som formgett dem har förstås lånat mycket från Star Wars, men byggt mer på höjden så att kameraåkningarna över skeppen blir snygga. Men animeringen är mer än lovligt platt, liksom bluescreen, klippning och koreografi. Allt rymdskeppen gör är att åka från vänster till höger i bild. Ett stort rymdslag mellan två flottor fungerar som filmens grand finale, med väääldigt cheesy laserstrålar (som låter piiiow! piiiow!) och likaledes cheesy explosioner medan skeppen åker från höger till vänster. Guldstjärna för att de försöker i alla fall. Bäst är Kejsarens stora, överdådiga flaggskepp.

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Pretentionerna?

Det värsta är att Luigi Cozzi förmodligen försökte göra en spännande space opera. Fail.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Specialeffekter och look;

Underbart camp art direction med regnbågsfärgad världsrymd, knasiga rymdhjälmar och dramatiska slängkappor. För att inte tala om Stellas alla rymdbikinis. Genomgående gammeldags, taffligt utförda specialeffekter.

Mest minnesvärda scen*

Egentligen tröttnar man nog efter ca 20 minuter, men jag rekommenderar att du åtminstone kollar på de första scenerna. Du får en känsla av den usla timingen på alla repliker och Caroline Munroes smått surrealistiska spelstil, som om hon inte fattar någonting alls av vad som pågår omkring henne.  Här är hela filmen från Youtube

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Domen:

Alltså, egentligen fanns det ingen ursäkt ens 1978 för att göra en så här töntig och sexistisk smörja och försöka lansera det som den nya Star Wars. Det hedrar 70-talspubliken att de inte gick på det. Men Starcrash har en oavsiktlig charm som förlänat den en välförtjänt kultstatus bland konnässörer. Det håller självklart inte för 1,5 timme, men i sina bästa stunder är den så corny att man tänker att det måste vara en modern och hipp parodi på dålig 70-talsfilm. Som om huvudpersonerna i Portlandia skulle göra en fanfilm. Det blir så dåligt att min hjärna tolkar det som en referens till kalkonfilmer. Greve Zarth Arn är episk. Den sista halvtimmen är dock mest bilder på explosioner till ljudet av laserstrålar och stönandet från soldater som blir skjutna. Om du inte orkar kolla så långt, kan jag avslöja att Stella får sin prins till slut.

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Vi borde förmodligen försöka glömma Mork och Mindy (tv-serie, 1978-1982)

Pam Dawber och Robin Williams

Handlingen.

Robin Williams, som tragiskt gick bort i augusti 2014, spelar Mork, från planeten Ork. Han reser till Jorden och träffar Mindy (Pam Dawber) som han blir kär i. Försöker anpassa sig till jordelivet, men råkar göra tokiga saker, som att äta blomman istället för att lukta på den, eller säga Kay-O istället för Okay. Helfestligt! Eller, nu när man ser klipp så här trettiofem år efteråt, inte särskilt festligt alls.

Rymdskeppet!

Ett ägg.

Specialeffekter och look;

Papier-maché och silverlamé

Här är hela S01E02 ”Mork moves in” – skratta och njut!

Domen:

Mork och Fonzie, i det avsnitt av Happy Days där Mork dök upp första gången

Som barn i början av 80-talet trodde jag nog att det här var ganska kul. Och det handlade ju om rymden, åtminstone på papperet. Fast mest var de ju i Mindys vardagsrum. Tidens tand har dock gnagt obarmhärtigt på Mork & Mindys charm, och även på Robin Williams speedade komedistil. Jag kräks på karln, nu när jag ser youtubeklipp, som i S04E03, där de åker på smekmånad till planeten Ork.

Det spelades in hela fyra säsonger av serien, som först skapades som en spinoff till klassiska Happy Days (där Mork alltså dyker upp som rymdvarelse på 1950-talet i ett av avsnitten). Tydligen fick den ersätta den nyligen nedlagda Battlestar Galactica som tv-bolagets rymdserie. Det är i den första säsongen av som Mork försöker anpassa sig som nyanländ, och en massa slapstickscener utbryter. Det var just den säsongen som var succén, och seriens popularitet falnade därefter snabbt. Idag framstår det som lätt obegripligt vad man kunde tycka vara så kul då, 1978. Precis som det är svårt att idag uppskatta andra komediserier från den tiden, som Lödder. Smaken för vad som är ”kul” ändras snabbt. Men Mork & Mindy satte i varje fall ett par permanenta spår i populärkulturen. Robin Williams karriär kickstartades ju genom serien, och Morks hälsningsfras Na-noo, na-noo känner nog de flesta som är över 35 år till.

Från S03E02, ”Putting the Ork back in Mork” – superskojigt, non?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (1971) – allvarliga 70-talsforskare slåss mot rymdbakterie

USA, 1971. Regi: Robert Wise, manus: Michael Crichton/Nelson Gidding, visuella effekter: Douglas Trumbull.

Forskarteamet i Wildfiregruppen. I originalromanen var alla män, men till filmatiseringen gjordes Dr Peter Leavitt om till Dr Ruth Leavitt

Handlingen.

Det går riktigt åt helsike då en amerikansk satellit störtar i New Mexico och sprider en utomjordisk organism i den lilla staden Piedmont. Alla människor och djur som kommer i kontakt med smittan blir galna och dör av massiv blodpropp, inom loppet av ett par minuter. Amerikanska militären kallar in ett team av forskare till en hemlig underjordisk anläggning kallad Wildfire. Det är ett medelålders, strikt och undertryckt behärskat gäng, med dagens mått helt otidsenliga som huvudrollsinnehavare i en storfilm. I nyinspelningen från 2008 var mycket riktigt forskarteamet 15 år yngre och mycket glamourösare (läs: snyggare). Men jag gillar de här 45-plussiga och småsura 70-talsforskarna mycket mer. Intressant är att en av dem är en kvinna. Dr Ruth (sic) är dessutom den rollfigur i filmen som är mest intressant och tvetydig. För att vara 1971 var en kvinnlig vetenskapshen något nytt på film.

I Wildfires högteknologiska innandöme kämpar teamet  mot klockan för att hitta ett sätt att kontrollera organismen innan hela världen påverkas. Men The Andromeda Strain, som den döps till, liknar inget liv från Jorden. Vad skulle kunna döda den? Forskarna blir i alla fall på det klara med en sak: om den amerikanska regeringen genomför en atombombning av smittoplatsen, så kommer Andromeda att föröka sig exponentiellt. Ska de hinna stoppa explosionen?

Rymdskeppet!

Så här ser Andromeda ut

Satelliten ser verkligen inte mycket ut för världen, och liknar mest en tjock parabolantenn då räddningsteamet finner den på ett bord hemma hos Piedmonts lokala doktor, omgivet av döda människor. I The Andromeda Strain är rymdinvasionen inte något som kommer i tefat eller genom militärmakt, utan hotet är på mikroskopisk nivå.  På satellitens yta finns en liten mängd av Andromedaorganismen. Forskarna måste undersöka med hjälp av fjärrstyrda kameror och zooma in 1000 gånger för att få syn på sin fiende. Det är en grön, kristalliknande struktur.

Pretentionerna?

”Technothriller” har Michael Crichtons romanförlaga från 1969 kallats, och man kan inte låta bli att imponeras av hur väl berättelsen lyckas fånga tidsandan och teckna en vetenskapligt trovärdig hi-techvision om Det djärva forskarteamet som med sina avancerade datorer, sin analytiska förmåga och rationella syn på sin omvärld kan lösa i stort sett varje problem. Wildfireanläggningen måste ha framstått som verklig state of the art i decennieskiftet 69/70. Den styrs t ex med ett nätverk av datorer, vars terminaler till och med har ett rudimentärt grafiskt interface. Labben är  robotiserade och fjärrstyrda, och varje våningsplan har en helt automatiserad säkerhetsprocedur med en sval kvinnlig högtalarröst som kommunicerar med forskarna. Samtidigt finns i berättelsen också en tydlig samhällskritik: med rymdålderns framsteg följer också faror, som samhället inte är helt redo att hantera. Och militärens skuggiga makt finns hela tiden i bakgrunden och drar i trådarna, så att de idealistiska forskarna riskerar att åstadkomma stor förstörelse genom militärens manipulationer.

Wildfire

Specialeffekter och look;

Det mesta i filmen kretsar kring Wildfireanläggningen, som är kliniskt ren, fönsterlös och på många vis deprimerande och grå. Samtidigt är det en orgie i det tidiga 1970-talets högteknologi, med blinkande datorskärmar och gripklor som opereras med stora spakar. Det är lite som ett underjordiskt rymdskepp. Men scenografin har också ett tydligt släktskap med 2001, och med andra teknikfantasier från tiden, som James Bond eller Mission Impossible. Filmen nominerades till en Oscar för Bästa art direction.

De enda överlevarna

Domen:

Forskarna använder Wildfireanläggningen för sina syften, och endast genom dess totala smittsäkerhet kan de utföra sitt uppdrag. Men samtidigt är de fångar i anläggningen. De är många nivåer under jorden, och kan inte komma ut om de ens ville. Kommunikationerna med omvärlden fungerar knappt. Och de många prylarna och tekniksystemen är på gränsen till obegripligt avancerade för teamet. Till råga på allt finns det en självförstörelsefunktion som riskerar att spränga alltsammans i luften om något går fel. (Datan räknar ned mot explosionen med en härligt avmätt röst.) Allt detta är förstås ett medvetet berättargrepp – det högteknologiska samhället som låter oss göra underverk gör oss också till slavar och blir vårt fängelse. Men någonstans blir det också lite väl utstuderat, ja krystat. Man kan inte för sitt liv fatta hur någon kan vilja konstruera en forskningsanläggning som är så omänsklig, svårjobbad och livsfarlig. Forskarna går nästan vilse nere i katakomberna, och ibland riskerar även själva filmen att göra det. Regissören Robert Wise bygger upp en enorm förväntan i filmens första två tredjedelar, om hur farligt Andromeda är, och hur viktigt det är att inte organismen kommer ut, och hur svårt det kommer att bli att fixa problemet. Men själv upplösningen hastas igenom, och mycket av det som inte fick hända händer faktiskt, utan att det blir några konsekvenser. Som drama haltar därför The Andromeda Strain lite grann. Men som teknikfantasi och dokument över en tidsanda, är den fortfarande mycket underhållande.

Se även+

TV-serieversionen från 00-talet som är en uppdatering a la CSI, och betydligt ljummare.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark Star (1974) – Spaced out odyssey

Poster för Dark Star visar den nedfryste kaptenen

Handlingen.

Läsaren Mats var den som uppmärksammade mig på den här udda undergroundklassikern, ett studentarbete av inga mindre än John Carpenter (regissör av The Thing och Flykten från New York) och Dan O’Bannon (manusförfattare till bl a Alien, Heavy Metal, Lifeforce, Total Recall och Aliens vs Predators). Filmens tagline är ”Spaced out odyssey”, naturligtvis en blinkning till 2001, som man kan säga att Dark Star parodiserar.  Besättningen i Kubricks film var välklippta elitidrottmän och forskare. I Carpenters skrattspegelversion är de surfardudes med långa skägg och usel personlig hygien. Precis som i förebilden finns det excentriska AI:s ombord, bland annat en intelligent bomb som när den väl börjar filosofera över verklighetens beskaffenhet blir lika mordisk som någonsin HAL 9000 var. Livet ombord på Dark Star är en fars: uppdraget är att spränga planeter. Kaptenen dog i en olycka, men hålls nedfryst som odöd en trappa ned. Pinback inte bara erkänner att han egentligen är en helt annan kille, som råkade förväxlas med den äkte Pinback och smög ombord. Nu har han adopterat en alien som ser ut som en badboll med klor, som ständigt försöker ta livet av honom. Genom hela filmen brakar det ena tekniska systemet efter det andra samman, och Dark Star verkar gå ett mörkt öde till mötes. Vad gör man åt en bomb som vill spränga skeppet för att den tror att den själv är Gud?

Kontrollrummet på Dark Star

DarkStar

Rymdskeppet!

Skeppet Dark Star är en smäcker skönhet vars linjer designades av konceptartisten Ron Cobb, som senare skulle gå vidare och designa rymdskepp för Stjärnornas Krig, Alien, Aliens och The Abyss. Han designade Nostromo från Alien. Så denna lilla lågbudgetrulle Dark Star (60 000 dollar) fick design som ser ut som miljoner. Även på insidan finns det ganska fräcka interiörer, speciellt det knappförsedda kontrollrummet som ser fräscht ut än idag.

Pretentionerna?

Då Bomb no 20 vägrar avbryta sitt uppdrag och återvända till lastutrymmet, så går besättningsman Doolittle ut i rymddräkt och försöker övertala bomben med hjälp av Hegelsk fenomenologi. Ja, det är en studentfilm.

Rymdvarelsen är en badboll

Specialeffekter och look;

Som sagt, älskar rymdskeppsdesignen. Trickfilmningen är av det mycket enkla slaget, och den ombordvarande rymdvarelsen är bokstavligen en badboll med fötter. Men det är en så skön vibe över alltsammans att man ändå köper att man är ombord på ett rymdskepp, liksom.

Luckor i manus,

Började som ett skolarbete, i kortfilmsformat. Men då någon galen filmbolagsboss trodde på filmen så spelade man in ytterligare material för att fylla ut till långfilmsformatet. Resultatet är rapsodiskt.

Mest minnesvärda scen*

Doolittle spelar på flaskorgel.

Ut på rymdpromenad för att tala bomben till rätta

Domen:

Jag har ett speciellt ställe i mitt hjärta för indierymdfilmer, för de visar så tydligt att om man bara är kreativ, originell och har en bra idé så behöver man inte punga ut med hundratals miljoner dollar för att gestalta rymden. Dark Star måste vara paradexemplet, och är både kul, galen och på sin tid nyskapande. Stundtals känns den helt modern. Men det är en studentfilm från 1974, så förvänta dig inte några kameraåkningar eller ens en fullständig historia.

Det är också spännande att tänka på att tre för genren så betydelsefulla herrar (Carpenter, O’Bannon, Cobb) möttes här första gången, och faktiskt kom att samarbeta många gånger efteråt. För Dan O’Bannon blev Dark Star en karriärstartare som så småningom ledde till Alien tillsammans med Cobb. Dan var så irriterad på badbollen att han ville göra en alien som såg äkta ut..

Jag säger som Mats sa till mig: det hör till din allmänbildning att ha sett Dark Star, och du kommer att ha kul. Det är 1 timme och 20 minuters absurd rymdunderhållning.

Se även+

Moon för liknande ödslig och smått komisk stämning. 2001 för filmen som Dark Star kommenterar.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman II (1980) – På knä inför general Zod!

Christopher Reeve i Superman II

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Richard Donners Superman från 1978 följer vi hur vår stålman (Christopher Reeve) försöker balansera kärleken till Lois Lane (Margot Kidder) med övermänskliga (pun intended) krav från sin döda pappa (Marlon Brando). Stålis bestämmer sig för att bli en vanlig, dödlig man för att kunna ägna sig helhjärtat åt sweet lovin’. Men just då han har givit upp sina superkrafter hotas Jorden av tre kryptonska skurkar under ledning av den storhetsvansinnige General Zod (Terence Stamp). De är lika starka som Superman och får USA:s president att knäböja och ge upp sin ”auktoritet över världen”. Ska Superman också tvingas ge sig?

Rymdskeppet!

Om du minns början av originalfilmen så spärrades Zod in av en domstol på Krypton. Han och de andra förvisades till en stor flygande rymdspegel som är en portal till ”fantomzonen”. Den kommer nära Jorden i Superman II och träffas av en missil. Väl fria behöver de inget rymdskepp, eftersom deras krafter låter dem flyga som de vill. Första stoppet på vägen till världsherravälde görs på månen, där en av Apollolandningarna som bäst pågår. Astronauterna blir de första att smaka på Zods vrede.

General Zod (Terence Stamp) börjar med att erövra månen

Pretentionerna?

Betydligt lättsammare än ettan, utan de värsta messianska övertonerna. Istället får vi se en mänskligare sida av Clark Kent/Kal El/Superman, som slits mellan plikten och kärleken.

Specialeffekter och look;

Nästan lika vacker som Superman (I), men bara nästan. På gott och ont är det är en film som lever mer på sin dialog snarare än andlöst hisnande science fictionmiljöer. Supermans palats på Nordpolen är vackert, men överanvänds en smula.

Luckor i manus,

General Zod är en genial filmskurk, men man får nog erkänna att de inte riktigt lyckas gestalta hur hotet från tre kryptonier kan få mänsklighetens samtliga regeringar att bara ge upp kampen och lägga sig platt. De går omkring och slår sönder några bilar, och sen är det klart. Terence Stamp har visserligen en enorm närvaro, men inte räcker hans isande blick till att erövra världen med?

Lex Luthor och Miss Teschmacher

Mest minnesvärda scen*

Lex Luthor (Gene Hackman) och Miss Teschmascher (Valerie Perrine) har inte en jättestor roll i Superman II, men de är klart roligast då de grälar medan de smyger omkring i Supermans hem på Nordpolen.

Domen:

En speciell film, på flera vis. En stor del av materialet filmade samtidigt som Superman (I) under 1977, och regisserades av den filmens regissör Richard Donner. Sedan bestämde sig filmbolaget för att de ville ha en mindre allvarlig ton till uppföljaren och anställde Richard Lester, som fick spela in resterande scener och klippa slutresultatet efter eget huvud. Lester gjorde en komedi. Att Donner fick sparken gjorde att bl a Gene Hackman och Marlon Brando inte spelade in fler scener, och Lester klippte därför bort dem helt och hållet. Resultatet blev omtvistat. Det skulle dröja ända till 2006 innan Richard Donner fick klippa sin version av berättelsen, med Brandos och Hackmans scener inkluderade. Den släpptes som The Richard Donner Cut, och är den version som jag recenserar här. Inte mer än rätt, då Donner stått för mer än 70% av scenerna. Det fina med att välja Donnerversionen är att den bildar en fin helhet med den första filmen. Superman (I) är den episka, storslagna halvan av berättelsen, och Superman II är lättsammare men samtidigt personligare. Och den innehåller massor av Marlon Brando! Många fans håller till och med den här filmen för den bästa superhjältefilmen någonsin, med The Dark Knight som tvåa. Jag vill inte gå så långt, eftersom jag gillar mörkret hos Batman bättre. Men The Richard Donner Cut är defintivt den mest underhållande seriefilmatiseringen någonsin. På så vis är den ett mästerverk.

Se även+

Se den tillsammans med Superman.
Och i den nya Man of Steel som kommer 2013 är det general Zod som är skurken igen.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Silent Running (1972) – den sista skogens väktare i bortglömd klassiker

Bruce Dern och hans robotar är de enda som bryr sig om skogen

Handlingen.

Tror du mig om jag säger att en bortglömd klassiker bland rymdfilmer gjordes 1972 och handlar om miljöförstöring? I huvudrollen hittar vi en ganska hippieaktig och kaftanklädd trädgårdsmästare (Bruce Dern) som gullar med kaniner, drömmer om gröna skogar och lär sina robotar att spela kort. Eftersom Rymdfilms läsare är minst lika insatta i genren som jag, så tippar jag att ungefär hälften av er känner till Douglas Trumbulls kultfilm Silent Running, men jag tror också att den är så pass okänd i Sverige att den kan vara ny för en del av er.

Filmen handlar om framtiden, då klimatförändringarna förstört all växtlighet på Jorden. I ett försök att bevara något till framtiden har några få exemplar av träd, djur och blommor skickats ut i rymden i stora arkskepp. Där, under glasdomer, växer de sista skogarna. Kanske kan mänskligheten någon gång rena Jorden tillräckligt för att återpopulera planeten med exemplaren från arkskeppen? Det är i varje fall vad Lowell, trädgårdsmästare på Valley Forge, hoppas. Hans besättningskamrater är ett grabbgäng av piloter och tekniker, som struntar helt i mijöförstöring och utan betänkligheter äter syntetisk mat. De vill inte smaka på Lowells egenodlade meloner och de kör gocart rakt över hans planteringar när de har tråkigt.

Och kanske är det bara Lowell kvar bland alla människor som engagerar sig för djuren och växterna, för plötsligt kommer ordern från Jorden att överge uppdraget. Skogarna ska sprängas i luften och besättningen bege sig hemåt. Lowell står inför ett moraliskt dilemma. Ska han stillatigande se på hur hans kaniner, kålhuvuden och träd förintas i en atomexplosion? Hans skog är nu den enda Skogen. Men vad kan han göra åt saken?

Arkskeppen i SIlent Running

Rymdskeppet!

Arkskeppen liknar stora insekter, med sina mångfacetterade kupoler. De är verkligen klassisk rymdskeppsdesign, och de är lika värdiga att hamna i rymdskeppens Hall of Fame som någonsin Discovery från 2001 eller Star Destroyers från Stjärnornas krig. Interiörerna på Valley Forge är filmade ombord på ett riktigt hangarfartyg med samma namn från amerikanska flottan. Det var det som filmens rymdskepp fick sitt namn ifrån. Den militära brutalistiska stilen funkar utmärkt som rymdskeppsmiljö, och det blir också en fin kontrast till de frodiga skogspartierna (komplett med en liten flod med grodor) som frodas under kupolerna.

Pretentionerna?

En av de tydligast politiska science fictionfilmerna, med budskapet att endast människan själv kan rädda Jorden åt kommande generationer, och att vi måste vara villiga att handla innan det är för sent.

Specialeffekter och look;

Silent Running spelades in med en budget på 1 miljon dollar, vilket var lågt även för det tidiga 1970-talet. Ändå ser den helt spektakulär ut om man tänker på att den kom fem år innan Stjärnornas krig.  Robotarna Huey, Dewey och Louie  är superba och influerade George Lucas då han skapade R2D2.

X-faktorn som förklarar hur en lågbudgetfilm 1972 kan se så fin ut heter Douglas Trumbull. Han är både filmens regissör och dess specialeffektmakare. Trumbull hör till de personer som gjort störst avtryck på specialeffekthistorien, och hans specialitet är innovativa filmtekniker och minutiöst fotograferade miniatyrmodeller. Även efter datoranimeringens intåg har han fortsatt att jobba med gammaldags effekter (speglar, rök, genomskinliga målningar) som ser helt gloriösa ut. Trumbull var en av flera effektdesigners på Kubricks 2001 (1968) och Ridley Scotts Blade Runner (1982). Han skapade också samtliga effekter till Star Trek the Motion Picture (1979). Han tackade nej till att göra specialeffekterna åt George Lucas Star Wars, och gjorde istället sitt kanske mest kända arbete: Närkontakt av tredje graden (1977) som än idag är otroligt vacker.

Silent Running är Trumbulls första egna långfilm, och här har han med små resurser packat in fina idéer som kom att influera många andra filmskapare under 1970- och 1980-talen. Pixars Wall-E har till exempel mycket gemensamt med Silent Running, i både budskap och robotdesign.

Robotarna lär sig spela kort

Luckor i manus,

Jag är villig att förlåta de flesta knasigheterna på grund av poetisk frihet. Men ska man vara petig så undrar jag hur länge energin kommer att räcka för att hålla de stora glödlamporna lysande, som ska ersätta solen i kupolerna. Och varför Lowell, om han nu älskar växter så mycket, inte vet att växter behöver ljus för att överleva. Men det är småsaker i sammanhanget.

Mest minnesvärda scen*

Folksångerskan Joan Baez sjunger två vackra sånger i Silent Running, och när hennes själfulla vibrato ljuder tillsammans med närbilder på grodor och blomblad så känner man riktigt hur Woodstocks ande är närvarande i rymden. Inledningsscenen och slutscenen är småmagiska.

Kupolerna rymmer de sista skogarna

Domen:

I Silent Running finns ett allvar som kan kännas omodernt idag. Bruce Derns rollfigur är smått hysterisk i sitt miljöpredikande och stundvis övergår patoset i det patetiska. Samtidigt är det något avväpnande och sympatiskt med en science fictionfilm där någon faktiskt försökte säga något viktigt, och gjorde sitt yttersta för att budskapet skulle gå fram.  Därför har jag överseende med det otrovärdiga i grundhistorien och väljer att se det fina i bilden av en liten robot med vattenkanna som försvinner in i oändligheten, som den sista skogens väktare. Det finns ett hopp i det.

Jag skulle verkligen vilja se en remake av Silent Running, med dagens animationsmöjligheter.

Se även+

Moon (2009) där också en ensam man på en rymdstation funderar över livets stora frågor med en robot som enda sällskap.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Stjärnornas Krig (1977) – ett nytt hopp, för science fiction

Luke, Leia och Han

Handlingen.

Unge Luke Skywalker (Mark Hamill) bor i en gudsförgäten håla på en ökenplanet och drömmer om äventyr. Hur Luke hamnade där vet vi som sett Star Wars III. Han stöter på droiderna 3CPO och R2D2 som är på flykt undan det onda imperiet och dess general Darth Vader (röst: James Earl Jones). Droiderna är utsända av prinsessan Leia (Carrie Fisher) med ett meddelande till Obi Wan Kenobi (Alec Guinness). Luke söker upp honom, och tillsammans med  lycksökaren Han Solo (Harrison Ford) och dennes håriga kompanjon Chewbacca ger de sig av i rymdskeppet Millennium Falcon för att rädda prinsessan undan Imperiets onda klor.

Millennium Falcon från Stjärnornas krig

Rymdskeppen!

Människorna (och även ickemänskliga huvudpersoner) är filmens bultande hjärta, men det är rymdskeppen som ger Stjärnornas Krig dess fortfarande enorma wow-faktor. Den stora variationen av hel- och halvskruttiga modeller funkar världsbyggande och gör att vi tror på att vi ser en mångskiftande civilisation som funnits i tusentals år och är utspridd över halva galaxen. Han Solos Millennium Falcon är genialiskt gestaltad, med dess smutsiga och fallfärdiga inre och trasiga hyperdrive som måste få en smäll för att komma igång. Det skulle lika gärna vara Humphrey Bogarts båt i Afrikas Drottning som Harrison Fords rymdskepp. Vi som är vana vid bilar som inte startar när det är kallt eller utombordsmotorer som skär ihop känner oss omedelbart hemmastadda.

Star Destroyer från Stjärnornas krig

Det finns många andra fantastiska skepp i filmen. Stiderna mellan de otroligt mäktiga kejserliga star destroyers och rebellerna var något som vi aldrig sett inom science fiction förut: ett marint sjöslag med enorma krigsfartyg – i tyngdlöshet! Det är fortfarande ett storslaget skådespel, och det var förstås ännu mer imponerande där i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet då jag äntligen fick se filmen då den gick på SVT sent en kväll. Och det är också i Stjärnornas Krig vi första gången får möta x-wing fighters och tie fighters och se dem bekämpa varandra i dogfights, som hämtat direkt från första världskriget. Hedersomnämnande till de fantastiska ljudeffekterna som ju egentligen bryter mot en av science fictions grundregler: inget ljud kan höras i rymden eftersom det saknas luft. Men filmen hade inte varit den klassiker den är om den brytt sig om att hålla sig till reglerna. Vrålandet från de kejserliga tie fighters är fortfarande ascoolt. Så det så.

Pretentionerna?

En klassisk fantasysaga med Det goda mot Det onda. Ljuset mot mörkret. Ordning mot kaos. Behärskning mot raseri. Man får bara låta det skölja över sig, och svepas med.

Specialeffekter och look;

Visst har tiden gått sedan 1977 och det är oundvikligt att vissa saker i filmen ser en aning töntiga ut idag. Rymdstriderna har åldrats mest, men man måste komma ihåg att detta var den första filmen i serien och den gjordes utan att någon visste om den skulle bli en succé. När Rymdimperiet slår tillbaka filmades några år senare var det med en tre gånger så hög budget. Med det i åtanke så ser Stjärnornas krig fortfarande sensationellt bra ut. Den är visserligen inte lika vacker som en av de filmer som mest influerat den, 1968 års 2001. Men det höga tempot, actionfylld klippning, musiken av John Williams och god ljuddesign bidrar tillsammans att pulsen fortfarande ökar  då man ser om den 2012. Vissa element i filmen skulle dessutom komma att bli helt tidlösa: ljussablarna ser lika bra ut idag som de gjorde då, och kostymerna är värda sin Oscar flera gånger om.  Totalt fick filmen sex Oscars. Förutom den för bästa kostym även för art direction, ljud, filmmusik och klippning.

Luckor i manus,

Man undrar försynt hur de kan bygga Dödsstjärnan så sårbar för en attack från ett enda skott? (Men den frågan växer till ett skri i Jedins återkomst, där Imperiet begår exakt samma misstag en gång till!)

Första mötet mellan Darth Vader och prinsessan Leia

Klassiska scener>

Öppningen där ett enormt skepp från Imperiet jagar prinsessans mindre skepp. Darth Vaders första scen där han kommer in medan striderna fortfarande pågår och förhör den trotsiga prinsessan. Lukes första möte med robotarna. Träningen med ögonbindel ombord på Millennium Falcon. Striden mellan Obi wan och Darth Vader. Flygscenerna vid attacken på Dödsstjärnan. Ska jag fortsätta? Det tar aldrig slut!

Domen:

Om du har läst ända hit har du förmodligen sett filmen minst ett par gånger. Den är en del av vårt populärkulturella DNA och dess inflytande på filmbranschen och science fiction kan inte överskattas. Av den anledningen är det ganska svårt att skriva något läsvärt eller ens kritiskt om Stjärnornas krig, för den är ju helt omöjlig att tänka bort från sina filmerfarenheter. George Lucas rebootade hela genren, och en av hemligheterna bakom hela Star Wars-seriens framgång är att den förhåller sig så oerhört respektlöst till genren som den dittills sett ut. Lucas lånade hejvilt från Hollywoods historia: krigsfilmer om första och andra världskriget, vilda västern, Trollkarlen från Oz, Flash Gordon och Buck Rogers. Han snor glatt från visionära rymdfilmer som 2001 och Silent Running. Men han tar också in element från europeisk mytologi, från Kurosawas samurajfilmer och Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter. Allt detta blandas samman till något helt unikt som efterföljande generationer av science fictionskapare behövt förhålla sig till.

Luke tränar med Obi Wan ombord på Millennium Falcon

Stjärnornas Krig är självklart inte en perfekt gestaltad berättelse. Det är den första men absolut inte den bästa av de sex långfilmerna som ingår i Star Wars. Uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka är på de flesta plan en överlägsen film. Men det som saknas i finess och karaktärsdjup kompenseras av den rena och skära entusiasmen och energin som genomsyrar filmen. Klassikerstatusen är lika självklar idag som den var för tjugo eller trettio år sedan.

Läs också: De 5 skälen till att Disney är det bästa som hänt Star Wars

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Närkontakt av tredje graden (1977)

Moderskeppet är alla moderskepps moderskepp

Handlingen.

Mänskligheten ställs inför första kontakten med en utomjordisk civilisation. Utlänningar i färggranna kläder sjunger på bergstoppar, medan amerikaner får mer jordnära neuroser och börjar bygga modeller av ett berg, gjort av potatismos. Kommer världen någonsin att bli sig lik igen? Detta är Steven Spielbergs första science fictionfilm.

Rymdskeppet!

Flygande tefat som om de var designade i Las Vegas: rymden har aldrig varit så full av neonljus som här. De bländande ljusspelen (som ger huvudpersonerna solbränna) bidrar till förtrollningen i den här filmen. Betänker man att allt är gjort 1977 så är det enormt eleganta tefat som svischar omkring över Wyomings berg. Moderskeppet är alla moderskepps mormor.

Pretentionerna?

Ganska höga. De enskilda människornas litenhet och maktlöshet inför universums mysterier står i centrum, men även mänsklighetens uppvaknande till en universell gemenskap. Många beröringspunkter med 2001, men med en mer kommersiell ton  (det är ju ändå Spielberg). Ett sympatiskt drag i filmen är att det är forskarna som står i centrum, inte militärerna. Människans första möte med utomjordingar är fredligt, och det spelas musik som kommunikation. Ingen macho ”Mr President” som skramlar med några kärnvapen i den här filmen, inte. På så vis är Närkontakt av tredje graden också en utopisk vision, som står i kontrast mot senare, mer cyniska filmer som Independence Day.

Specialeffekterna;

Jag minns när jag var ung tonåring (1980-talet) så ansåg vi att Närkontakt av tredje graden hade de bästa specialeffekterna någonsin. Punkt. Det inkluderade även Star Wars. När jag nu ser om den så förstår jag fortfarande varför. Dels är det genomgående ett utmärkt och oscarsbelönat foto av Vilmos Zsigmond

Men det är framför allt en riktig mästare som gjort specialeffekterna: Douglas Trumbull. Han är mannen som samma år tackade nej till att göra specialeffekterna för Stjärnornas Krig, och istället valde att jobba med Spielberg. Hans arbete är verkligen i toppklass, och framför allt de sista trettio minuterna är en oavbruten ögonfröjd. Fotot är knivskarpt, perspektiven är hisnande och mättnaden i färgerna gnistrande. Om du inte känner till Trumbull kan det kanske vara av  intresse av att jag listar några andra små filmer han också gjorde specialeffekterna till: 2001, Blade Runner, Skyskrapan brinner, Silent Running och Star Trek I.

Luckor i manus,

Många. Framför allt så undrar man vad fasen Richard Dreyfuss håller på med, och varför amerikanarna låter Francois Truffaut springa omkring på sina topphemliga anläggningar och prata franska.

Domen:

Richard Dreyfuss blir besatt

Sevärd för sin optimistiska tidsanda och för den fortfarande mycket tilltalande och sköna 70-talslooken. Visuellt har den här filmen åldrats med enorm värdighet. Ljudet, inklusive rymdmusiken och John Williams romantiska soundtrack, tillför också stämning. Närkontakt hade också tillsammans med bl a Spielbergs andra försök i genren, ET, ett stort inflytande på hela 1980-talets (eller åtminstone min) syn på första kontakten utomjordiskt liv som något underbart som kommer att hända oss människor. Det hör därför till din allmänbildning att se om den och begrunda hur annorlunda världen var 1977.

Men de mänskliga berättelser som Spielberg hänger upp filmen på, är inte lika gripande. Dreyfuss stapplar omkring i sin trädgård och ser förvirrad ut och säger ”Wait a minute” – och sen överger han sin odrägliga fru och barnen för att stappla omkring i bergen istället. Ingen i hela filmen beter sig egentligen det minsta trovärdigt, och många bra skådisar har tyvärr heller inte mer att göra än att stå med fladdrande hår och se storögt upp mot himlen. Jämfört med ET, så är Närkontakt ett ganska taffligt försök till att skapa engagerande karaktärer.

Inte desto mindre måste du ha sett den.

Se också:

Spielbergs egen ET, eller  Star Trek: First Contact, Independence Day och så JJ Abrams’ Super 8 som är en hyllning till Spielbergs 70-80-tal.