80-talet

Stranger Things (TV-serie 2016) – science fiction möter uppväxtdrama möter tentakler

USA/Netflix 2016. Manus, regi och producenter: Duffer Brothers

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Handlingen.

Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. De måste ju jobba natt för att klara livhanken. Utomstående rycker på axlarna och tror att Will bara rymt hemifrån. Men Joyce känner att något är fel, och visar sig vara en formidabel kraft då det gäller att skydda sin son. Genom att kanalisera moderskärleken till vrede lyckas hon till slut väcka upp stans neddekade sheriff så pass att polisen påbörjar ett seriöst sökande. Samtidigt börjar Wills lilla tätt sammansvetsade kompisgäng av nördar och freaks att notera att märkliga saker pågår i Hawkins. En främmande flicka med rakat huvud och ovanliga förmågor dyker upp från ingenstans, tatuerad med siffran 11 på armen. Och i den lilla skog som rollspelsnördarna döpt till Mörkmården rör sig något stort och hotfullt i skuggorna. Något med långa, starka armar och vassa tänder. Spåren leder till ett kraftverk som ligger precis utanför stan. Kompassnålar vrider sig mot byggnaden på ett oförklarligt sätt. Och militärer vaktar utanför. Det är då som meddelandena från Will, som befinner sig på en mörk plats, börjar komma.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Pretentionerna?

Stranger Things är ett originalmanus för Netflix.  Brödraparet Duffers vision är ett mörkt drama om vänskap, kärlek, lojalitet och svek, som dessutom får en extra, utsökt surrealistisk ton genom de bisarra händelser då själva verklighetens väv börjar rivas upp. Jag är imponerad av hur uppväxtdramat mixas med science fiction och bildar en större helhet. Det finns en släktskap mellan Stranger Things och den betydligt mer skrämmande It Follows (2015) i det att ungdomarnas värld visas som en parallell verklighet, bortom vuxenvärldens intresse och inflytande.

Världsbygge och produktionsdesign!

Det är en fin återgestaltning av perioden 1982-84, så som den såg ut inom sci-fi, och skräckgenren på den tiden. Influenserna är tydliga från bland annat Stephen King, Steven Spielberg, John Carpenter och andra skildrare från början av 1980-talet av mörkret som lurar under ytan i den amerikanska småstaden. Jag drar också paralleller till Super 8, som ju var en produktion av Spielberg och JJ Abrams, och i nästan ännu högre grad till de första tio minuterna av Guardians of the Galaxy.  Vi får se torftiga pojkrum, furubeklädda gillestugor, fluffiga flickrum och massor av tidstypiska vardagliga objekt laddade med popkulturell betydelse: fasta väggtelefoner, walkie-talkies, filmkameror, Drakar och Demoner-tärningar och bmx-cyklar. Det spelas The Clash på skivspelaren i storebrors rum, och foton framkallas i mörkrum. Bilar är stora, bruna och lådlika. Till detta adderar bröderna Duffer en lagom dos från genrerna kosmisk skräck och body horror: tentakler, jord, blod, membran och skräckslagna människor i gasmask. Aldrig så att det tar över, vilket också gör det mer effektivt för att skrämma upp oss i publiken. Stranger Things är alltså inte en klassisk skräckberättelse som ständigt trappar upp hotet. Utan dess återkommande tema är hur skilda världar, vackra och fula, vänliga eller dödliga, hela tiden existerar jämte varandra. Precis utom synhåll, men åtkomliga för den som lärt sig hur man letar.

Musiken av Kyle Dixon och Michael Stein förtjänar ett omnämnande, för sin synthiga, varma ton som både är retro och 2016 samtidigt.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Mest minnesvärda scen,

Under de åtta avsnitten är det fullt av minnesvärda detaljer och underfundigheter. Men jag fastnar speciellt för Joyce (Winona) och hennes relation till Will. Vi får se den mest som flashbacks till en ljusare tid som står i brutal kontrast till det ödelagda nattlandskap som breder ut sig allt mer ju längre in i den andra dimensionen Joyce letar sig.

Domen:

Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

Fler filmer som den här+

Stephen Kings ande svävar över Stranger Things, och då kanske framför allt barndomsskildringar som Stand by me och It. Men också Carrie.

Från sci-fi-historien kan jag nämna ET, Närkontakt av tredje graden, Flight of the Navigator, Explorers, Super 8, Guardians of the galaxy

Topplista: Skrämmande filmer där gränsen mellan dimensionerna rasar

Bland modernare ungdomsskildringar finns Chronicle, The Signal och It follows

Les Maîtres du temps (1982) – Moebius och Lalouxs mörka saga

Frankrike/Ungern 1982, regi: René Laloux, manus: Moebius, producent: Miklós Salunsinsky, produktionsdesign: Moebius

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Handlingen.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

En drömsk och i många stycken surrealistisk aminerad filmversion av Stefan Wuls science fictionroman L’Orphelin de Perdide från 1958.

Pojken Piel överlever en krasch på planeten Perdide. Olyckan tar livet av hans pappa och lämnar pojken föräldralös, men i sista stund lyckas pappan överlämna en interstellär kommunikationsapparat till pojken. Han förmår också sända en nödsignal till rymdskeppet Double Triangle 22, som tillhör hans gamle vän Moffar.

Tillsammans med prins Matton och prinsessan Belle håller Moffar kontakten med Piel, samtidigt som de försöker komma på en plan för att rädda barnet. På vägen besöker de den gamle mannen Silbad, som en gång bott på Perdide. Ska de lyckas nå fram till pojken innan utomjordiska jättegetingar sticker ihjäl honom?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Pretentionerna?

En starkt symbolisk historia i cirkelform: den börjar liksom där den slutar, och man kan ana att äventyren kommer att kunna upprepa sig i evigheter under överinseende av de mystiska Tidsmästarna (Les Maîtres du temps i titeln). Till detta adderar René Laloux sin egen och konstnären Moebius visuella visioner, och resultatet är både bisarrt och vackert – en sorts blandning mellan barnbok och Hieronymus Bosch.  De konstnärliga kvaliteterna är inte så stora som i Laloux tidigare mästerverk La Planète sauvage, men inte desto mindre stannar många scener kvar i minnet efteråt, som om de anknyter direkt till mer obskyra vindlingar i mitt undermedvetna.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign;

Filmens look och animationer baseras på förlagor av den franske tecknaren och designern Jean Giraud, eller Moebius. Han är förstås mest känd för sina science fiction- och westernserier (inte minst Blueberry). Men hans inflytande över rymdfilmsgenren går knappast att överskatta. Det var Moebius som gjorde skisserna till Jodorowsky’s Dune, och han har designat för filmer som Alien, Rymdimperiet slår tillbaka, Femte elementet och Tron. Det är bara att jämföra en teckning av Moebius med en Star Wars-film för att fatta hur viktig han var för rymdfilmsutvecklingen. I Les Maîtres du temps är Moebius stil tydligt närvarande i de mänskliga karaktärerna, och i teknologi, skepp och rymdstationer Den äggformade kommunikatorn är typisk, liksom det rundnätta rymdskeppet Double Triangle 22. Moebius detaljerade stil mixas med en mer naiv och akvarellig animationsstil som jag tolkar som Laloux’s egen. De båda stilarna bildar kanske aldrig riktigt en helhet, men varje element är var för sig av hög kvalitet.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Domen:

René Laloux kommer med rätta alltid främst att bli ihågkommen för sin första animerade långfilm från 1973, La Planète sauvage, som var en djupt originell och bisarr framtidsvision som skulle komma att inspirera bland andra Terry Gilliam. Möjligen skriver jag mer om den vid ett annat tillfälle. I jämförelse är Les Maîtres du temps konventionell, och självklart inte lika inflytelserik. Den är som en mörk saga, på samma gång barnsligt gullig och vuxet distanserad. Tonlägesmässigt är den ärligt talat ett enda trassel: starkt symboliska händelser varvas med oändligt pratiga partier, sublim skönt kommer sida vid sida med rent komiska inslag. Ibland är min förvirring total.

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Men den har ändå det där Något som gör att jag anser att den förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort som en parantes. Samarbetet mellan Laloux och Moebius är ju faktiskt ett möte mellan två franska giganter inom den mer konstnärliga, europeiska inriktningen av science fiction: den som inte nödvändigtvis spelade in de stora pengarna på bio, men ändå influerat  film- och serieskapare över hela världen. Och mitt i det förvirrade och surrealistiska väcks en alldeles sann känsla av något som går oss alla förlorat då vi växer upp. Kan det vara barnets förtjusning inför det nyupptäckta?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Star Trek The Next Generation S01E01: Encounter at Farpoint

Picard, Troi och Q

Picard, Troi och Q

Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.

80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.

Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint,  det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.

USS Enterprise D

USS Enterprise D

Spelplatsen: USS Enterprise-D

Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.

Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.

Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.

Familjen Crusher shoppar på Farpoint

Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker

Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.

Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.

På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.

Enterprise och det stora skeppet

Enterprise och det stora skeppet

Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.

Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.

Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.

Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.

Space Camp (1986) – de sista optimisterna

USA 1986, regi: Harry Winer, manus: Clifford Green, producent: Patrick Bailey

Space Camp

Space Camp

Handlingen.

En äventyrsfilm främst för unga rymdfantaster med käcka tonåringar i huvudrollerna. Filmen skildrar hur ett gäng ungdomar på ett sommarläget anordnat av NASA får pröva på att gå igenom en liknande utbildning som den riktiga astronauter går. Mellan träningsuppdragen i rymdskyttelsimulatorn hinner de både bråka och förälska sig i varandra. Men då de besöker den riktiga rymdfärjan Atlantis går något snett, och ungdomarna skickas upp i rymden av misstag. I en biroll ser vi den blott 12-årige Joaquin Phoenix, som spelar en nördig pojke med en robot som enda vän.

Pretentionerna?

Filmen spelar på de optimistiska känslorna kring det amerikanska prestigeprojektet att kolonisera rymden. The stars belong to a new generation är filmens tagline, och det ekar både av framtidstro och en smula nostalgi tillbaka till det tidiga 70-talets många bemannade rymdfärder. Men Space Camp hade otur med timingen. Mer om det längre ned.

Rymdfärjan Atlantis

Rymdfärjan Atlantis

Rymdskepp!

Rymdfärjan Atlantis är en av de sex flygplansliknande rymdskepp som USA använde mellan 1981 och 2011. Det nya med rymdfärjorna jämfört med tidigare raketer var att de kunde landa på Jorden för egen maskin. De sågs länge som framtiden för bemannade rymdfärder, men visade sig vara osäkra och kopiöst dyra i drift. Atlantis, som förekommer i filmen Space Camp, blev den sista rymdfärjan att flyga år 2011. I filmen förekommer även en ännu inte färdigkonstruerad rymdstation, som Atlantis med ungdomarna ombord tvingas att docka till.

Produktionsdesign;

Snyggt paketerat, och för att vara en barnfilm från 1986 så är såväl flygscenerna i rymden som tynglösheten och rymdpromenaderna fint gestaltade. Space Camp har stått sig väl mot tidens tand.

Domen:

Ack, 1986 går till historien som året då drömmen om rymden nästan dog. Vi som trodde att vi såg början på en ny era då rymdfärjan Columbia lyfte med ett vrål 1981, fick se våra drömmar grusas 1986 då rymdfärjan Challenger exploderade vid starten och dödade alla astronauter ombord. Chocken var ofattbar för rymdfantaster. Jag minns att NASA skulle fira sitt 25-årsjublieum detta år, med en stor konsert i Houston med franske Jean-Michel Jarre. Höjdpunkten skulle vara då astronauten Ron McNair spelade saxofon till Jarres synthsymfoni, från omloppsbana kring Jorden. Men då Challenger lyfte med McNair ombord, gick allt så snett. Konserten fick istället tillägnas de döda, och någonstans där falnade NASA:s glans. Bara några månader senare hade filmen Space Camp premiär, och den kunde inte haft sämre timing. En film om ungdomar som av en olycka råkar skjutas upp i en av de där osäkra rymdfärjorna blev plötsligt med av en thriller än det äventyr det var tänkt.

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Nu är det inte säkert att Space Camp hade blivit någon succé om inte olyckan varit framme. Det är en överdrivet äppelkäck och ganska enkelspårig film. Den talande roboten som orsakar Atlantis uppskjutning är så ostig att det knappt går att förlåta. Men ändå – vi var många rymdintresserade barn på 80-talet, som blev innerligt bedrövade då Challenger förolyckades. Så snarare än att Space Camp lever upp till sin slogan om en ny generation, blev ungdomarna med sin naivt optimistiska syn på rymdresor den sista generationen som trodde på oavbrutna framsteg i erövringen av rymden.

Killer klowns from outer space (1988) – på cirkus kan ingen höra dig skrika

USA 1988, regi, manus, producent: bröderna Chiodo

Killer klowns from outer space

Killer klowns from outer space

Handlingen.

I denna kultklassiker invaderas en småstad i USA av mordiska clownliknande aliens från yttre rymden, som försöker mörda, förslava och äta upp de stackars invånarna. De väntar på sin ledare, jätteclownen, vars enda svaghet är den stora röda näsan. Läskigare än det låter när man beskriver det så här.

Pretentionerna?

Knappast några, annat än att underhålla. Det räcker ganska långt.

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskepp och världsbygge!

Ja, riktigt hur det här hänger ihop tror jag inte vi kan bli kloka på. Dessa aliens är inte bara vagt lika jordiska clowner. De är  jordiska clowner, och undertexten är förstås att alla clowner egentligen är mordiska rymdvarelser. Vår kollektiva clownskräck hade kanske sin upprinnelse i den här filmen? Våra alienklowner har alla attribut en vanlig clown har: de har röda näsor, stora skor, lever i ett rymdskepp som ser ut som ett cirkustält och mördar genom att bädda in människorna i sockervadd eller spela upp marionetteater för att locka folk in i sina dödsfällor. Du kommer aldrig att kunna besöka ett kringresande tivoli utan att känna en rysning.

Produktionsdesign;

Fabulösa clowner, både läskiga och töntiga, och designade av regissörerna själva. Bröderna Chiodo är annars mest kända just för sin monster- och dockdesign till filmer som Critters och Team America.

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Luckor i manus,

Du måste lämna allt vad rationellt tänkande heter då du ser den här filmen.

Domen:

Om du gillar b-filmer från 80-talet är den värd att leta upp om du missat den. Skämtet räcker självklart inte till en långfilm, men det är gott om groteska detaljer och kul bifigurer. Och det är en bra parodi på skräckgenren, för den visar att även den löjligaste premiss kan bli lite spännande med rätt regi.

 

Earth Star Voyager (1988) – Star Trek för Disney-ungdomar

USA 1988, regi: James Goldstone, skapad av Ed Spielman

Handlingen.

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Idag kör vi en riktig raritet: Disneys båda långfilmslånga pilotavsnitt för en ungdomsvariant av Star Trek från sena 1980-talet. Den är svår att få tag på, då den officiellt aldrig givits ut digitalt utan bara på VHS. Året är 2082 och Jordens tillgångar tryter. För att leta efter lämpliga planeter att kolonisera byggs rymdskeppet Earth Star Voyager, som skickas ut på ett uppdrag som kommer att ta 40 år att genomföra. För att säkerställa att besättningen orkar med såväl tur som retur, rekryteras ett gäng tonåringar från rymdakademin. Ja, det är förstås bara ett svepskäl för att kunna skapa en ungdomsserie om ungdomar som styr över ett rymdskepp, men det är faktiskt en rätt elegant lösning. Självklart utses en erfaren kapten som ska föra befäl över Earth Star Voyager, men nästan lika självklart tar det inte många minuter innan en trasig dator skickar ut honom genom luftslussen och lämnar den blott 18-årige Jonathan som högst rankade officer. Nu börjar äventyren och hoten avlösa varandra: en cyborg med mordiska tendenser som plockas upp i ett drivande skepp, en Mad Max-liknande barbarcivilisation på en halvt övergiven rymdstation, en manipulerande och galen general som försöker få Earth Star Voyager på avvägar.. Allt klaras av med samma glada leende av våra käcka kadetter. Men ska Jonathan klara av ansvaret som kapten? Och hur ska det gå med alla kärleksbekymmer som uppkommer mellan besättningsmedlemmarna?

Pretentionerna?

För att vara en förlängd TV-film som aldrig blev någon reguljär TV-serie så har ESV ett anmärkningsvärt episkt anslag, och är en berättelse som gör sitt bästa för att både jobba med karaktärsfördjupning, äventyr för stunden och en rik bakgrundshistoria. Här finns åtminstone embryot till en fullödig sci-fi-värld, om än ofärdig och smått förfelad i sammanhanget.

Rymdskepp och världsbygge!

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Mer än bara en rak kopia på Star Trek The Next Generation, som ändå självklart är den största förebilden. Ungdomarnas smått deprimerande jordeliv i filmens första del är nyanserat skildrat, med åtminstone ansatser till social kritik och ett för det sena 80-talet förmodligen framsynt miljöförstöringstema. Vuxenvärlden och myndigheterna skildras inte som enbart goda förebilder, utan ungdomarna får många anledningar att visa sig mer mogna än sina överordnade. Filmen bjuder också på gott om storögd upptäckarglädje då arkskeppet väl stävar ut i yttre rymden och våra unga huvudpersoner får pröva att ta ansvar för sitt eget och kollegernas liv. Rymdskeppet Earth Star Voyager liknar på utsidan en Star Destroyer, och på insidan en blandning av USS Enterprise och den sovjetiska paviljongen från världsutställningen i Vancouver 1986. Där alltså kulisserna byggdes upp.

Produktionsdesign;

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Vad jag kan avgöra på en suddig VHS-kvalitet så har ESV ganska god production value. Rymdskeppsmiljöerna är faktiskt klockrena för att vara TV-produktion från 80-talet. Men en del ser förstås daterat ut, som de overaller som ska föreställa uniformer, och de 80-talsfrisyrer som sitter på huvudpersonerna. Eller den töntiga Thunderdome-kopian där punkklippta rymdbrottslingar härjar. Somligt var nog ganska knasigt redan 1988 – som det gym med osynliga vikter där ett deprimerande antal scener utspelas. För riktiga finsmakare kan dock det som är töntigt locka fram ett leende, och i sig vara en anledning att titta. För hur ofta får vi egentligen se aerobics i rymden?

Luckor i manus,

Ett liknande problem som i Moon 44: om nu uppdraget är mänsklighetens sista chans, skulle man då verkligen överlåta det till ett gäng tonåringar? Just askin’..

Domen:

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Det blev aldrig fler avsnitt än dessa piloter, och det tycker jag på många vis är synd. Här finns tillräckligt med stoff och kärlek till genren för att det skulle ha gått att göra ett seriöst försök att skapa en Star Trek för ungdomar. Utan att det blir för tramsigt eller för vetenskapligt torrt. Men tyvärr gör klippningen och tidsformatet (2 drygt timslånga avsnitt) inte konceptet någon tjänst – efter första avsnittet känns berättelsen avslutad och den konspiration som introduceras mot slutet är alltför långsökt för att riktigt engagera. Hade bolaget och seriens skapare vågat lita på sitt eget material hade de kunnat göra en hel första säsong av allt det som händer i pilotavsnitten, och då också haft tid att fördjupa storyn och karaktärerna lite mer. Nu förblir ESV en kul idé som aldrig riktigt får vingar.

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter