Picard, Troi och Q
Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.
80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.
Encounter at Farpoint
Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.
Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint, det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.
USS Enterprise D
Spelplatsen: USS Enterprise-D
Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.
Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.
Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.
Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker
Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.
Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.
På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.
Encounter at Farpoint
Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.
Enterprise och det stora skeppet
Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.
Rymdmaneter i Enounter at Farpoint
Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.
Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.
Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.
Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.
Rymdfilm 