Fire in the sky (1993) – skogshuggaren som blev bortrövad

USA 1993, regi: Robert Lieberman, manus: Tracy Tormé

Fire in the sky

Handlingen.

En psykologisk thriller som hävdas vara baserad på verkliga händelser 1975. Vi följer ett gäng med skogshuggare i Arizonas djupaste vildmark. De hankar sig fram genom den ekonomiska krisen och bråkar sinsemellan. I centrum står drömmaren Travis (DB Sweeney) och hans bästa kompis och blivande svåger, tillika gruppens ledare, Mike Rogers (Robert Patrick). En kväll försvinner Travis spårlöst, och hans arbetskamrater hävdar bestämt att ett UFO har rövat bort honom i skogen. Den federala polisen kopplas in och en mordutredning startas. Både polisen och övriga invånare i det lilla samhället antar att någon i gruppen, eller kanske de alla, har mördat Travis, men att de försöker skylla hans försvinnande på utomjordingar. Allt medan spekulationerna pågår som vildast i media och bland grannarna dyker Travis själv upp igen. Men vad är det egentligen han har varit med om?

Fire in the sky

Rymdskeppet!

Scenerna inifrån rymdskeppet är läskiga, återberättade i form av flashbacks. Interiören är klart inspirerad av HR Gigers design för Alien, med organiska former och väggar med en mattsvart, fuktdrypande yta, som om skeppet var gjort av hud. Det här är inga snälla ET-er direkt, utan det här är varelser man minns i sina mardrömmar. Travis upplevelser ombord hör till rymdfilmsgenrens mer obehagliga skildringar av närkontakt.

Specialeffekter och look;

De lyckas få till den rätta känslan av 1970-talets lantliga arbetarklass, ett samhälle som sett sina bästa dagar, och människor som lever i utkanten. Detta kombinerat med de redan nämnda skräckfilmslika scenerna på själva rymdskeppet gör Fire in the sky till en ovanlig och visuellt minnesvärd rymdfilm.

Fire in the sky

 

Domen:

En thriller som bitvis lyfts till engagerande drama av sina skådespelare, speciellt Robert Patrick som den plågade Mike Rogers och James Garner som federal och skeptisk mordutredare. Regissören Lieberman behandlar  storyn med den respekt som premissen ”based on a true story” kräver, och satsar mest på det mänskliga dramat. Vi får en fin inblick i hur ett försvinnande kunde påverka omgivningen i en liten stad för snart fyrtio år sedan. Fire in the sky är bäst i början, då spänningen om vad som hänt Travis byggs upp. Filmens andra del, då han dyker upp och börjar få flashbacks, är dock mest skrämmande och inte så emotionellt tillfredsställande för huvudpersonerna eller för oss i publiken. Filmen slutar med ett antal frågetecken hängande i luften.

Se även+

Dark skies, Närkontakt av tredje graden, The fourth kind

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Fourth Kind (2009) – vad lurar vid din sängs fotände?

Den här bilden ser stadens invånare

Handlingen.

Filmmaterialet i den här rysaren påstås var autentiskt, ”upphittat” material från en liten stad i Alaska. Milla Jovovich och hennes skådespelarkolleger dramatiserar sedan ett antal av dessa äkta scener, och de både versionerna visas omväxlande. Vi får se filmmaterial som psykologen Abigail Tyler har spelat in på sin mottagning i en liten stad, under 2002. Många försvinnanden har ägt rum i stan, och invånarna lider av fruktansvärda mardrömmar där spöklika ugglor figurerar. Dr Tyler är en skeptiker som gradvis fylls av fasa då patienternas historier övertygar henne om att det pågår utomjordiska bortföranden. Det dröjer inte länge förrän hon själv är hotad. (Hoot, sa ugglan.)

Pretentionerna?

Man ska inte veta om det är sant eller inte, att de gryniga hemvideofilmerna faktiskt är äkta. Det är ett bra försök!

Vackra men spöklika ugglor

Specialeffekter och look;

Det är förvånansvärt effektivt att blanda snyggt filmade skådespelare med till synes autentiska amatörbilder. Precis som i Paranormal activity är det något fruktansvärt läskigt med det halvt sedda som lurar i mörkret. De blandar också gryniga bilder på den skrämmande ugglelika utomjordingen med knivskarpa sekvenser föreställande riktiga, mycket vackra men spöklika fåglar. Resultatet är mycket suggestivt.

Luckor i manus,

Man undrar ju varför Dr Tyler bor kvar i sitt helt uppenbart osäkra, av aliens invaderade hus. Hade jag varit hon hade jag bums stuckit så långt från Alaska jag kunde. Men då hade ju filmen blivit ganska kort.

The fourth kind

Domen:

Jag tycker att The fourth kind är rätt så bra, men då ska man vara medveten om att jag dels är ett fan av genren found footage, och älskar filmer som Rec, Paranormal Activity och Cloverfield. Dels att jag verkligen, verkligen finner tanken på aliens som tränger in i huset för att föra bort sovande människor skrämmande. Det är nån sorts barnslig fobi som hänger kvar, och jag blir en smula mörkrädd bara att skriva om det. (Really.)  Jag kan helt enkelt inte tänka mig något läskigare än att se ett par stirrande ugglelika ögon vid fotänden på sängen. Har förmodligen lite för livlig fantasi. Är du lika larvig som jag, kommer du att tycka att den här filmen är skönt läskig, trots att den tappar rejält i trovärdighet efter en stund. Men du måste bejaka ditt inre, mörkrädda barn.

Se även+

Närkontakt av tredje graden, Steven Spielbergs storögda mästerverk i genren (med ett positivt budskap). The forgotten, med Julianne Moore, om barn som försvinner. Eller varför inte Exorcisten?

Regi: Olatunde Osunsanmi

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The forgotten (2004) – Julianne glömmer aldrig

Julianne Moore i The forgotten

Handlingen – spoilervarning.

Julianne Moore och Dominic West (McNulty från The Wire) spelar tillsammans i denna psykologiska thriller. Temat är saknaden efter och lojaliteten till ett försvunnet barn. Julianne är kvinnan som sörjer sin son som omkommit i en flygolycka. Men barnets pappa och andra människor i omvärlden påstår plötsligt att hon aldrig haft något barn, och att hon måste vara psykiskt sjuk. Gary Sinise (Mission to Mars) spelar hennes psykiater. Den ende som tror henne är Dominic, som spelar en pappa i samma situation. Han fyller tomheten efter sin försvunna dotter med whiskey. Bit för bit avslöjar de båda utstötta föräldrarna en konspiration, och förstår att deras barn kanske inte är döda ändå. Amerikanska myndigheter är nämligen i maskopi med rymdvarelser som har försökt utplåna föräldrarnas minnen för att dölja att barnen blivit bortförda.

Pretentionerna?

En moders kärlek övervinner allt.

Specialeffekter och look;

Ser ut som vilken dramafilm som helst, med en liten twist här och där. Ganska mörkt och lite mardrömslikt. Effektfullt eftersom de sparar på effekterna.

Luckor i manus,

En hel del, misstänker man. Men eftersom nästan inget förklaras lämnas luckorna åt fantasin. Lite snopet.

Domen:

Som ett bra avsnitt av Arkiv X eller Twilight Zone. Varken mer eller mindre. Intrigen räcker med andra ord inte riktigt för en långfilm. Men supersnygga och supertalangfulla Julianne Moore gör som vanligt ett utmärkt jobb och fyller filmen med själ och hjärta. Tack vare henne lyfter The forgotten alldeles precis över medelmåttighetens rand.

Se även+

Arkiv X för konspirationer om rymdvarelser, eller Hannibal för mera Moore.
The Fourth Kind för en riktig skräckfilm om bortförande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter