AI

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Annonser

Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Chefen och den anställde i Ex Machina

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Debug (2014) – hackare slåss mot AI med samurajsvärd

Kanada 2014, regi och manus: David Hewlett, producent: Steve Hoban

Debug

Debug

Handlingen.

I vad som kanske är en framtidsvision för Pirate Bays grundare skjutsas en grupp dömda hackers runt i ett rymdskepp och tvingas utföra de allra mest oattraktiva IT-jobben i hela galaxen. Deras jobb är att felsöka trasiga rymdstationer och skepp, fixa buggar i mjukvaran och ”starta om” operativsystemen. Ni vet, som hackers gör. När de kommer till det övergivna fängelseskeppet Amphitrite går det dock snabbt åt helvete, då skeppets AI föga överraskande blivit självmedveten och vill döda alla människor som kommer i dess väg. Vad som kanske är lite överraskande ändå är att AI:n tar form av en man i kostym som går att döda med ett svärd, om man skriver rätt datorprogram. Tur att de är hackers!

Pretentionerna?

Jag tror att filmskaparen hade föresatsen att göra så många blinkningar tillbaka i thrillerhistorien som bara är möjligt, samtidigt som han uppdaterade storyn med en outhärdligt självupptagen grupp ungdomar och ett pajjigt datortema. Han lyckades!

Debug

Debug

Rymdskepp och världsbygge!

Hela filmen utspelas i rymden, så alltid något. Fängelseskeppet Amphitrite är enormt stort, även om vi inte direkt får någon överblick. Ett par klassiska kameraåkningar längs skrovet kastar inte så mycket ljus över rymdskeppsdesignen, då bilderna är alltför mörka och vinkeln för sned. Det enda vi fattar är att skeppet är stoooort. Insidan är självklart stämningsfullt upplyst, men det är lite svårt att förstå vad alla rymliga och fräscha rum och korridorer fyller för funktion i ett fängelse. Det finns exempelvis en spa-anläggning ombord. Men inga möbler eller annan inredning.

Produktionsdesign;

För att vara en kanadensisk lågbudgetskräckis ser Debug hyfsat tight ut. Jämfört med en mockbuster från The Asylum ser den till och med fin ut. Vissa visuella tricks funkar bra: den ständigt uppkopplade lilla besättningen har headsup-displayer och kommunicerar ständigt med varandra via radio. De stirrar så att säga rakt på oss i publiken nästan hela tiden, vilket känns som ett modernt grepp. Rymdskeppsmiljöerna lånar förstås friskt från föregångare i genren, men är alltför sterila för att bli intressanta. Inte heller filmens halvhjärtade blod- och gorescener ger något sug i magen.

Debug

Debug

Luckor i manus,

Jag kan bli riktigt irriterad på hur någon på fullt allvar år 2014 (nåja) kan skapa en handling som bygger på att en AI manifesterar sig själv på en datorskärm i form av en människa, och att riktiga människor kan programmera avatarer av sig själv som går in i datorn och slåss med svärd och nävar mot denna AI, så att AI:ns avatar blöder och dör – och därmed ”vinner” människorna över AI:n. Det är The Lawnmower Man, fast värre. Det är så dumt att klockorna stannar.

Debug

Debug

Domen:

Enligt uppgift säger regissören David Hewlett att han ville göra 2001, fast berättad från HALs perspektiv. Bitch, please. Du gjorde Resident Evil, fast utan monstren eller Milla Jovovich. Du gjorde The Matrix utan kampsport eller filosofi. Du gjorde Event Horizon utan en galen Sam Neill. Du gjorde Cube utan originaliteten. Du gjorde faktiskt en själlös och kall liten film, och det är synd om du verkligen försökte göra 2001 från HAL:s perspektiv. Bättre lycka nästa gång.

Battle beyond the stars (1980) – rymdtuttarna anfaller

Poster för Battle Beyond the stars (1980)

Handlingen.

Legenariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajerna från 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. De skickar ut den oskyldige bondpojken Luke Sky.. förlåt Shad (Richard Thomas) för att hitta legosoldater som kan skydda dem.  Han får låna världshistoriens enda rymdskepp med stora bröst, Nell. Ja, det är puerilt. Som i förlagorna är det en brokig skara krigare som kommer till civilbefolkningens undsättning: Ödlemannen Cayman, med sina två dvärgar till medhjälpare. Valkyriakrigaren Saint-Exmin, vars främsta kännetecken är galna rymdvalkyriaoutfits och ett djupt decoltage. Den kollektiva intelligensen Nestor 1-4. Cowboyen ”Cowboy” från jorden. Och så vidare. Tillsammans åker de runt universum och skjuter laserstrålar så det står härliga till.

Se också: parodin Ice Pirates (1984)

Nell är filmhistoriens enda rymdskepp med bröst

Rymdskeppen och specialeffekterna!

En riktig kavalkad av skepp, alla i samma anda som Star Wars. Det storbröstade skeppet Nell är filmens mest minnesvärda design och hon har dessutom en kul personlighet, käftar emot sin unge pilot och dör hjältedöden på slutet.  Förmodligen är det mesta designat av den senare så berömde James Cameron. Detta var hans första stora jobb som ansvarig för specialeffekter, och han fick fria händer att göra vad han ville – med liten budget. Det här är bara fyra år innan Cameron regisserade The Terminator, och sex år innan vi fick möta rymdskeppet Sulaco i Aliens. Med lite god vilja och om man kisar så kan man se embryot till storhet i rymdscenerna i Battle beyond the stars. Men det mesta vad gäller filmens look ser bara corny ut. Förmodligen såg filmen mossig ut redan 1980, då den släpptes ungefär samtidigt som kalasläckra Rymdimperiet slår tillbaka. Men gillar man kultfilmer så är förstås mossigheten bara en fördel. Innan man dömer filmens effekter för hårt bör man även beakta att den gjordes på en riktigt låg budget (2 miljoner dollar) – bara en tiondel jämfört med likaledes kitschiga Flash Gordon som kom samma år.

Se också: Disneys egen Star Wars-kopia The black hole (1979)

Pretentionerna?

Rädda de snälla, döda de dumma, och sist men inte minst: visa pattarna!

Den kollektiva intelligensen Nestor

Luckor i manus,

Inga vad jag kan komma på.

Domen:

Kurosawa snurrar i sin grav. Om 7 vågade livet av hälften så bra som samurajfilmen, så är rymdoperan Battle beyond the stars bara en tiondel så bra som westernfilmen. Den är uppstyltad, träig, endimensionell och larvig. Samtidigt oemotståndlig, på något vis! Förvänta dig ingen bortglömd klassiker, bara, utan en tvättäkta rymdkalkon. Den duger mer än väl att slökolla på en regnig eftermiddag.

Valkyrian Saint-Exmin

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blade Runner (1982) – bisarrt, våldsamt, magiskt

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Handlingen.

Vi sparkar igång efter semestern med en rymdfilm som utspelas på Jorden. I ett framtida och mycket mörkt (men vackert Los Angeles) gör en grupp replikanter uppror. De är artificiella människor (robotar) med överlägsen styrka och intelligens. De söker ett sätt att förlänga sin egen livslängd, som av tillverkaren Tyrell Corporation satts till endast fyra år. Ledaren är den totalt hänsynslöse Roy Batty (Rutger Hauer) och han har fått idén att robotuppfinnaren själv, den rike och mäktige Tyrell, kan omprogrammera dem för att ge replikanterna mera liv. Roy och hans kumpaner går bokstavligen över lik för att ta sig fram till Tyrell. Samtidigt får robotjägarpolisen Deckard (Harrison Ford) i uppdrag att stoppa replikanterna. Hans undersökning tar honom in i det färgstarka myllret i LA:s undre värld och han faller också för Tyrells assistent, Rachael.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Rymdskeppet!

Strikt talat är detta ingen film som utspelas i rymden. Vi får se flygande polisbilar och en hel del andra farkoster, men vi stannar på jorden. Ändå är rymden högst närvarande i Blade Runner. På stora billboards görs reklam för att söka sig till ett bättre liv på andra planeter. Vårt gäng med replikanter har haft sina uppdrag i rymden, men leder ett våldsamt uppror och dödar en hel besättning, alldeles innan filmen börjar. Och Roys kanske mest berömda replik är ren rymdpoesi:

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. [pause] Time to die.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Pretentionerna?

Klockren blandning mellan melodramatisk film noir och hård sci-fi. Blade Runner utforskar på ett helt briljant vis gränsen mellan det mänskliga och ickemänskliga. Ridley Scott skildrar en dystopisk framtid där gränsen mellan den som utnyttjar och den som blir utnyttjad är knivskarp – på en och samma gång en totalt exotisk värld men också oroande välbekant. Av alla Ridley Scotts filmer är detta den mest mångbottnade. Alla karaktärer är moraliskt ambivalenta. Hjälten och skurken har lika nära till våldet, och man anar att JF Sebastian (William Sanderson) föredrar den korta stunds fatala uppmärksamhet han får från Pris (Daryl Hannah), framför att vänta på döden i ensamhet bland sina dockor. Blade Runner är både brutal och fluffig, storslagen och intim, spännande och poetisk.

Rachael i Blade Runner

Specialeffekter look och musik;

Tillsammans med 2001 är det här historiens snyggaste science fictionfilm, och man bör absolut se den i ett högupplöst format – speciellt som många faktiskt bara har sett Blade Runner på grynig VHS. Filmen formligen flödar över av visuellt starka idéer, förpackade i glittrande cellofan. Varje ny scen är som ett allkonstverk där Vangelis’ musik, Douglas Trumbulls specialeffekter, ljussättningen, scenografin, kostymerna och sminket bildar en sublim syntes. Resultatet är ofta bländande vackert – som i inledningens flygpanorama över Los Angeles, där enorma eldsflammor slickar natthimlen med en enorm pyramid som fond. Ibland är det drömlikt bisarrt, som i dockmakaren Sebastians hem där alla varelser utom han själv är artificiella. Eller motbjudande, som strippklubben där den olycksaliga ormkvinnan är huvudattraktionen. Hela tiden är det förglömligt.

Harrison Ford som Deckard i Blade Runner

Luckor i manus,

Filmen finns i många klippningar, och den man idag ska se är Ultimate Cut. Det finns också ett par Director’s cut man kan kolla på. I själva verket har Ridley Scott fortsatt att jobba på Blade Runner under många år efter den ursprungliga releasen 1982. Filmen mottogs inte väl av vare sig kritiker eller publik, och idag är det ingen vettig människa som kollar på den dåligt klippta bioversionen. Med varje ny version har Scott arbetat bort de skavanker som fanns där från början, tills vi har en film där berättandet håller samma höga nivå som det visuella. En av de största förbättringarna är att den berättarröst (Ford själv) som förklarade allt som hände på ett övertydligt vis helt sonika tagits bort. De oklarheter i historien som idag finns kvar är alltså högst medvetna, och bidrar bara till filmens appeal. Att Ridley Scott tar lång tid på sig för att fixa till en bra editering av sina filmer bådar förstås gott inför releasen av Prometheus på bluray.

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Domen:

En magisk filmupplevelse, som med rätta betraktas som en av de allra mest inflytelserika science fictionfilmerna, någonsin. Den hade också det goda med sig att den hjälpte till att göra författaren Philip K Dick känd för en bredare publik. Det är också en film med utmärkt ensemble, ett härligt skruvat persongalleri och världens kanske mest atmosfärfyllda soundtrack. Om det var länge sen du såg den, se om den på en modern hemmabio. Du kommer att bli förvånad över hur fräsch denna framtidsvision är, trettio år efter sin release.

Se även+

Steven Spielbergs Minority Report och A.I för två framtidsvisioner som är klart inspirerade av Blade Runner. Till och med ögondesignern är med (i Minority Report) Battlestar Galactica för mycket mer av den utmärkte Edward James Olmos, som vi ser i en liten men cool roll i den här filmen.

8 mentalt störda robotar och AI från science fiction

Genom science fiction lär vi oss att den som skapar en artificiell intelligens (AI) utsätter sig själv för stor risk och förmodligen dömer mänskligheten till undergång. Uppfinnaren dör och resten av oss förslavas. Men denna artificiella persons kamp för att bli till, skapa sig en identitet, och en själ, är också ett av genrens allra mest fascinerande teman. Gränsen mellan det mänskliga och det ickemänskliga kittlar oss, och det blir ofta gripande drama av robotens kamp för ett värdigt liv. Under 2012 har vi kunnat se en variation på temat i SVT:s Äkta människor, som också får en andra säsong. Men det finns massor av andra intressanta – och djupt mentalt störda – konstgjorda personer inom rymdfilmen. Här är min topplista – SPOILERVARNING!

Tricia Helfner som Number Six i Battlestar Galactica

Number Six från Battlestar Galactica (TV-serie)

Spelas av Tricia Helfner

Varför är hon störd?

Hon är en cylon, en del av en mordisk ras med artificiella robotar och androider som vill utplåna mänskligheten. Samtidigt dras hon emotionellt och sexuellt till framför allt den för alla andra helt outhärdlige mänsklige forskaren Gaius Baltar. Hon är den som stjäl koderna till mänsklighetens försvarssystem från Gaius, och dömer hans värld till undergång. Men hon älskar honom också, och följer honom i exilen då de sista människorna flyr bland stjärnsystemen undan den förföljande cylonflottan. Eller gör hon verkligen det? Är hon kanske bara en hallucination i Gaius’ sjuka hjärna? Samtidigt finns fler kopior av Number Six på cylonernas hemvärld, och en av dem börjar se hallucinationer av Gaius Baltar.. Detta omaka pars trippiga kärlekshistoria och deras glödgat intensiva hatkärlek till varandra, är en av de stora behållningarna med den mycket utmärkta TV-serien Battlestar Galactica. Tricia Helfner är en femme fatale av galaktiska mått, och spelar nyanserat en roll som kunde ha blivit klichéartat bara sexig. I Helfners tolkning blir Number Six en kluven personlighet, som slits mellan lojaliteterna.

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

The Doctor från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Robert Picardo

Varför är han störd?

Doktorn tvingas axla rollen som rymdskeppets ordinarie läkare i sju år då USS Voyager strandas i en avlägsen del av galaxen.  Problemet är att han bara är ett hologram, designad för att aktiveras kortare stunder i nödfall. Han är inte programmerad för de nya uppgifterna och har tämligen uselt handlag med sina patienter. Han är burdus, okänslig, nedlåtande, pompös och gnällig. Han pendlar mellan självömkan och storhetsvansinne. Men under Voyagers sju säsonger växer karaktären från en lustig bifigur till en av seriens viktigaste, mycket tack vare det träffsäkra och humoristiska skådespeleriet av Robert Picardo.  Doktorns kamp för att övervinna sin egen programmerings begränsningar och bli accepterad som en jämlike med den organiska delen av besättningen är både dråplig och spännande. Samspelet mellan Doktorn och karaktären Seven of Nine (också med i denna lista)  i de fyra sista säsongerna är lysande. Idén med hologrammet som försöker lära cyborgen att bli människa är humoristisk, tankeväckande och smått camp.

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Seven of Nine från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Jeri Ryan

Varför är hon störd?

Hon är hälften människa, hälften maskin. Hon kämpar desperat för att återerövra sin individualitet och mänsklighet.  Seven föddes som Annika Hansen men kidnappades av maskinkollektivet The Borg och förvandlades till en drönare utan egen vilja och med endast ett nummer som beteckning: 7 of 9. Då USS Voyager tar ombord henne och bryter den telepatiska länken till kollektivet inleds hennes frigörelseprocess. Kapten Janeway och Doktorn (se ovan) hjälper Seven genom många svårigheter att återfå sin värdighet, men hon blir aldrig riktigt mänsklig igen. Hon låter inte Doktorn operera bort de mekaniska borgimplantaten och hon fortsätter att kalla sig för drönarnamnet Seven of Nine. Jeri Ryan spelar Seven stramt, ständigt återhållet behärskad men en känslostorm som rasar under ytan. När karaktären introducerades i slutet av säsong tre famlade Star Trek Voyager fortfarande efter att finna sin form och sin publik. Det blev storyn om Seven som vände allt detta. I henne hittade seriens skapare det dramatiska fokus som även gjorde att seriens övriga figurer, som Janeway och Doktorn, kom till sin rätt. Publiksiffrorna steg och det blev totalt sju säsonger. Att Jeri Ryan förutom sin briljans som skådespelare också är totalt dundersnygg i sin roll som Seven, hjälpte förstås till.

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001 (regi: Stanley Kubrick)

Röst av Douglas Rain

Varför är han störd?

HAL vill väl, eller? Hans lugna röst ger i varje fall det intrycket. Men det är något som går mycket snett med denna AI på uppdraget till Jupiter. HAL blir paranoid, och börjar misstro människorna ombord. Och eftersom han är en dator med full kontroll över skeppet är det en lätt match för honom att göra sig av med dessa organiska irritationsmoment. HAL representeras fysiskt i filmen av det rödlysande kameraögat – en minst lika ikonisk science fictionbild som en Darth Vader eller Mr Spock. HAL är en av filmhistoriens bästa skurkar, och en av de mest blodisande kalla.

Michael Fassbender som David i Prometheus

David från Prometheus (regi: Ridley Scott)

Spelas av Michael Fassbender

Varför är han störd?

Från första sekunden vi möter David förstår vi att det är något allvarligt galet med den här mannen. Fassbender porträtterar honom med små medel på ett alldeles lysande stelt sätt. Varje gest och min, sättet att gå, och kroppshållningen placerar David i ”the uncanny valley” – det gränsland där vi som människor blir obehagligt berörda av något som verkar nästan mänskligt, men inte riktigt. I början av filmen förutsätter vi som publik att han kämpar för att bli mer mänsklig. Vi ler åt att han skapar en absurd persona baserad på Peter O’Toole i Laurence of Arabia. Men vartefter insatserna höjs i berättelsen förstår vi att David har en mycket mörk sida och driver en annan agenda än sina mänskliga herrar. Han blir en fara för övriga besättningen, men behåller hela tiden sitt artiga leende påklistrat. Davids manér blir tydligt en karikatyr som kommer av hans förakt för sina skapare. Fassbenders David är den verkligt stora behållningen med Prometheus, som för övrigt är en av hela tre filmer i den här listan regisserade av Ridley Scott.

C3PO från Star Wars

C3PO från Star Wars (regi: George Lucas m fl)

Spelas av Anthony Daniels.

Varför är han störd?

Fjollig, neurotisk och fatalistik. Ständigt med antagandet att allt kommer att gå åt skogen: ”We’re doomed!” är hans vanligaste utrop. Denna protokolldroid har så mycket mentalt bagage att han skulle passa utmärkt i huvudrollen om Woody Allen nånsin kommer över sin vurm för Europa och ger sig ut i världsrymden.

C3P0 är även en drama queen som skulle platsa i vilken Prideparad som helst, ständigt med en uppskruvad syn på omvärlden. Dessutom har han en ohälsosam kärleksbindning till R2D2, som helt uppenbart inte är kär i honom tillbaka. C3P0 är dessutom Star Wars’ klart roligaste karaktär, mycket tack vare Anthony Daniels pipiga röst.

Ian Holm som Ash i Alien

Ash från Alien (regi Ridley Scott)

Spelas av Ian Holm

Varför är han störd?

Ash är hemlig och hänsynslös agent för det onda Bolaget, och försöker med alla medel att föra alienmonstret hem till Jorden, även om det offrar hans mänskliga kolleger. Men han visar också en pervers, sadistisk sida i en chockerande scen: Ash attackerar Ripley och ”våldtar” (försöker kväva) henne med en ihoprullad porrtidning som han trycker in i hennes mun.  Sen slår de andra skallen av honom. Hans förmåga och vilja till groteskt våld dolt under en behärskad yta gör Ash till ett läskigare monster än själva rymdvarelsen.

Rutger Hauer som Roy Batty i Blade Runner

Roy Batty från Blade Runner (regi: Ridley Scott, igen)

Spelas av Rutger Hauer

Varför är han störd?

Åh, på vilket sätt är replikanten Roy inte störd? Han är en övermänniska både fysiskt och mentalt, skapad för kommandouppdrag i yttre rymden. Men eftersom replikanter ur Nexusserien blir galna efter en viss tid, har deras skapare lagt in en fyraårig livslängd, och den gäller även Roy. Det kan han dock inte acceptera, och beger sig tillsammans med sina replikantvänner till Los Angeles på en enormt våldsam men även på ett underligt vis estetiskt tilltalande mordturné. Deras mål är att få sin livslängd förlängd, till varje pris. Resten är science fictionhistoria. Rutger Hauer är perfekt för denna roll: känslokall men intensiv, brutal men intim, och med oskuldens blå ögon. Delikat men skrämmande.

Intressant att temat från Blade Runner, med skapelsen som söker sin skapare, återkommer i Prometheus från samma regissör, 30 år senare.

Bubblare:

Dot Matrix från The Black Hole. Wall-E. Hissen i Liftarens guide till galaxen.

Johnny Depp som Edward Scissorhands

Hedersomnämnanden:

Om vi håller oss på jorden så måste vi nämna den våldsamme och korkade Frankensteins Monster – alla artificiella science fictionkaraktärers storebror. Och på den snällare sidan hittar vi Edward Scissorhands, som ju skapas i en liten fabrik och som ska få ett pepparkakshjärta istället för ett riktigt. Edward är djupt störd, på ett bedårande vis.