Andrew Niccol

Gattaca (1997) – att höja sig bortom sina genetiska begränsningar

USA 1997, manus och regi: Andrew Niccol, producent: Danny de Vito m fl.

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Handlingen.

En av 90-talets stora sci-fi-klassiker, som mot en stiliserad framtidsfond utforskar frågan om hur mycket inflytande vi själva har över vårt öde. I Andrew Niccols framtidsvision satsas allt på eliten, och redan vid födseln sorteras de genetiskt överlägsna ut för att placeras i speciella skolor som ska uppfostra dem till framgångsrika individer. Eugeniken har gått så långt att endast den med perfekt DNA kan njuta av fullständiga medborgerliga rättigheter och ett fullvärdigt liv.

Vi följer den unge mannen Vincent (Ethan Hawke) som är fast besluten att uppnå sin dröm om en plats i Gattaca Aerospace Corporation och bli astronaut. Som en coda genom hela berättelsen lyfter rymdraketer i från Gattaca, med Vincents längtansfulla blickar efter sig. Men Vincent är inte genetiskt perfekt, och har levt hela sitt liv i diskriminering, utanförskap och fattigdom. Hans enda chans till en plats i Gattaca är att bli en bedragare. Han lånar identitet och DNA från Jerome (Jude Law), en fd elitstudent som förlorat sina ben i en olycka. Som Jerome kan Vincent förverkliga sin dröm. Men vägen mot rymden är kantad av problem. Dels blir det än mer komplicerat att upprätthålla charaden då Vincent/Jerome förälskar sig i kollegan Irene (Uma Thurman). Dels sker ett brutalt mord på kontoret, och polisens vassaste detektiver börjar söka igenom arbetsplatsen efter DNA-spår. Det räcker med ett enda förfluget hårstrå för att Vincents bluff ska falla.

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Pretentionerna?

Många teman vävs samman till en psykologiskt komplex berättelse om jaget, syskonrivalitet, prestationen som mätare av människovärde, vänskap och lojalitet.

Världsbygget och rymdskeppen!

Denna framtidsvärld är teknologiskt inte särskilt långt från vår, men helt klinisk, prestationsfixerad och fascistisk. Det är ett samhälle som förmodligen anser att det går igenom en storhetsperiod av ständig utveckling och framgång. Men de har lämnat halva befolkningen bakom sig, och endast den perfekte har någon plats i gemenskapen. Samhället ser ut som en modernistisk dröm i glas, betong och neon. Inte en spricka tillåts uppstå, och inte heller några trötta ögon eller värkande ryggar. Allt och alla är på topp, jämt.

Raketerna lyfter från Gattaca

Raketerna lyfter från Gattaca

Detta elitsamhälle sätter prestige i att utforska rymden, och Gattacainstitutet skickar hela tiden iväg nya skepp mot Saturnus och dess månar. Raketen som penetrerar skyn fungerar förstås som en lämpligt manlig symbol för elitens dådkraft och utforskarlust. Men rymden representerar också friheten i berättelsen. Vincent drömmer om att resa upp i rymden, inte bara för att bräcka sin genetiskt perfekta lillebror, utan också för att han föreställer sig att det i rymden är möjligt att börja om. Bara han kommer dit, kommer han inte att vara  vara underlägsen någon. Rymdresan blir den konkreta manifestationen för att det går att höja sig bortom sina genetiska begränsningar. Om denna dröm någonsin kan besannas, förblir oklart. Kanske är Vincent bara naiv?

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Design och estetik;

En grymt vacker film, i all sin kvävande sterilitet. Färgerna svart, gult och grönt återkommer i olika kombinationer – en estetik som två år senare skulle dyka upp igen i den mer kända The Matrix. Produktionsdesignen av Jan Roelfs (som också designade Orlando) blev välförtjänt Oscarnominerad. Genom att scenografin är så hyperestetisk  – avskalad som en minimalistisk teaterscen – poppar människorna ut från bakgrunden desto mer.

Vincent och Irene i Gattaca

Vincent och Irene i Gattaca

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera tillfällen då ovissheten om Vincents hemlighet har röjts eller inte nästan blir olidlig. Framför allt då Gattacas anställda tvingas göra ett blodprov hos företagsläkaren för att polisen ska kunna matcha ett DNA-spår de hittat på mordplatsen. Det är en rent Hitchcocksk spänning i att se Vincent köa med de andra för att troligen bli avslöjad.

Domen:

En elegant dystopi med poetiska övertoner och många bottnar. Vissa finner filmen kall, och sant är ju att de människor som skildras lever i ett samhälle där varje känsloyttring är till deras nackdel. Det gör den mänskliga interaktionen lite stel. Men det är i högsta grad en del av berättelsen, och kan man se bortom de vackra, nogsamt ordnade anletsdragen stormar det under ytan hos såväl Ethan Hawke som Jude Law. Gattaca är långt mindre känd än senare dystopiska filmer som The Matrix eller Minority Report, förmodligen för att den är mindre insmickrande än de är. Istället för coola actionscener bjuder den på hårt återhållna känslor, komplexa sociala relationer och en skarp samhällskritik. Med sitt tema om genetisk diskriminering var den år före sin tid och är högaktuell än idag. Till ett redan starkt betyg lägger jag ytterligare en stjärna, genom Vincents längtan till ett nytt liv i rymden som trots allt bjuder oss på en gnista av hopp. Att kalla Gattaca för ett mästerverk är kanske att gå för långt, men den är en av de senaste tjugo årens bästa science fictionfilmer.

 

Endast eliten är god nog

Endast eliten är god nog

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Host (2013) – att prata entonigt med sig själv i femton minuter

USA 2013, manus och regi: Andrew Niccol, producenter: Stephenie Meyer, Nick Wechsler, Steve Schwartz, Paula Mae Schwartz

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Handlingen.

I en nära framtid har Jorden invaderats av en utomjordisk och okroppslig sorts varelser kallade Själarna (The Souls).  Nästan varje människa kontrolleras totalt av en Själ. I utbyte har utomjordingarna sett till att få slut på alla krig. Alla är nyduschade och artiga. Med andra ord är det här en klassisk bodysnatching-historia i samma  tradition som Invasion of the body snatchers (1978) eller The Faculty (1998). Eftersom det är Stephanie Meyer (Twilight) som skrivit den är det dock mest fokus på ung, trånande kärlek mellan en flicka och två pojkar. I centrum står Melanie (Saoirse Ronan) som får den utomjordiska själen Wanderer inplanterad i sin hjärna. Men Melanie har en stark motståndskraft och kämpar med Wanderer om kontrollen över Melanies kropp. Den lätt schizade unga kvinnan, som spenderar mycket tid med att prata med sig själv, tar sig i alla fall tveksamt ut i öknen för att finna motståndsrörelsen, där även hennes familj och pojkvän bor. Men mottagandet blir inte så varmt, eftersom hennes gamla kompisar omedelbart ser på hennes ögon att hon är besatt av en aliensjäl. Melanie/Wanderer måste kämpa både för att övertyga sina närmaste, och sin inneboende dualistiska delade personlighet, att hon valt mänsklighetens sida. Men hur ska några få ökenbor kunna rå på en utomjordisk herreras?

Rymdskeppet!

Vi är på Jorden nästan hela tiden, men vi får i alla fall se en liten rymdsond som skickas iväg mot en annan planet. Alltid något..

The Host

Pretentionerna?

Jättehöga, på sitt sätt. Kärleken. Tillit. Den fria viljan. Att prata långsamt och entonigt om sig själv och med sig själv i femton minuter utan avbrott. Sådana tunga saker.

Specialeffekter och look;

Förutsägbart men ganska nedtonat. Själarna avslöjar sig med en ljus ring i ögonen, och deras kultur är en modernistisk dröm med silverporschar, danska designmöbler och åsittande Armanikostymer. Man får också skymta ett par själar i deras utomkroppsliga form, och de ser ut som små lysande garnnystan. Motståndsrörelsen är en sorts pseudovästernkultur, där människor går i jordfärger och odlar grönsaker tillsammans (i öknen!).

Luckor i manus,

Många små problem som tillsammans bildar ett större. I alla bodysnatchingfilmer kommer mycket av spänningen från konflikten mellan utomjordingarnas förespeglade Utopia och de sista människornas skräck inför att bli av med sin individualitet. Det behöver inte, eller ens bör inte, vara hot om våld som är det skrämmande med ett bodysnatchingsamhälle. Tankekontroll är hotet. Den storyn lämpar sig utmärkt för ungdomslitteratur, eftersom det är så nära besläktat med hur man känner inför samhället som tonåring.

I  The Host desarmerar Stephanie Meyer så fort hon bara kan dessa spännande konflikter genom att låta Melanie vara så stark att hon inte kan tankekontrolleras, och själen Wanderer är förresten också en ganska sjysst typ.  Och på samma sätt är Själsamhället inte heller särskilt läskigt, eftersom de flesta som vi stöter på iär verkar vara ungefär likadana som  människor. Bara med lite bättre kroppshygien. The Host lyckas inte visa vad det är Melanie och hennes vänner riskerar om de blir tillfångatagna.

Sedan retar det mig också att utomjordingarna så lätt känns igen på sina ögon, när de lätt skulle kunna infiltrera motståndsrörelsen genom att använda kontaktlinser.

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Domen:

Eftersom många vanliga spänningsmoment från genren är bortrensade hänger allt på hur intressant vi tycker att Melanies öde är. Bryr vi oss om hennes inre konflikt, förhållande till motståndsrörelsen eller vem av de två långa, smärta grabbarna hon väljer? För mig är svaret tyvärr nej.  Saoirse Ronan har alltsedan sina roller i Försoning (2007) och framför allt den underbara Hanna (2011) varit en av mina favoriter, men tyvärr ger inte Melanie denna unga karaktärssskådespelare särskilt mycket att jobba med. Tvärtom: jag tror tyvärr att det var ett hopplöst uppdrag att kunna gestalta den inre konflikten då Melanie och Wanderer grälar med varandra i form av spökröster medan Melanies kropp stirrar stint framför sig. Ronan gör förstås rösten till båda, och dubbar liksom sig själv. Resultatet ligger farligt nära parodin. Men med detta sagt, så är självklart Ronan en mycket mer karismatisk hjältinna än Kristen Stewart någonsin kan bli. Tyvärr kan man inte säga det samma om hennes två pojkvänskandidater, som genom sin stela tråkighet inte lär ge upphov till någon ny Team Jacob/Edward-debatt.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att se The Host med ett öppet sinne, och inte ha förutfattade meningar om att det var ytterligare en film i Twilightfacket. Jag misslyckades.

Se istället-

Jag vill rekommendera alla att se den speciella Hanna (2011) med Saorise Ronan i huvudrollen som en genetiskt modifierad supersoldat, som också är en 14-årig flicka. Hanna flyr genom Europa tillsammans med en brittisk hippiefamilj, på flykt undan CIA-chefen Cate Blanchett och ett gäng tyska nynazister i Sergio Tacchinishorts. Musik The Chemical Brothers. Regi:  Joe Wright.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter