Japan 2002, regi, manus, producent: Makoto Shinkai
Voices of a distant star
Handlingen.
Åh, vilken skillnad den konstnärliga gestaltningen gör för hur vi uppfattar en films handling. För till just handlingen liknar denna korta, poetiska anime Hollywoodproduktioner som Ender’s Game eller After Earth. Jorden hotas av en överlägsen utomjordisk ras, och vi kontrar med att rekrytera våra bästa, unga för att slå tillbaka mot utomjordingarna på deras hemmaplan. Men där slutar likheterna. Där Ender’s game fokuserar på maktspel och våld, är Voices of a distant star en poetisk kontemplation om förlorad ungdomskärlek och vad vi går miste om då vi oförväget kastar oss in i framtiden.
Pretentionerna?
En imponerande episk berättelse som rullas upp på under en halvtimme. Temat är nostalgi: längtan efter den oskuldsfulla kärlek som gått förlorad för evigt. Det gestaltas på ett mycket konkret vis genom en flicka och en pojke som skiljs åt då hon rekryteras som elitsoldat till rymdskeppet Lysithea. Hon reser längre och längre bort, och meddelandena kommer till slut med många års mellanrum. När de sista meddelandena når pojken, som nu är en man, är det ungdomens flickröst som talar till honom över ljusårs avstånd. Allt medan missilerna faller över hennes mecha-exoskelett, under en främmande sol.
Rymdskeppet Lysithea
Rymdskepp och världsbygge!
Gigantiska robotar som har små flickor i skoluniform som piloter måste vara något av det mest japanska som finns, och även om jag inte är så insatt i anime, så måste jag säga att det fungerar alldeles utmärkt här. Det är något befriande att slippa den amerikanska, Star Wars-inspirerade rymdfilmsestetiken, och se de mjuka konturerna på robotarna, som Suzukimotorcyklar i rymden. Flickan Makoto reser alltså iväg med det enorma rymdskeppet Lysithea, som ser ut som en anabolaconcorde. Hennes jobb är att styra en mecharobot och strida mot farliga rymdvarelser. Hon varvar stridsuppdragen med att skicka sms till sin pojkvän på Jorden. Det jordiska livet är högst ordinärt, utan några som helst framtidsvibbar. Pojkvännen tar emot Makotos rymdmeddelanden på en gammaldags mobiltelefon med enradig display. Det är en skicklig lek med det förflutna och framtiden.
Voices of a distant star
Produktionsdesign;
Upphovsmannen Makoto Shinkai animerade hela filmen själv, på sin G4-PowerMac. Han blandar klassisk anime-2D med 3D-aminationer för robotar och andra saker i rymden. Kontrasten mellan den klassiska, handritade stilen och det mer uppenbart datoranimerade bär berättelsens tema om nutid och dåtid framåt. Finast är alla himlar: med solstrålar genom molnen.
Voices of a distant star
Domen:
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt orkat komma igång med de stora, klassiska japanska sci-fi-serierna. Anime är till stor del något som jag gillar rent estetiskt, men har svårt att ta till mig berättarmässigt. Men det är något i Voices of a distant star som slår an en sträng djupt inne i mig. Makotos ensamhet där i sitt robotskelett, på en underskön planet i galaxens centrum, där rymdhjortar lyfter huvudet mot regnet, och Makoto längtar så efter att få komma ur sitt metallskal och få känna regndropparna mot huden en sista gång.. Det är magiskt. Och det händer på dryga tjugo minuter, animerat av en ensam entusiast. Filmer som denna, med nollbudget men en så klar vision, visar att science fiction som genre har mycket mer att ge än det Hollywood bestämt sig för att bjuda oss på.
Rymdfilm 