Les Maîtres du temps (1982) – Moebius och Lalouxs mörka saga

Frankrike/Ungern 1982, regi: René Laloux, manus: Moebius, producent: Miklós Salunsinsky, produktionsdesign: Moebius

Les Maîtres du temps

Handlingen.

Les Maîtres du temps

En drömsk och i många stycken surrealistisk aminerad filmversion av Stefan Wuls science fictionroman L’Orphelin de Perdide från 1958.

Pojken Piel överlever en krasch på planeten Perdide. Olyckan tar livet av hans pappa och lämnar pojken föräldralös, men i sista stund lyckas pappan överlämna en interstellär kommunikationsapparat till pojken. Han förmår också sända en nödsignal till rymdskeppet Double Triangle 22, som tillhör hans gamle vän Moffar.

Tillsammans med prins Matton och prinsessan Belle håller Moffar kontakten med Piel, samtidigt som de försöker komma på en plan för att rädda barnet. På vägen besöker de den gamle mannen Silbad, som en gång bott på Perdide. Ska de lyckas nå fram till pojken innan utomjordiska jättegetingar sticker ihjäl honom?

Les Maîtres du temps

Pretentionerna?

En starkt symbolisk historia i cirkelform: den börjar liksom där den slutar, och man kan ana att äventyren kommer att kunna upprepa sig i evigheter under överinseende av de mystiska Tidsmästarna (Les Maîtres du temps i titeln). Till detta adderar René Laloux sin egen och konstnären Moebius visuella visioner, och resultatet är både bisarrt och vackert – en sorts blandning mellan barnbok och Hieronymus Bosch.  De konstnärliga kvaliteterna är inte så stora som i Laloux tidigare mästerverk La Planète sauvage, men inte desto mindre stannar många scener kvar i minnet efteråt, som om de anknyter direkt till mer obskyra vindlingar i mitt undermedvetna.

Les Maîtres du temps

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign;

Filmens look och animationer baseras på förlagor av den franske tecknaren och designern Jean Giraud, eller Moebius. Han är förstås mest känd för sina science fiction- och westernserier (inte minst Blueberry). Men hans inflytande över rymdfilmsgenren går knappast att överskatta. Det var Moebius som gjorde skisserna till Jodorowsky’s Dune, och han har designat för filmer som Alien, Rymdimperiet slår tillbaka, Femte elementet och Tron. Det är bara att jämföra en teckning av Moebius med en Star Wars-film för att fatta hur viktig han var för rymdfilmsutvecklingen. I Les Maîtres du temps är Moebius stil tydligt närvarande i de mänskliga karaktärerna, och i teknologi, skepp och rymdstationer Den äggformade kommunikatorn är typisk, liksom det rundnätta rymdskeppet Double Triangle 22. Moebius detaljerade stil mixas med en mer naiv och akvarellig animationsstil som jag tolkar som Laloux’s egen. De båda stilarna bildar kanske aldrig riktigt en helhet, men varje element är var för sig av hög kvalitet.

Les Maîtres du temps

Domen:

René Laloux kommer med rätta alltid främst att bli ihågkommen för sin första animerade långfilm från 1973, La Planète sauvage, som var en djupt originell och bisarr framtidsvision som skulle komma att inspirera bland andra Terry Gilliam. Möjligen skriver jag mer om den vid ett annat tillfälle. I jämförelse är Les Maîtres du temps konventionell, och självklart inte lika inflytelserik. Den är som en mörk saga, på samma gång barnsligt gullig och vuxet distanserad. Tonlägesmässigt är den ärligt talat ett enda trassel: starkt symboliska händelser varvas med oändligt pratiga partier, sublim skönt kommer sida vid sida med rent komiska inslag. Ibland är min förvirring total.

Les Maîtres du temps

Men den har ändå det där Något som gör att jag anser att den förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort som en parantes. Samarbetet mellan Laloux och Moebius är ju faktiskt ett möte mellan två franska giganter inom den mer konstnärliga, europeiska inriktningen av science fiction: den som inte nödvändigtvis spelade in de stora pengarna på bio, men ändå influerat  film- och serieskapare över hela världen. Och mitt i det förvirrade och surrealistiska väcks en alldeles sann känsla av något som går oss alla förlorat då vi växer upp. Kan det vara barnets förtjusning inför det nyupptäckta?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Space Jam (1996) – Michael Jordan sätter Sprätt på rymden

USA 1996, regi: Joe Pytka, producenter: Ivan Reitman, Joe Medjuck, Daniel Goldberg, manus: Leo Benvenuti, Steve Rudnick, Timothy Harris, Herschel Weingrod

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Handlingen.

Den hemliga historien om vad som egentligen hände mellan basketstjärnan Michael Jordans överraskande förtida pension 1993 och hans bejublade comeback 1995. Ett gäng tecknade skurkar till utomjordingar (Danny DeVito m fl) vill kidnappa  Snurre Sprätt, Daffy Duck, Gråben, Hjulben och resten av figurerna från Looney Toons. Den ondskefulla planen är att förslava de animerade filmstjärnorna och tvinga dem arbeta  på nöjesfältet Moron Mountain. Genom en oerhört långsökt händelsekedja står till slut Snurres och de andras frihet på spel i en basketmatch som de måste vinna mot ett skurkgäng som kallas Monstars, som naturligtvis är så gott som oslagbara. Snurre och Daffy kidnappar Michael Jordan, med hjälp av Bill Murray och.. vänta, där nånstans tappade jag tråden.

Pretentionerna?

Det blir kanske larvigt att tolka pretentioner i en film om en talande kanin och Michael Jordan – man ska inte överanalysera allt utan det är bara att tuta och köra?  Men ändå kan man se att Space Jam är ett typiskt barn av sin tid. I mitten av 90-talet var genrer som rymdopera och rymdaction stendöda. Star Wars verkade ha somnat in för gott, och det hade inte kommit några nya rymdsuccéer som fångade publikens intresse. Rymdfilmer var helt enkelt inte lika coolt längre. Istället blev rymdtemat stoff för en rad parodier och barnfilmer: Mars Attacks!, Independence day, Space Truckers och Men in black är alla samma andas barn. Denna grälla paroditrend var hyfsat framgångsrik ända fram till 2002 då Pluto Nash slutligen tog död på den.

Världsbygge, produktionsdesign och effekter;

Konceptet är lånat från Who Framed Roger Rabbit: vår verkliga värld existerar parallellt med en tecknad värld där alla populära gamla figurer lever och frodas. I Space Jam är rymden också tecknad, och det är därifrån skurkarna kommer. Mycket av filmens komik och spänning kommer från kulturkrocken mellan verkligheten och det tecknade.

Tekniskt känns Space Jam som en något slarvig produkt, underlägsen tidigare nämnda Roger Rabbit i kvaliteten på animationen och integrationen mellan det fotograferade och det tecknade. Det är rappt klippt och berättat, men ofta är det så mycket som händer i bild att man tappar tråden. Det som saknas i substans tas igen genom stjärnsmällar som får små fåglar att snurra kring skallen. Gång på gång.

Moron Mountain Theme Park

Luckor i manus,

Weeeeell, hur troligt är det att en talande kanin och en anka med talfel övertygar Michael Jordan att komma tillbaka från pensioneringen utan att få ett öre betalt?

Domen:

Jag vet att Space Jam är ett älskat barndomsminne för generationen efter mig. Speciellt i USA verkar många ha den på sin lista över de bästa barnfilmerna någonsin. Kanske måste man vara basketfan för att det riktigt ska klicka? Eller så är det helt enkelt så att Roger Rabbit ligger mig för nära om hjärtat. Jag var 14 år gammal då Roger Rabbit kom ut, 1988. Jag älskade den – förmodligen mer än den förtjänade. Resultatet blir att Space Jam i mina ögon bara är en dummare kopia.

Voices of a distant star (2002) – instängd i en jätterobot i regnet under en främmande stjärna

Japan 2002, regi, manus, producent: Makoto Shinkai

Voices of a distant star

Handlingen.

Åh, vilken skillnad den konstnärliga gestaltningen gör för hur vi uppfattar en films handling. För till just handlingen liknar denna korta, poetiska anime Hollywoodproduktioner som Ender’s Game eller After Earth. Jorden hotas av en överlägsen utomjordisk ras, och vi kontrar med att rekrytera våra bästa, unga för att slå tillbaka mot utomjordingarna på deras hemmaplan. Men där slutar likheterna. Där Ender’s game fokuserar på maktspel och våld, är Voices of a distant star en poetisk kontemplation om förlorad ungdomskärlek och vad vi går miste om då vi oförväget kastar oss in i framtiden.

Pretentionerna?

En imponerande episk berättelse som rullas upp på under en halvtimme. Temat är nostalgi: längtan efter den oskuldsfulla kärlek som gått förlorad för evigt. Det gestaltas på ett mycket konkret vis genom en flicka och en pojke som skiljs åt då hon rekryteras som elitsoldat till rymdskeppet Lysithea. Hon reser längre och längre bort, och meddelandena kommer till slut med många års mellanrum. När de sista meddelandena når pojken, som nu är en man, är det ungdomens flickröst som talar till honom över ljusårs avstånd. Allt medan missilerna faller över hennes mecha-exoskelett, under en främmande sol.

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskepp och världsbygge!

Gigantiska robotar som har små flickor i skoluniform som piloter måste vara något av det mest japanska som finns, och även om jag inte är så insatt i anime, så måste jag säga att det fungerar alldeles utmärkt här. Det är något befriande att slippa den amerikanska, Star Wars-inspirerade rymdfilmsestetiken, och se de mjuka konturerna på robotarna, som Suzukimotorcyklar i rymden. Flickan Makoto reser alltså iväg med det enorma rymdskeppet Lysithea, som ser ut som en anabolaconcorde. Hennes jobb är att styra en mecharobot och strida mot farliga rymdvarelser. Hon varvar stridsuppdragen med att skicka sms till sin pojkvän på Jorden. Det jordiska livet är högst ordinärt, utan några som helst framtidsvibbar. Pojkvännen tar emot Makotos rymdmeddelanden på en gammaldags mobiltelefon med enradig display. Det är en skicklig lek med det förflutna och framtiden.

Voices of a distant star

Produktionsdesign;

Upphovsmannen Makoto Shinkai animerade hela filmen själv, på sin G4-PowerMac. Han blandar klassisk anime-2D med 3D-aminationer för robotar och andra saker i rymden. Kontrasten mellan den klassiska, handritade stilen och det mer uppenbart datoranimerade bär berättelsens tema om nutid och dåtid framåt. Finast är alla himlar: med solstrålar genom molnen.

Voices of a distant star

Domen:

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt orkat komma igång med de stora, klassiska japanska sci-fi-serierna. Anime är till stor del något som jag gillar rent estetiskt, men har svårt att ta till mig berättarmässigt. Men det är något i Voices of a distant star som slår an en sträng djupt inne i mig. Makotos ensamhet där i sitt robotskelett, på en underskön planet i galaxens centrum, där rymdhjortar lyfter huvudet mot regnet, och Makoto längtar så efter att få komma ur sitt metallskal och få känna regndropparna mot huden en sista gång.. Det är magiskt. Och det händer på dryga tjugo minuter, animerat av en ensam entusiast. Filmer som denna, med nollbudget men en så klar vision, visar att science fiction som genre har mycket mer att ge än det Hollywood bestämt sig för att bjuda oss på.

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Monsters vs aliens (2008) – giant girl power

USA 2009, manus och regi: Conrad Vernon och Rob Letterman, producent: Lisa Stewart

Är det Pacific Rim? Nej, Monsters vs Aliens

Handlingen.

Susan (Reese Witherspoon) är en helt vanlig tjej som tror att hon funnit kärleken i den odräglige Derek, men mitt under bröllopet slår en meteorit ned och smittar henne med radioaktiv strålning. Hon växer till gigantisk storlek och styrka, och blir såväl dumpad av sin svekfulle fästman som tillfångatagen av militären och satt i fängsligt förvar. Där lär hon inte bara känna ett ganska knasigt gäng med andra ”monster” som USA:s regering hemlighåller, utan Susan lär sig också att hon numera har enorm styrka och makt. Hon tar också chansen att själv dumpa Derek då han vill ha henne tilllbaka pga hennes kändisskap. Då den tyranniska rymdbläckfisken Gallaxhar invaderar Jorden med sina jätterobotar blir det Susan som räddar San Francisco från undergången. Och sedan ger hon sig på Gallaxhar själv, i dennes rymdbas.

Pretentionerna?

En high concept-rulle av samma stam som Snakes on a plane eller Cowboys and aliens. Men till skillnad från de båda filmerna har Monsters vs aliens ett varmt hjärta och ett feministiskt (faktiskt!) budskap.

Världsbygget och rymdskeppen!

Gallaxhars rymdskepp

Gallaxhars rymdskepp är ginormous, fyllt av mäktiga maskinhallar, gnistrande kärnreaktorer, arméer av jätterobotar och smäckert välvda kupoler. Hade det inte varit en tecknad film för barn hade känts naturligt i Dune eller Star Wars. Jätterobotarna är rysligt hotfulla med sitt enda stirrande öga och gripklor, men blir aldrig så läskiga att det blir för mycket för en ung tittare.

De olika monstren har alla fått inspiration från filmer från 1950- och 60-talen, men har moderna personligheter. Susan är förstås lik The 50 foot woman i Attack of the 50 foot woman. Och B.O.B (Seth Rogen) lånar sin form från The Blob.

Monsters vs aliens

Design och specialeffekter;

En av de första animerade 3D-filmerna. Snyggt och detaljerat, men inte så sofistikerat animerat som i exempelvis Wall-E eller ens Shrek. Gallaxhars skepp är extra fint, och så även den realistiska version av San Francisco där Susan slåss mot jätteroboten.

Mest minnesvärda scen*

Presidenten som skickas ut för att välkomna Gallaxhars jätterobot genom att spela fem toner på en keyboard, men istället övergår till att breakdansa och spela Axel F.

För mig som vuxen humorinslagen riktade direkt till 10 åringar de minst minnesvärda: de många kalkongrycken, vuxna män som skriker som småflickor, snoret…

Domen:

Överraskande underfundig, detaljerad och snygg. Jag är inte vanligtvis ett jättestort fan av aminerade filmer från Dreamworks (jag är mer en Pixarkille) men ibland lyckas de få till en historia som är lagom larvig men utan att bli för hysterisk (ja, jag tittar på dig, Madagascar). Monsters vs Aliens är faktiskt en sådan trevlig film. Att både monster och aliens är mer töntiga än skrämmande bidrar starkt till charmen, utan att det slår över i totalt trams. Det är något smått genialt att låta monstren vara snälla nördar. Susans enorma, Pippi-lika styrka är dessutom uppiggande i en barnfilm. Inget mästerverk, men väl värd sina 1,5 timme.

Monsters vs aliens

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Iron Giant (1999) – Jag är inget vapen!

USA 1999, regi: Brad Bird, producent: bl a Pete Townsend, manus: Tim McCanlies, baserat på romanen av Ted Hughes, musik: Michael Kamen

The Iron Giant

Handlingen.

Denna moderna klassiker var regissören Brad Birds första långfilm, och han gick senare vidare till Pixar där han regisserat bl a Ratatouille. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna, som tycks bevisa att Sovjet redan behärskar rymden och planerar en invasion vilket ögonblick som helst. Militären är på helspänn. Om kvällarna visar den svartvita TVn  massor av science fiction-filmer om knasiga vetenskapsmän och robotar från rymden. Det fångar fantasin hos den ensamme nioårige Hogarth, som bor med sin mamma i den lilla staden Rockwell i Maine.  Men Hogarths liv ska snart ställas på ända då en utomjordisk jätterobot kraschlandar i skogen. Hogarth råkar rädda robotens liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!” Men att ha en kompis på 30 meter som äter stora mängder metall – som bilar och järnvägsräls – visar sig vara förknippat med vissa problem. Och det dröjer inte länge förrän militären kommer Hogarth och Järnjätten på spåren. Och militärens svar på hot vid den här tiden är att bomba dem med kärnvapen. Snart riskerar Järnjätten med sin blotta närvaro allas liv i lilla Rockwell.

Järnjätten möter Bambi

Pretentionerna?

”I am not a gun” utbrister Jätten, och det är filmens centrala replik. För Jätten är visserligen snäll, men han har kraft att utplåna en hel armé. Hur långt räcker Jättens kärlek till Hogarth, då stridsflygplan attackerar med raketer?

Världsbygget och rymdskeppen!

Jätten landar i science fiction-genrens förlovade tid: det sena 50-talet. Han passar väl in i tidsandan, och är en sorts prototransformer. Hans hand kan lösgöra sig och gå på fingrarna, som en sorts metallhund. Och vid flera tillfällen visar sig hans olika kroppsdelar kunna överleva på egen hand. Jätten är också utrustad med olika energivapen av fruktansvärd styrka, och kan göra enorm skada utan ansträngning. Men han är på många sätt ett barn, precis som Hogarth, med en liten pojkes nyfikenhet och barnsliga humor. En oskyldig själ, i ett monsters kropp.

Design och specialeffekter;

En för 90-talet typisk blandning mellan tecknad film och datoranimation, men med det handtecknades känsla.  The Iron Giant är en högklassig tecknad långfilm, av en sort som inte görs längre. Det låg den i fatet då den skulle lanseras 1999, precis då de helt datoranimerade långfilmerna började slå igenom på allvar.

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Mest minnesvärda scen*

I en genomgående dramatisk film är höjdpunkten då Jätten tror att Hogarth är död och hamnar i strid med militären. Allt verkar dömt att sluta i katastrof, då Hogarth återvänder och lyckas övertyga Jätten att deaktivera sina massförstörelsevapen.

Poster för Iron Giant

Domen:

Jag rekommenderar varmt The Iron Giant för såväl vuxna rymdfilmsälskare som de lite yngre. Det är en varm och gripande film om vänskap, utan en Disneyfilms överdrivna gullighet och med en svärta som vi sällan ser i modern tecknad film. Bakgrunden med kärnvapenhot och kapprustning ger den fantasifulla robotberättelsen en ton av allvar, utan att för den skull slå över i det deprimerande. Att filmen floppade på bio  säger inget om filmens kvalitet, utan är bara ett bevis på att guld inte alltid regnar över de som mest förtjänar det. Men Järnjätten är en guldklimp bland rymdfilmer.

Röster: Vin Diesel (jätten), Harry Connick JR (Dean) och Jennifer Aniston (Hogarths mamma)

Fler barnfilmer:

Zathura, Wall-E, Flight of the navigator, Titan AE

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Titan AE (2000) – vackra rymdskepp och gölliga fantasidjur

Kapten Korso, Cale och Akima blir hotade av styrman Preed

Handlingen.

De sista människorna lever ett hårt liv i galaxens utkant efter att Jorden totalförstörts av The Drej, en art av onda energivarelser i blå rymdskepp. Den unge Cale jobbar på ett upplag för rymdskrot och är redan vid tjugo års ålder arg på det mesta i allmänhet och på sin pappa i synnerhet. Pappan var en stor forskare som under Jordens sista dagar skapade det banbrytande rymdskeppet Titan. Men han lämnade sin son då The Drej anföll och har sedan aldrig hörts av igen. Allt Cale har kvar är en mystisk ring och en känsla av att ödet har större ting i beredskap. Då den skumme Kapten Corso erbjuder en plats på rymdskeppet Valkyrie tar Cale chansen att  finna Titan och bli ihop med den snygga Akima.

Skeppet Titan är en terraformare

Rymdskeppen!

Titan AE bjuder på många fina rymdskepp, som är datoranimerade (till skillnad från huvudpersonerna, som är handritade). Titan är en bullig steampunk-tutte som kan terraformera en hel planet. Valkyrie,  Korsos skepp, ser ut som en X-wing på stereoider. Drejernas moderskepp är en gigantisk energikristall och deras jaktskepp är som små blå demoner. Och Phoenix, som de unga älskande ”lånar” för att finna Titan, är en härligt rund liten kärra med massor av jetmotorer.

Phoenix flyger undan en explosion

Pretentionerna, look och stil?

Ja, det är verkligen en enormt ambitiös film som legendariske regissören och animatören Don Bluth försökte göra här. Vore jag från Göteborg skulle jag ha skrivit att han siktade mot stjärnorna. Titan AE vill flytta gränserna för vad en animerad långfilm kan vara, både tekniskt och tematiskt.

Gune undersöker en manick

Look och amimationsstil,

Bluth blandar animationsstilar på ett helt unikt sätt: handritat mixas med datoranimerat och pratande Disneydjur flyger hyperrealistiska rymdskepp. Produktionsdesignen är genomgående fantastisk, och det finns ett antal scener som på ett visuellt plan överträffar det mesta inom science fictiongenren. De svävande iskristallerna i Andalinebulosan är helt makalöst vackra, och man får förmodligen gå tillbaka till gamla Disneyklassikern Fantasia för att hitta liknande fantasifulla utmaningar av den tecknade filmen som medium. Men allt fungerar inte lika bra. Bluth är bäst på att animera fantasifigurer, och de mer realistiskt tecknade människorna är lite stela och trista, och märkligt 1990-talsaktiga (Corsos t-shirt och Cales frisyr).

Andalinebulosans gigantiska iskristaller och skeppet Valkyrie

Mest minnesvärda scen*

Det är hur vacker filmen är som man kommer ihåg efteråt. Titan AE är majestätisk. Man får en ganska bra bild av filmens look genom trailern, men också ett hum om filmens problem. Trailern visar en våldsam actionfilm, medan Titan AE är en ganska snäll och barnslig historia.

Domen:

Jag är ett stort fan av Don Bluth, som ju lämnade Disneys animationsavdelning mitt under arbetet med Micke & Molle, och startade sin egen konkurrerande verksamhet med det uttalade målet att återuppväcka den magi som Disneyfilmerna tappat. Jag älskar The Secret of NIMH mer än alla andra tecknade filmer. Men med Titan AE tog sig gamle Don lite vatten över huvudet, och han har tyvärr inte regisserat någon mer långfilm efter den här kassafloppen. Titan AE:s problem är att den försöker vara för många saker samtidigt. Den vill både vara en göllig tecknad rymdfilm för barn med fantasidjur – och ett rått, postapokalyptiskt drama. Men Cale och Akima är ett blodfattigt kärlekspar och filmen lider av att huvudskurken, The Drej Queen, är så anonym. Handlingen är onödigt komplex och svår att hänga med i. Inte desto mindre kan man njuta av Titan AE bara för att den är så läcker att titta på. I gengäld är den bland de vackraste rymdfilmer som gjorts.

Konceptkonst för Titan AE

Se även+

Don Bluths första tecknade långfilm efterfrigörelsen från Disney, The Secret of NIMH.
Wall-E också, förstås, för en mer lyckad postapokalyptisk vision. Och Zathura, Jon Favreaus sympatiska barnfilm.

Regi: Don Bluth och Gary Goldman
Producenter: Don Bluth och Gary Goldman och David Kirchner

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Last Starfighter (1984) – Go, Gunstar!

Gunstar, designad av Ron Cobb är ett av filmhistoriens första helt datoranimerade skepp, som nu i blurayversionen kommer till sin rätt i 3000 x 5000 px upplösning

Handlingen.

Alex spelar Starfighter som ett proffs

En smått bisarr men kul film från 1984, en barnslig blandning mellan tonårsdrama, Star Wars och Tron. Alex (Lance Guest) är en tonårskille med en längtan bort från den fattiga, men ganska lyckliga, husvagnsparken där han bor med sin ensamstående mamma. Till skillnad från de andra kidsen vill han inte bara hänga nere vid sjön och burna omkring i pickupen. Medan han drömmer om den stora världen spelar han TV-spelet Starfighter som står i ett hörn på caféet. Ett TV-spel, barn, var en stor låda med inbyggd joystick som var vanliga i offentliga lokaler förr. I det spel som Alex med tiden blir en mästare på är spelaren rymdpilot som skyddar The Frontier från en invasion av den onde Xur.

Vad Alex inte vet är att spelet är ett test som placerats ut av alldeles riktiga rymdvarelser som behöver rekryter till sin alldeles riktiga Starfighter-flotta. Samma kväll som han slår rekordet blir Alex upphämtad av den mystiske men charmige Centauri (Robert Preston) som tar honom med ut i rymden. Han har blivit rekryterad som skytt på rymdskeppet Gunstar.

Ron Cobbs väldesignade skepp hör till mina favoriter

Rymdskeppet!

Centauris bil visar sig vara ett rymdskepp. Bilen var sedan med i Back to the future 2

Åh, Gunstar! Ett av mina favoritskepp, från en av mina favoritdesigners från sci-fi-världen, konceptkonstnären Ron Cobb (Star Wars, Alien, Dark Star, Total Recall m fl). Cobb har givit denna skönhet former som gör att den både ser kaxig och grymt snabb ut. De fyra motorerna är placerade som på en x-wing från Stjärnornas krig, men Gunstar är betydligt djärvare i linjerna än sina föregångare. Skytten sitter i ett eget torn med headsupdisplayer och en stol som snurrar 360 grader. Gunstar ser helt enkelt ut att kunna sparka duktigt med rumpa.

En annan läcker kärra är skojaren Centauris futuristiska bil som också är ett rymdskepp (bilden till höger). Den är slimmad på det där härliga 80-talssättet, med rader av touchkontroller i regnbågens alla färger. Om du tycker att den liknar Michael J Fox’ DeLorean från Tillbaka till framtiden, så är det ingen långsökt koppling. Bilen var faktiskt senare med som bilstatist i framtidsscenerna i Tillbaka till framtiden 2.

Starfighterrekryterna på sin första lektion

Pretentionerna?

Klassisk saga, varken mer eller mindre. Ung man hittar en speciell förmåga inom sig som ingen hemma har lagt märke till, blir hämtad av en äldre mentor och ger sig ut på äventyr, räddar världen och återvänder hem som hjälte.

Skurkar man inte vill möta i en mörk gränd

Specialeffekter och look;

Jag ser sällan filmer bara för deras effekters skull, men om de har så gott hjärta som The Last Starfighter så låt gå för det. För de helt datoranimerade specialeffekterna (rymdskeppen, t ex) är makalösa med den tidens mått. Filmen var en av de första som använde datoranimationer (Star Trek II och Tron var tidigare.) De 300 datoranimerade scenerna gjordes på Cray superdatorer, och en scen kunde innehålla upp till 250 000 polygoner med en upplösning på fortfarande fräscha 3000 x 5000 px. Det här har gjort att filmen kunde släppas på en superskarp och väldigt läcker HD/blurayutgåva för inte så länge sedan. I den är alla färger uppfräschade också, och filmen ser ut som om den var gjord igår. Totalt 27 minuter är datoraminerade, och även om det ser helt ”overkligt” ut så märks det att själva objekten är riktigt fint renderade. Det som kommit längst idag förhållande till 1984 är snarare hur de animerade objekten rör sig och påverkas av varandra och omgivningen.

Övrig produktionsdesign är också i sig en anledning att se filmen. Kostymerna är välgjorda, och har en dramatisk air av rymdopera. Skurkarnas röda läderoutfits och bisarra taggförsedda spira som de hytter med skänker en lätt camp känsla åt den onda sidan. Och det många väldigt fint gjorda rymdvarelser. Visuellt en av de smarrigare rymdfilmerna från 1980-talet.

Varelsedesignen är genomgående superb och en anledning i sig att se filmen

Luckor i manus,

Självklart finns inga luckor i manus i en film som ett rymdimperium som rekryterar piloter genom att ställa ut arkadspel.

Mest minnesvärda scen*

Kanske då Alex klon som ersatt honom på hemmaplan skruvar av sig huvudet.

Grig är Gunstars navigatör och en trevlig prick

Domen:

Så här mysig ser man ut om man är ett rymdmonster

Vissa stunder blir jag frustrerad av att kolla på The Last Starfighter, för den är så corny och har så gammaldags världsbild och tappar hela tiden i tempo. Det har gått mycket lång tid sedan 1984 och ramhandlingen med ett TV-spel som hela husvagnsparken jublar när någon får highscore är så kuriös att jag tappar tråden där ett tag. Vad var det med dataspelen som fick dem att framstå som så magiska i den här filmen, och War Games och Tron? Filmen har genomgående lite svårt att bestämma sig för om den ska vara ett drama eller en komedi eller ett äventyr, ett drag som den delar med den betydligt bättre Galaxy Quest, vars tema också liknar Starfighters‘.

Men sen bär det iväg ut i rymden, och då spårar hela berättelsen ut på ett charmigt och tramsigt sätt och blir plötsligt omöjlig att värja sig emot. De som utformat det visuella i filmen har utan minsta tvekan satsat sitt yttersta på att det ska bli en bra rymdfilm. I genomgående superbt designade rymdmiljöer pratas det en hel massa påhittat rymdspråk och görs mystiska rymdgester, i ett myller av underbara aliens. Rymdskurken har stirrande blick, mouhahaha-skratt och framträder som ett enormt svävande hologram. Skeppen är fierce, laserstrålarna färgstarka och musiken bombastisk. Där någonstans blir jag som ett barn i en godisbutik, glömmer lamt tempo och tunna storyn, och låter mig översköljas av det färggranna äventyret. Filmen förtjänar att ses i sin bluray/HD-version.

Se även+

Galaxy Quest – liknande historia, bättre manus och vuxnare humor

Regi: Nick Castle, producent: Gary Adelson

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Wall-E (2008) – älskvärt fan till Hello Dolly möter kärleken

Wall-E är en geekig robot som gillar att samla på popkultur

Handlingen.

Människorna har för länge sedan sjappat från Jorden och lämnat kvar oceaner av sopor och berg av skräp som tornar upp sig över de övergivna städerna. Ensam i New York med bara sin trogna kackerlacka som sällskap lever den lilla roboten Wall-E (Waste Allocation Load Lifter – Earth Class). Hans ljud görs av Ben Burtt. Plikttroget utför han den uppgift för vilken han designats: komprimerar sopor till kuber som staplas prydligt på varandra. Men Wall-E är också något av en nörd, som samlar på människomemorabilia i sitt lilla containerhus. Dit bär han skräp med intressanta färger och former och lägger till i sin kollektion av Rubikskuber, gaständare och nallebjörnar. Han ser på gamla videor med musikaler, Hello Dolly är favoriten, och lär sig dansstegen. Wall-E har ett stort, ensamt hjärta. Hans liv förändras i ett slag då ett rymdskepp landar i staden och sänder ut den ultramoderna vita undersökningsroboten Eve som är på spaning efter organiskt liv på jordytan. Hon är en ganska brutal typ, men Wall-E blir störtförälskad. Eves uppdrag tar slut då hon hittar den levande planta som Wall-E tagit hand om. För att få vara tillsammans med Eve följer Wall-E utan att tveka med henne i rymdskeppet då det återvänder till sin bas. Tillsammans kommer det udda paret att förändra historiens gång.

Axiom, mänsklighetens sista utpost

Rymdskeppet!

Eves hemmabas är det enorma skeppet Axiom, en helautomatiserad lyxkryssare där en armé av söta robotar sköter all markservice åt de mänskliga passagerarna som med tiden blivit så passiva och feta att de körs omkring på små vagnar för att slippa gå med sina egna ben. Axiom har en härligt bullig form och är inuti utformat som en semesterort, komplett med blå himmel och en jättepool i mitten. Skeppet har FTL-kapacitet, men används inte till mycket eftersom människorna ombord tappat det mesta av sin initiativförmåga under de 700 år de levt ombord. Axiom är tack vare sina fina linjer och orginella profil en av de mer minnesvärda rymdskeppsdesignerna på senare år: det ser pompöst men snabbt ut, och är omedelbart igenkännbart.

Eve och Wall-E dansar i rymden

Pretentionerna och manus?

I Wall-E möter vi många olika sorters behov som en robot eller människa kan ha. Behovet av att få vara nära någon man tycker om, och som tycker om tillbaka, och om längtan efter något man kanske aldrig haft. Behovet vi som är lite annorlunda har att få frigöra oss från systemets förtryck, något som gestaltas genom att Wall-E råkar befria en massa knasiga men godhjärtade robotar som spärrats in för antisocialt beteende. Och behovet av att inte ge upp och (bokstavligen) våga ställa sig upp på sina egna två ben.

Manus är skrivet med kärlek och är helt dialoglöst under många scener. Det skramlar och svirrar och grymtas lite, men inte så mycket snack. Det är befriande, för barnfilm kan ofta ha väldans massa snabb, gäll och tramsig dialog. I Wall-E får då och då tystnaden tala. Den dialog mellan de älskande robotarna som faktiskt finns är mest att de säger varandras namn: – Wall-E! – Eva! – Wall-E! – Eeeeva…

Autopiloten vill bestämma själv, över den först så sömnige kaptenen

Specialeffekter och look;

Scenerna nere bland skräpet på Jorden är en ohejdad fröjd att se. Wall-E som samlar smutsiga gamla prylar till tonerna av Hello Dolly, badande i snett kvällsljus, är magiskt att skåda. Wall-Es design är inspirerad från flera håll: R2D2 från Star Wars, robotarna i Silent Running (som filmen delar miljöbudskap med!) och också allas vår ET.  Han kan med kroppsspråk uttrycka så gott som alla känslor på ett mycket roligt sätt, utan att säga mer än ett par ord i hela filmen. Han är toppdesign och toppanimation och själ, allt i ett. Alla rymdscener och speciellt skeppet Axiom är också väldigt trevliga.

Jag är inte lika förtjust i människorna i filmen. De både ser ut och beter sig som likadana jättebebisar, utan individuell personlighet.

Wall-E sticker handen i Saturnus ringar

Apple-referenser,

Pixar är som alla vet Steve Jobs skapelse, och Jobs var vid den här tiden även största aktieägare till Disney. Apple stod 2008 kanske i zenit. Wall-E är i allra högsta grad en film som tilltalar tekniknördar i alla åldrar och det är gott om Appleferenser:

• Wall-E har MacOS som operativsystem. Då han startar upp låter han ”Blaaamm”precis som vilken Mac som helst.
• Eve ser ut som en modern Appleprodukt från den tiden, blank och vit
• Wall-E använder en iPod för att lyssna på musik
• Då de åker upp i rymden passerar de en rosa nebulosa som förekommer på många Macars bakgrundsbild

Mest minnesvärda scen*

Eve och Wall-E dansar i rymden, han med en brandsläckare som jetmotor. Poesi!

Kackerlackan väntar troget på sin husse

Domen:

Applåder till regissören Andrew Stanton (Hitta Nemo, John Carter of Mars) som ger oss så mycket kärlek och magiska ögonblick i Wall-E. Första 15 minuterna då det bara är roboten och hans kackerlacka hör till den animerade filmhistoriens absoluta höjdpunkter. Nästan allt med bara Wall-E och Eve är lika bra (den första halvtimmen), och deras rymddans gränsar till det sublima. Även de många galna, neurotiska och roliga robotarna ombord på Axiom kommer man ihåg efteråt på grund av deras energi, slaptstick och utmärkta formgivning. Detaljerna är en styrka för Wall-E. Helhetsintrycket dras tyvärr ned lite i filmens andra del då människorna kommer in i bilden. Hotet från den onda Autopiloten känns krystat, och det är svårt att känna någon sympati för de lallande, vaggande bäbismänniskorna. Men även om en del trådar i handlingen alltså är lite triviala, så uppvägs det med råge av charmen i Wall-E:s egna scener. Väger man samman det goda med det mer trista är Wall-E utan tvekan en av de finaste animerade långfilmerna från de senaste tjugofem åren.

Se även+

Zathura för en annan rymdfilm för barn. Upp för en annan Pixarfilm med själ och hjärta. Och Silent Running för robotar som lämnas kvar för att vaka över de sista plantorna då människorna givit upp.

Regi: Andrew Stanton
Producent: Jim Morris
Ljud-artist: Ben Burtt (gör Wall-Es röst, har tidigare gjort R2D2s röst och ET:s röst)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter