Arnold Schwarzenegger

Predator (1987) – Kill me now, do it! Rovdjuret vs Arnold

Här skjuts det rejält

Här skjuts det rejält, men kan man verkligen hålla ett maskingevär och skjuta så?

Handlingen.

Ett team med mycket muskulösa kommandosoldater under ledning av ”Dutch” (Arnold Schwarzenegger) skickas på uppdrag till Centralamerika för att rädda en minister som tagits till fånga av gerillan. Storleken på deras biceps överträffas endast av omkretsen på deras enorma vapen, men i djungeln ställs de inför en fiende som vare sig kulor eller muskelkraft hjälper mot. En människojägare  kamouflerar sig i grönskan och plockar soldaterna, en efter en. Under stigande fasa ser ”Dutch” sina män dödas på de gruvligaste sätt och snart hänger hälften av dem flådda från träden med ryggraden utskuren. De få överlevande uppbådar all sin överlevnadsinstinkt och tvingas komma i kontakt med sin inre primitiva vilde för att slå tillbaka det osynliga hotet.

Predatorskeppet skymtar förbi

Predatorskeppet skymtar förbi

Rymdskeppet!

Ett tecken på den här filmens klass är att den korta rymdscenen i början aldrig förklaras. Vi ser ett rymdskepp som mycket tydligt inte kommer från NASA, som närmar sig Jorden och släpper ned något från omloppsbanan. Att det är filmens monster/skurk framgår utan en massa exposition. Själva skeppet svischar alltså bara förbi, men är tillräckligt välgjort för att väcka vår nyfikenhet. Vems skepp är det? Det dröjer över en timme in i filmen innan vi får första skymten av svaret.

Pretentionerna?

Ren och skär överlevnad – vem är rovdjur, och vem är byte?

Vi får vänta på att se Predatorn

Vi får vänta på att se Predatorn

Specialeffekter och look;

Det mesta är grönt och brunt, i ett djungelvirrvar. Där någonstans döljer sig Predatorn i sitt elektroniska kamouflage (skönt 80-talspixligt, men coolt på sin tid). När de jordiga tonerna tvärt bryts av ibland är det tvärt och våldsamt och mycket medvetet chockerande: mörkrött blod, flammande eld från maskingevären, lasersiktets triangel, eller soldatens stirrande ögonvitor i leran. Ett snyggt samarbete mellan fotografen Donald McAlpine och produktionsdesignern John Vallone. Än idag ser Predatorn själv ser exakt likadan ut som den sedan gjorde där, för 25 år sedan och det säger något om kvaliteten på produktionen.

Arnold spelar nästan inte över

Arnold spelar nästan inte över

Luckor i manus,

Det snackas inte i onödan i den här filmen, utan saker bara händer och huvudpersonerna får klara sig bäst de kan. På så vis påminner Rovdjuret inte så lite om den första Alien, fast med mer testosteron. Men ett par manusluckor måste dock påpekas. Arnold säger vid flera tillfällen att han och hans män inte är några mördare, utan bara tar lite finare uppdrag. Men jag har väl aldrig sett några så skjutglada kommandosoldater som han och hans vänner. De mejar fullkomligen ned allt som rör sig, och skulle det ha funnits någon gisslan att frita hade den strukit med på två röda sekunder.

Från Mats kommer en annan manuslucka: de har ett maskingevär med sig ut i djungeln. Det skulle förmodligen kräva utrustning på ca 200 kilo, som de inte bär med sig. Och dessutom är det fysiskt omöjligt att stå och hålla ett maskingevär i händerna och skjuta utan att skadas eller flyga bakåt av rekylen. Men det ser wicked ut!

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Mest minnesvärda scen*

I en film full av stämningar och våld så sticker ändå Macs (Bill Duke) vilda skjutande efter Predatorn ut. Mac ser något i ögonvrån, och låter maskingeväret gå varmt. Snart kommer hans kamrater, och tillsammans mejar de ner en halv skog innan magasinen är tomma. Katharsis och ett av filmens bästa  ”Hell yeah”-ögonblick, i ett.

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Domen:

Rovdjuret är Schwarzeneggers bästa film. Regissören John McTierman (som året efter fick sin karriärs största succé med Die Hard) går inte i fällan att göra en gimmick av att Arnold spelar sig själv, utan får sin stjärna snarare att hålla tillbaka. Filmen lyfter sig över sin b-filmspremiss och vi bjuds på en tight, rapp och på många sätt djupt oroande actionhistoria med klara influenser från både Apolcaypse Now och Aliens. Att Rovdjuret håller igen så länge som den gör, får ögonblicken av ultravåld att skaka om så mycket mera än om McTierman hade köttat på med allt han hade redan från början. Det är ingen slump att det bara är Arnold som syns på affischen, som om det var vilken tuff krigsfilm som helst. Vi får av affischen inte minsta antydan av att det är en ”monsterfilm”.  Vi luras att tro att det är ”Dutch” och hans män som är rovdjuren, och första halvtimmen framstår de ju verkligen som oövervinnerliga och osårbara. När väl tvivlet smyger sig på blir det desto kusligare för dem och för oss som tittar, och dessutom får vi i publiken den emotionella tillfredställelsen i att se de odrägliga machokillarna åka på spö. Den olycksbådande och smått spöklika stämningen byggs skickligt upp och Predatorn avslöjas i precis rätt ögonblick,  utan mystiken skingras genom att visa för mycket. Samtidigt har filmen glimten i ögat hela tiden, framför allt i dialogen. Arnold får säga precis det rätta antalet dåliga ordvitsar för att det inte ska bli för töntigt, och de få ögonblick då Mr Schwarzenegger freakar loss (”Kill me now! Do it! I am hier! Kill meeee!”) blir bara en kul detalj i den större helheten.

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Se även, eller ”Hur bra kan en Schwarzeneggerfilm vara egentligen”?

Mitt Schwarzeneggerintresse väcktes på allvar då jag i 17-årsåldern besökte en Arnoldfestival på en bio i Camden i London. Det började kl 19 och så visades alla Arnolds filmer i sträck nonstop hela natten. Vi hann se Terminator, Predator, Commando, Conan, The Running Man och Red Heat innan vi bokstavligen somnade i biostolen. Det var ett vissel och jubel i salongen den kvällen, varje gång Arnie levererade nån av sina ordvitsar, alltid med samma bistra min. Redan innan Terminator 2 var han mer eller mindre en parodi på sig själv, och han har med åren kommit att mer och mer bli en skådis som spelar Arnold Schwarzenegger snarare än den rollfigur som står i manus. Det gäller i högsta grad Terminator 2, som alla annars tycks älska. Det är därför jag gillar Rovdjuret/Predator. Det är en spännande film som också råkar ha Arnie i huvudrollen.

Ska du se de några av hans andra filmer så rekommenderar jag bara filmerna fram till och med Total Recall: Conan The Barbarian, en förvånansvärt bra fantasyrulle (men undvik uppföljaren Conan The Destroyer). The Running Man är en variant på samma tema som The Hunger Games, och inte så känd som de andra men väl så skoj. Och Total Recall är en fröjd bland rymdfilmer, även om det mer är Paul Verhoevens förtjänst snarare än Arnolds.

Predatorn köttar på

Predatorn köttar på

Visste du att?

Jean-Claude van Damme fick rollen som Predatorn, och började spela in scener. Men han var omöjlig att jobba med och missnöjd med att masken täckte hans ansikte, så han fick sparken.
Filmen hette ursprungligen Hunter, vilket hade varit mer rättvisande, men Predator låter förstås grymmare.

Regi: John McTierman (Die Hard, Die Hard 2)
Producent: Joel Silver (Dödligt vapen, V for Vendetta, The Matrix)
Manus: Jim och John Thomas (Predator 1 + 2, Wild Wild West, Behind enemy lines)
Musik: Alan Silvestri (Avengers, Forrest Gump)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Total Recall (2012) – Dick utan finess

Total Recall 2012

Total Recall 2012

Handlingen.

Vi gör ett litet undantag från regeln att varje film måste ha en direkt koppling till rymden, och recenserar nyinspelningen av Paul Verhoevens Total Recall (1990), som ju var en tvättäkta rymdfilm. I Len Wisemans remake stannar vi dock på ett framtida Jorden. Douglas Quaids (Colin Farrell) liv slås i spillror då han besöker Rekall, en klinik för minnesimplantat. Han vill få lite spännande minnen från en uppdiktad agenthistoria, men snart verkar det som om han egentligen är en riktig hemlig agent som konspirerar för att störta deb hänsynslöse kansler Cohaagen (Bryan Cranston från Breaking Bad). Men håller han på att få tillbaka undertryckta minnen, eller är alltsammans bara en hallucination?

Pretentionerna?

Bygger ju på samma novell, Philip K Dicks We can remember it for you wholesale, som originalfilmen. Därmed finns det en del intressant stoff i botten, om verklighet kontra fiktion, och om en bekväm livslögn är bättre än ett våldsamt men ärligt slut? Mycket av Verhoevens fenomenala tvetydighet har dock tvättats bort och ersatts av mer konventionellt pang-pang.

Specialeffekter och look;

De tredimensionella stadslandskapen och de magnetiska motorvägarna är bäst, och bjuder på en del hisnande jaktscener till fots och med flygande bilar. Men precis som storyn är mer konvetionell i 2012 års version, så är också looken det. Här finns inget av det färgstarka, trippade gyckelspelet från 1990 års film. Bara horan med de tre brösten är kvar, men hon blir samtidigt smått apart eftersom det inte är några andra mutanter med i den nya filmen.

Luckor i manus,

Minispoiler-alert! Att Quaid förmodligen var galen, och allt som hände troligen var en psykos, var något av det mest fascinerande med originalfilmen. Vilka galna händelsekedjor som helst blir ju rimliga i en paranoid hjärnas fantasi, och därmed kunde Paul Verhoeven ta ut svängarna rejält. Men i den nya Total Recall så framställs det som mycket troligt att Quaid/Hauser verkligen är en frihetskämpe, och därmed behöver allt som händer honom vara sant. Det är inte alls lika kul att titta på, och känns faktiskt mer svårköpt.

I den nya versionen har de också skippat Mars och all koppling till rymdresor. Istället så reser folk på daglig basis genom Jordens medelpunkt för att jobba på de sämst betalda jobben. Att världsekonomin skulle komma att fungera så i framtiden, är förstås helt osannolikt, och man får känslan av att idén med underjordshissen kom först, och så var någon stackars manusförfattare tvungen att försöka skriva in den idén i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Då Quaid kommer hem från Rekall och hans elaka fru försöker döda honom.

Domen:

Verhoevens version vinner över den här på alla punkter utom en: huvudrollen. Även om Colin Farrell är ganska okarismatisk så är han i varje fall inte helt utan skådespelartalang, som Arnold Schwarzenegger. Men trots Arnie i huvudrollen lyckades Verhoeven få till en riktig klassiker, som blandade ultravåld och komedi på ett underhållande vis. Total Recall 2012 är däremot bara en blek och gravallvarlig kopia, utan något annat existensberättigande än att låta animatörer och designers briljera med snygga backdrops och scenografi. Här finns en del snygga referenser till andra filmer (främst Blade Runner och Minority Report)  – men ingen själ, ingen finess, inget hjärta, ingen humor. Och musiken ger mig huvudvärk.

Se istället-

Tre andra filmer baserade på Philip K Dick: Total Recall (1990), Minority Report och Blade Runner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Total Recall (1990) – Verhoevens mutanter från Mars

Mutanterna på Mars i Verhoevens Total Recall. Den trippelbröstade glädeflickan är en blikning till Liftarens guide till galaxen, men hon är även med i Total Recall 2012, till unga fans glädje.

Handlingen.

Arnold Schwarzenegger spelar en mesig byggnadsarbetare med en toppsnygg fru (Sharon Stone) och konstiga drömmar om Mars på nätterna. Han längtar efter nåt mer. Han går  därför till Rekall, firman som utlovar artificiella minnen för en billig slant, och ber dem att ge honom minnen av ett äventyr som hemlig agent på den röda planeten. Strax därefter börjar allt gå åt helvete för Arnold. Skurkar försöker döda honom, han har en stor radiosändare i näsan och han utpekas som ledare för en komplott att störta Mars diktator. Men är det dröm, eller verklighet? Sökandet efter svar tar honom till slut till själva Mars, där han löper amok bland mutanter och mördare.

Rymdskeppet?

Ska man vara ärlig så åker de bara rymdskepp en liten stund i den här filmen, men temat kretsar ju kring kolonisation av främmande planeter och rymdresor som alla önskar de hade råd med. Och så är det utomjordiska artefakter på Mars med på slutet.

Pretentionerna (?)

Både ja, och nej. En hel planets befolkning ska räddas och världshistoriens gång ändras. Samtidigt är det en Arnoldfilm, vilket säger det mesta.

Specialeffekter / visuellt;

Visuellt är Total Recall daterad vid det här laget, men eftersom den inte ens då den var ny levde på sina specialeffekter utan på manus och glimt i ögat, så funkar den ändå hyfsat idag. Verhoeven lyckas  skapa en helt egen look för Total Recall med ganska små medel. Början av filmen, som utspelas på Jorden, är allt olika nyanser av grå och betong. Science fictionmarkörerna är små och ibland 80-talscorny (3D-gympingen som Sharon Stone ägnar sig åt) eller eleganta (receptionistens självmålande naglar). Men det är först när Arnold anländer till Mars som filmen får färg: metaforiskt och konkret. Total recall blir mer och mer skruvad visuellt hela tiden, och till slut är allt insvept i ett rött dis och den ena groteska mutanten efter den andra paraderar förbi – och det är mutanterna som stannar kvar i minnet.

Method acting?

Domen:

Holländaren Paul Verhoeven gjorde mellan 1987 och 1997 hela tre klassiska science fictionfilmer: Robocop, Total Recall och Starship Troopers. På alla sätt är Total Recall den svagaste av dessa tre. Den saknar inte goda sidor: manus är tight och skruvat, och baseras ju på en idé av Philip K Dick som också skrev boken som blev Blade Runner. Filmen saknar nästan helt döda stunder och galopperar på i högt tempo med massor av pang-pang och teaterblod. Våldet är groteskt och splattrigt, men bör inte lämna några bestående ärr i själen hos en vuxen publik, utan roas man av sånt kan en kille som blir spetsad av Arnold på en bergborr med repliken ”Screw you!” vara riktigt uppiggande.

Men den har också två stora problem. Det första och största är Arnold Schwarzenegger, som är gör en av sina första mer ”seriösa” (allt är relativt) roller som den vanlige killen Quinn som inte vet om han är hemlig agent eller inte. Försöken att faktiskt skådespela är absurt dåliga: han grimaserar, grymtar och vrålar. Kyssscenen med Sharon Stone är en smaskfest. Man kan bara genom att skratta åt eländet, men som Jonas påpekade: undrar hur filmen blivit med t ex Bruce Willis i huvudrollen?.  Som bäst är Arnold sista 20 minuterna då han är täckt med blod och bara är stenhård.

Filmens andra andra problem är mer subtilt, och visar sig som en sorts alldaglighet i framtidsskildringen. Det är en ganska ful och trist framtidsvärld som målas upp, med klara drag av sent 80-tal i scenografi och personskildringar:  Många av birollerna förblir tyvärr endimensionella klichéer som hämtade från vilken Snuten i Hollywood som helst.  (Men Michael Ironside är bra, som alltid.) Då saknar man den satiriska svärtan från Robocop eller det det våldsamt trippiga överdådet från Starship troopers.

I juli 2012 har en ny version baserad på Dicks ”We can remember it for you wholesale” premiär.

Se även +

Robocop eller Starship Troopers.
Den nya versionen av Total Recall  (2012) med Colin Farrell.

Regissör: Paul Verhoeven