Arthur C Clarke

Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Ridley Scott producerar tv-serien 3001, uppföljaren till 2001

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Arthur C Clarke skrev flera uppföljare till sitt och Stanley Kubricks mästerverk 2001 En rymdodyssé. Redan på 1980-talet kom romanen 2010 som långfilm (ej recenserad av Rymdfilm än), men den tredje romanen 2061 och den fjärde, 3001, hamnade aldrig på vita duken. Men nu är det dags, då tv-kanalen Syfy har beställt en miniserie, som enligt uppgifter ska (exekutiv-) produceras av Ridley Scott.

3001 bygger vidare på berättelsen om rymdmonoliterna som civilisationsbringare och världsförstörare. Romanen, som publicerades så sent som 1997, skildrar ödet för den den andre astronauten från Discovery, Frank Poole. Alltså den kille som inte dödade datorn HAL, utan som flöt iväg i rymden efter en olycka, till synes död. Där har hans kropp svävat omkring i tusen år då han plötsligt väcks till liv igen.  Slashfilm, som är källan till nyheten, citerar från bokens baksidestext som beskriver den kraftigt förändrade Jorden som Frank Poole upplever den då han återvänder år 3001:

Some of its [Jordens, reds anm] notable features include the BrainCap, a brain-computer interface technology; genetically-engineered dinosaur servants; a space drive; and four gigantic space elevators located evenly around the Equator. Human beings have also colonised the Jovian moons Ganymede and Callisto. TMA-1, the black monolith found on the Moon in 1999, has been brought to Earth in 2006 and installed in front of the United Nations Building in New York City.

Det låter ju fantasieggande, om inte annat. Och en rymdserie exekutivproducerad av Ridley Scott tackar åtminstone inte jag nej till. Manus kommer att skrivas av Stuart Beattie.

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.

2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

Dessa damer är flygvärdinnor i rymden

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 Rymdstation

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

Discovery one

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 - David Bowman och Frank Poole samtalar utom hörhåll från HAL

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

Centralperspektivet i 2001

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 - astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Warsinget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

  1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
  2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
  3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter