Stranger Things (TV-serie 2016) – science fiction möter uppväxtdrama möter tentakler

USA/Netflix 2016. Manus, regi och producenter: Duffer Brothers

Stranger Things (2016)

Handlingen.

Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. De måste ju jobba natt för att klara livhanken. Utomstående rycker på axlarna och tror att Will bara rymt hemifrån. Men Joyce känner att något är fel, och visar sig vara en formidabel kraft då det gäller att skydda sin son. Genom att kanalisera moderskärleken till vrede lyckas hon till slut väcka upp stans neddekade sheriff så pass att polisen påbörjar ett seriöst sökande. Samtidigt börjar Wills lilla tätt sammansvetsade kompisgäng av nördar och freaks att notera att märkliga saker pågår i Hawkins. En främmande flicka med rakat huvud och ovanliga förmågor dyker upp från ingenstans, tatuerad med siffran 11 på armen. Och i den lilla skog som rollspelsnördarna döpt till Mörkmården rör sig något stort och hotfullt i skuggorna. Något med långa, starka armar och vassa tänder. Spåren leder till ett kraftverk som ligger precis utanför stan. Kompassnålar vrider sig mot byggnaden på ett oförklarligt sätt. Och militärer vaktar utanför. Det är då som meddelandena från Will, som befinner sig på en mörk plats, börjar komma.

Stranger Things (2016)

Pretentionerna?

Stranger Things är ett originalmanus för Netflix.  Brödraparet Duffers vision är ett mörkt drama om vänskap, kärlek, lojalitet och svek, som dessutom får en extra, utsökt surrealistisk ton genom de bisarra händelser då själva verklighetens väv börjar rivas upp. Jag är imponerad av hur uppväxtdramat mixas med science fiction och bildar en större helhet. Det finns en släktskap mellan Stranger Things och den betydligt mer skrämmande It Follows (2015) i det att ungdomarnas värld visas som en parallell verklighet, bortom vuxenvärldens intresse och inflytande.

Världsbygge och produktionsdesign!

Det är en fin återgestaltning av perioden 1982-84, så som den såg ut inom sci-fi, och skräckgenren på den tiden. Influenserna är tydliga från bland annat Stephen King, Steven Spielberg, John Carpenter och andra skildrare från början av 1980-talet av mörkret som lurar under ytan i den amerikanska småstaden. Jag drar också paralleller till Super 8, som ju var en produktion av Spielberg och JJ Abrams, och i nästan ännu högre grad till de första tio minuterna av Guardians of the Galaxy.  Vi får se torftiga pojkrum, furubeklädda gillestugor, fluffiga flickrum och massor av tidstypiska vardagliga objekt laddade med popkulturell betydelse: fasta väggtelefoner, walkie-talkies, filmkameror, Drakar och Demoner-tärningar och bmx-cyklar. Det spelas The Clash på skivspelaren i storebrors rum, och foton framkallas i mörkrum. Bilar är stora, bruna och lådlika. Till detta adderar bröderna Duffer en lagom dos från genrerna kosmisk skräck och body horror: tentakler, jord, blod, membran och skräckslagna människor i gasmask. Aldrig så att det tar över, vilket också gör det mer effektivt för att skrämma upp oss i publiken. Stranger Things är alltså inte en klassisk skräckberättelse som ständigt trappar upp hotet. Utan dess återkommande tema är hur skilda världar, vackra och fula, vänliga eller dödliga, hela tiden existerar jämte varandra. Precis utom synhåll, men åtkomliga för den som lärt sig hur man letar.

Musiken av Kyle Dixon och Michael Stein förtjänar ett omnämnande, för sin synthiga, varma ton som både är retro och 2016 samtidigt.

Stranger Things (2016)

Mest minnesvärda scen,

Under de åtta avsnitten är det fullt av minnesvärda detaljer och underfundigheter. Men jag fastnar speciellt för Joyce (Winona) och hennes relation till Will. Vi får se den mest som flashbacks till en ljusare tid som står i brutal kontrast till det ödelagda nattlandskap som breder ut sig allt mer ju längre in i den andra dimensionen Joyce letar sig.

Domen:

Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

Fler filmer som den här+

Stephen Kings ande svävar över Stranger Things, och då kanske framför allt barndomsskildringar som Stand by me och It. Men också Carrie.

Från sci-fi-historien kan jag nämna ET, Närkontakt av tredje graden, Flight of the Navigator, Explorers, Super 8, Guardians of the galaxy

Topplista: Skrämmande filmer där gränsen mellan dimensionerna rasar

Bland modernare ungdomsskildringar finns Chronicle, The Signal och It follows

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.

Space Camp (1986) – de sista optimisterna

USA 1986, regi: Harry Winer, manus: Clifford Green, producent: Patrick Bailey

Space Camp

Handlingen.

En äventyrsfilm främst för unga rymdfantaster med käcka tonåringar i huvudrollerna. Filmen skildrar hur ett gäng ungdomar på ett sommarläget anordnat av NASA får pröva på att gå igenom en liknande utbildning som den riktiga astronauter går. Mellan träningsuppdragen i rymdskyttelsimulatorn hinner de både bråka och förälska sig i varandra. Men då de besöker den riktiga rymdfärjan Atlantis går något snett, och ungdomarna skickas upp i rymden av misstag. I en biroll ser vi den blott 12-årige Joaquin Phoenix, som spelar en nördig pojke med en robot som enda vän.

Pretentionerna?

Filmen spelar på de optimistiska känslorna kring det amerikanska prestigeprojektet att kolonisera rymden. The stars belong to a new generation är filmens tagline, och det ekar både av framtidstro och en smula nostalgi tillbaka till det tidiga 70-talets många bemannade rymdfärder. Men Space Camp hade otur med timingen. Mer om det längre ned.

Rymdfärjan Atlantis

Rymdskepp!

Rymdfärjan Atlantis är en av de sex flygplansliknande rymdskepp som USA använde mellan 1981 och 2011. Det nya med rymdfärjorna jämfört med tidigare raketer var att de kunde landa på Jorden för egen maskin. De sågs länge som framtiden för bemannade rymdfärder, men visade sig vara osäkra och kopiöst dyra i drift. Atlantis, som förekommer i filmen Space Camp, blev den sista rymdfärjan att flyga år 2011. I filmen förekommer även en ännu inte färdigkonstruerad rymdstation, som Atlantis med ungdomarna ombord tvingas att docka till.

Produktionsdesign;

Snyggt paketerat, och för att vara en barnfilm från 1986 så är såväl flygscenerna i rymden som tynglösheten och rymdpromenaderna fint gestaltade. Space Camp har stått sig väl mot tidens tand.

Domen:

Ack, 1986 går till historien som året då drömmen om rymden nästan dog. Vi som trodde att vi såg början på en ny era då rymdfärjan Columbia lyfte med ett vrål 1981, fick se våra drömmar grusas 1986 då rymdfärjan Challenger exploderade vid starten och dödade alla astronauter ombord. Chocken var ofattbar för rymdfantaster. Jag minns att NASA skulle fira sitt 25-årsjublieum detta år, med en stor konsert i Houston med franske Jean-Michel Jarre. Höjdpunkten skulle vara då astronauten Ron McNair spelade saxofon till Jarres synthsymfoni, från omloppsbana kring Jorden. Men då Challenger lyfte med McNair ombord, gick allt så snett. Konserten fick istället tillägnas de döda, och någonstans där falnade NASA:s glans. Bara några månader senare hade filmen Space Camp premiär, och den kunde inte haft sämre timing. En film om ungdomar som av en olycka råkar skjutas upp i en av de där osäkra rymdfärjorna blev plötsligt med av en thriller än det äventyr det var tänkt.

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Nu är det inte säkert att Space Camp hade blivit någon succé om inte olyckan varit framme. Det är en överdrivet äppelkäck och ganska enkelspårig film. Den talande roboten som orsakar Atlantis uppskjutning är så ostig att det knappt går att förlåta. Men ändå – vi var många rymdintresserade barn på 80-talet, som blev innerligt bedrövade då Challenger förolyckades. Så snarare än att Space Camp lever upp till sin slogan om en ny generation, blev ungdomarna med sin naivt optimistiska syn på rymdresor den sista generationen som trodde på oavbrutna framsteg i erövringen av rymden.

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Monsters vs aliens (2008) – giant girl power

USA 2009, manus och regi: Conrad Vernon och Rob Letterman, producent: Lisa Stewart

Är det Pacific Rim? Nej, Monsters vs Aliens

Handlingen.

Susan (Reese Witherspoon) är en helt vanlig tjej som tror att hon funnit kärleken i den odräglige Derek, men mitt under bröllopet slår en meteorit ned och smittar henne med radioaktiv strålning. Hon växer till gigantisk storlek och styrka, och blir såväl dumpad av sin svekfulle fästman som tillfångatagen av militären och satt i fängsligt förvar. Där lär hon inte bara känna ett ganska knasigt gäng med andra ”monster” som USA:s regering hemlighåller, utan Susan lär sig också att hon numera har enorm styrka och makt. Hon tar också chansen att själv dumpa Derek då han vill ha henne tilllbaka pga hennes kändisskap. Då den tyranniska rymdbläckfisken Gallaxhar invaderar Jorden med sina jätterobotar blir det Susan som räddar San Francisco från undergången. Och sedan ger hon sig på Gallaxhar själv, i dennes rymdbas.

Pretentionerna?

En high concept-rulle av samma stam som Snakes on a plane eller Cowboys and aliens. Men till skillnad från de båda filmerna har Monsters vs aliens ett varmt hjärta och ett feministiskt (faktiskt!) budskap.

Världsbygget och rymdskeppen!

Gallaxhars rymdskepp

Gallaxhars rymdskepp är ginormous, fyllt av mäktiga maskinhallar, gnistrande kärnreaktorer, arméer av jätterobotar och smäckert välvda kupoler. Hade det inte varit en tecknad film för barn hade känts naturligt i Dune eller Star Wars. Jätterobotarna är rysligt hotfulla med sitt enda stirrande öga och gripklor, men blir aldrig så läskiga att det blir för mycket för en ung tittare.

De olika monstren har alla fått inspiration från filmer från 1950- och 60-talen, men har moderna personligheter. Susan är förstås lik The 50 foot woman i Attack of the 50 foot woman. Och B.O.B (Seth Rogen) lånar sin form från The Blob.

Monsters vs aliens

Design och specialeffekter;

En av de första animerade 3D-filmerna. Snyggt och detaljerat, men inte så sofistikerat animerat som i exempelvis Wall-E eller ens Shrek. Gallaxhars skepp är extra fint, och så även den realistiska version av San Francisco där Susan slåss mot jätteroboten.

Mest minnesvärda scen*

Presidenten som skickas ut för att välkomna Gallaxhars jätterobot genom att spela fem toner på en keyboard, men istället övergår till att breakdansa och spela Axel F.

För mig som vuxen humorinslagen riktade direkt till 10 åringar de minst minnesvärda: de många kalkongrycken, vuxna män som skriker som småflickor, snoret…

Domen:

Överraskande underfundig, detaljerad och snygg. Jag är inte vanligtvis ett jättestort fan av aminerade filmer från Dreamworks (jag är mer en Pixarkille) men ibland lyckas de få till en historia som är lagom larvig men utan att bli för hysterisk (ja, jag tittar på dig, Madagascar). Monsters vs Aliens är faktiskt en sådan trevlig film. Att både monster och aliens är mer töntiga än skrämmande bidrar starkt till charmen, utan att det slår över i totalt trams. Det är något smått genialt att låta monstren vara snälla nördar. Susans enorma, Pippi-lika styrka är dessutom uppiggande i en barnfilm. Inget mästerverk, men väl värd sina 1,5 timme.

Monsters vs aliens

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Explorers (1985) – River Phoenix och Ethan Hawke bygger rymdskeppet Thunder Road

USA 1985, regi: Joe Dante, producent: Edward S Feldman, manus: Eric Luke, musik: Jerry Goldsmith

Explorers

Handlingen.

Skeppet som fångar in Thunder road

Vi ser två blivande superstjärnor, River Phoenix och Ethan Hawke, i huvudrollerna som de geekiga pojkarna som bygger ett rymdskepp av en hemdator och skrot. Wolfgang (River Phoenix) kommer från en familj av småtokiga vetenskapmän och det är i hans labb i källaren han uppfinner den ena galna manicken efter den andra. Men hans kompis Ben (Ethan Hawke) är den som gör riktigt stora vetenskapliga genombrott medan han sover, i visioner där han flyger över enorma neonupplysta kretskort.  Tillsammans utvecklar pojkarna ett datorprogram (otroligt vad datorerna kunde på 80-talet) som kan projicera en sfär med massa som man, genom att knappa in siffror på tangentbordet, kan förflytta i tre dimensioner. Och har man ett datorklot som kan färdas genom rymden säger det ju sig självt att man måste bygga ett rymdskepp som kan vara inne i klotet. Och ge sig ut på upptäcktsfärd till andra planeter..

Pretentionerna?

Klassisk barn-sci-fi från 80-talet: pojkar i åldern mellan barndom och tonår gör en hemlig upptäckt och måste parera både världsrymdens faror och andra människors rädslor, girighet och misstro. Men dramat har hela tiden en glimt i ögat, och det blir aldrig så sentimentalt eller pretentiöst som om exempelvis Steven Spielberg regisserat. Humorn ligger ofta på en nivå med den åldersgrupp som filmen riktar sig till.

Thunder Road

Världsbygget och rymdskeppen!

Thunder Road heter killarnas skepp och det drivs av Wolfgangs och Bens datagenererade klot, som alltså i sin tur drivs av en helt vanligt hemdator av Commodoretyp, med en stor klunsig skärm och (får man förmoda) ett tolvvoltsbatteri.  Cockpit är byggd av en gammal korg från en karusell, och några soptunnor.

På första riktiga rymdresan tas Thunder Road in av en traktorstråle i ett större rymdskepp, som är  befolkat av robotar av många olika slag och så av vänliga, tentakelförsedda varelser vars hälsningsfras är ”What’s up, Doc?” med Snurre Sprätt-röst. De har tittat på jordisk TV och fått all sin kunskap om mänsklig civilisation av gamla tv-serier. Rätt irriterande, efter en stund. Varelserna spelar upp scener från olika gameshows som underhållning för varandra. Det är en som en skrattspegelbild av vår egen värld. Inte så smickrande.

Och sen fångas skeppet in av ett ännu större skepp: Space Pirates!

Design och specialeffekter;

Industrial Light and magic på höjden av sin förmåga. Det är ett överdåd av mekaniska specialeffekter, som varelser av gummi med riktiga människor inne i dräkterna, och mekanik med massor av rörliga delar. Bens drömscener är datoranimerade, och påminner om kretskortscenerierna från Tron.

Ethan Hawke, River Phoenix

Luckor i manus,

En hemdator av 80-talstyp kunde spela upp enklare grafik på skärmen, och man kunde programmera, ordbehandla och i allra bästa fall kommunicera via modem med andra datorer. Detta vet vi som sett Wargames eller hade kompisar med en Vic64. Vad de däremot inte kunde var att projicera hologram och göra dessa solida och så snabba och hårda att de kunde gå igenom väggar och golv. Hemdatorn kunde definitivt inte lyfta en massa på flera hundra kilo med detta hologram, utan annan kraftkälla än ett bilbatteri. Med andra ord, 80-talskids: don’t try this at home!

Domen:

Regissören Joe Dante har en bra blick för den amerikanska ungdomen, och Explorers var filmen han gjorde året innan superklassikern Gremlins. Även Explorers är en välgjord film, om än inte i den senare filmens klass. Det är framför allt manus som är svagare, och bygger upp en fin förväntan första timmen då killarna tar sitt experiment från bara kunna att skrämma katten till att faktiskt kunna transportera tre personer ut i rymden. Men när Thunder Road når sitt resmål är det som om idéerna tar lite slut, och scenerna med de tv-tittande utomjordingarna som lär sig lyssna på pudelrock är färggranna att titta på men pågår på tok för länge utan att egentligen leda någon vart. Och sedan är äventyret över…

Men de bra bitarna är riktigt bra, och den godmodiga humorn och framtidstron väger mer än väl upp för det ofokuserade slutet. Rekommenderas varmt för barn med upptäckarlusten i sig.

Se även: De 6 bästa science fictionfilmerna med barn i huvudrollen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 6 bästa science fiction-filmerna med barn i huvudrollen, och den sämsta

Earth to Echo har premiär 2014

I dagarna var det premiär för trailern för Earth to Echo, en ambitiös rymdfilm med ett gäng pojkar i huvudrollen. De får mystiska meddelanden på sina mobiltelefoner och bestämmer sig  för att knäcka mysteriet. Spåren leder fram till att de hittar de en utomjording i nöd. I Hollywood finns en stolt tradition av att göra dramafilmer med barn i huvudrollen. De riktar sig förstås främst till en ung publik, men de bästa av de här filmerna tilltalar även vuxna. Vi blir aldrig för gamla för bra berättelser om uppväxten och hur det är att finna sig själv som en del av den processen. Science fiction är inget undantag från denna tradition, och det är inte särskilt svårt att sammanställa en lista på bra rymdfilmer om och för barn. Speciellt på 80-talet producerades det mycket bra rymdfilm för unga.

Topplistan (Ingen av filmerna är lämplig för de allra minsta, utan är förmodligen för åldern 10 och uppåt.)

6. Flight of the navigator (1986)

Klassiskt Disneyäventyr om 12-årige David som återkommer 1986 till sin familj efter att ha varit försvunnen i åtta år. Det mystiska är att han inte har åldrats en enda dag. Hans föräldrar och (nu halvvuxne) lillebror tar emot honom med öppna armar, men alla frågar sig förstås var han har varit i alla dessa år? Det visar sig att ett intelligent rymdskepp ligger bakom försvinnandet.

5. Super 8 (2011)

Joe och Alice från Super 8

Regi JJ Abrams, producent Steven Spielberg. Smalltown USA, sommaren 1979. Ett gäng lagom nördiga kompisar i 12-årsåldern kämpar med uppväxtens alla bekymmer, jobbiga storasyskon och okänsliga föräldrar. De tillbringar sommarlovet med att spela in en zombiefilm på super-8-kamera. Då ett stort och farligt rymdmonster rymmer från militären hamnar gänget mitt i händelsernas centrum.

4.  Explorers (1985)

En klassiker som inte är helt olik den kommande Earth to echo. I huvudrollerna som pojkarna som bygger ett rymdskepp ser vi inga mindre än River Phoenix och Ethan Hawke. Berättelsen har sina likheter med Spielbergs tidiga filmer, men är mer goofy än spännande. Regi Joe Dante. Högklassiga 80-taliga specialeffekter av Industrial Light and magic. Musik Jerry Goldsmith.

3. Zathura (2005)

Zathura

En bortglömd pärla. Två bröder (Josh Hutcherson och Jonah Bobo) råkar av misstag flytta på familjens hus ut i yttre rymden. Och de fryser ned sin elaka syster (Kirsten Stewart från Twilight). Det är det mystiska brädspelet Zathura som påverkar verkligheten – för varje slag med tärningen så händer det som står på spelets kort, fast på riktigt! De tre syskonen måste slutföra spelet för att komma hem igen.

2. Järnjätten (1999)

Ett tecknat mästerverk. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna. Nioårige Hogarth Hogarth råkar rädda en utomjordisk jätterobots liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!”

1. E.T (1982)

Drew Barrymore och ET

E.T är ett sorts ground zero för moderna sci-fi-klichéer, men det var här vi såg dem först. Den är mycket mörkare än du kanske minns, och har många bottnar. Den är gullig, ja visst. Men det är också en film om trasiga familjer, utsatthet och ensamhet.

Och så den värsta rymdfilmen med ett barn i huvudrollen:

Ingen lista om barn i science fiction är komplett utan den irriterande Anakin Skywalker i Star Wars I Det mörka hotet. En av alla tiders största besvikelser, och en av de mest irriterande ungarna.

The Iron Giant (1999) – Jag är inget vapen!

USA 1999, regi: Brad Bird, producent: bl a Pete Townsend, manus: Tim McCanlies, baserat på romanen av Ted Hughes, musik: Michael Kamen

The Iron Giant

Handlingen.

Denna moderna klassiker var regissören Brad Birds första långfilm, och han gick senare vidare till Pixar där han regisserat bl a Ratatouille. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna, som tycks bevisa att Sovjet redan behärskar rymden och planerar en invasion vilket ögonblick som helst. Militären är på helspänn. Om kvällarna visar den svartvita TVn  massor av science fiction-filmer om knasiga vetenskapsmän och robotar från rymden. Det fångar fantasin hos den ensamme nioårige Hogarth, som bor med sin mamma i den lilla staden Rockwell i Maine.  Men Hogarths liv ska snart ställas på ända då en utomjordisk jätterobot kraschlandar i skogen. Hogarth råkar rädda robotens liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!” Men att ha en kompis på 30 meter som äter stora mängder metall – som bilar och järnvägsräls – visar sig vara förknippat med vissa problem. Och det dröjer inte länge förrän militären kommer Hogarth och Järnjätten på spåren. Och militärens svar på hot vid den här tiden är att bomba dem med kärnvapen. Snart riskerar Järnjätten med sin blotta närvaro allas liv i lilla Rockwell.

Järnjätten möter Bambi

Pretentionerna?

”I am not a gun” utbrister Jätten, och det är filmens centrala replik. För Jätten är visserligen snäll, men han har kraft att utplåna en hel armé. Hur långt räcker Jättens kärlek till Hogarth, då stridsflygplan attackerar med raketer?

Världsbygget och rymdskeppen!

Jätten landar i science fiction-genrens förlovade tid: det sena 50-talet. Han passar väl in i tidsandan, och är en sorts prototransformer. Hans hand kan lösgöra sig och gå på fingrarna, som en sorts metallhund. Och vid flera tillfällen visar sig hans olika kroppsdelar kunna överleva på egen hand. Jätten är också utrustad med olika energivapen av fruktansvärd styrka, och kan göra enorm skada utan ansträngning. Men han är på många sätt ett barn, precis som Hogarth, med en liten pojkes nyfikenhet och barnsliga humor. En oskyldig själ, i ett monsters kropp.

Design och specialeffekter;

En för 90-talet typisk blandning mellan tecknad film och datoranimation, men med det handtecknades känsla.  The Iron Giant är en högklassig tecknad långfilm, av en sort som inte görs längre. Det låg den i fatet då den skulle lanseras 1999, precis då de helt datoranimerade långfilmerna började slå igenom på allvar.

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Mest minnesvärda scen*

I en genomgående dramatisk film är höjdpunkten då Jätten tror att Hogarth är död och hamnar i strid med militären. Allt verkar dömt att sluta i katastrof, då Hogarth återvänder och lyckas övertyga Jätten att deaktivera sina massförstörelsevapen.

Poster för Iron Giant

Domen:

Jag rekommenderar varmt The Iron Giant för såväl vuxna rymdfilmsälskare som de lite yngre. Det är en varm och gripande film om vänskap, utan en Disneyfilms överdrivna gullighet och med en svärta som vi sällan ser i modern tecknad film. Bakgrunden med kärnvapenhot och kapprustning ger den fantasifulla robotberättelsen en ton av allvar, utan att för den skull slå över i det deprimerande. Att filmen floppade på bio  säger inget om filmens kvalitet, utan är bara ett bevis på att guld inte alltid regnar över de som mest förtjänar det. Men Järnjätten är en guldklimp bland rymdfilmer.

Röster: Vin Diesel (jätten), Harry Connick JR (Dean) och Jennifer Aniston (Hogarths mamma)

Fler barnfilmer:

Zathura, Wall-E, Flight of the navigator, Titan AE

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Flight of the Navigator (1986) – robotar och rymdmuppar

Rymdskeppet/roboten Max är välmenande, men håller ändå på att förstöra Davids liv

Handlingen.

Klassiskt Disneyäventyr om 12-årige David som återkommer 1986 till sin familj efter att ha varit försvunnen i åtta år. Det mystiska är att han inte har åldrats en enda dag. Hans föräldrar och (nu halvvuxne) lillebror tar emot honom med öppna armar, men alla frågar sig förstås var han har varit i alla dessa år? Varför har han minnesförlust? David, som varit borta sedan 1978, har svårt att anpassa sig till den moderna tiden där ungdomarna tittar på MTV, dricker Cherry Coke och lyssnar på Twisted Sister.

Forskare undersöker Davids hjärna, som visar sig vara full av stjärnkartor och kan kommunicera i binär kod med sjukhusets datorer. Samtidigt hittar NASA ett kraschat rymdskepp, som sänder ut signaler som David reagerar på. Då David förs till NASA:s bas för undersökning är det bara en tidsfråga innan signalerna får honom att årerförenas med rymdskeppet. Och det visar sig att han är dess pilot…

På insidan har Max ett stort öga som sitter på en robotarm

Rymdskeppet!

Då David behöver kissa stannar Max i kohagen

Helt enkelt ett av de bästa filmrymdskeppen någonsin, designat av produktionsdesigner Bill Creber och realiserat med för tiden banbrytande datoranimation. Ansvarig för CGI var Jeff Kleiser och Den of Geek har en intervju med Kleiser om arbetet med Flight of the navigator. Formen är fabulös art deco på utsidan, med spegelblank och räfflad yta. Skeppet kan  ändra form från den snällare, runda luftskeppsliknande (långsamma) formen till en supersleek aggressiv jaktplansform för snabbresor. På insidan är skeppet mörkt och blinkande, och har en tydligt barnslig personlighet. Hela skeppet är nämligen en forskningsrobot, som experimenterar med olika varelser den hittar, däribland David. Skeppet döps av David till ”Max”. Ett robotöga på en ledad arm fungerar som Max ansikte. Ungefär halvvägs in i filmen utför Max en sinnessammansmältning med sin mänsklige pilot, och antar därefter mänskliga personlighetsdrag. Det tidigare så avancerade skeppet hamnar nära en 12-årig pojke i mognadsgrad, med en massa ganska larviga skämt som följd.

Carolyn spelas av Sarah Jessica Parker, och är den som lär David allt om 80-talet

Pretentionerna?

Någonstans anar man att det kunde ha blivit en mer dramatisk historia av det här, om storyn om pojken som flyttas åtta år in i framtiden hade fått blomma ut helt. Första 45 minuterna är Flight of the navigator lite som en lättsammare Disneyversion av E.T. Men då väl David kommer till NASA, och träffar Sarah Jessica Parker och hennes robot Ralf, då är det som om det är slut på dramat och en komedi tar över. David och Max blir ett ganska odrägligt par då de flyger Jorden runt och gnabbas.

Ett antal små rymdmuppar bor ombord på skeppet

Specialeffekter och look;

Jag blir glad när jag tänker på att en Disneyfilm från 1986 kan vara så välgjord. Regissören Randal Kleiser och hans bror, specialeffektansvarige Jeff Kleiser, har uppenbarligen lagt ned sin själ i att få sin film att se så fantasieggande och kul ut som möjligt. Jag har redan nämnt datoranimationen, men många effekter är analoga och minst lika fina. Det finns massor av fina detaljer i rymdskeppets interiör, inklusive ett litet menageri av rymdvarelser i bästa Mupparna-stil.

Luckor i manus,

Eftersom det är en barnfilm, så struntar vi i det.

Max bryter sig lös från NASAs hangar

Domen:

I England och USA räknas den här som en verklig barnfilmsklassiker, men jag har känslan av att den inte är lika känd i Sverige. Det är synd, för den har många kvaliteter: lagom barnslig för att handla om en 12-åring, mycket välgjord i designen, lagom känslosam (speciellt finns en kemi mellan bröderna) och med en kittlande äventyrsstory om att få ett eget rymdskepp som man kan åka vart man vill i. Även om filmen tappar i nerv sista halvtimmen, så är den fortfarande sevärd för det fina rymdskeppets skull. Flight of the navigator pendlar vilt mellan 12-årshumor och poetisk rymdskeppsflykt genom molnen.

Se även fler rymdfilmer för barn+

Zathura om två bröder som åker ut i rymden. The Last Starfighter om en tonårskille som blir rekryterad till en intergalaktisk flotta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Titan AE (2000) – vackra rymdskepp och gölliga fantasidjur

Kapten Korso, Cale och Akima blir hotade av styrman Preed

Handlingen.

De sista människorna lever ett hårt liv i galaxens utkant efter att Jorden totalförstörts av The Drej, en art av onda energivarelser i blå rymdskepp. Den unge Cale jobbar på ett upplag för rymdskrot och är redan vid tjugo års ålder arg på det mesta i allmänhet och på sin pappa i synnerhet. Pappan var en stor forskare som under Jordens sista dagar skapade det banbrytande rymdskeppet Titan. Men han lämnade sin son då The Drej anföll och har sedan aldrig hörts av igen. Allt Cale har kvar är en mystisk ring och en känsla av att ödet har större ting i beredskap. Då den skumme Kapten Corso erbjuder en plats på rymdskeppet Valkyrie tar Cale chansen att  finna Titan och bli ihop med den snygga Akima.

Skeppet Titan är en terraformare

Rymdskeppen!

Titan AE bjuder på många fina rymdskepp, som är datoranimerade (till skillnad från huvudpersonerna, som är handritade). Titan är en bullig steampunk-tutte som kan terraformera en hel planet. Valkyrie,  Korsos skepp, ser ut som en X-wing på stereoider. Drejernas moderskepp är en gigantisk energikristall och deras jaktskepp är som små blå demoner. Och Phoenix, som de unga älskande ”lånar” för att finna Titan, är en härligt rund liten kärra med massor av jetmotorer.

Phoenix flyger undan en explosion

Pretentionerna, look och stil?

Ja, det är verkligen en enormt ambitiös film som legendariske regissören och animatören Don Bluth försökte göra här. Vore jag från Göteborg skulle jag ha skrivit att han siktade mot stjärnorna. Titan AE vill flytta gränserna för vad en animerad långfilm kan vara, både tekniskt och tematiskt.

Gune undersöker en manick

Look och amimationsstil,

Bluth blandar animationsstilar på ett helt unikt sätt: handritat mixas med datoranimerat och pratande Disneydjur flyger hyperrealistiska rymdskepp. Produktionsdesignen är genomgående fantastisk, och det finns ett antal scener som på ett visuellt plan överträffar det mesta inom science fictiongenren. De svävande iskristallerna i Andalinebulosan är helt makalöst vackra, och man får förmodligen gå tillbaka till gamla Disneyklassikern Fantasia för att hitta liknande fantasifulla utmaningar av den tecknade filmen som medium. Men allt fungerar inte lika bra. Bluth är bäst på att animera fantasifigurer, och de mer realistiskt tecknade människorna är lite stela och trista, och märkligt 1990-talsaktiga (Corsos t-shirt och Cales frisyr).

Andalinebulosans gigantiska iskristaller och skeppet Valkyrie

Mest minnesvärda scen*

Det är hur vacker filmen är som man kommer ihåg efteråt. Titan AE är majestätisk. Man får en ganska bra bild av filmens look genom trailern, men också ett hum om filmens problem. Trailern visar en våldsam actionfilm, medan Titan AE är en ganska snäll och barnslig historia.

Domen:

Jag är ett stort fan av Don Bluth, som ju lämnade Disneys animationsavdelning mitt under arbetet med Micke & Molle, och startade sin egen konkurrerande verksamhet med det uttalade målet att återuppväcka den magi som Disneyfilmerna tappat. Jag älskar The Secret of NIMH mer än alla andra tecknade filmer. Men med Titan AE tog sig gamle Don lite vatten över huvudet, och han har tyvärr inte regisserat någon mer långfilm efter den här kassafloppen. Titan AE:s problem är att den försöker vara för många saker samtidigt. Den vill både vara en göllig tecknad rymdfilm för barn med fantasidjur – och ett rått, postapokalyptiskt drama. Men Cale och Akima är ett blodfattigt kärlekspar och filmen lider av att huvudskurken, The Drej Queen, är så anonym. Handlingen är onödigt komplex och svår att hänga med i. Inte desto mindre kan man njuta av Titan AE bara för att den är så läcker att titta på. I gengäld är den bland de vackraste rymdfilmer som gjorts.

Konceptkonst för Titan AE

Se även+

Don Bluths första tecknade långfilm efterfrigörelsen från Disney, The Secret of NIMH.
Wall-E också, förstås, för en mer lyckad postapokalyptisk vision. Och Zathura, Jon Favreaus sympatiska barnfilm.

Regi: Don Bluth och Gary Goldman
Producenter: Don Bluth och Gary Goldman och David Kirchner

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter