Barry Sonnenfeld

USA 2002, manus: Robert Gordon och Barry Fanaro, producent: Walter F Parkes, regi: Barry Sonnenfeld

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Handlingen.

Fem år efter den charmiga Men in black måste Agent J (Will Smith) ge sig ut och leta upp sin gamla kollega Agent K (Tommy Lee Jones) och övertyga denne om att komma tillbaka från pensionering och den frivilliga minnesförlust som han skaffade sig i slutet av förra filmen. En infernalisk rymddrottning (Laura Flynn Boyle) hotar att förgöra Jorden tillsammans med sin tvehövdade och mycket korkade medhjälpare Scrad (Johnny Knoxville). Bara om K kan återfå sina förlorade minnen kan hon stoppas.

Rymdskeppet!

Serleenas skepp

Serleena anländer till Jorden i ett litet tefat som ser ut som Philippe Starcks juicepress för Alessi. I en för MiB-filmerna typisk perspektivförskjutning tror vi först att skeppet är jättestort, ända tills en hund kommer fram och nosar på det. Trots sin miniatyrstorlek kan skeppet transportera flera stora aliens. Det där med att massan är konstant är inget man behöver bry sig om då man gör science fiction, uppenbarligen.

Det förekommer andra skepp i filmen, men den hetsiga slapstickkomedin gör att man aldrig får någon riktig uppfattning om hur de ser ut.

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Pretentionerna?

Minimala. Det är som om regissören Barry Sonnenfeld inte riktigt fattade vad som gjorde den första filmen charmig, utan för uppföljaren riktade in sig på en målgrupp av 12-14-åringar.

Specialeffekter och look;

Mer i samma serietidningsstil som Men in black, fast med större budget. Man måste erkänna att vi bjuds på ett visuellt överdåd, och varje scen är maximalt spejsad: knasiga aliens, bisarr scenografi och fantasifulla manicker. Men eftersom det saknas en tydlig story övergår myllret efter ett tag i virrvarr och de väldesignade miljöerna passerar förbi som meningslösa tablåer.

De stora kanonerna hjälper inte

Domen:

Det är manus som är den svaga länken i Men in black II. Snarare än en sammanhållen handling bjuds vi på en massa fristående sketcher, var och en avsedd att maximera antalet gags, dåliga vitsar och höhö-garv. Humorn ligger på en ovanligt omogen 13-årings nivå, med gott om pungsparkar, snor, spyor, snoppskämt och kvinnor som visar brösten. Eller mer som en 50-årig filmproducents bild av vad 13-åringar tycker är kul. Den första MiB var en absurd och kärleksfull hyllning till science fiction, som mycket byggde på J/Will Smiths storögda introduktion till alienvärlden på New Yorks bakgator. I MiB II saknas den upptäckarglädjen – filmens huvudpersoner verkar mest uttråkade och blasé inför alla fabulösa rymdvarelser. Den är rymdfilmernas Den nakna pistolen: ingen logik, ingen dramatik – bara tårta i ansiktet och tut i flärpen. Märkligt nog ligger av manusförfattarna, Robert Gordon, bakom den fina Galaxy Quest. Men MiB II har mer gemensamt med Spaceballs. Att den alls går att titta på är Will Smiths och Tommy Lee Jones förtjänst. De lyckas trots allt gå ur detta debacle med det mesta av sin skådespelarintegritet och stjärnstatus intakt.

Se istället-

Men in black, Galaxy quest

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Tommy Lee Jones och Will Smith

Handlingen.

Det ska sägas direkt: den första Men in black är både rolig och har en stor charm. Men som så många andra charmiga förstafilmer fick den ett par mycket sämre uppföljare som med tiden kom att solka ned orginalets minne tills allt man kommer ihåg är specialeffekter och gamla story som vevas om igen. Detta öde som överlägset original delar den med t ex Tillbaka till framtiden, Hajen eller varför inte The Matrix? Därför vill jag slå ett slag för originalet, där vi för första gången fick träffa de aldrig leende agenterna K (Tommy Lee Jones i högform) och rookien J (Will Smith i lika stor högform). De arbetar på M.I.B, den hemliga byrån som hanterar utomjordiska kontakter från underbart sci-fi-nostalgiska lokaler under New York City. J är nyanställd, men får snabbt sätta sig in i yrket då ett ”kryp” (en enorm insekt från rymden) mördar en bonde, klär sig i dennes hud och ger sig ned till NYC för att hitta ett galaktiskt smycke som sitter runt halsen på en katt. I jakten på missen visar K för J att fler invånare än man kan tro har utomjordiska gener, och det verkar snart växa en tentakel eller extra huvud på var och varannan invånare i den stora staden. Alla konspirationsteorier om aliens är sanna, inklusive den om att regeringsagenter i svarta kostymer försöka dölja sanningen. Samtidigt hotas Jorden av en interstellär attackflotta som också vill ha tag på smycket. Ska tuffingarna i svart hinna stoppa krypet innan Jorden förvandlas till aska av en dödsstråle?

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Rymdskeppet!

En av de bästa ingredienserna är att filmen är så genremedveten, dvs att den är science fiction vars huvudpersoner är medvetna om science fiction som genre, och som leker med referenserna. En nyckelplats i filmen är Flushing Meadows Park, en alldeles verklig park utanför New York där ett antal kultiga installationer från en världsutställning på 30-talet står kvar: en jordglob som heter the Unisphere och så några pelare med flygande tefat längst upp. Men i filmen visar det ju sig att alla gamla UFO- och sci-fi-historier är helt sanna, och tefaten i Flushing är bara parkerade på pelarna, och kan flyga iväg när som helst. Det här vet Krypet om, och det tänker använda ett tefat som sitt flyktfordon.

”The bug” (Krypet) i Men in black larvar sig mest

Specialeffekter och look;

På sin tid var Men in black en film som använde ovanligt mycket datoranimation, och dessa effekter är högklassigt formgivna (huvuden som växer ut, ansikten som åker av, tentakler som styr maskiner) men har också en klar serietidningskänsla över sig. Det ser kul och spännande ut, men på ett animerat (”cartoonish”) sätt. Eftersom hela filmen också baseras på en tecknad serie (av Lowel Cunningham) passar det ju riktigt bra.

Vi får också se fina praktiska (som man numera kallar icke-digitala) effekter. Dels är det gott om kul rekvisita, som massor av olika bössor, den ena större än den andra. Allt av totalt icke trovärdig, silvrig hårdplast. Regissören Barry Sonnenfeld gör också det mesta av stuntscenerna, och låter komedin blomma ut och få ta lite tid i anspråk. Jag tänker på scenen där agenterna kör med raketfart i en gammal Ford i taket på en tunnel, och J (Will Smith) tumlar omkring utan säkerhetsbälte i en gammaldags slapstick i Buster Keatons anda. Eller då agenterna stoppar en födande mamma vars bläckfiskbäbis tar tag i J:s ben och dunkar honom upprepade gånger mot bilens tak medan hans kollega står och diskuterar i förgrunden. Det är många sådana kärleksfullt ihopsnickrade scener där specialeffekter möter själ och hjärta, som gör Men in black till en sådan fullträff.

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

Luckor i manus,

Krypet gömmer sig i denna bonde

Det är ingen idé att leta efter luckor i själva handlingen, för alltsammans är ju ändå på skoj. Men om vi ändå är lite petiga så undrar jag hur alla tentakler, gripklor och enorma kroppshyddor får plats inom huden på alla de förklädda rymdvarelserna? Om vi tar Krypet som exempel, så gömmer han sig alltså i kroppen på en bonde, men då förklädnaden kastas blir han ett monster på fem gånger storleken. Kanske var det i glädjen av att kunna skapa vad som helst digitalt, som filmskaparna struntade i fysikens lagar och bara freakade loss? Resultatet är smått surrealistiskt.

Domen:

Men in black passade väl in i sin tid där den kom året efter Tim Burtons Mars Attacks! och Will Smiths egen dundersuccé Independence Day. Den är som en blandning av dessa två tidigare filmer, bara godmodigare. Det är förstås nonsens från början till slut, men härligt, välgjort nonsens. Filmatiseringen av Cunninghams serie The men in black delar många element med en annan serie som blev film, Hellboy. Men där filmerna om Hellboy har geekguden Guillermo Del Toro som regissör, så har Men in black ”bara” Barry Sonnenfeld. Det är inte alls lika coolt, i många nördars ögon. Och visst, jämfört med Hellboy II så är Men in black en bagatellkaramell. Men det är en söt och välsmakande bagatellkaramell, som förtjänar sin plats i rymdkomedihistorien.

Se även+

De ovan nämnda Independence Day och Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter