Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Ascension (2014) – har framtiden någon framtid?

TV-serie USA 2014, skapad av Philip Levens och Adrian A Cruz, regi: Stephen Williams

USS Ascension

Handlingen.

Så gjorde till sist TV-kanalen Syfy comeback i rymdgenren med denna brett upplagda, episka dramaserie om arkrymdskeppet Ascension och dess intrigerande invånare. Skeppets officiella namn är USS Ascension, och det sköts upp redan 1963, på order av John F Kennedy, med uppdraget att kolonisera Proxima Centauri. Resan beräknas ta 100 år, och därför är Ascension ett generationsskepp, där en befolkning på 600 personer upprätthålls med hjälp av strikt familjeplanering. Bara de mest patriotiska och välartade får föröka sig – men ryktet går att någon mixtrar med systemet. Det som på ytan verkar vara ett mönster av disciplin och hängivenhet mot Uppdraget, kokar i själva verket av undertryckta känslor. Hänsynslösa familjer spelar högt om makten ombord, och nere på de fattiga nedre däcken klottras slagordet No Future. 50 år in i interstellär rymd har människorna på Ascension – mänsklighetens framtid – slutat att tro på Uppdraget. Den unga, smarta Lorelei hör till dem som ifrågasätter de etablerade sanningarna, och en dag kommer hon en riktigt mörk konspiration på spåren. Då hon mördas, rinner bägaren över, och kaos hotar allas överlevnad. Har framtiden någon framtid?

USS Ascension

Pretentionerna?

Det var ungefär ett år sedan som Syfys chef proklamerade att kanalen skulle ta tillbaka sin position som leverantör av bra rymdopera, i samma stil som Battlestar Galactica. Nu skulle en rad TV-filmer och serier med rymdtema skapas, så att Syfy skulle kunna hänga på de senaste årens boom av rymddrama. Låt vara i sista sekunden. Ascension är det första försöket i denna nya drive och ska nog ses mest som att Syfy flexar sina muskler för visa se att de fortfarande har kapaciteten att skapa något annat än Sharknado 2. Därför är allt i Ascension en smula uppblåst och överlastat – ska det vara episkt så ska det vara Episkt med stort E. Vi presenteras för ett persongalleri som är enormt i förhållande till vad miniserier vanligtvis hinner med. Replikerna uttalas med darr på rösten och snart sagt varje scen inramas av dramatisk musik och allvarliga miner.

USS Ascension

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

USS Ascension är en präktig pjäs. Även för att vara avsedd för en besättning på 600 personer är det rejält tilltaget med utrymmet, och det liknar mer en lyxkryssare än något som NASA skulle ha kunnat tänkas bygga. Skeppet har en avlång raketform, med gravitationen nedåt, mot raketmotorn. Ju längre upp i skeppet, desto viktigare människor. På de allra lägsta nivåerna bor de kriminella och utstötta, och där tillverkas såväl droger som hemmagjorda bomber. I toppen av skeppet bor officerare med sina familjer, och lustigt nog har kaptenens hustru (spelad av seriens stjärna Tricia Helfer) också bordellverksamhet där uppe. Dessutom finns det väl tilltagna forskningslabb, där besättningen förbereder sig för kolonisationen av Proxima.

Seriens visuella twist är förstås att USS Ascension tillverkades i början av 1960-talet, och därför har teknologi och design utvecklats opåverkade av de senaste femtio årens händelser på Jorden. Det finns inga moderna datorer ombord, och inredningen bär lätta drag av något som skulle kunna likna någon sorts retrofuturism. Hela looken är sextiotalish, inklusive besättningens frisyrer och kläder, och en bisarrt plastig fejkad strandmiljö vid en illblå pool. Jag måste erkänna att hela serien är grann att titta på. Men i mitt tycke hade TV-seriens skapare kunnat göra mycket mer av det här retrokonceptet, som förblir märkligt outvecklat. Det hade varit kul om det varit lite mer camp, som i Star Treks originalserie.

Jacqueline Byers som Nora Bryce, i Ascension

Domen:

Alltså, det låter ju så bra: ”Ascension – mord ombord på ett arkrymdskepp från 60-talet!” Jag är verkligen en sucker för high concept-filmer, alltså koncept som går att förklara i en enda mening. ”Pacific Rim -jättestora robotar slåss mot jättestora skräcködlor!” Eller ”Gravity – astronaut strandas ensam i rymden!” Men tillskruvade koncept kräver förstås också ett riktigt skickligt filmhantverk för att inte ska bli platt fall. Och även om Ascension inte riktigt faller platt, så kommer detta mäktiga rymdskepp aldrig upp på de högre höjderna. Nudge, nudge. Det är glittrande vackert att titta på, men på tok för mycket ska hinnas med på tre timslånga avsnitt. Med alla komplicerade intrigtrådar, bifigurer och hemliga konspirationer finns det stoff för minst en hel säsong – och då har vi inte ens nämnt strålningshotet, bombattacken, syrebristen och kidnappningsdramat än. Eller Det stora mysteriet som jag inte kommer att nämna närmare här, för att inte spoila hela upplevelsen för dig som ännu inte sett serien. Men tyvärr är denna twist för klumpigt genomförd, och liksom hastas igenom. Den borde ge oss en känsla av Mind. Blown. Men den blir bara en i raden av de bisarra händelser som drabbar de stackars besättningsmedlemmarna på Ascension. Komplexa relationer presenteras på löpande band, men vi får så lite tid att lära känna huvudpersonerna att, när det är dags för en karaktär att få sin emotionella förlösning, sitter vi där i soffan och undrar vem tusan var nu det där och hur känner hon honom?

Kanske förväntade jag mig för mycket av denna TV-serie, som Syfy själva betraktade som en testballong för att sondera mottagandet för en ambitiöst upplagd och visualiserad sci-fi-drama. Kanske är den TV-chef som beställde rymdskepp, mord, konspirationer, kärlek, uppror, new age, spökhistoria, klasskamp och Tricia Helfer i samma serie jättenöjd idag, och det ger i sin tur nya projekt (som The Expanse under 2015). Men det är något med anslaget i Ascension – i glittret och svulstigheten – som signalerar att här kommer Krigets vindar i rymden. Och så får vi bara en himla röra.

(VARNING FÖR SPOILERS NEDANFÖR DENNA BILD)

Tricia Helfer i Ascension

Luckor i manus;

Om du läser vidare, avslöjar (eller antyder) jag stora hemligheter från Ascension. Om du inte sett serien än, bör du förmodligen inte läsa vidare. Jag har varnat dig.

En tanke gnager mig efter Det stora mysteriet har avslöjats: de stoppar ett rymdskepp fullt av vetenskapsmän och -kvinnor som är experter på astronomi, främmande världar och rymdfart. Ett sådant gäng lurar man inte så lätt. När väl den tanken slagit rot, finns ingen återvändo.

Trailer för The Expanse, baserad på Leviathan Wakes

The Expanse

I dagarna har Syfy släppt första trailern för sin kommande filmatisering av James S.A. Coreys science fiction-roman Leviathan Wakes från 2011. Jorden har koloniserat såväl Mars som asteroidbältet, och olika fraktioner av mänskligheten kämpar för herraväldet över ett utomjordiskt vapen. I trailern ser vi såväl en mordgåta som antydningar om en större konspiration och rymdkrig. Thomas Jane spelar rollen som polisen Josephus Miller på asteroiden Ceres, och Steven Strait spelar kapten Jim Holden. Syfy har på sistone uttryckt önskan att återvända till rymden i sina TV-serier och förhoppningsvis återupprepa succén från 2003 med Battlestar Galactica. Kanske är det The Expanse som till slut åstadkommer det? Om inte annat kommer vi att få se tyngdlöst sex – bara en sån sak.

The Expanse

The Expanse

 

Trailers för Ascension, Syfys nya rymdsåpa

Ascension

TV-kanalen Syfy har gjort en omvändelse under galgen och proklamerat att de ska återvända till sina science fictionrötter. Läs: de vill upprepa succén med Battlestar Galactica. Därför har kanalen nu beställt ett antal nya rymdfilmer och tv-serier med rymdtema. Den första av dessa är en påkostad miniserie kallad Ascension. Den handlar om ett arkskepp av Aniaratyp – en livbåt för den mänskliga rasen som skickas ut i yttre rymden på vinst och förlust. Men det finns förstås en twist: det här skeppet skickades iväg redan på 1963 från Jorden, och har hållit på sedan dess att åka. Förvänta dig därför snygga frisyrer, Kennedynostalgi och lätt retrofuturism. Plus en massa småcheesy såpoperaförvecklingar om man får tro de båda trailers som vi länkar till här nedanför. I en av rollerna ser vi Tricia Helfer, som vi alla känner som Number Six från Galactica. Premiär på amerikanska Syfy i december.

Tidslinje för Ascension (Syfy.com)

Syfy går tillbaka till rötterna och blandar Downton med Galactica i ny rymdopera

Luca Oleastri

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Allt sedan namnbytet från The Sci-Fi Channel 2009 har tv-kanalen Syfy haft problem med timing och kvalitet. Det som skulle bredda publiken från ”bara” rymdnördar som jag, suddade ut kanalens identitet. Men de nyare Syfyproduktionerna, som Mega Shark vs Giant Octopus eller Sharknado, har liksom inte samma lyster som deras rymdklassiker Battlestar Galactica eller Steven Spielbergs Taken. Så här i efterhand framstår Syfys nya image som ett massivt misstag. Just då de lämnade sci-fi- och fantasygenrerna exploderade intresset för dem på bio och på övriga tv-kanaler. Rymdfilmer ligger etta på biotoppen och tv-serier som The Walking Dead och Game of Thrones är de mest sedda dramaserierna på amerikansk tv. Såväl vi i publiken som Syfys egen ledning har haft en gnagande känsla av att kanalen helt enkelt har missat genretåget. Det är därför något av en omvändelse under galgen då kanalens chef i en intervju i Hollywood Reporter annonserar att de byter tillbaka till sin gamla strategi.  Howe berättar hur de resonerar om genrer och avslöjar att de börjar med en episk rymdopera i miniserieformat.

– Vi vill vara den bästa science fiction-kanalen vi någonsin kan vara och på ett sätt innebär det att vi måste gå tillbaka till den mer traditionella sci-fi/fantasy som fans brukar anklaga oss för att ha lämnat. Vi är fast beslutna att skapa episk ”event-tv”. Vi har en rik historia på det området, med Steven Spielbergs Taken till den prisbelönta miniserien som blev startskottet för Battlestar Galactica. [..] I enlighet med de här storslagna föregångarna är vi mycket nöjda med att kunna skapa en spännande, provokativ och intelligent miniserie till våra fans senare i år.

Chris Cold

Miniserien som Howe pratar om heter Ascension, och visades på svenska HBO i januari. Det är en sex timmar lång miniserie om ett arkrymdskepp. Kanalen själva beskriver Ascension som en blandning av Downton Abbey och Galactica. Så här skriver de:

Part Battlestar and part Downton Abbey, Ascensiontakes place on a century-long space shuttle journey, where hundreds of men, women and children left Earth behind at the start of the Cold War. Nearly 50 years after their covert 1963 mission launched with the intention of colonizing a new world, a young woman is mysteriously murdered, prompting the population to question the nature of the mission as they near the point of no return.

Det låter i varje vall trevligt som koncept, med långa tidsperspektiv och ett rymdskepp från 1963.

Nu i sommar är det mer rymdserier på Syfy: Tredje säsongen av Defiance. Första säsongen av Dark Matter och Killjoys.

Conceptships

Syfy lovar alltså bättring framöver, men tänker inte lägga superhajarna helt på hyllan. Det kommer en uppföljare till Sharknado, men kanalen lovar att inte producera fullt så många såsiga monsterfilmer framöver. Den nya ansvarige för egenproducerat innehåll, Bill McGoldrick, sticker ut hakan och lovar att Syfy ska återta yttre rymden som sin hemmarena:

– Då skickar vi ett meddelande [till publiken] om att vi är tillbaka, och vi bryr oss om science fiction. Vi har stor press på oss att ta tillbaka sci-fi, för vi brukade äga den genren. Och vi kommer att äga den igen.

Målningar av rymdskepp från Conceptships. Konstnärer Luca Oleastri, Chris Cold, Manchu m fl.

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Luca Oleastri

Halo 4: Forward unto dawn (2012) – attack mot militärakademin

USA 2012, regi: Stewart Hendler, manus: Aaron & Todd Helbing

Kidsen från Curbulo Academy

Handlingen.

En långfilm som utspelas i Halo-universum på planeten Cirnicus-IV, där Curbuloakademin tränar tonåringar till att bli elitsoldater i det ständigt pågående interplanetära kriget. Ungdomarna är alla barn till framgångsrika officerare, vilket ökat pressen på dem. Thomas Lasky (Tom Green) går på krigsskolan och brottas med svåra känslor. Han känner sig oälskad av sin frånvarande mamma, och sörjer sin stupade bror, en ODST-soldat (Orbital Drop Shock Trooper). Egentligen vill han inte alls bli militär, och ifrågasätter såväl direkta order som det krig han förväntas rycka ut i inom kort. Han hamnar i slagsmål och får dåligt rykte på övningarna. Thomas enda ljuspunkt är kadettkamraten Chyler Silva (Anna Popplewell), men precis då de får till det med sin första kyss ställs allt på ända, då främmande föremål börjar regna ned från himlen. Skolan är under attack.

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Pretentionerna?

Utvecklarna ville bredda Halos appeal utanför de mest trogna fansens krets, inför släppet den fjärde upplagan av spelet. Sätta en mänsklig touch på det annars anonyma spelet, vars återkommande hjälte Master Chief aldrig visar ansiktet och bara pratar i korthuggna grymtanden. Därför satte man ett antal kids i huvudrollerna, och gav dem en hoper ganska traditionella problem som kids brukar ha på film: identitet, att lära sig ta ansvar, första kärleken och idealism kontra brutal verklighet.

Infinity i Halo 4

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen utspelas i och omkring Curbulo Academy, som är en militärbas uppbyggd kring en rymdhiss. Den fokuserar på det dagliga livet på skolan. Vi får bara glimtar av det större universum som är Halo, bland annat i flashbackscener och via små videosnuttar som eleverna tittar på för att lära sig mer om kriget. Så vitt jag förstått är bland annat rymdskeppet Infinity, som förekommer i början av filmen, skådeplats för spelet Halo 4. Infinity ser ut lite som en släkting till Battlestar Galactica eller USS Rodger Young från Starship Troopers. Det är en militariserad och brutal mänsklig civilisation vi får se, där allt är hårt och kantigt, och det som en gång var skönt och vackert har försjunkit i glömska för länge sedan.  ODST-soldaterna med Master Chief i spetsen är robotliknande titaner i heltäckande rustning och en aldrig sinande tillgång på ammunition. Det är detta liv som våra ungdomar ska skolas in i. Ett högteknologiskt, dystopiskt helvete, är mitt spontana intryck utan att ha spelat spelet Halo. Vad säger Rymdfilms läsare som också är gamers – är Halo så dystert som det verkar?

Oops, nåt ramlar från himlen!

Design och specialeffekter;

Debuterade som webbserie på Youtube, och släpptes senare på Bluray med 1080-upplösning. Ursprunget online innebär förstås att det är färre specialeffekter jämfört med en ”riktig” långfilm, men det vi får se är, som sig bör, habilt animerat.  Det icke animerade fotot är kristallklart och allt är snyggt förpackat.

Master Chief från Halo

Domen:

Den senaste first person shootern (FPS) som jag verkligen spelade regelbundet hette Quake II. Det släpptes i slutet av 90-talet. Förutom lite Warcraft för sex, sju år sedan har jag inte varit särskilt insatt i något datorspel på många år. Som sci-fi-nörd utan kunskap om Halo borde jag alltså vara den perfekta målgruppen för filmen. Tyvärr missar de sin chans att locka in mig till sin värld. Inte för att filmen är så särskilt dålig, för den är nämligen helt OK. Den har duktiga unga skådisar, flera hyfsat spännande scener och åtminstone antydan till karaktärsutveckling för Thomas Lasky. Man kanske inte blir superengagerad i kadetternas liv, men det är en överlägsen filmatisering jämfört med exempelvis kalkonfilmen om Doom. Halo 4 är en inte helt talanglöst gestaltad rymdsåpa, om än lite händelsefattig.

Problemet är alltså inte filmens huvudpersoner, utan de element som jag vet är hämtade från spelvärlden Halo. Det lockar inte mig för fem öre: inte den anonyme (och charmlöse) Master Chief, som kommer in på slutet som en stor plastleksak och skjuter på ett lika anonymt monster. ”Master Chief” låter lite som ett matlagningsprogram, eller hur? Jag lockas heller inte av de kaotiska, filmade FPS-sekvenser som kadetterna kollar på och som ser ut som hundra andra FPS-scener i hundra andra spel. Inte av den gravallvarliga bakgrundsstoryn om en militärisk, spartansk civilisation där allt går ut på krig, en riktigt dötrist fascistoid kultur. Som  Starship Troopers, fast på allvar, istället för satir. Inget som filmen visar från själva spelet lockar mig att vilja ta reda på mera. Tvärtom – nu vet jag att Halo inte är något för mig.

Jag ställer istället mina spelfilmsförhoppningar till Mass Effect, som enligt ryktet är ett betydligt rikare universum och som ska filmatiseras framöver.

Se istället-

Vi har ju redan nämnt Starship Troopers, men jag kan också rekommendera en annan webbserie om en ung rymdkadett – Battlestar Galactica Blood and chrome. Även om denna serie saknar övriga BSG:s djup så är det färgsprakande underhållning för stunden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Vi borde förmodligen försöka glömma Mork och Mindy (tv-serie, 1978-1982)

Pam Dawber och Robin Williams

Handlingen.

Robin Williams, som tragiskt gick bort i augusti 2014, spelar Mork, från planeten Ork. Han reser till Jorden och träffar Mindy (Pam Dawber) som han blir kär i. Försöker anpassa sig till jordelivet, men råkar göra tokiga saker, som att äta blomman istället för att lukta på den, eller säga Kay-O istället för Okay. Helfestligt! Eller, nu när man ser klipp så här trettiofem år efteråt, inte särskilt festligt alls.

Rymdskeppet!

Ett ägg.

Specialeffekter och look;

Papier-maché och silverlamé

Här är hela S01E02 ”Mork moves in” – skratta och njut!

Domen:

Mork och Fonzie, i det avsnitt av Happy Days där Mork dök upp första gången

Som barn i början av 80-talet trodde jag nog att det här var ganska kul. Och det handlade ju om rymden, åtminstone på papperet. Fast mest var de ju i Mindys vardagsrum. Tidens tand har dock gnagt obarmhärtigt på Mork & Mindys charm, och även på Robin Williams speedade komedistil. Jag kräks på karln, nu när jag ser youtubeklipp, som i S04E03, där de åker på smekmånad till planeten Ork.

Det spelades in hela fyra säsonger av serien, som först skapades som en spinoff till klassiska Happy Days (där Mork alltså dyker upp som rymdvarelse på 1950-talet i ett av avsnitten). Tydligen fick den ersätta den nyligen nedlagda Battlestar Galactica som tv-bolagets rymdserie. Det är i den första säsongen av som Mork försöker anpassa sig som nyanländ, och en massa slapstickscener utbryter. Det var just den säsongen som var succén, och seriens popularitet falnade därefter snabbt. Idag framstår det som lätt obegripligt vad man kunde tycka vara så kul då, 1978. Precis som det är svårt att idag uppskatta andra komediserier från den tiden, som Lödder. Smaken för vad som är ”kul” ändras snabbt. Men Mork & Mindy satte i varje fall ett par permanenta spår i populärkulturen. Robin Williams karriär kickstartades ju genom serien, och Morks hälsningsfras Na-noo, na-noo känner nog de flesta som är över 35 år till.

Från S03E02, ”Putting the Ork back in Mork” – superskojigt, non?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Space Battleship Yamato (2010) – den japanska Battlestar Galactica

Japan 2010, regi: Takashi Yamazaki

Space Battleship Yamato

Handlingen.

Året är 2199 rymdvarelserna gamilas har nästan besegrat allt motstånd. Mänsklighetens sista hopp ligger nu hos den unge piloten Susumu Kodai, som hittar en utomjordisk sond med en karta till fiendens hemvärld. Tillsammans med den ärrade kapten Okita återuppbygger de det skrotfärdiga rymdslagskeppet Yamato och utrustar henne med alienteknologi. Ska gamla Yakato kunna stå emot gamilastyrkorna?

Space Battleship Yamato

Rymdskeppet!

Yamato gjorde sin TV-debut i en animeserie redan 1974 och borde med andra ord räknas bland de riktiga rymdskeppsklassikerna. För mig måste jag erkänna att Yamato var helt okänd fram tills nyligen. Hon har formen av ett klassiskt havsgående fartyg, men med upphottade linjer och betydligt kraftigare bestyckning. Eftersom det dröjde hela 36 år innan Yamato 2010 fick göra debut i en icke animerad spelfilm så kan man i 2010 års version också se tydliga influenser från Galactica i Battlestar Galactica, som alltså egentligen är ett nyare skepp.

Pretentionerna?

Ett försök att reboota en älskad animehistoria genom att skapa en episk och Hollywoodinspirerad äventyrsfilm i samma andra som Ronald D Moores reboot av Battlestar Galactica. Fast utan BSG:s existentiella grubblerier.

Specialeffekter och look;

Konventionellt men habilt, och kanske har jag fördomar men visst ser det ganska bra ut ”för att vara japanskt”? Som om jag hade sett några andra japanska rymdfilmer. Looken har även den starka drag av Battlestar Galactica.

Luckor i manus,

Orka hålla reda på det – det här är en film som konsekvent sätter stil framför substans, tror jag.

Det skjuts så det står härliga till

Domen:

Jag måste erkänna att jag har svårt att bedöma om det här är en bra film eller inte. Är inte så insatt i japansk filmkonst, och kan inte avgöra om det som jag tolkar som grymt överspel egentligen bara är ett annat sätt att agera på, som jag inte är van vid. Någon som kan mer om anime och japansk sci-fi får gärna komma med ett omdöme som är mer kvalificerat än mitt. Vad jag kan se är att filmen har ett hyfsat tempo, en helt okej produktionsdesign och en massa snygga (förmodligen populära) skådisar som anlägger sitt bästa darr på rösten medan Yamato skjuter missiler så det står härliga till. Det kan vara helt briljant, eller ganska platt, beroende på om man är på humör eller inte. Handlingen är högst konventionell, och lämnar inga bestående spår hos mig. Det hör i vart fall till din rymdfilmsallmänbildning att ha kollat på Space Battleship Yamato minst en gång.

Se också+

Battlestar Galactica, Wing Commander

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Riddick går tillbaka till Pitch Black-rötterna i ny trailer

Riddick poster

I höst är Vin Diesel tillbaka som antihjälten Riddick i en tredje film, och den här gången vill Riddickserien gå tillbaka till sina rötter. Det betyder att vi låtsas som om den pompösa och överlastade Chronicles of Riddick aldrig har hänt och får en sorts forsättning på skräckactionfilmen Pitch Black.

Regissör är David Twohy, som vanligt. I övriga roller ser vi bl a Karl Urban och Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Biopremiär i höst!

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter