bechdel

The Day the Earth Stood Still (1951 och 2008) – Klaatu barada nikto!

Manus: Edmund H North, baserad på en novell av Harry Bates.
USA 1951, regi: Robert Wise, producent: Julian Blaustein.
USA 2008, regi: Scott Derrickson, producent: Erwin Stoff

Klaatu och Gort vid sitt flygande tefat, 1951

Klaatu och Gort vid sitt flygande tefat, 1951

Handlingen.

Det skiljer 57 år mellan originalfilmen och nyinspelningen, men handlingen är i stort sett intakt. Jordens alla länder är som fallna från skyarna då ett rymdskepp landar i USA och dess pilot kliver ut tillsammans med Gort, en stor och elak robot. Piloten heter Klaatu och har kommit för att varna oss för den väg vi människor slagit in på. Om vi inte förbättrar oss, kommer omkringliggande rymdcivilisationer att vidta mått och steg: de ska förstöra Jorden. I originalfilmen, gjord mitt under Kalla kriget,  endast sex år efter bomben över Hiroshima, är det människornas kärnvapen som utomjordingarna känner sig hotade av och vill få bort. I remaken med Keanu Reeves från 2008 är krigshotet utbytt mot ett vagare miljötema, där det aldrig riktigt klargörs varför rymdvarelser skulle vilja skydda insekter och djur på Jorden så till den grad, att de är villiga att utrota en högteknologisk civilisation och för evigt göra planeten obeboelig för såväl djur som människor. I båda filmer måste Klaatu fly från den våldsamma amerikanska militären, och får hjälp av Helen Benson, en ensam mamma med en upprorisk son. Patricia Neal spelar Helen i originalet, en rättskaffens men ensam kvinna som hyr ut ett rum till Klaatu. I den nyare filmen gestaltas Helen av Jennifer Connelly, och hon är nu en astrobiolog som rekryteras av amerikanska militären för att vara med vid första kontakten med rymdvarelserna. Gemensamt för båda Helens är att de är mer intressanta än sin manlige motspelare. Remaken har även en skurk i form av en hårdför försvarsminister spelad av Kathy Bates. I och med att två av huvudrollerna spelas av kvinnor klarar filmen från 2008 Bechdeltestet, men de pratar förstås mest om Klaatu, som är en man..

Jennifer Connelly och Kathy Bates har två av huvudrollerna

Jennifer Connelly och Kathy Bates har två av huvudrollerna i versionen från 2008

Pretentionerna?

En tydlig sensmoral: vi står på randen till undergången, och vi har ingen annan att skylla på än oss själva. Men om vi får en allra sista chans, är vi villiga att ta den, eller kommer vi att falla vilt skjutande ned i avgrunden?

Tefatet landar i Washington DC 1951

Tefatet landar i Washington DC 1951

Rymdskepp, design och specialeffekter!

Här visar sig klasskillnaden. Det flygande tefatet från 1951 är inte bara mycket snyggare än den glittrande sfären från 2008. Tefatet blev dessutom trendsättande  för alla efterföljande flygande tefat i populärkulturen. Såväl 1956 års Forbidden Planet som 1996 års Independence Day står i tacksamhetsskuld till Klaatus tefat. Samma sak gäller Gort, roboten. I 50-talstappning är han fortfarande hur cool och hotfull som helst, medan 00-talets Gort bara är en muskulös datoranimerad bifigur utan egentlig funktion i filmen. Genomgående känns den äldre filmens design mer genomarbetad, och den var ju dessutom banbrytande på sin tid. 2008 års upplaga är bara ett derivat av tidigare rymdfilmer, uppstekta som scifi-pyttipanna. Att originalet är inspelad på svartvit film sätter visserligen en tydlig tidsstämpel som kan kännas avtändande för somliga i en modern publik. Men ger man 1951 års version en chans, ser man att produktionsdesignen har stått sig förvånansvärt väl på de 63 år som gått. Och fina effektdetaljer, som skuggan på marken då tefatet landar, förhöjer känslan av att The Day the Earth Stood Still måste ha varit cutting edge i början på 50-talet.

Gort 1951

Gort 1951

Luckor i manus,

Båda filmer ska nog mest ses som allegorier över sin egen respektive tidsålder, men även som allegori funkar den äldre filmen bäst. Klaatu är här en representant för en interplanetär fredsbevarande organisation, ett planet-FN, som ger Jorden ett ultimatum: håll er kärnvapen i schack eller så kommer våra dödliga Gort-drönare att spränga er till småbitar. Ganska straightforward och logiskt. Men Keanus Klaatu är mycket gåtfullare, och våldsammare. Han kommer med ett straff till människorna, och samlar likt en hybrid av Gud och Noak in djur i sina arkskepp innan han släpper lös nanoinsekter som dödar allt i sin väg. Hur små maskiner som förvandlar en grön planet till aska kan vara representanter för en rymdmiljörörelse övergår mitt förstånd.

I båda filmer är Klaatu ganska triggerhappy. Han gör knappt alls några försök att tala människorna till rätta, innan han trycker på domedagsknappen. Det får en också att undra lite varför han måste anta människoform, om han nu bara kommit för att tugga bubbelgum och sparka rumpa. Sorry, fel film.

Keanu Reeves som Klaatu

Mest minnesvärda scen*

I originalet är det självklart stunden då Klaatu stiger ur sitt skepp första gången och blir skjuten. I nyinspelningen är det fältläkarens förvirrade operation av den sårade rymdpiloten, vars hud faller av i stora sjok och avslöjar en nyfödd figur under.

Domen:

Så vitt jag förstår drömde producenten Erwin Stoff i många år om att få göra en nyversion av denna rymdfilmernas superklassiker, så att en ny generation skulle få ta del av denna fascinerande story. Det är förstås behjärtansvärt, och förståeligt. Originalfilmen är verkligen bra: en mörk, nervig och paranoid thriller. Klaatu befinner sig på flykt och jagas som en spion i ett redan mycket misstänksamt amerikanskt samhälle. Den klassiske mästerregissören Robert Wise spelar på efterkrigstidens alla känslosträngar med rysshot, ensamstående mödrar, politiska uppkomlingar och naiva vetenskapsmän som tror att de kan rädda världen. Wise lyckas skapa en fräsch vision där science fiction är ett seriöst filmämne, som vilket som helst. Att originalfilmen är så bra kanske är lättare att förstå om vi kikar på CV:n för regissören Wise. Bland hans filminsatser hittar vi klippning av Citizen Kane, och regi av West Side Story, The Haunting, The Sound of Music, The Andromeda Strain, Star Trek, m fl. Wise var en man med en stor konstnärlig vision och en flair för just science fiction.

Scen från 1951, Klaatu vill vänster

Scen från 1951, Klaatu vill vänster

Regissören Scott Derrickson, däremot, har bara gjort en handfull ostiga skräckfilmer under 00-talet innan han gav sig på en nyversion av TDtESS. Somliga saker är faktiskt bättre i nyinspelningen, som att Helen Benson är en skicklig forskare som får användning av sina kunskaper för att kunna rädda Klaatu. Men alla dessa många goda ansatser slarvas bort. Militärens upptrappnings inför landningen hastas förbi, liksom Klaatus tillvaro i det amerikanska samhället efter flykten. Det är som om en himla massa handlingstrådar plockas upp och spinns till komplicerad väv, bara för att till slut inte blir till något alls då den ena tråden efter den andra helt enkelt överges till förmån för biljakter, helikoptrar som skjuter och eldklot som exploderar. Och vissa höjdpunkter är bara konstiga, som då Helen tar dem Klaatu till sin egen far (John Cleese) för att övertyga denne om att vi bör få leva. Varför ska en äldre mans ord väga så mycket tyngre än hans egen astrobiolog till dotter? Nyinspelningen lider också svårt av Keanu Reeves och dennes stenansikte.

Filmen från 1951 skildrar en något skruvad men ändå trovärdig version av det amerikanska samhälle där han dimper ned som en bomb. I remaken saknas alla antydningar till normalt liv, och varje myndighetsperson verkar vara en agent i mörka solglasögon. Militärer tar nästan alla beslut. Inte undra på att det går åt skogen då, tänker jag.

Men se för all del båda filmer efter varandra, för att se hur mycket som förändrats i samhället på 60 år, men hur lite filmskapandet ändå gått framåt.

Poster för 1951 års version av The Day the Earth Stood Still

Poster för 1951 års version av The Day the Earth Stood Still

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Thor The Dark World (2013) – bland gudar, gudinnor och rymdskepp

USA 2013, regi: Alan Taylor, producent: Kevin Feige, manus: Christopher Yost, Christopher Markus, Stepgen McFeely, musik: Brian Tyler

Mörkalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Svartalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Handlingen.

I en väldigt trevlig blandning av space opera, high fantasy, komedi och superhjältefilm får vi mer av allt jämfört med den första filmen Thor: pampigare krig, mäktigare vyer över Asgård och dess gyllene invånare, en mognare men samtidigt kraftfullare Thor (Chris Hemsworth), en camp huvudskurk i Malekith, Svartalvernas konung (Christopher Eccleston), och inte minst fler och roligare scener från vårt vardagliga Jorden där Jane Foster (Natalie Portman) med hjälp av sina två praktikanter (charmigt inkompetenta) och en spritt språngande galen Stellan Skarsgård försöker lösa gåtan om varför själva verkligheten tycks lösas upp. Allt hänger förstås ihop: Svartalverna har brutit sig ur det fängelse dit Oden (Anthony Hopkins) förvisade dem, och nu samlar de ihop sin rymdskeppsflotta och går till attack mot själva Valhall för att stjäla tillbaka en substans med vilken kung Malekith kan få mörkret att sänka sig över universums nio riken. Thor blir tvungen att ta hjälp av sin gamle fiende och bror, Loki, för att försöka slå tillbaka attacken.

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Pretentionerna?

Jag är imponerad över hur väl Marvel numera lyckas ta gamla, i Thors fall mer än lovligt mossiga superhjältar, och filmatisera dem med originalseriens stora dramatik intakt. De tar sina fantasyhjältar på djupaste allvar, och att produktionsdesignen är så fabulös att det tar andan ur en hjälper förstås också till.  Samtidigt adderar Marvel, genom exempelvis Janes tre klantiga och oheroiska medhjälpare, ett humoristiskt metalager som fungerar som en blinkning till den moderna publiken: ” Jo, vi vet att Thor är kitschig som tusan och att hela konceptet egentligen är superknasigt, men vi kan väl gilla det ändå, fans emellan?”

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: mörkalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: svartalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Världsbygget och rymdskeppen!

Bygger vidare på den science-fantasyvärld där Asgård är en avancerad rymdcivlisation och regnbågsbron Bifrost är en maskhålsgenerator. Den här gången får vi se mer av de nio riken som Oden härskar över: ett krig i Vanahem inleder hela filmen, där Thor får chansen att besegra den största krigaren i fiendearmén med ett enda slag från Mjölner.

Svartalvernas civilisation är den äldsta av alla, och existerade i det eviga kosmiska mörkret innan Oden kom med sina arméer och besegrade kung Malekith. Den riktigt stora nyheten i The Dark World är mängden rena science fiction-element som integreras i fantasyvärlden.  Svartalverna är högteknologiska och färdas mellan planeter i  ett stort taggliknande rymdskepp som landar vertikalt och blir som ett svart torn som dominerar sin omgivning, inte helt olikt Barad Dûr. Från det stora skeppet sänder svartalverna ut trekantiga attackskepp mot Asgård, som förstör Valhall. Dessa scener är mer Star Wars än Sagan om Ringen. Jag tänker också på rymdfantasyklassiker som Krull eller Stargate.

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Design och specialeffekter;

På de flesta vis överlägsen sin redan utmärkta föregångare. Fler scener mixar utomhusscenerier (bl a från Norge) med det animerade, vilket skänker mer verklighetstrogenhet mitt uppe i allt det kosmiska. Vi får se en fin variation i miljöer, färger och former, huvudpersonerna hoppar genom dimensionsportar mellan världar som Vanahem, Svartalfhem, Asgård och Jorden – allt från det guldglittrande till rena mardrömsplatser. På det hela taget ser det fabulöst ut, och det bidrar utan tvekan till att vi accepterar den skruvade storyn. Fotot, filmat med klassiska Panavisionlinser, är signerat Kramer Morgenthau, som tidigare arbetat med regissören på Game of Thrones. Produktionsdesigner är Charles Wood, som tidigare arbetat med bl a Wrath of the Titans och A-team, medan art directorn Ray Chan bl a jobbat med Children of men. Båda de sistnämnda är involverade i den kommande Guardians of the Galaxy, vilket bådar gott.

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Mest minnesvärda scen*

Det behövs inte slagsmål och explosioner för att det ska bli bra science fiction. Jane och hennes dumma assistenter blir av några barn visade till en plats där verkligheten tycks suddas ut. I ett övergivet hus, kan man släppa en flaska på marken, och den tycks försvinna och kommer istället fallande uppifrån. Fångar man den inte då, fortsätter den att falla, snabbare och snabbare. Både forskare och ungar fascineras, och människan är ju lekande till sin natur. Men vart tar egentligen de där sakerna vägen medan de är borta. Och vad händer om en människa skulle ta sig igenom portalen?

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Domen:

En självsäker film, från ett team som vet exakt hur de kan leka med genreblandningarna. Att låta Game of Thrones‘ Alan Taylor regissera skänker hela spektaklet en viss pondus som passar utmärkt med de mytologiska miljöerna och den episka handlingen. Det högtravande balanseras fint med den geekiga humor som vi känner igen från bland annat The Avengers. I The Dark World är S.H.I.E.L.D i stort sett helt frånvarande, vilket är ganska skönt. Det är många turer och personer att hålla reda på ändå, utan att amerikanska myndigheter också behöver stjäla fokus från handlingen. (Jag är personligen lite emot hur S.H.I.E.L.D skildras i Marvelfilmerna, men det är en annan historia.)

Ska jag hitta en negativ punkt med The Dark World är det möjligen att Svartalvernas kung är en ganska blek – bokstavligen och bildlikt – skurk. Han är ond, intensiv och allvarlig, och sen är det inte så mycket mer än så. En rätt ointressant figur, helt enkelt. Tur att Loki också är med på ett hörn – utan honom hade filmen inte alls haft den lyskraften.

Filmen klarar trevligt nog Bechdeltestet. Det är minst fyra scener där kvinnor talar med varandra, och i flera av fallen handlar inte hela samtalet alls om en man (i något fall kommer de in på en man efter ett tag). Kvinnorna talar bl a om vetenskap, om ett experiment de just utfört, samt om en plan de ska sätta i verket. Gudinnan Frigga besegrar dessutom Svartalvernas kung i närstrid, vilket faktiskt är kinda cool.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager