Ben Kingsley

Species (1995) – tentakelsex i Hollywood

USA 1995, regi: Roger Donaldson, producent & manus: Dennis Feldman, Frank Mancuso m fl

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Handlingen.

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA. Självklart har Dr Fitch (Ben Kingsley) och hans team inga skrupler, och vips sitter de med en liten till synes mänsklig flicka (Michelle Williams) inlåst i en glasbur i labbet. Sil, som hon kallas, växer med rekordfart, och då forskarna blir nervösa och beslutar sig för att avbryta experimentet dödar hon sina vakter och flyr ut i natten. På ett tåg käkar hon upp konduktören och genomgår ett kokongstadium innan den sista metamorfosen till vuxenstadiet. Nu är hon ett blont bombnedslag (Natasha Henstridge) som är på jakt efter lämpliga hannar att föröka sig med. Och hon anländer i en blodbestänkt brudklänning till – Hollywood! Slakten kan börja…

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Pretentionerna?

Bygger på en intressant idé: om en främmande civilisation ville kolonisera Jorden skulle det förmodligen vara ganska klumpigt att skicka hit en armada av flygande plåtburkar. Om de istället kunde skicka information med ljusets hastighet, och appellera till människans nyfikenhet att få vår hjälp att använda informationen för att återskapa deras DNA. Ja, då skulle de inte ens behöva avlossa ett enda skott innan Jorden plötsligt var nedlusad med alienhybrider. Denna intresanta idé gör sedan manusförfattaren Feldman en egen hybrid av – där han mixar DNA från science fiction med kroppsvätskor från valfri snaskig exploitationfilm. Han lånar också in temat med den hotande kvinnliga sexualiteten, från Alien.  Resultatet: en slemmig bastard med glimten i ögat.

Sil i sin alienform

Sil i sin alienform

Rymdvarelsen, design och specialeffekter;

Kokong i Species

Kokong i Species

Sil är designad av ingen mindre än schweizaren HR Giger, som ju är mest känd som mannen bakom konsten som inspirerade Alien, och också den som skapade xenomorphen och Spacejockeyn i Ridley Scotts klassiker. Man förstår varför filmskapare gärna tar in en sådan mörk hjärna i sin nya produktion och ber honom skapa ett nytt monster på samma tema. Följaktligen är det ett monster som blänker mattsvart och slemmigt, som förökar sig genom att penetrera med sina tentakler, och som har ett toppigt huvud. Men Sil är ju en chimera, och har en tilltalande människoform under större delen av filmen. Men under hennes hud kravlar tusen tentakler, som daggmaskar. Vid flera tillfällen tappar Sil kontrollen över sin egen kropp, och tycks nästan sprängas inifrån av sin monstruösa sida. Det är faktiskt ganska ruskigt, men intrycket förtas lite av de lite för välexponerade datoranimeringarna. Vi får se mer än vad effektteknologin egentligen klarade av 1995. Regissören Donaldson är heller inte någon skräckfilmsexpert, och verkar ibland inte veta vad han ska göra med sitt fantasifulla och komplicerade monster. Vi får visserligen några hederligt motbjudande body horror-ögonblick, men ännu fler gubben-i-lådan-skrämmor där vi tror att nåt farligt ska hända, men så var det bara katten som välte soptunnan. Och what’s up med alla scener från barer?

Många av filmens miljöer är hämtade från de verkliga Los Angeles och Hollywood, med kul birollsfigurer och färgstarka statister. Stundtals tror man nästan att man tittar på Splash, med Darryl Hannah. Handlingen tar oss till sunkmotell, eleganta lyxhotell, nattklubbar och till sist kloakerna, dit många varelser kravlar ned för att dö…

Luckor i manus,

Att mixa mänskligt DNA med en kod man fått i rymd-e-posten är ett sådant där koncept som bara kunde förekomma på 90-talet, då DNA på film fortfarande var som professor Balthazars maskin – man drog i en spak och ut kom de mest fantasifulla varelser.

Det finns också något luddigt över de händelsekedjor som sätts igång då Sil rymmer i början av Species. De där forskarna som ska fånga in henne, vad gör de egentligen? De kommer alltid fem minuter efter att hon dräpt sitt senaste offer, skakar på huvudet, och sen går de och tar en drink och har kollegialt sex med varandra.

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Domen:

Låt inte alla karaktärsskådisar (förutom dem vi redan nämnt ser vi också Michael Madsen, Alfred Molina, Forest Whitaker och Marg Helgenburger) eller den vansinnigt överarbetade postern lura dig. Det här är inte ett tänkvärt drama om de etiska aspekterna av att mixtra med mänskligt DNA. Det här är snarare en ovanligt påkostad B-skräckis som fokuserar på Sils imponerande fysiska företräden samt ett antal bisarra dödsscener med mer eller mindre öppna sexuella anspelningar. Det är en småkul bagatell, som lyfts av de många lustiga detaljerna och birollerna.

Men någonstans precis där i början, då unga Sil (Michelle Williams) lyckas fly från de hänsynslösa forskarna, fanns potentialen till en annan och intressantare film om kvinnlig styrka och handlingskraft. Jag rekommenderar varmt sci-fifilmen Hanna från 2011, för en många magnituder bättre variation på det temat.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Se trailern för kontroversiella Ender’s Game med Harrison Ford

Enders Game av Gavin Hood

Enders Game av Gavin Hood

Ender’s game har svensk biopremiär 8 november 2013

Det är mycket rymdfilm det här året, och nu duggar alla trailers tätt. En film som ännu inte fått supermycket uppmärksamhet i Sverige är den sedan länge emotsedda filmatiseringen av Orson Scott Cards Hugovinnande roman Ender’s Game från 1985. I den tränas barn och ungdomar till supersoldater för att försvara mänskligheten mot en fruktad utomjordisk invasion. Filmen har premiär i höst och är ett prestigeprojekt för regissören och manusförfattaren, sydafrikanske Gavin Hood. I huvudrollen ser vi den unge Asa Butterfield och ärrade veteranerna Harrison Ford och Ben Kingsley skänker lite tyngd åt rollistan. Producenter är Roberto Orci och Alex Kurtzman, kända från det rebootade Star Trek-universum.

Medproducent är dessutom författaren Orson Scott Card själv, vilket gör att filmen automatiskt blir lite kontroversiell (se nedan). Men vad man än tycker om Orson Scott Card som person, går det inte att förneka att filmen verkar se sensationellt bra ut.

Vad är då problemet med Orson Scott Card? Han har varit verksam sedan mitten av 70-talet och har skrivit ett stort antal böcker, och vunnit många priser. Mest känd är serien böcker om Ender Wiggin, men även fantasyromanerna om Alvin Maker har t ex översatts till svenska. Det som gör OSC så impopulär som person är att han också gjort sig känd som en extrem republikan som gärna kampanjar för sina politiska och religiösa övertygelser. Detta leder numera till kraftiga protester av meningsmotståndare. Exempelvis har hans deltagande som manusförfattare till DC:s Supermanserie ifrågasatts kraftigt, och därför skjutits på framtiden.

Den svenska kulturjournalisten Tomas Hemstad är en av dem som kritiserat Orson Scott Card på sociala medier, senast i samband med Supermanbråket. Jag kontaktade Tomas för att ta reda på vad det är med OSC som retar så många.

Varför är Orson Scott Card så kontroversiell som person?

– Orson Scott Card är en konservativ republikan, och det kan han ju få vara även om det är dåligt omdöme. Problemet med honom som person är att han är sitter i styrelsen för The National Organisation for Marriage som kämpar mot homosexuellas rättigheter. Hans uttalanden mot homosexuella är vidriga och militanta. Han rekommenderar ganska öppet uppror mot regeringen om homosexuella får möjligheten att gifta sig i USA.

Kan och bör man blanda ihop det OSC skriver med hans personliga värderingar?

– Jag tycker det står en fritt som läsare att tolka det han skriver. Jag skulle inte avråda någon som vill läsa Scott Card från att göra det men däremot skulle jag avråda frän att köpa hans produkter; hans böcker, biljetter till hans filmer, Superman med hans manus, etc. Jag tycker att vi alla har en plikt att ta del av kontroversiell kultur. Jag själv gillar kontroversiell musik, från Burzum till Buju Banton men jag försöker att undvika att betala för deras produkter efter som jag inte vill stödja deras politik. Med Scott Card känns det ännu viktigare efter som han är så aktiv politiskt. Så: ladda ner, sno, låna på bibliotek, streama och låna av kompisar. Men undvik att ge honom deg.

Vad anser du, Rymdfilmsläsare? Är Ender’s Game en kontroversiell film för att Orson Scott Card är kontroversiell? Personligen tvekar jag, eftersom jag fått lära mig att man inte ska blanda ihop konstnären med konstverket. Men det är svårt att bortse från vissa saker.