Edge of tomorrow (2014) – underhållande och intelligent rymdaction

USA 2014, regi: Doug Liman manus: Christopher McQuarrie baserat på serien All you need is kill av Hiroshi Sakurazaka, producent: Erwin Stoff

Tom Cruise Edge of tomorrow

Handlingen.

William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. Cage är en riktig fegis, anställd som PR-officer i amerikanska armén men helt utan ryggrad eller kämparglöd. Kvällen innan en stor offensiv mot en övermäktig utomjordisk fiende lyckas han reta upp en brittisk general så till den grad, att han degraderas till menig i en avdelning för de ovilliga och inkompetenta. Han släpps ned utanför en barack där han omedelbart tas i tukt och förmaning av den pompöse drill sergeant Farell (spelad av Bill Paxton). De missanpassade soldaterna skickas som kanonmat till fronten i Frankrike. De utrustas med supercoola exoskelett, men det hjälper knappast Cage, då han är en riktigt usel soldat. Fienderna, rymdbläckfiskarna The Mimics, är dessutom överlägsna på slagfältet, och det dröjer inte många sekunder innan Cage dödas av en ruskig alfa-alien.. och vaknar upp 24 timmar tidigare, på marken utanför baracken på militärbasen. Om och om igen upplever han samma dag med samma slut: ond bråd död för honom och alla hans kamrater. Han minns vad som hänt från dag till dag, men för alla andra verkar det vara första gången de är med om anfallet mot Frankrike. Allt eftersom dagarna går, lyckas Cage överleva lite längre, och hans tidsresor ger honom kunskap om vad som ska hända – en sorts superkraft. Men det är först då han träffar på en av arméns kändisar, supersoldaten Vrataski (Emily Blunt) som Cage kommer mysteriets lösning på spåren. Han har fått en mycket speciell gåva, och hur han utnyttjar den kan leda till triumf eller undergång för människoalliansen.

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Pretentionerna?

Om du hade chansen att leva om en dag, hur skulle du då utnyttja den? Är fri vilja och handlingsutrymme bara en illusion skapad av en hånfull högre makt, eller kan den som ger sig fanken på det faktiskt ändra något i grunden? Fans av tidsresefilmer känner förstås igen paradoxen med mannen som lever samma dag om igen, och träffar samma kvinna för första gången varje dag. Med tiden blir han kär, men för henne är han en främling. Välbekanta teman, som omsorgsfullt förnyas och sätts ihop till en story som känns ny och fräsch.

Rymdskepp och världsbygge!

Ett apokalyptiskt Jorden i en mycket nära framtid där allt står och väger mellan att livet fortgår som vanligt eller att mimics kommer svärmande och dödar allt i sin väg. Det mesta ser ganska samtida ut, med mode, bilar och kommunikationsteknologi på dagens nivå. Men kapprustningen mot utomjordingarna har fått militärindustrin att ta fram stridsdräkter i form av exoskelett. De ser grymma ut, men den som försöker använda en dräkt utan att ha fått rätt utbildning går som en anka och skjuter som en kratta, med tragikomiska resultat. Militärledningen har för länge sedan slutat bry sig om något annat än att slutligen besegra mimics i ett sista anfall, och till det behövs så många soldater i stridsdräkter som möjligt. De släpps ned i svärmar över stränderna i Normandie, men därifrån får de klara sig själva. De flesta tar sig bara några meter innan de slits i stycken.

The Mimics finns i tre sorter, alla med vagt bläckfiskliknande former, med armar som slår ut som pisksnärtar. Alfa-mimicen har telepatiska krafter och står i förbindelse med en mycket större Omegavarelse, som är gömd och styr alla Mimics på Jorden genom ett kollektivt medvetande. Den som dödar Omegan, dödar utomjordingarnas sambandscentral.

Produktionsdesign och effekter;

Det är stridsdräkter mot aliens – kulsprutor mot klor. Vår trupp med olämpiga soldater ser mest ut som stora, klumpiga skalbaggar där de tultar omrking i sina exoskelett – men klumpigheten blir en del av charmen och hjälper oss att identifiera oss med dessa bifigurer som annars skulle ha passerat obemärkta förbi i en stereotypt macho miljö. När Cage efter en 400-500 försök till slut är en fullärd dödsmaskin, får vi ett antal riktigt actionfyllda stridscener i brutal överväxel, där han och Vrataski rygg mot rygg kämpar sig allt närmare Omegamonstret för att förinta det en gång för alla.

Monstren är lagom alien för att bli motbjudande, mycket snabba och spindellika i sitt rörelsemönster. Speciellt deras vagt mänskliga anletsdrag på helt omänskliga tentakelkroppar bidrar till att de ser obehagliga ut . Det är också en snygg svärmeffekt då många Mimics närmar sig gemom luften, inte helt olikt the sentinels i Matrix.

Luckor i manus, (SPOILERS!)

Förmodligen luckor som hängt med sedan originalserietidningens manus: men varför startar Omega om tiden endast då en Alpha blir dödad? Varför just 24 timmar tidigare? På slutet, varför hoppar Cage tillbaka 24 timmar till en tidpunkt där han ännu inte har träffat Omega?

Slut på spoilers.

Bill Paxton

Domen:

Om du har nån sorts kärlek till bra science fiction bör Edge of Tomorrow vara en av dina mest självklara biofilmer att se i sommar. Själv kände jag skepsis då jag såg den första, ganska generiskt våldsamma trailern, som inte alls lyckades förmedla filmens charm. Jag var heller inte överentusiastisk inför ytterligare en Cruisefilm med honom som övermänniska. Men Edge of Tomorrow visar sig vara en intelligent film, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Den lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. Den har vidare en utmärkt dialog med många oneliners som fräses fram av de många bifigurerna med Bill Paxton som deras konung. Inte minst får vi en berättelse där vi i publiken lär känna huvudpersonerna Cage och Vrataski , börjar känna med dem och hoppas de kan utföra sitt uppdrag. Och vi blir engagerade i deras hopplösa kärlekshistoria. Edge of tomorrow blandar action med intelligens, och ett myller av kul detaljer med genrereferenser man kan nörda in på.

Sammantaget är Edge of Tomorrow Tom Cruises klart bästa film sedan Minority Report, och en av de mest underhållande actionfilmerna på länge. Finns det någon rättvisa i filmbranschen tjänar den här filmen in en stor hög med pengar. Vi behöver fler rymdfilmer som talar såväl till hjärtat som till hjärnan, och till vår inre filmnörd.

Emily Blunt som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Fler filmer som den här+

Varför inte Tom Cruises Oblivion från förra året, som mottogs ganska väl men som saknar substans under sin snygga yta.

Första bilderna från Edge of Tomorrow, en Groundhog day med aliens och Tom Cruise

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow

Just nu pågår Comic Con i San Diego, och där visas många genrefilmer upp för en publik för första gången. I år presenteras bl a bilder och trailer för Tom Cruises nästa science fiction-film, Edge of Tomorrow. Cruise spelar framtidssoldat tillsammans med bl a Emily Blunt och Bill Paxton (Aliens). De kämpar i ett hopplöst krig mot övermäktiga aliens, och Cruises rollfigur Bill Cage fastnar i en tidsloop. Han blir attackerad och så svårt skadad att han borde dö, men istället för att dö, upplever Bill samma dag, om och om igen. Tänk Starship Troopers möter Måndag hela veckan/Groundhog Day. Och efter ett tag börjar han smida en plan.

Filmen, som bygger på romanen All You Need is Kill av Hiroshi Sakurazaka, kommer att ha premiär under 2014. Det är Village Roadshow/Warner som releasar den, och filmen regisseras av Doug Liman med manus av Dante W. Harper, Jez Butterworth, John-Henry Butterworth, Christopher McQuarrie

Edge of Tomorrow, comic con poster

Predator 2 (1990) – cynisk soppa i Los Angeles

Danny Glover i Predator 2

Handlingen.

Det är så märkligt hur lite jag mindes av den här uppföljaren till 1987 års Predator. Jag hade för mig att det var Danny Glover mot predatorn, under jorden, i ett rymdskepp. Men det är bara tio minuter av filmen. Att det först är ett mordmysterium i ett fasanfullt våldsamt Los Angeles, hade jag helt glömt. Likaså att Bill Paxton spelar knasig polisassistent eller att Gary Busey springer omkring i silveroverall och ska försöka föreställa FBI-agent.. allt detta var puts väck. Eller att predatorn är så malplacerad i Los Angeles att den blir som en klumpig gammal Hells Angels-hippie som stapplar omkring i gränderna och grymtar för sig själv.

Rymdskeppet!

Kanske är det ingen slump att det är just scenen ombord på skeppet som jag kom ihåg. Det ser ut som ett aztekiskt tempel, med golvet fullt av kolsyreis. Här ser predatorn plötsligt cool ut, och inte alls så larvig som den gjorde några minuter tidigare då den attackerades av en tant med en kvast på en toalett.

Pretentionerna?

Bara antydningar till vad som kunde ha varit: något om Los Angeles som en djungel, och om den hederlige men burduse polisens kamp mot de federala myndigheternas manipulationer. Men det stannar vid embryon till idéer, taffligt halvrealiserade.

Rovdjuret 2 spanar på LA:s gator

Specialeffekter och look;

Tyvärr kommer predatorn i sitt camouflage inte alls till sin rätt på LA:s gator. Där originalfilmen skickligt spelade på djungelns skuggor och skräcken för vad som lurar i skuggorna, så blir samma monster till en kuriositet i stadsmiljö. Bäst funkar en scen nere i tunnelbanans mörker, där det knappt går att se någonting för allt stroboskopljus. Det säger väl en hel del om denna films kvalitet.

Bill Paxton är ”comic relief”

Luckor i manus SPOILERS,

Manuset är fullt av otroliga sammanträffanden och osannolika händelsekedjor. En ensam predator landar i Los Angeles för att, som predatorer gör, slakta och döda. Den inriktar sig först på att mörda gangsters, och det är så Danny Glovers polis kommer in i berättelsen. Det kunde ha blivit en spännande mysteriehistoria. Av en slump (?) är predatorn på samma kyrkogård dit Glover går för att besöka en grav. Men då byter predatorn spår och börjar förfölja Glovers kolleger (spelade av Bill Paxton och María Conchita Alonso) som den aldrig har träffat, i vad som framstår som en märklig slump. Den dödar dem och en massa medborgare i tunnelbanan. Varför väljer den just den tunnelbanevagn där Glovers kolleger är? LA är en enorm stad, och det är alltför otroligt att den bara skulle råka komma förbi just då. Och sen är det som om Glover själv får en ingivelse från en högre makt och kommer till precis rätt ställe för att kunna förfölja den helt camouflerade predatorn i sin bil, då den flyr över hustaken.  Då råkar han köra rakt på FBI:s spaningsbil. Man får känslan av att Los Angeles i filmen bara är ett par kvarter stort, så att alla råkar springa på varandra mest hela tiden. Och sista halvtimmen är mycket dålig för predatorernas rykte som grymma jägare, för plötsligt kan det där rymdmonstret inte skada en fluga. Den får så mycket spö av Glover att det är patetiskt att se. Vad hände med badass-Rovdjuret från Arnolds film?

Den har kompisar också

Mest minnesvärda scen*

Då predatorn börjar prata, och säger ”motherfucker” och ”shit happens” i bästa snutfilmsstil.

Domen:

Om Predator 2 bara hade varit en dålig snutfilm med ett rymdmonster hade jag inte haft något emot filmen. Ge mig en bra dålig snutfilm, vilken dag som helst. Men den är en sällsynt cynisk dålig snutfilm, med en hel del rasistiska stereotyper i. Speciellt gängmedlemmarna (latinos och asiater) i början av filmen skildras som inte stort bättre än rabiessmittade djur, och huvudpersonerna upprepar flera gånger att LA är en djungel, och att det är ”ett krig där ute”. Nu vet inte jag hur kriminaliteten i LA var i slutet på 1980-talet, men det kan knappast ha motsvarat det kaos som så spekulativt och med motbjudande njutning fläks ut  i Predator 2. Att filmen ska utspelas i ett framtida 1997 hjälper inte alls. Människorna visas upp som värre monster än monstret, och underhållningsvåldet slutar vara underhållande. Danny Glover försöker heroiskt bära filmen på sina axlar, men inte ens han kan rädda denna sura soppa från att slängas bort i sci-fihistoriens återvinningskärl.

Se istället-

Predator med Arnold Schwarzenegger. Blade Runner för en minst lika dystopisk men oerhört vacker skildring av ett framtida Los Angeles. Eller Dödligt vapen om du gillar Danny Glover.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter