Blade Runner

Så blir framtiden de kommande 400 åren (enligt science fiction)

12 Monkeys

12 Monkeys

Först kommer det att bli lite värre, sedan mycket värre. Åtskilligt kommer att gå förlorat. Men nästan alla futurologer inom genren science fiction är ense om att det kommer att stiga något nytt ur ruinerna av det gamla. Även i gamla Sverige kommer livet att gå vidare efter katastrofen, skyddat av ett helautomatiserat välfärdssamhälle och en magisk dalahäst. Och det är detta nya samhälle som en dag kommer att skicka rymdskepp mot stjärnorna. Rymdfilm har sammanställt framtidsvisioner från femtio olika filmer till en enda tidslinje.

Först och främst: om du känner dig osäker på framtiden är du långtifrån ensam. Inte minst vi svenskar befinner vi oss i ett kollektivt kontemplativt läge denna höst med baksmällan efter riksdagsvalet bultande bakom pannbenet och mullret från världskriserna som skallrar i fönsterrutan. Vi oroar oss något fasligt. Fortfarande prunkar sensommarens sista rosor och allt är lugnt nere på gatan, men vi vet att lugnet inte kan vara för evigt. Winter is coming. Kommer allt att rasa, som Yeats förutsåg i sin dikt The Second Coming? Eller är det bara den västerländska kulturens fixering vid apokalypsen som spelar våra nerver ett spratt?

Det är inte konstigt att vi känner oss kluvna inför framtiden eftersom samhället numera förändras så snabbt att det som tidigare sågs som eviga värden flimrar förbi och försvinner i fartvinden. Somligt verkar lovande, som den oerhörda tekniska utvecklingen och digitaliseringen. Men hur blir det med klimatförändringarna,  ebola, avindustrialiseringen, SD, Isis, globaliseringen och energikrisen? Allt medan gamla auktoriteter saknar svar överlåts vi åt våra egna förmågor att tolka järtecknen. Och då får fantasin spelrum.

Faktum är att den mänskliga fantasin kan erbjuda oss en ganska tydlig bild av hur de närmaste 300-400 åren blir. Framtidsprognoser är ju, vid sidan av teknikspekulation, science fictions paradgren. Mången författare och filmskapare har målat upp sina varianter på temat.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

2014-2025: Roms sista dagar

2015 är ju redan nästa år, och det är ingen högoddsare att världen kommer att se ut ungefär som den gör idag. 2015 är det året som skildras i Tillbaka till framtiden 2, dit Marty McFly skickas med sin DeLorean. Han landar i en småstad som är i stort sett likadan som den alltid har varit, bara med lite fler tekniska gadgets och fulare kläder. En rätt exakt beskrivning av vår samtid, om du frågar mig. Moving on…

De kommande tjugo åren skildras i mörka färger i de flesta filmer, och det är en period som under lång tid har antagits innebära social omstörtning. Enorma sociala klyftor öppnas, och samhället slits sönder av motsättningar. De rika och mäktiga lever som egyptiska faraoner i ekande marmorpalats, till synes högt höjda över de fattiga massornas jämmer. En växande yttersta underklass av papperslösa lever i permanenta flyktingläger som till slut täcker hela länders yta. Och under underklassen växer en slavklass av artificiella människor fram. Redan 2018 har det australiensiska samhället kollapsat i Mad Max.  Men det verkliga märkesåret inom dystopisk sci-fi är 2019, året då Ridley Scotts Blade Runner utspelas i ett mörkt och dimmigt Los Angeles där medborgare ställs mot slavarbetare i robotform, och polisen står i de stora företagens tjänst. Scotts film kändes utan tvekan spekulativt dystopisk då den hade premiär 1982, men nu när 2019 närmar sig börjar dystopin kännas obehagligt verklig. Blade Runners LA är ett starkt polariserat samhälle, på zenit av sin makt men med sprickorna i fundamenten så tydliga att det rasar ned puts från taket i frisyrerna på de rika och berömda. Samma år utspelas även Stephen Kings TV-dystopi The Running Man, en sorts tidig variant av The Hunger Games, där en straffånge tvingas fly för sitt liv för att underhålla de TV-tittande massorna. Inte heller helt olikt vår tids realitysåpor – den senaste i TV3 heter för övrigt Jagad av hundar. Andra liknande nattsvarta dystopier är t ex Dredd, nyfilmatiseringen av seriefiguren Judge Dredd.

Metropolis

Metropolis

Överbefolkningen och miljöförstöringen antas leda till en social katastrof. År 2022 har miljöförstöringen lett till att maten tagit slut i Soylent Green, och överlevnad hänger på ett skrupelfritt företags totalt amoraliska plan för att producera nödrationer. Revolt hotar i Fritz Langs klassiska Metropolis, som utspelas 2026 (och hade premiär 1926). Den är en av de mäktigaste framtidsvisionerna någonsin och skildrar hur de förtryckta arbetarna först förförs och sedan revolterar mot en artificiellt skapad kvinna i robotform.

Temat upprepas gång på gång, i film och böcker: det samhälle vi känner som vårt är på väg mot sitt våldsamma slut, och de glänsande torn vi uppför till vår egen ära kommer inte att skydda oss den dag då Rom faller, plebejerna reser sig och barbarerna bränner staden.

Children of Men

Children of Men

2026-2060: Krig och pånyttfödelse

Det Tredje Världskriget bryter i  Star Trek ut år 2026. Det är ett krig som ödelägger stora delar av Jorden och så småningom banar vägen för den utopi som Trek blivit mer känt för. Men innan utopin kan realiseras, måste allt det gamla bort. Jag tycker att det är intressant att till och med Gene Roddenberry, science fictions store optimist, hade svårt att föreställa sig en rak linje mellan sitt dåtida 1960-tal och en rymdfarande idealmänniska i framtiden.

Exakt hur det går för varje land, varierar förstås mellan olika filmer och författare. Mycket inom fiction pekar dock på att Storbritannien blir fascistiskt i samband med Tredje världskriget. År 2027 utspelas filmen Children of men, som skildrar just ett sådant totalitärt Storbritannien där en protofascistisk regering förtrycker sin egen befolkning och behandlar de papperslösa ännu sämre. Själva mänskligheten står här på randen till utrotning på en global skala, då ingen kvinna längre kan föda några barn. Kulturens hjärta stannar den dag det sista barnet föds, och endast ljudet av barnskrik kan få det att börja slå igen. Runt tio år senare, 2038, skildras England som en rent totalitär diktatur i Alan Moores mörkt sagoskimrande fantasi om en ensam terrorist och dennes unga ledsagare som sätter sig upp mot tyranniet. Det gör han iklädd en Guy Fawkes-mask i V for Vendetta.

V for Vendetta

V for Vendetta

Även USA hotas med undergång, även om det amerikanska samhället tycks klara sig lite längre än England. 2029 träffar skiten fläkten på riktigt, då den artificiella intelligensen Skynet vaknar till liv och börjar utrota allt liv i dess väg. Den skickar även The Terminator tillbaka i tiden för att undanröja alla hot mot dess överhöghet. Resultatet är en robotapokalyps. Bara några år senare, år 2035, skildras ett liknande scenario i Isaac Asimovs I, Robot, då USA utsätts för ett robotuppror som endast Will Smith kan avvärja.

Just året 2035 har väckt fantasin hos fler skapare av framtidsfilm, och amerikanarna tvingas samma år att utstå hur ett dödligt virus hotar att utrota mänskligheten, och gör myndigheterna så desperata att de skickar tillbaka straffångar i tiden för att försöka hindra virusspridningen innan den skett. Detta ser vi i 12 Monkeys, en av Terry Gilliams bästa filmer. Och 2035 tar dessutom all olja slut i filmen Moon, vilket leder till samhällsomstörtning. Månkolonier bemannade av slavar utvinner alternativa bränslen så att Jordens befolkning kan hanka sig fram. Ungefär samtidigt, år 2031, täcks Jorden av ett tjockt täcke av is och snö i filmen Snowpiercer, efter ett misslyckat försök att stoppa den globala uppvärmningen.

Looper

Looper

USA:s gradvisa nedgång fortsätter år efter år. 2043 har det fattiga Detroit i det närmaste ödelagts av kriminalitet och våld den dag då det hänsynslösa företaget OCP tar kroppen från en skjuten polis och skapar cyborgen RoboCop för att patrullera gatorna. Året efter, 2044 ser vi hur samhällsutvecklingen också går åt fel håll på den amerikanska landbygden. I filmen Looper möter vi lokala smågangsters jobbar som lejda lönnmördare för offer som skickas från en mycket våldsam framtid tillbaka till det laglösa 2040-talet. Den redan dystra mitten av det tjugoförsta århundradet kröns av Stephen Spielbergs framtidsvision Minority report, som utspelas 2054. Här är visserligen samhällsstrukturen fortfarande intakt, men den rika och mäktiga eliten använder den teknologiska utvecklingen för att främja sina egna intressen.

Förutom alla dessa noggrant årsbestämda berättelser svämmar populärkulturen över av skildringar av hur Katastrofen ödelägger vår civilisation någon gång under det tjugoförsta århundradet. I The Hunger Games är minnet av undergången ett oläkt sår, som används av den tyranniska regimen i Panem som avskräckande exempel på vad som händer då kaos tillåts regera.

Den riktiga lågpunkten i historien kanske får anses inträffa år 2057, då Solen bestämmer sig för att slockna och en total vinter sänker sig över vår planet. I sista stund skickas rymdskeppet Ikaros med en kärnladdning till Solen, för att starta kedjereaktionen igen. De lyckas, i filmen Sunshine. Nu vänder det. Våren har kommit.

Star Trek First Contact

Star Trek First Contact

2061-2232: Resan ut i rymden börjar

I filmen Star Trek First Contact lever de sista spillrorna av samhället utspridda, och människor är nedbrutna och utan hopp i efterdyningarna efter det Tredje världskrigets härjningar. Men då, 2061, lyckas vetenskapsmannen Zefram Cochrane realisera sin uppfinning warpdriften, som tillåter ett rymdskepp att resa fortare än ljuset. Detta monumentala ögonblick då Cochrane första gången bryter ljusvallen lockar i sin tur till sig de första utomjordingarna. Ett rymdskepp från Vulcan landar på Jorden, och Första kontakten är upprättad. Detta är vändpunkten i mänsklighetens historia, i Star Treks universum. Nu börjar resan mot Utopia.

Under 2000-talets sist tjugofem år byter framtidsskildringarna karaktär, och många filmer och böcker börjar skildra ett samhälle som återhämtar sig, och börjar utforska igen. Visserligen är Jorden fortfarande öde så sent som 2077 i filmen Oblivion, men där är ju Tom Cruise och de andra tvungna att återhämta sig från en alieninvasion – och det gör det lite offtopic i det här inlägget. Snarare än aliens på Jorden börjar människans egen erövring av rymden dyka upp allt oftare inom genren. Och vi börjar med vårt eget solsystem. 2069 koloniseras Månen i Mass Effect. I Screamers har gruvdrift etablerats på planeten Sirius 2078.  År 2089 finns redan en etablerad koloni på Mars i Total Recall. Peter Weyland, VD för Weyland/Yutani, bor även han på Mars år 2093 i Prometheus. I alla dessa filmer har människan åter lyckats samla ihop tillräckligt mycket resurser för att ha råd att exploatera utomjordiska områden – oftast med pengar som drivkraft. Enorma företag växer fram i rymdkolonisationens spår, och mäktiga män i en helt ny skala börjar leka gudar bland stjärnorna. I författaren Peter F Hamiltons mäktiga Commonwealth Saga blir männen som lyckas exploatera maskhål för rymdfart under 2080-talet fabulöst rika. Deras ättlingar ärver bokstavligen hela planetsystem under de nästföljande tusen åren. Och de själva blir i det närmaste odödliga.

Prometheus

Prometheus

Jakten på pengar tycks lika aktuell i alla tidsåldrar, och den resa som Peter Weyland inledde på 2090-talet fortsätter år 2122 då rymdskeppet Nostromo plockar upp en nödsignal från en ogästvänlig planet i Alien. Vid det här laget är mänsklig rymdfart så väl etablerad att det finns vanliga knegare som jobbar med att frakta malm genom den djupa rymdens mörker, försänkta i hypersömn. En runda i det rostiga fraktskeppet räknas av besättningen själva som trist och oglamoröst på sin höjd, men knappast som något spännande. Därför verkar de också trovärdigt förvånade då nödsignalen visar sig komma från ett skepp infekterat med alla tiders mest otäcka rymdmonster. Den mänskliga civilisation vi får se i Alien, och i liknande filmer som Outland eller Moon 44, är vare sig det postapokalyptiska lågteknologiska samhället i The Hunger Games eller den skinande högteknologin som senare kommer att känneteckna USS Enterprise. Utan realistiskt nog någonstans mitt emellan.

Nere på Jorden har det nya samhället börjat växa fram och det är oroväckande likt det gamla. 2144 har storstäderna växt till megastorlek, som staden Neo Seoul som vi får se i Cloud Atlas. Här har myndigheterna fullt sjå med att slå ned dissidenter, allt medan klonade slavar börjar revoltera i sin längtan efter mänskliga rättigheter. Senare i filmen får vi veta att utvecklingen fortsätter med utomjordiska kolonier, som blir människornas tillflyktsort då Jorden blir obeboelig. Och tio år senare, 2154, får vi i en annan film se ett USA som helt övergivit sin utfattiga befolkning, som lever i den megaslum som är resterna av staden Los Angeles. De rika och vackra har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium, som svävar som en ouppnåelig dröm ovanför de fattigas huvuden. Samma år, 2154, koloniserar ett hänsynslöst företag den paradisiska planeten Pandora i Avatar. Gemensamt för Elysium, Avatar och även Aliens (som utspelas 2179) är att civilisationen framställs som teknologiskt framgångsrik men moraliskt bankrutt. Vi har tagit tekniksprånget men lämnat själen efter oss. Vår kultur har åter förvandlats till en stinkande, miljöförstörande maskin, nu bara på en kosmisk skala. Eller är det egentligen vi som är slavar under våra maskiner? I The Matrix skildras en mänsklighet som år 2199 bokstavligen tvingats gå under Jorden för att överleva. Men maskinerna vinner inte, och långsamt mognar vi ute bland stjärnorna och återupptäcker ideal som vi för länge sedan trodde var döda.

USS Enterprise

USS Enterprise

2233-2371: Galaxer i mina braxer

Den nya guldåldern för oss alla inleds 2233 med att en bäbis föds mitt under brinnande rymdstrid, ombord på Stjärnflottans flaggskepp USS Kelvin. De dramatiska minuterna skildras i Star Trek och slutar med att bäbisens pappa dör i striden, men själv överlever James T Kirk och växer upp för att bli den allra mest berömda av rymdskeppskaptenerna inom The United Federation of Planets. Redan vid Kirks födelse opererar Starfleet med interstellär rymdfart och har upprättat kontakter med en lång rad civilisationer från olika planeter. De har dessutom inrättat en FN-liknande federation mellan sina system, så att freden för evinnerliga tider ska vara garanterad. Åren mellan 2200 och 2500 skildras inom sci-fi just ofta som en guldålder för rymdfarande och upptäckarlusta. Kanske resonerar författarna som så att om vi överlevt 200 år från idag måste vi förmodligen ha gjort något rätt. Nu dyker de verkligt optimistiska framtidsskildringarna upp, och de kommer nästan alltid från USA.

En banbrytare är den utmärkta Forbidden Planet som skildrar en värld år 2257 då Jorden gått med i det interstellära förbundet United Planets  som skickar sitt flygande tefat Cruiser C57-D för att söka överlevande från ett uppdrag som försvunnit många år tidigare. I denna värld är rymdfart något självklart, rymdskeppsbesättningarna tränade militärer med höga ideal och chevalereska manér då de träffar på lättklädda damer på Den förbjudna planeten. Forbidden Planet var en stor inspirationskälla då Gene Roddenberry skapade Star Trek, och han förlade handlingen till ungefär samma period. År 2258 (eller 2243 beroende på tidslinje) stävar för första gången filmhistoriens mest kända rymdskepp USS Enterprise ut mot den yttersta gränsmarken, under ledning av kapten Kirk. Under ett antal säsonger av Star Trek på 1960-talet målas en galax som myllrar av liv, politiska intriger och mystiska krafter som försöker ta över skeppet. Det är helt enkelt en himla trafik där ute. Från livet på Jorden 2263 får vi en glimt i Luc Bessons Femte elementet, där New York är sig ganska likt och de riktigt rika tillbringar sin tid på kryssningar kring andra planeteter. Det är en välmående värld där i mitten på 2200-talet. Nu inleds också Star Treks storhetsår, där det ena berömda stjärnskeppet efter det andra avlöser varandra. En kuriös incident från det förflutna kommer 2273, då rymdsonden Voyager 6 återvänder till Jorden med en maskincivilisation i släptåg i Star Trek I. Sedan förflyter nästan hundra år av oavbruten uppgång, med Starfleet som lever för ledord som vetenskap och utforskande, och där utopin omfattar ett samhälle som helt har avskaffat pengar och fattigdom. ”Rymdkommunister” var det nån som sade, och kanske är det inte helt fel beskrivet. 2363 övertar kapten Picard befälet på Enterprise i Star Trek The Next Generation. Och 2371 hamnar USS Voyager 50 000 ljusår hemifrån, och kapten Janeway måste uppbåda alla sina krafter för att få sin besättning hem i Star Trek Voyager.

Gemensamt för Star Treks universum och de många andra framtidsskildringarna som skildrar perioden om 200-300 år är att det finns en tro på att människan kan komma ganska långt, om hon bara övervinner de omedelbara sociala och miljömässiga hoten mot vår jordiska existens. Vi får då chansen att som rymdfarande art bli en fullvärdig medlem i ett större sammanhang med andra medvetna varelser. Det är en genomgående positiv syn på människans möjlighet att höja sig till nya nivåer då det verkligen krävs. Jämlikhet, samexistens, vetenskaplig upplysning, demokrati och ickevåld råder i Star Treks utopi. Åtminstone nominellt.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Battlestar Galactica i mitten

2500-3955: Farväl Jorden

Gemensamt för sci-fi som skildrar våra framtida öden många hundra år in i framtiden, är att de förutsätter att Jorden kommer att gå oss förlorad vid något tillfälle. I After Earth beskrivs hur vi jagades bort från planeten av en invasion, och istället fortlevde bland stjärnorna. Battlestar Galactica har ett liknande tema, där människorna från Jorden tvingats fly undan sin hemplanet och kolonisera nya världar. Men de känner ett sug i själen efter att återvända till platsen där allting började. År 2500 beskrivs Jorden som helt täckt av vatten i Waterworld, så man kan ju förstå varför det kändes bäst att sticka. I Cloud Atlas lever primitiva människor i ruinerna efter en andra apokalyps redan 2321. Människans framtid efter Jorden är också ett välkänt tema i den skrivna rymdlitteraturen. Ingen bloggpost som handlar om att förutsäga framtiden kan ignorera böckerna om Stiftelsen av Isaac Asimov, där vetenskapsmannen Hari Seldon med matematiska formler lyckas förutsäga historiens utveckling flera tusen år in i framtiden. Seldon skapar därför Stiftelsen som en enande kraft och börjar planera. Stiftelsen utspelas flera tusen år in i framtiden, och enligt Asimovs tidslinje koloniserade de första människorna planeten Aurora redan 2065. Och år 3961 gör de koloniserade världarna uppror och börjar frigöra sig från Jorden.

Filmer från 2500-talet och framåt skildrar en allt mer Star Wars-liknande kultur, där de gamla sociala motsättningarna från Jorden sjunkit undan och blivit ett diffust kollektivt minne. Joss Whedons TV-serie Firefly utspelas i slutet på 2400-talet och den uppföljande filmen Serenity om samma rymdskepp har sin handling förlagd till 2517. Då har redan nya galaktiska imperier hunnit formas, då människorna tvingats fly den av miljöförstöring allt mer obeboeliga Jorden. De återstående, nu rymdlevande människorna talar en mix av kinesiska och engelska som sitt lingua franca. Andra exempel är filmerna om Riddick, där den första (Pitch Black) utspelas 2578. I Wing Commander, 2654, har Jorden ett utvecklat imperium som måste försvaras mot fientliga krafter.

Wall-E

Wall-E

Vi verkar gillar att fantisera om hur vi lämnar Jorden, bara för att återvända till den igen och finna den förändrad. Temat hör till det allra vanligaste inom rymdfilm och sci-fi. Vi avslutar med två guldkorn: 2805 kämpar en liten ensam robot för att städa upp i det sopberg som människorna lämnat efter sig på Jorden då de flög iväg i en lyxkryssare och aldrig hördes av igen. Det blir upp till roboten Wall-E och hans käresta att ge sig ut i rymden och få människorna att komma tillbaka och våga ta för sig av livet igen. Mindre lyckligt slutar filmen som utspelas 3955, Apornas planet. I den upptäcker Charlton Heston att den planet där intelligenta apor härskar egentligen är Jorden, efter kärnvapenkatastrofen. Hans förskräckta rop då han upptäcker den krossade frihetsgudinnan får representera våra framtidsvisioner: -You Maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!

The Dala Horse by JULIE DILLON

The Dala Horse by JULIE DILLON

Epilog: Så slutar det för Sverige (med en magisk dalahäst)

Men vad händer då med Sverige? Det går faktiskt ganska OK! Jag har funnit skildringar i sci-fi-litteraturen. I novellen The Dala Horse  av Michael Swanwick (finns i sin helhet under länken) lever vi svenskar i en framtida, postapokalyptisk värld utspridda i skogen, i små bondbyar nästan som i forna dagar. Världen runtomkring vårt land är i kaos, och män med mord i sinnet tar sig över gränsen. Men över oss vakar något mäktigt, som lyckas hålla gränsen mot den kaotiska omvärlden: Välfärdsstaten Sverige har blivit en helt autonom A.I vid namn Svea. Baserad på uråldig teknik gömd under urberget, har A.I:n närmast allsmäktiga krafter inom det svenska territoriet. Sveas avatar som ledsagar små flickor som gått vilse är en talande Dalahäst som griper in då monster och mördare angriper svenskarna. Det låter kanske lite knasigt, men novellen är väl värd att läsa. Och den är kort!

Och mycket längre in i framtiden återkommer också Sverige i den svenske författaren Sam J Lundwalls poetiska lilla roman Alice, Alice. Då har Jorden för länge sedan övergivits och förvildats. En återvändande mänsklig rymdflotta möts förbluffade av en värld där alla våra gamla mytologiska varelser manifesterat sig i köttet. Där har de under eoner väntat på att vi, deras forna herrar, ska återvända hem. Nu tänker de inte släppa oss så lätt. Om du hittar Alice, Alice i ett antikvariat, läs den. En av de finaste exemplen på science fiction på svenska som finns.

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Återanvände Ridley Scott verkligen scenografi från Blade Runner till Legend?

Jag har alltid trott att de stora pelarna som är med i Blade Runner, i utomhusscenerna med Darryl Hannah, är de samma som förekommer i Darkness tronsal i fantasyeposet Legend. Och kanske trodde jag också att de var med i Space Jockeyrummet i Alien.

Men det är inte samma pelare inser jag nu. De är båda svulstiga och barocka, men de i Legend har blomrankor och de i Blade Runner har räfflor.

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Och tittar man på screenshots från Alien och Spacejockeyrummet där inser man att där var det inte fråga om pelare alls. Minnet kan spela en spratt ibland.

Meg / Robert Picardo

Meg / Robert Picardo

Trivia: Häxan Meg i Legend spelas av Robert Picardo som bl a var The Doctor i Star Trek Voyager, och även spelat med i Stargate och Total Recall

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Moon 44 (1990) – Roland Emmerichs första rymdförsök

Michael Paré är Stone i Moon 44, undercoverpolisen

Michael Paré i Moon 44, som undercoverpolisen Stone

Tyskland 1990, regi, manus och producent: Roland Emmerich, manus: Oliver Eberle, producent: Dean Heyde.

Handlingen.

Flera år innan Stargate och Independence Day lärde oss vem regissören Roland Emmerich är, gjorde han ett första försök att skapa en fullödig rymdaction i sitt hemland Västtyskland. Filmen är på engelska, men släpptes direkt till video på en amerikanska marknaden. Det är år 2038 och det har redan hunnit bli en riktigt dystopisk framtid à la Blade Runner. Ständigt dimmig natt råder på Jorden, och strålkastare lyser upp allting snett nerifrån. Alla är klädda i svart, röker cigaretter och sitter i dunkelt upplysta konferensrum. Det hänsynslösa gruvbolaget Galactic Mining är desperata, eftersom konkurrenter med våld låter sina robotdrönare ta över de månar där viktiga råvaror bryts. Nu finns bara gruvan på Moon 44 kvar, och alla jaktpiloter som var stationerade där har redan skjutits ned. Kvar på den viktiga månen finns bara några officerare och ett antal tonårspojkar som jobbat som navigatörer åt de nu avlidna piloterna. Hela Galactic Minings framtid står på spel, och dessutom är råvarorna på Jorden slut så själva civilisationen är i fara. Vad göra?

Lösningen är lika oväntad som bisarr: Man skickar ett antal dömda mördare, tjuvar och våldtäktsmän till Moon 44, för att träna upp dem som nya piloter. Och man skickar med en ensam undercoverpolis, Stone (Michael Paré), som ska undersöka ett rykte om att någon på basen samarbetar med robotarna från Pyrate. Jag säger det igen: det här är galaxens viktigaste och sista råvarukälla, och man överlämnar dess framtid i händerna på kriminella och tonåringar. Vem som helst kan ju förutsäga att den planen kommer att misslyckas.

Rymdskeppen!

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Ganska snyggt gjorda och filmade minatyrmodeller (det här är ju en film från 1990, alltså precis innan rymdskepp blev datoranimerade på film). Designen på Galactic Minings transportskepp är en ohöljd hyllning till legender i rymdskeppsbranschen, och speciellt då Sulaco från James Camerons Aliens och Nostromo från Ridley Scotts Alien. Det är mattsvarta ytor med mängder av brutalistiska utbuktningar, hårda vinklar och vassa antenner. Vi bjuds också på en klassisk åkning längs med skrovet, medan skeppet närmar sig månen. Det är en sådan där tagning där skeppet aldrig tar slut, och man förväntar sig nästan att det ska finnas en bumpersticker med orden ”We brake for nobody” tillsammans med raketmotorerna längst bak…

På själva Moon 44 består gruvbolagets försvarssystem av ett antal attackhelikoptrar som bara kan röra sig i atmosfären. Det är dessa som ska flygas av ett antal brutala kriminella och ”navigeras” av bolagets anställda unga ”hackers”. Systemet är upplagt så att piloten klättrar ombord på helikoptern och är den som drar i spakarna. Men nere på marken sitter navigatören, och det är han som har alla instrument och ger röstkommandon över radion för att piloten ska veta vart han ska flyga. Det känns som ett onödigt krångligt system, och vi får aldrig någon förklaring till varför piloten inte har instrument ombord för att kunna navigera, eller varför navigatören måste vara ”hacker”. Varför måste någon alls vara ombord om alla instrument går att styra från marken..?

Å andra sidan får vi heller ingen föklaring till varför hur det konkurrerande Pyratebolaget  tänkte då man designade fientliga robotdrönarna. De är nämligen helt automatiserade, men har ändå en cockpit med en förarplats. Och i den sitter en liten antropomorfiserad robot med huvud och armar. Det är många mysterier på Moon 44.

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Pretentionerna?

Stora företag är onda, eftersom de inte bryr sig om sina anställda utan bara tänker på profiten. Rättväsendet, som bara tänker på att låsa in,  brutaliserar sina kriminella, och skapar bara värre brottslingar. Dessa två sensmoraler uttalas (utan större finess) av polisen Stone, som innehar den nominella hjälterollen, trots att han inte är en särskilt sympatisk typ. Men det förblir bara vackra ord, som klistrats på ett ganska lökigt actionmanus.

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Specialeffekter och look;

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Roland Emmerich visar redan här, under sent 80-talet och medan han är kvar i Tyskland, att han är duktig på världsbyggen. Han skapar en tydlig look åt Moon 44 med begränsade resurser och helt utan datoranimering. Färgskalan är reducerad till svart, lila och blått, och kolsyredimma fyller alla skrymslen och skapar en lätt trolsk stämning. Självklart har vi sett det tidigare. De stora förebilderna är för både interiörer och exteriörer, som redan nämnts, Blade Runner, Alien och Aliens. Men sämre förebilder kan man ju ha då man gör rymdfilm. Det är nästan som om Emmerich ville ge Hollywood ett arbetsprov, ett första försök för att visa vad han kan göra.

Luckor i manus,

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att skicka straffångar till en gruvkoloni för att försvara den mot väpnat hot, och dessutom sätta pojkar att utbilda och guida fångarna. Det är en helt barock handling, som det inte går att bortse från då man bedömer Moon 44. Jag tror att filmskaparna ville visa en brutal utpost som Storföretaget utnyttjar hänsynslöst, utan att bry sig om hur det går för människorna där. Men hade manusförfattarna varit lite skickligare hade de kunnat skildra ett sådant samhälle, och sådana sluskar, utan att behöva ta till det billiga knepet att göra hälften av huvudpersonerna till dömda brottslingar. Moon 44 som ett gråskalesamhälle, med ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer, hade blivit en riktigt intressant berättelse. Istället serveras vi en svartvit värld och denna mycket krystade premiss med fångar kontra tonåringar. Vi får heller inte mycket till karaktärsutveckling för de många rollfigurerna. Speciellt Malcolm McDowells karaktär, som är någon sorts huvudskurk, är blaskig som lättmjölk och stel som en skyltdocka.

Mest minnesvärda scen*

Tyvärr en sidohistoria med en våldtäkt, som känns onödigt spekulativ.

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Domen:

En idag i stort sett bortglömd film, som trots allt har ett visst kultvärde med tanke på Roland Emmerichs efterföljande blockbusterkarriär. Han har alltid jobbat med klichéer, och det här är en mycket råare och mindre förfinad variant än den som skulle komma senare. Den har också mindre humor, även om Dean Devlins rollfigur Tyler (den enda sympatiska personen i hela filmen) har en rappkäftad streetsmarthet som fick mig att le ett par gånger. Actionscenerna håller förhållandevis god klass, och är rappt klippta. Men den svartvita människosynen, den töntiga dialogen och de grovhugget skildrade och genomgående rätt obehagliga straffångarna sänker underhållningsvärdet. Moon 44 är mest sevärd som ett tidsdokument över Emmerichs tidiga karriär, och som pastisch på Alienuniversum.

Se istället-

Många likheter med en annan rymdgruvfilm, nämligen Outland från 1981 med Sean Connery. Även den skildrar en koloni i en avkrok av solsystemet där det i stort sett har blivit laglöst land och där droger och våld präglar vardagen. Men i Outland är människorna något mer realistiskt ambivalenta, och det finns en trovärdig socialpsykologi som gör att den filmen håller som drama än idag. Inte ens Connerys polis är helt igenom god eller ond. Dessutom är Outland minst lika inspirerad av Alien som Moon 44. De båda filmerna skulle faktiskt utan problem kunna utspelas i samma universum.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Android (1982) – drömmande och mordisk hipsterrobot

USA, 1982. regi: Aaron Lipstadt, manus: Don Keith Opper, James Reigle, Will Reigle, producent: Mary Ann Fisher

Max 404 önskar att något ska hända

Max 404 önskar att något ska hända

Handlingen.

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner, Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). Max ser ut som en smal och blyg men helt vanlig ung man. Han har dock aldrig varit på Jorden eller träffat andra människor än doktorn. Han drömmer sig bort och får tiden att gå genom att spela dataspel och titta på sexualundervisningsfilmer från 1900-talet. Då ett annat skepp med tre skumma personer anhåller om att få nödlanda på stationen blir Max överlycklig. Äntligen händer det något! Och en av dem är en kvinna (Maggie, spelad av Brie Howard) – kanske kan Max få användning för alla de där sexfilmerna han har sett? Men ingenting är riktigt som det verkar på den här rymdstationen. De tre nödställda visar sig vara efterlysta våldsbrottslingar, som planerar att rånmörda Doktor Daniel och Max. Och doktorn håller på med förbjudna experiment: han vill skapa Den perfekta kvinnan i form av en ny android, och behöver använda hjärnvågorna från Maggie. Och Max själv börjar visa oroande tendenser – för det visar sig att androider förbjudits efter det att de gjort revolution på Jorden, och våldtagit och mördat halva München.

Polisens skepp

Polisen försöker intaga rymdstationen flera gånger

Rymdskeppet!

Det är ett nöje att beskåda rymdstationen, som är snyggt upplyst i primärfärgerna och genomgående har pekskärmar på alla sina kontrollpaneler. På stationen finns i alla fall ett antal olika avdelningar, som figurerar i filmen. Vi har doktorns labb, där han med manisk blick bygger sin perfekta Cassandra 1. Vi har den blommande djungel som är syreträdgården, Max kontrollrum, en stor gästavdelning med sovrum och duschar, och flera andra miljöer. Det förekommer även andra rymdskepp i Android. Polisen försöker vid två tillfällen inta stationen för att fånga de tre brottslingarna, och de flyger bepansrade farkoster som liknar stridsplan. De scener vi får se från själva rymden är, om man ska vara ärlig, rätt murriga och trista. 

Alla kontroller ombord är pekskärmar, vilket gör att det känns modernt

Alla kontroller ombord är pekskärmar, vilket gör att det känns modernt

Pretentionerna?

Nja, här rör vi oss nog mer i expoitation-land än att filmens skapare skulle ha något egentligt budskap. Max 404:s själsliv (eller möjligen bristen på själsliv) är det intressantaste med Android, och eftersom Max får förbli gåtfull behåller filmen ändå någon sorts integritet.

Max ger sig ut på dödarstråt

Max ger sig ut på dödarstråt

Specialeffekter och look;

Det är framför allt interiörerna från stationen som är något att ha. Visst, det ser lite B ut, men så kostade filmen också gott och väl under 1 miljon dollar att göra. Tydligen användes scenografi från regissören Aaron Lipstadts egen tidigare film, Galaxy of Terror.

Skurkarna vill mörda och råna doktor Daniel

Skurkarna vill mörda och råna doktor Daniel

Mest minnesvärda scen*

Mot slutet av filmen spårar det ur rätt rejält, och alla förvandlas till mordiska galningar. Den kvinnliga androiden får till och med för sig att slita huvudet av en av de andra androiderna.

Oops! Så kan det gå om inte huvet är på

Oops! Så kan det gå om inte huvet är på. Cassandra 1 är också mordisk.

Domen:

En bisarr historia, med svåra Blade Runner-komplex. Men det är ingen blockbuster, utan mer eller mindre en indiefilm gjord på fritiden av det team som i vanliga fall gjorde c-skräckisar för legendariska filmproducenten Roger Corman. Förvänta dig därför ingen spänning eller ens något spektakulärt att titta på. Men som kul kuriositet står sig Android riktigt bra, och speciellt den blyge men våldsamme androiden Max 404 känns som en ganska modern figur än idag. Hans geekiga inåtvändhet skänker honom en lätt hipstervibe. Kanske var han en av förebilderna för Michael Fassbender, då denne skulle göra sin ”David 8” till Prometheus?

Doktor Daniel (Klaus Kinski) i sitt labb

Doktor Daniel (Klaus Kinski) i sitt labb

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Impostor (2001) – such a sinister dick

USA 2001, regi: Gary Fleder, manus: Gary Fleder, David Twohy och Erhen Kruger

Är Spencer (Gary Sinistre) verkligen en replikant, som polisen (Vincent D'Onofrio) tror?

Är Spencer (Gary Sinistre) verkligen en replikant, som polisen (Vincent D’Onofrio) tror?

Handlingen.

Baserad på en novell av Philip K Dick med typiska teman som att verkligheten plötsligt krackelerar och en tveksamhet kring vem som är människa eller inte. Den dystopiska framtiden i Impostor är en där människorna ligger i konstant krig med rymdvarelser från Alpha Centauri, som attackerar de energisköldar som rests över de största städerna. Spencer (Gary Sinise) och Maya (Madeleine Stowe) är gifta och gör båda vad de kan för att bidra till försvaret. Han är civil vapenforskare som tagit fram ett domedagsvapen som kan vända krigsutvecklingen. Hon är läkare på ett stort sjukhus. Deras liv ställs fullständigt på ända en dag då säkerhetspolisen arresterar Spencer och hävdar att han är en replikant – en artificiell, biologisk robotagent från Alpha Centauri som mördat den riktige Spencer för att kunna utföra ett bombattentat. Och för robotagenter från Alpha Centauri finns bara en behandling: tortyr följt av döden. Spencer flyr desperat för att försöka rentvå sitt namn. Han ”råkar” samtidigt skjuta sin bäste vän, Nelson (Tony Shalhoub från Galaxy Quest). Kan det vara så att han verkligen är en robotagent, utan att veta om det?

Rymdskeppen, specialeffekter och look,

Pendelskeppstationen i Impostor

Pendelskeppstationen i Impostor

Det mesta utspelas på Jorden, men i en länge expositionsscen precis i början får vi se lite av rymdkriget mellan centaurierna och människorna. Senare syns också vraket av ett kraschat Centauriskepp, och en ganska snygg variant på pendlarskepp som liknar art decotåg. På det hela taget håller den ”framtidiga” designen hyfsad TV-klass för att vara från millennieskiftet. Men en stor del av filmen utspelas i anonyma kulvertar och korridorer, som är dåligt upplysta och omotiverat skakigt filmade. Slutresultatet blir splittrat och murrigt.

Pretentionerna?

Impostor började sitt liv som kort novellfilm i en tänkt trilogi. Dicks novell innehåller alldeles lagom med stoff till en film som är runt 35-45 minuter lång, eftersom den egentligen bara har en enda intressant idé följd av en liten twist på slutet. Men då trilogin skrotades av filmbolaget togs bl a David Twohy (Pitch Black, Riddick) in för att förlänga manuset till långfilmslängd. Nya scener spelades in för att fylla ut filmen på mitten. Intrycket blir följaktligen att Impostor är en kortfilm som utger sig för att vara en episk långfilm.

Madeleine Stowe i Impostor

Madeleine Stowe i Impostor

Luckor i manus,

Handlingen är som en liten smörklick bredd på en alltför stor macka: tunn. Regelrätta luckor finns det också. Precis i början görs en stor grej av att man på ett visst ställe infört röstigenkänning som en extra säkerhetsåtgärd, men alla andra ställen har redan DNA-scanning som standard. Vilket rimligen borde vara säkrare än rösten.

Mest minnesvärda scen*

Då Spencer blir tillfångatagen av säkerhetspolisen och hotad med fruktansvärd tortyr om han inte erkänner. Det är spännande och läskigt. Sedan lyckas han helt osannolikt ta sig ut, och spänningen sjunker ihop som en sufflé.

Domen:

Impostor klipptes om från 45 minuter till 1 timme 45 minuter, och som någon kritiker mycket riktigt påpekat betyder det att du kan gå och koka kaffe och gå på toaletten under filmens mittersta timme utan att missa någonting. Men även om filmen fått förbli kort, saknas den poesi och tyngd som en filmatisering av Philip K Dick kräver. Betänk den oerhört dystra framtid som skildras i Blade Runner, men som samtidigt också av regissören Ridley Scott målas upp som en av de vackraste och mest stämningsfulla miljöer som någonsin fästs på film. I Scotts version blir Dicks framtid något både att frukta, och att längta efter.  Fundera också över Spielbergs Minority Report, med dess tusen underfundiga detaljer som fick Dicks dystopi att bli levande framför våra ögon. Impostors regissör och producenter saknar helt den förmågan, eller ens ambitionen. Resultatet blir bara dystert, och därmed också ganska tråkigt.

Se istället-

Blade Runner, Minority Report, eller Paul Verhoevens Total Recall.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter