boba fett

Hirokin (2012) – amatörmässig rymdöken

USA, 2012, manus, producent och regi: Alejo Mo-Sun

Wes Bentley i Hirokin

Wes Bentley i Hirokin

Handlingen.

Omslaget luras lite

Omslaget luras lite

Jag hade aldrig snubblat över den här filmen om den inte visats på så prominent plats i Telias digitala videobutik. Där syns varje film bara som ett omslag och en beskrivning, och man får ingen indikation på filmbolag, recensioner eller annat som förr brukade ge tips om det var en Riktig film eller inte, när man stod och fingrade på fysiska omslag i den fysiska butiken. Men Hirokin har planeter och rymdskepp på omslaget och en stjärna från The Hunger Games (Wes Bentley), så självklart skulle jag ju se den!

Den visar sig vara en sorts samurajfilm, som utspelas på en ökenplanet där människor lever sida vid sida med The Arrids, vars enda särskiljande drag är att de har lite blått i handflatorna. (Snacka om billiga alieneffekter!) Vi följer en svårmodig, svärdssvingande hjälte vars familj dödats av den onde kejsar.. förlåt vicekungen (Julian Sands från 80-talsrullen Warlock) och dennes onde, maskerade general vars mask är misstänkt lik Boba Fetts. Ska Hirokin välja att hämnas sin döda familj eller att befria The Arrids? Spänningen är olidlig. Förresten: hela filmen är olidlig.

Onda soldater i Hirokin

Onda soldater i Hirokin: Nazguler, Boba Fett och Cyloner kombinerade

Rymdskeppen, specialeffekter och look!

Jag har läst på lite (Huffington Post) och vet att Hirokin kostade drygt 1 miljon dollar att göra och finansierades genom att eldsjälen bakom filmen sålde allt han ägde och hade och lånade resten av pengarna.  Nästan hela budgeten gick åt till skådisarna – och det är rätt mycket folk i bild. Därför är det lite skralt på effektsidan. De skepp som trots allt syns ibland är knappast rymdskepp utan mer svävare för att åka 2 meter över sanden. Tänk Tatooine så vet du precis hur den här ökenplaneten ser ut. Det är över huvud taget få synliga digitala effekter, och inte mycket makeup heller.

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kostymerna är ett ganska fantasilöst mischmasch: Kurosawa möter George Lucas. De onda soldaterna liknar Nazguler med cylonhuvuden. Alla människor bor antingen i tält eller i grottor, förmodligen för att det är dyrt och svårt att bygga scenografi i form av hus. Det gör att det blir smått absurt, när till och med den mäktige vicekungen bor i en grotta. Den kungliga grottan särskiljs endast från andra grottor genom att den har ett litet burspråk där kungen kan titta ut. På det hela taget blir man underväldigad av Hirokin, och omslaget till filmen är missvisande, då man får intrycket av att storyn utspelas i rymden, och inte i en öken. Fotot och färgerna får i alla fall godkänt.

Männen slåss för sina fruars liv

Männen slåss för sina fruars liv

Mest minnesvärda scen*

För att understryka riktigt hur elak vicekungen är så visar filmen hur denne roar sig: Boba Fetts kusiner tar ett gäng med fruar som de binder fast vid en anordning som har vassa spett som är kopplade till kedjor, som i sin tur är kopplade till fruarnas män. Nu måste männen slåss, och den som tappar balansen och låter kedjan bli slak skickar ett spett rakt igenom sin fru. Verkligen elak, den där vicekungen.

Domen:

Jag brukar vara mycket välvilligt inställd till indierymdfilmer med små budgetar, som Monsters, Moon, Iron Sky eller Hunter/Prey. Dramatik och fantasi har inte med pengar att göra. Ett starkt drama kräver bara ett par människor som pratar, och det är fullt möjligt att skapa känslan av en annan värld genom att bara antyda och skapa en suggestiv atmosfär. Numera kan en skicklig amatör skapa egna digitala effekter i hemdatorn, vilket t ex var fallet i Hunter/Prey som hade en total budget på 425 000 dollar, alltså hälften mot Hirokin. Att göra indierymdfilm är inte svårare än att göra vanlig dramafilm: har du bara en idé och talangen att realisera den och visheten att inse dina begränsningar – kör hårt!

Men i Hirokin gör förstagångsregissören Alejo Mo-Sun ett stort misstag. Istället för att minska scope och göra en story som är anpassad till hans ringa erfarenhet och budgetramar, så gapar han efter hela stycket och försöker göra en fullfjädrad episk storfilm, med massor av skådisar och en ambitiös hämndhistoria. Resultatet blir ett platt fall, med ett klichétyngt manus, obefintlig karaktärsutveckling, mager produktionsdesign, amatörmässig personregi (som resulterar i överspel), segt tempo, overkliga stridsscener och på tok för allvarlig ton.

Jag önskar att Alejo Mo-Sun varit öppen med vad hans film är: ett trots allt ganska snyggt amatörprojekt av en eldsjäl som satsat allt på sin dröm. Då hade jag förmodligen haft mer överseende med Hirokins brister. Men då den både presenteras som och har ambition att vara en blockbuster – sida vid sida med Star Wars i videobutiken, kan det inte bli något annat än ett kalkonbetyg. Jag hoppas regissören behöll sitt dagjobb, eller åtminstone håller ambitionsnivån nere nästa gång.

Se istället-

Förutom ovan nämnda indiefilmer, kan du kolla in Another Earth som gjordes på en ännu mindre budget (200 000 dollar) men där scope anpassats skickligt och det avskalade används till berättelsens fördel.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Hunter Prey (2009) – Boba Fetts kusiner jagar den siste av sin art

Som en blandning av stormtroopers och Boba Fett

Som en blandning av stormtroopers och Boba Fett

Handlingen.

Med titeln ”Jägare / byte” kunde man förvänta sig en story ungefär som Arnold Schwarzeneggers Predator, men indieregissören Sandy Collora hade något mindre våldsamt i tankarna då han gjorde sin första långfilm för en mikrobudget på endast 425 000 dollar. Det börjar med några soldater som jagar en förrymd alien på en ökenplanet efter att fångtransportskeppet kraschat. Det här är tuffa killar som beter sig som stormtroopers från Star Wars och ser ut som Boba Fetts kusiner. Den förrymda rymdvarelsen tänker dock inte låta sig fångas i så lätt, och rätt var det är så är det bara en av soldaterna kvar i livet, en bistre löjtnant Centauri. Nu är han ensam med rymlingen på planeten och det blir en viljornas kamp där i öknen mellan de båda fienderna. Genom kommunikationssystemet kan de kommunicera med varandra, medan jakten pågår. Rymdvarelsen visar sig heta Jericho, och det enda han har kvar här i världen är sin stolthet och en infernalisk plan. Premissen är inte helt olik Enemy Mine, och i en blinkning till den filmen så pratar faktiskt Jericho om ”dracs” (som ödlevarelserna kallas i Enemy Mine) och vad han lärt sig från dem.

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Jerichos skepp från Hunter Prey

Rymdskeppet!

LITEN SPOILER: Mot slutet visar det sig att Jericho haft ett rymdskepp gömt under ökensanden. Det fyller ingen jättestor roll i historien men man måste ändå häpna lite över hur snyggt det är gjort. Både formgivningen av själva skeppet och animering, textur och rendering. Skeppet är bara med några minuter, men det ser ut som om det kom från en ”riktig” Hollywoodstudio.

Pretentionerna?

Något om hämnd och misskund, och om barmhärtighet. Fast det levereras i en hel massa dialog där alla mest grälar med varandra, så det är lätt att missa.

Snygga masker i Hunter Prey

Snygga masker i Hunter Prey

Specialeffekter och look;

Att en helt oberoende förstagångsregissör kan få till en sådan visuell finish för 425 000 dollar är förstås oerhört uppmuntrande inför rymdfilmsgenrens framtid. De (ganska få) specialeffekterna är skickligt utförda och fotot är kristallklart. Man får känslan av att vi står precis på tröskeln till en värld där massa spännande oberoende sci-fifilmer vidgar genren och öppnar upp för stories bortom Hollywoodmallarna. Filmens upphovsman Collora har en bakgrund som konceptdesigner inom ”creatures” – han har helt enkelt ritat och skulpterat monster för Hollywood i många år. Maskerna på de olika varelserna  i Hunter Prey är följaktligen helt perfekt gjorda, och tillför det där lilla extra till de långa dialogerna och utdragna springa-i-ökenscenerna.

Luckor i manus STORA SPOILERS,

SPOILERVARNING: Okej, så Jericho vill hämnas att hans planet har ödelagts. Han är sin arts sista chans till upprättelse. Så han kommer på en plan som kräver följande helt osannolika kedja händelser för att lyckas: 1. Han gömmer ett rymdskepp i sanden på en planet. 2. Blir tillfångatagen av fienden och satt på ett transportskepp. 3. ”Tvingar” transportskeppet att krascha på exakt den planet där han gömt rymdskeppet, på gångavstånd från gömstället. 3. Han dödar alla fiendesoldater utom en. 4. Han låtsas inför den sista soldaten att han kan ge koordinaterna till ett skepp som är fullt med sprängmedel, men bara om han får röstinlogg till fiendens hela datorsystem så att han själv kan mata in koordinaterna med sin egen röst. 5. Flyr igen, denna gång till sitt rymdskepp. 6. Innan någon hinner ta bort hans röstinlogg tankar han fiendens dator på all info han behöver för att hämnas, t ex en karta som visar var fiendens planet finns.

Hans plan skulle ha misslyckats om så lite som en enda av ovanstående punkter inte gått som han tänkt sig. Och varför gå igenom att bli tillfångatagen, krascha ett skepp, fly, bli tillfångatagen och fly igen bara för att få tag på en kartpunkt?

Om de ändå ska göra en långfilm med en massa twistar i storyn, så skulle de väl ha kunnat hitta på något som var liiite mer trovärdigt än så?

—-

SLUT PÅ SPOILER

Prisjägare i Hunter Prey

Prisjägare i Hunter Prey

Domen:

Jag älskar att den här filmen gjordes och hoppas det görs fler som den. Men manuset är på tok för tunt för en och halv timme, och man får en gnagande känsla av att de ordrika dialogerna är det enda som står i manus, och de många actionscenerna improviserats fram. Det är då huvudpersonerna rör sig  – slåss, springer, hukar bakom klippor, ramlar – som amatörismen gör sig som mest påmind. Dels är det svårt att regissera actionscener, som behöver noggrann koreografi för att inte se larvigt ut. Dels har de uppenbarligen bara haft en eller ett par kameror och ingen tid att spela in samma scen flera gånger. Det mesta filmas därför på halvlångt avstånd, och det blir tyvärr ofta ofrivilligt komiskt när de snubblar omkring i de steniga backarna.

Inte desto mindre får jag mersmak. Med ett lite större team, ett proffsigare manus och en större budget så skulle Collora kunna åstadkomma underverk.

Se även: andra indierymdfilmer+

Monsters (2010), Another Earth (2011), Dark Star (1974)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter