body horror

The Blob (1958 och 1988) – Smalltown USA vs kosmisk jätteamöba

Originalfilmen: USA 1958, regi Irvin Yeaworth, producent Jack H. Harris, manus Kay Linaker. Nyinspelningen: USA 1988, regi Chuck Russell, producent Jack H. Harris

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna han gjorde

Handlingen.

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis. För varje byte den tar, växer Blobben tills den kan svälja hela hus. Av en slump upptäcker ett ungt par vad som håller på att hända. I originalfilmen från 1958 spelas de av Steve McQueen (i en av sina allra första roller) och Aneta Corsaut. I remaken görs rollerna av Kevin Dillon och Shawnee Smith. Men de båda tonåringarna har stora problem att få stadens medborgare att ha hotet från den amorfa och ständigt växande monsterbobban på allvar. Inte förrän det är alldeles för sent..

The Blob 1988

The Blob 1988

Världsbygget, design och specialeffekter!

Det skiljer trettio år mellan 1958 och 1988 års versioner, och bägge filmer visar sin eras ”Smalltown USA”, med bilburna och rebelliska ungdomar, trögtänkta poliser och stadens sömniga små diners och biografer som gemensam nämnare. Båda filmer har samma producent, Jack H Harris, och kanske är det därför det faktiskt finns en röd tråd i hur livet i den sömniga och till synes så trygga lilla småstaden gestaltas. En av filmens charmigare element är blinkningen till skräckfilmsgenren. På 50-talet attackeras stans biograf av Blobben, under en föreställning av en vamyprfilm med Bela Lugosi. På 80-talet är det en drive-in-bio där den senaste Fredagen den 13e får traktens ungdomar att mysrysa.

The Blob 1958

The Blob 1958

Själva Blobben är alltså en amöbaliknande varelse som slukar allt i sin väg. Den anländer i en meteorit i originalfilmen, och på en störtad satellit i remaken. I originalfilmen är Blobben misstänkt lik stopmotionfilmad sylt, och blir aldrig riktigt läskig ens då den täcker en människa helt och skådisen skriker allt vad den kan. Men i remaken har de fått till en groteskare version, klart inspirerad av nyare klassiker som John Carpenters The Thing (1982) och aliendrottningens barnkammare i Aliens (1986). 80-talsblobben skulle i sina bästa stunder kunna vara hämtad från Lovecrafts universum, då den långsamt smälter sina offer under stor smärta för dessa, och skickar ut köttiga tentakler för att sluka allt fler. Den börjar som en slemhög och slutar som en pulserande, köttig massa. Att filmen är gjord 1988 placerar den precis innan 90-talets halvyxiga datoranimerade effekter, och det är förmodligen till filmens fördel. Det är något visst med 80-talets gummimonster.

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

Mest minnesvärda scen*

I 80-talsversionen, då den unge tjejtjusaren lockar med en brud i bilen, sweettalkar henne, bjuder på drinkar och knäpper upp hennes blus – bara för att alltför sent upptäcka att hon håller på att smälta bort och är en del av The Blob. Groteskt och ganska kul.

Domen:

The Blob 1958

The Blob 1958

50-talsversionen har klart mer oskyldig charm. Även de rebelliska ungdomarna är välkammade och har strukna skjortor, och även om det tar ett tag för myndigheterna att vakna så samarbetar till sist hela staden för att skydda sig mot det utomjordiska hotet. Det är naturen mot den amerikanska kulturen, och både ungdomar, poliser och brandmän är på samma sida. Men som skräckfilm är 1958 års version inte mycket att hänga i julgran idag.

80-talsversionen är klart läskigare, med ett par riktiga nagelbitarscener. Det är trots den lätta retrovibben modern bodyhorror, en genre som jag är svag för. Dessutom är monstret verkligt monstruöst.

Den största förändringen  är dock i hur vanligt folks förhållande till myndigheterna skildras. Borta är troskyldigheten från originalet. 1988 finns det skrupelfria militärer som vill utnyttja Blobben och göra ett vapen av den. De har forskare med sig, men det är inte de idealistiska världsförbättrarna från Andromeda Strain. Nej, vare sig forskare eller miliätrer har något emot att offra befolkningen för att uppnå sina syften. Det är var och en för sig, och rädda sig bäst den som kan. Vad var det egentligen som hände där i USA, under de trettio åren mellan 1958 och 1988?

The Blob 1988

The Blob 1988

Se även andra kosmiska skräckfilmer+

The Thing, Dimman, Aliens, Grabbers

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Xtro (1983) – bisarr engelsk monsterfilm

Storbritannien 1983, manus, regi och musik: Harry Bromley Davenport, producent: Mark Forstater

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Handlingen.

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Pojken Tony står i centrum. Hans pappa har enligt mamman lämnat familjen, men Tony drömmer på nätterna om hur aliens kidnappade honom. Och när pappan kommer tillbaka dröjer det inte många minuter innan vi förstår att det är något allvarligt fel på den mannen. Vi förstår att utomjordingarna har infekterat honom med sin alien-DNA och gjort ett monster av honom, och att han är tillbaka för att sprida smittan vidare till andra. Skräckeffekterna är mer äckliga och chockerande än spännande. Särskilt motbjudande är monstrens ovana att suga ut och pumpa in kroppsvätskor i sina offer, med några djupt störande scener som följd. Processen då en människa förvandlas till monster har självklart sexuella undertoner men anspelar även på graviditet, födelse och amning. Exakt vad som händer i filmen är lite oklart, men monsterpappan har i alla fall ha kommit för att hämta sin egen son. Och för att ta livet av så många människor som möjligt.

Xtros poster

Xtros poster

Pretentionerna?

Berättelsen är  bara ett derivat på Alien, men formmässigt har regissören Davenport trots allt vissa ambitioner. Somliga scener strävar efter att vara någon sorts surrealistisk art house-film. Som då Tonys leksaker överraskande blir besatta, och en clown, en G.I Joe i full människostorlek och en plaststridsvagn börjar förfölja husets invånare.

Världsbygget och rymdskeppen!

Rymdskeppet syns bara som ett starkt ljus. Monstret i dess olika faser syns desto tydligare, även om det för det mesta är mycket skuggigt då det är i bild. Tidsfärgen från ett regngrått England 1982 är stark. En känsla av hopplöshet lägger sig som en våt filt över Xtro.

Design och specialeffekter;

Blod och gore i överflöd, med en distinkt b-filmskänsla.

Luckor i manus,

Omöjligt att säga, eftersom själva filmberättandet är så otydligt att det är svårt att hänga med i svängarna. Många scener är ordlösa och utspelas på natten, så man ser inte riktigt vad som egentligen händer.

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Mest minnesvärda scen*

Om målet är att chocka får Xtro högt betyg för scenen där en kvinna som blivit infekterad av utomjordingen föder fram en fullvuxen man som sedan börjar slicka i sig av blodet och slemmet. Inget att ha i bakgrunden på en romantisk dejt, precis.

Domen:

Inget för den med svaga nerver, men tyvärr heller inte särskilt effektivt som skräckfilm. Snarare en serie löst sammansatta scener med olika variationer på äckliga alienattacker. Som kultfilm för den specialintresserade har Xtro dock många kuriösa detaljer att roas av: apatiska engelsmän, levande leksaker, tokiga tanter, en ond clown, konstiga TV-program, hemskt dålig elektronisk filmmusik, hinkar med slem..

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter