USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov
Tomorrowland
Handlingen.
Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.
Tomorrowland
Pretentionerna?
Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.
Athena i Tomorrowland
Rymdskepp och världsbygge!
Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.
Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.
Produktionsdesign;
Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.
Tomorrowland
Domen:
En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick. Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.
Se istället-
Brad Birds andra filmer (se ovan)
Rymdfilm 