Bryan Singer

Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Annonser

13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Den oändliga historien

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (FörsoningAnna KareninaStolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Besättningen ombord på Serenity

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Life of Pi

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass var ämnen som ofta kom upp på 70-talet

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.