Carrie Fisher

Jedins återkomst (1983) – ewoker och Wagnerpompa

USA 1983, regi: Richard Marquand, producent: Howard Kazajian, musik: John Williams

Leia tvingades klä av sig för Jabba, och därmed blev hon en hel generation tonåringars sexsymbol. Lite trist.

Handlingen.

Han Solo är fånge i det underjordiska palatset hos Jabba the Hutt, en grotesk manschauvinist med smak för tortyr. I en plan att frita honom tar sig först prinsessan Leia in i palatset, men möter ett öde värre än döden då hon tvingas sitta i bikini vid Jabbas svans och vara hans sällskapsdam. Som tur är anländer också Luke Skywalker, som numera är en riktig Jediriddare. Trots att Jabba slänger honom till monstret Rancor så lyckas vännerna så småningom ta sig bort från Jabba och till månen Endor där kraftverket för Imperiets återuppbyggda Dödsstjärna finns. Medan Han och Leia tar hjälp av gölliga ewoker för att förstöra kraftverket så ger sig Luke upp till Dödsstjärnan, där den mycket onde kejsaren och Darth Vader väntar på att få locka honom över till den Mörka sidan.

Kampen om Dödsstjärnan ovanför Endor

Rymdskeppen!

Här gör Dödsstjärnan comeback och vi får se ett mäktigt rymdslag mellan Imperiet och rebellerna ovanför Endor.  Det är egentligen inte så mycket nya skepp i Jedins återkomst, men detaljrikedomen och finishen är större än i de tidigare filmerna. Mest minnesvärda av farkosterna är kanske de skotrar som våra vänner rejsar med bland de jättelika träden på Endor.

Ett pinsamt ögonblick i hissen på väg upp till Kejsaren

Pretentionerna?

Luke slits mellan den mörka och den ljusa sidan, och hans far Darth Vader måste välja mellan sin lojalitet mot Kejsaren och kärleken till sin ende son. Det är stora känslor, med lite för mycket patos.

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Specialeffekter och look;

En splittrad film, visuellt. Vi har scener som ceremonin då Kejsaren anländer till Dödsstjärnan med enorm pompa värdig Nibelungens Ring – jag formligen älskar den scenen.  Men vi har också Jabbas sjabbiga grotta, som hämtad från en erotisk pulproman från 1950-talet. Vi har hela den långa scenen i skogen då ett gäng små, pälsklädda ewoker lyckas besegra en stor styrka välutrustade kejserliga stormtrupper med hjälp av pinnar och kottar.  Vi besöker också Yodas träsk igen. Det är förstås snyggt filmat och bitvis mycket spännande, men lider inte Jedins Återkomst lite av regression till barnstadiet? Det är som om Lucas överkompenserar för mörkret och eländet i Rymdimperiet slår tillbaka genom att göra sista kapitlet i sagan überfamiljevänligt. Tyvärr är de mer fantasyinspirerade inslagen inte lika väl designade som de som är ren science fiction. När det är som mest ewoker i bild undrar man om man råkat slå på ett avsnitt av Mupparna. (Inget ont om Mupparna!)

Domen:

Rymdfilmsbloggens läsare Martin skriver i en kommentar till min recension av Rymdimperiet slår tillbaka:

Jag har oerhört svårt att lösgöra mig från att Jedins återkomst var den första jag såg, och länge var den enda jag hade sett på bio. Tolvåringen måste få sista ordet, så den är nog fortfarande bäst. Trots gosedjur.

Min inre tolvåring håller med Martins. Det fina är förstås att vi bjuds på en massa emotionell tillfredställelse: vi får se Luke använda sina nya mäktiga krafter och Darth Vader återupprätta sin heder. Vi får se nallar som dyrkar den fjollige C-3P0 som sin gud och besegrar en övermäktig styrka. Den tidigare så svekfulle Lando räddar universum och till slut får Han också sin Leia. Slutet gott allting gott! (Jag tror säkert att jag som tolvåring ansåg att det var den bästa film som någonsin gjorts.)  Men Jedins återkomst hör till de där filmerna som mitt vuxna jag inte tycker är så bra som jag minns den från barndomen. Den är för glättig.

Och: Både David Lynch och David Cronenberg tackade nej till att regissera filmen. Lynch gjorde istället Dune. Det hade varit spännande att få se hur någon av dessa båda herrar hade kunnat sätta sin prägel på det sista kapitlet i Star Wars-sagan.

Och så avslutar vi med ett riktigt awkward hissmöte

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ewokerna fick senare en egen film

Ewokerna fick senare en egen film

Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – den bästa av de bästa

USA 1980, regi: Irvin Kershner, producent: Gary Kurtz, musik: John Williams.

Darth Vader mot Luke Skywalker, i luftschaktet i Cloud City

Handlingen.

Rebellerna är på flykt undan Imperiet och har etablerat en bas på isplaneten Hoth.  Luke Skywalker (Mark Hamill) patrullerar de snöiga vidderna och råkar ut för en attack från ett slemt monster. Han Solo (Harrison Ford) räddar honom, men Luke hinner knappt återhämta sig förrän de kejserliga trupperna hittar basen och går till spektakulärt anfall med sina stora AT-AT. I kaoset medan rebellerna försöker rädda vad som räddas kan, blir det tydligt att en romans har börjat spira mellan Han Solo och prinsessan Leia (Carrie Fisher). Alla flyr i sista stund. Luke beger sig för att finna jedimästaren Yoda medan Han och Leia söker skydd i den svävande staden Cloud City. Men förräderi inträffar, och filmen slutar i katastrof och mörker.

Rymdskeppen!

Jag säger bara: The Executor! Det är Darth Vaders egen stjärnkryssare, och den är riktigt maffig. Enligt specifikationerna är den 16 km lång.  Dess enorma storlek framgår i klippet ovan, där en grupp skepp av typen star destroyer helt skuggas av Vaders flaggskepp. Vi får också se den kejserliga skytteln för första gången, då Vader anländer i den.

Pretentionerna?

Om Stjärnornas krig var en ond-mot-god-saga för barn så är Rymdimperiet slår tillbaka den punkt då Star Wars blir också för vuxna (nåja!) och bjuder på lite karaktärsdjup och riktig dramatik. Det sagoaktiga går inte för ett ögonblick förlorat, men här får vi som publik också möta moraliskt tvivelaktiga figurer och svåra val där alla alternativ har fruktansvärda konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är riktigt den samma i början av filmen som de är i slutet, och det är som om inte bara Luke utan hela Star Wars genomgår en mognadsprocess i Rymdimperiet. Allt är inte längre bara svart eller vitt.

Yoda och Luke i Rymdimperiet slår tillbaka

Specialeffekter och look;

Om man idag kollar på Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka alldeles efter varandra så slås man av hur otroligt mycket bättre Rymdimperiet ser ut. Det är en väldig klasskillnad som inte bara har med budgeten att göra (även om 3 gånger pengarna säkert hjälpte till). George Lucas och hans designteam skruvade upp det bombastiska och mörka i bildspråket, och arbetade mycket mer medvetet än i första filmen med en helhet av specialeffekter, foto, ljussättning och klippning.  Youtubeklippet ovan är ett bra exempel på den storslagna, operaaktiga och Wagnerinspirerade berättarstil som vi numera förknippar så starkt med Star Wars. Om man ser filmen med bra bild är den fortfarande bland det snyggaste som gjorts i science fictionväg. Förutom de fina partier som utspelas i rymden finns det många minnesvärda scener som var och en har en egen look: filmens inledning på isviddernas Hoth, Cloud Citys luftiga korridorer och neonupplysta luftschakt där slutstriden står – och så förstås Yodas träsk.

AT-AT från Rymdimperiet slår tillbaka

Visste du att?

Skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke var med om en svår trafikolycka i uppehållet mellan första och andra filmen. Han var tvungen att genomgå omnfattande plastikkirurgi som för alltid förändrade hans utseende i ansiktet. Jämför man Luke i första och andra filmen så ser han många år äldre ut. För att förklara Lukes ärriga ansikte skrev man in scenen i början av Rymdimperiet där Luke skadas svårt av ett monster.

Serietecknaren Moebius hjälpte till och skissade på den sond som hittar rebellbasen på Hoth.

Leia och Han

Domen:

Mittenfilmer kritiseras ibland för att sakna riktiga början och slut, men det betyder också att de slipper start- och bromssträckor och kan köra på med stenhård action från första sekunden. Det utnyttjas skickligt i Rymdimperiet, som börjar och slutar mitt i äventyret. Vi vet ju idag att det kommer en fortsättning, där allt ordnar sig, men 1980 års biopublik måste ha blivit chockad över vilken mörk historia Rymdimperiet ändå är: från första stund är våra hjältar på flykt och saknar både medel och en plan för att slå tillbaka. Fienden ligger hela tiden två steg före. Då filmen slutar är alla vi tycker om antingen besegrade, i fångenskap eller till synes döda. Det är briljant berättat och i mina ögon höjdpunkten för hela Star Wars-sagan. I mångas ögon är det den kanske bästa science fictionfilmen, alla kategorier. George Lucas vare sig producerade eller regisserade, vilket förmodligen förklarar den vuxnare tonen. Jobbet gick istället till den ganska oetablerade Irvin Kershner, vars karriär Rymdimperiet blev höjdpunkten på. Barn gillar ofta Jedins Återkomst bättre, för den har gölliga ewoker. Men jag väljer hellre svärta och mörker, varje dag i veckan. Dessutom är det här en film där personkemin mellan Leia och Han bäst kommer fram, och deras gnabbande förhållande är liksom hjärtat i hela Star Wars.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Pigs in space

En nyckelscen från Rymdimperiet slår tillbaka.. eller vänta lite grann..?