Channing Tatum

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

Wow, trailern för Jupiter Ascending är ju supermaffig

Channing Tatum som Caine i Jupiter Ascending

Channing Tatum som Caine i Jupiter Ascending

Egentligen borde man väl inte bli överraskad av att skaparna av några av 00-talets mest framgångsrika science fictionfilmer kan komma med något nytt som får pulsen att stegras. Jag tänker på Matrixfilmerna. Men det var länge sedan The Wachowksis hade en klockren actionhit, och därför måste jag erkänna att jag kände tvivel då jag nåddes av nyheten att de jobbade på sin egen rymdopera – vid sidan av Hollywoods studiosystem, dessutom. Men nu närmar sig premiärdatumet, Warner Bros har bestämt sig för att backa upp filmen, och den första riktiga trailern landade idag. Känslan jag har idag sammanfattas bäst med ordet ”wow”.

Jupiter Ascending är en klassisk saga om den bortbytta prinsessan (Mila Kunis) som den falske kungen (Eddie Redmayne) vill döda för att själv behålla kontrollen över imperiet. Medan hon finner sin rätta plats i världsordningen får hon hjälp av en ung rättrådig krigare (Channing Tatum) och dennes laglöse, äldre kompanjon (Sean Bean). Låter det som Star Wars är det inte så konstigt, för de filmerna bygger ju i sin tur på tusen sinom tusen äventyrsberättelse från Gilgamesh till Bröderna Grimm. Det fina med The Wachowskis nya rymdversion är att den har en helt fabulös look som matchar sagotonen. Åtminstone om man får tro trailern. Jag skymtar armador av rymdskepp, planeter som stiger över horisonten, robotskelett med stora kanoner, aliens med släpande svansar och vassa klor, glittrande palats, rymdskotrar och mäktiga masscener med bugande underåtar i motljus. Allt vi kan begära av en rymdopera, eller?

Filmen har amerikansk biopremiär i juli 2014.

Trailer Jupiter Ascending

Trailer Jupiter Ascending

Ailens med vingar och långa svansar, i trailern för Jupiter Ascending

Ailens med vingar och långa svansar, i trailern för Jupiter Ascending

Mila Kunis i Jupiter Ascending

Mila Kunis i Jupiter Ascending

G.I Joe Retalliation (2013) – ingen hjärna men hjärtat på rätta stället

USA 2013, regi: Jon M Chu, producent: Lorenzo di Bonaventura och Brian Goldner

Byung-hun Lee spelar Storm Shadow, den enda lite intressanta karaktären

Byung-hun Lee spelar Storm Shadow, den enda lite intressanta karaktären: en ond Cobramedlem som kanske inte behöver vara ond ändå. Men ska han byta sida?

Handlingen.

Varning för mindre spoilers i hela den här recensionen!

Den hemliga organisationen Cobra hotar världens huvudstäder med sina satelliter. De har redan installerat en kopia av den amerikanske presidenten i Vita huset och är redo för världsherravälde.  Den lilla elitstyrkan som kallas G.I Joes är de enda som kan stoppa Cobra, men de är ledarlösa efter att en attack dödat Duke (spelad av Channing Tatum – jag tycker riktigt synd om tjejerna längst bak i biosalongen som bara var där för hans skull och bara fick se honom i tio minuter innan någon släppte en bomb i huvudet på hans rollfigur). Channings kamrater, under ledning av Dwayne Johnson och Bruce Willis, måste fly för sina liv. Men det vore inte en film om Hasbroleksaker om de inte snabbt som ögat lyckades samla sig till motattack.

Zeussatelliterna hotar Jorden

Zeussatelliterna hotar Jorden

Rymdskeppen!

De sex satelliterna som Cobra skickat upp kallas för ”Zeus” och är infernaliska vapen. Varje satellit har en stor stav av metallen volfram som kan släppas ned mot ett mål med stor precision. Enligt filmens ganska skakiga vetenskap klarar en volframstav inträdet i atmosfären på grund av sin höga smälttemperatur. Kan det verkligen stämma, undrar vän av ordning? När en stav slår ned i London blir det i alla fall en sjujäkla smäll.

Det här händer med London då en wolframstav slår ned.

Det här händer med London då en volframstav slår ned.

Pretentionerna?

Nej då, inte alls.

Specialeffekter och look;

Inte tillnärmelsevis lika visuellt imponerande som Transformers eller Transformers Revenge of the Fallen, eller ens som sin föregångare G.I Joe The rise of Cobra. Men visst finns det guldkorn även här: Cobras små explosiva robotflugor är fina. Och de får till en mäktig stridsscen på en bergssida i Himalaya som åtminstone stundtals ger rysningar av välbehag även hos en något blasé biobesökare som jag.

Snake Eyes slåss mot ninjas

Snake Eyes slåss mot ninjas

Domen:

Det är inte mycket rymdfilm över den här, egentligen. Men den är ändå intressant att ta upp som kontrast mot filmen jag sågade igår, Transformers The revenge of the Fallen. De har nämligen mycket gemensamt: de är filmversioner av plastleksaker från Hasbro, de har pojkar som målgrupp, består övervägande av grabbig action och har en ganska hjärndöd inställning till underhållning. Men de skiljer sig samtidigt mycket åt. Transformers är öppet sexistisk och förtäckt rasistisk. G.I Joe aktar sig för att objektifiera sina kvinnliga huvudrollsinnehavare för mycket, och ger tjejerna samma uniformer som killarna och minst lika många slagsmålsscener. G.I Joe håller sig helt enkelt ovanför midjan, både på sina huvudrollsinnehavare och sin publik. Den är mycket mindre aggressiv i tonen än Transformers, och har glimten i ögat även i de mest våldsamma ögonblicken. Och även om ninjor och tibetanska kampsportkloster förstås är exotiserande, så är det åtminstone coolt exotiserande, och inte förnedrande som Transformers’ blackfacebröder.

Dwayne Johnson, känd som The Rock, har huvudrollen i G.I Joe 2

Dwayne Johnson, känd som The Rock, har huvudrollen i G.I Joe 2

Även om jag personligen hade en kul stund på bion så kan jag inte  rekommendera G.I Joe Retalliation som en Bra Rymdfilm. Till och med som actionfilm är den ganska dum. Storyn saknar trovärdighet till den milda grad att det inte ens är lönt att lista luckor i manus. Men samtidigt är den rappt klippt och har fina stridsscener. Den saknar helt hjärna, men har på något vis hjärtat på rätta stället. Den är precis lagom lång. Det är uppenbart att varken regissör eller skådespelare tar den här historien på alltför stort allvar. Många riktigt dumma scener verkar ha kommit med mest på kul – som när den ondskefulle presidentkopian sätter sig och spelar Angry Birds mitt under brinnande kärnvapenkrig.  Eller för den delen hela den falske presidentens plan som går ut på att lura alla världens ledare att avfyra sina kärnvapen mot varandra – faktiskt en av de overkligaste ”dramatiska höjdpunkter” jag har sett. Men ändå: gillar du kampsport och/eller muskulösa män med stora kanoner, och om du inte vill att din action nödvändigtvis ska vara allvarlig, så kan G.I Joe Retalliation trots allt vara något för dig.

Se även+

Varför inte Predator med Arnold, om du blir sugen på ännu mer muskler och stora kanoner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Premiärdatum på bio för Star Trek, Pacific Rim, Elysium, The Host och fjorton andra filmer

Uppdaterad juli 2013.

Vi befinner oss i en gyllene tid för science fiction och fantasy på film. Även om inte allt som släpps är bra, förstås, så är det numera nördarna som sitter i registolen och filmerna görs för fansens skull. Vi har redan skrivit om vilka rymdäventyr vi har att vänta på bio i Massor av kommande rymdfilmer. Nu har SF också börjat spika datum för de svenska biopremiärerna. Jag har valt ut arton filmer. De flesta är tvättäkta rymdfilmer, men jag tog också med några filmer som helt enkelt är bra sci-fi, fantasy eller skräck. Vi ses på bio!

Oz The Great And Powerful

Oz The Great And Powerful

februari

  • 22/2  Cloud Atlas – SCIENCE FICTION episk tretimmarsberättelse om många olika tidsepoker, av The Washowskis (Matrix)

mars

  • 15/3 Oz The Great and Powerful – FANTASY Trollkarlen från Oz i nyversion av regissören Sam Raimi (Spiderman, Evil Dead). Med James Franco.
  • 27/3 GI Joe 2 – SCIENCE FICTION med Channing Tatum, Bruce Willis, The Rock.
  • 27/3 The Host – RYMDFILM om utomjordiska bodysnatchers och tjejen som kämpar emot. Av Stephanie Meyer

april

  • 12/4 Olbivion – RYMDFILM Tom Cruise och Morgan Freeman i postapolayptiskt mysterium som åtminstone ser läckert ut
  • 19/4 Warm Bodies – SKRÄCK Om den nya tidens zombie som vill bli mänsklig och skaffa flickvän
  • 26/4 Iron man 3 – SCIENCE FICTION Med Robert Downey Jr som återvänder i sin paradroll
Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

maj

  • 10/5 Evil Dead – SKRÄCK Remake av Sam Raimis klassiker, verkar helt OK trots farhågorna man kunde ha
  • 10/5 (nytt datum) Star Trek Into Darkness – RYMDFILM Äntligen, äntligen, äntligen kommer JJ Abrams’ uppföljare, med Benedict Cumberbatch.

juni

  • 7/6 After Earth – RYMDFILM Med Jayden och Will Smith, regi M Night Shyamalan. Hjälp.
  • 26/6 Man of Steel – RYMDFILM Stålmannen är tillbaka, regi Zack Snyder och producent Christopher Nolan.
Pacific Rim

Pacific Rim

juli

  • 17/7 Pacific Rim – SCIENCE FICTION/RYMDFILM Guillermo del Toro släpper lös Lovecraftiska jättemonster som slåss mot jätterobotar.
  • 26/7 The Wolverine – SCIENCE FICTION Hugh Jackman sjunger förhoppningsvis inte i den här.

augusti

  • 9/8 Elysium – RYMDFILM Neil Blomkamps action med Jodie Foster och Matt Damon.

september

  • 20/9 Riddick – RYMDFILM Action med Vin Diesel som sent omsider är uppföljare till Pitch Black
Elysium

Elysium

oktober

  • 8/10 Gravity – RYMDFILM Om astronauter som råkar ut för en olycka, med George Clooney. Regi: Alfonso Cuarón (Children of men)
    30/10 Thor The Dark World – RYMDFILM Mer Asgård i rymden

november

  • 8/11 Ender’s Game – RYMDFILM Om rymdkrigsskolan för talangfulla ungdomar
  • 20/11 Hunger Games 2 – SCIENCE FICTION Ungdomar som slåss på liv och död

december

  • 13/12 Hobbit 2 – FANTASY Hoppas vi får se draken Smaug den här gången.

oklart om/när de kommer på svensk bio.

  • Europa Report – RYMDFILM alienskräckis i den realistiska skolan med bl a Michael Nyqvist